med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 114,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,

efter översändande av utkastet till lagstiftningsakt till de nationella parlamenten,

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande ¹,

med beaktande av Regionkommitténs yttrande ²,

i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet ³, och

Globaliseringen och digitaliseringen har ökat risken för att ett stort antal konsumenter ska drabbas av samma olagliga metoder. Överträdelser av unionsrätten kan skada konsumenter. Utan effektiva medel för att få olagliga metoder att upphöra och för att gottgöra förluster för konsumenter försvagas konsumenternas förtroende för den inre marknaden.

Avsaknaden av effektiva medel för att säkerställa efterlevnaden av unionsrätt för konsumentskydd kan också leda till en snedvridning av den rättvisa konkurrensen mellan näringsidkare som begår överträdelser och näringsidkare som följer reglerna, vid antingen inhemsk eller gränsöverskridande verksamhet. Sådan snedvridning kan skapa hinder för en välfungerande inre marknad.

Enligt artikel 26.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) ska den inre marknaden omfatta ett område utan inre gränser, där fri rörlighet för varor och tjänster säkerställs. Den inre marknaden bör ge konsumenter ett mervärde i form av högre kvalitet, större variation, rimliga priser och höga säkerhetsstandarder för varor och tjänster, och därigenom främja en hög konsumentskyddsnivå.

Enligt artikel 169.1 och 169.2 a i EUF-fördraget ska unionen bidra till att uppnå en hög konsumentskyddsnivå genom åtgärder som beslutas enligt artikel 114 i EUF-fördraget. Enligt artikel 38 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (stadgan) ska en hög konsumentskyddsnivå tryggas i unionens politik.

Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/22/EG ⁴ gjorde det möjligt för godkända inrättningar att väcka grupptalan som främst syftar till att stoppa eller förbjuda överträdelser av unionsrätten som är skadliga för konsumenters kollektiva intressen. Det direktivet har dock visat sig otillräckligt för att hantera de utmaningar som rör tillämpningen av konsumenträtt. För att öka möjligheterna att avskräcka från olagliga metoder och minska skadan för konsumenter på en allt mer globaliserad och digitaliserad marknadsplats är det nödvändigt att stärka processuella mekanismer för skyddet av konsumenters kollektiva intressen så att även åtgärder för förbudsföreläggande liksom åtgärder för gottgörelse omfattas. Med hänsyn till det stora antal ändringar som krävs är det lämpligt att upphäva direktiv 2009/22/EG och ersätta det med det här direktivet.

Processuella mekanismer för grupptalan, både om åtgärder för förbudsföreläggande och åtgärder för gottgörelse, är olikartade inom unionen och innebär olika skyddsnivåer för konsumenter. Dessutom saknar vissa medlemsstater för närvarande helt processuella mekanismer för grupptalan om åtgärder för gottgörelse. Den situationen försvagar konsumenternas och företagens förtroende för den inre marknaden och deras förmåga att agera på den inre marknaden. Den snedvrider konkurrensen och hindrar en effektiv tillämpning av unionsrätten på konsumentskyddsområdet.

Detta direktiv syftar därför till att säkerställa att det på unionsnivå och nationell nivå finns minst en ändamålsenlig och effektiv processuell mekanism för grupptalan om åtgärder för förbudsföreläggande och om åtgärder för gottgörelse tillgänglig för konsumenter i alla medlemsstater. Förekomsten av minst en sådan processuell mekanism för grupptalan skulle stärka konsumenternas förtroende, stärka konsumenternas egenmakt så att de kan utöva sina rättigheter, bidra till rättvisare konkurrens och skapa lika villkor för näringsidkare som är verksamma på den inre marknaden.

Syftet med detta direktiv är att bidra till att den inre marknaden fungerar väl och till att uppnå en hög konsumentskyddsnivå genom att göra det möjligt för godkända enheter som företräder konsumenters kollektiva intressen att väcka grupptalan både om åtgärder för förbudsföreläggande och åtgärder för gottgörelse mot näringsidkare som överträder bestämmelser i unionsrätten. Dessa godkända enheter bör kunna ansöka om att sådant agerande som utgör en överträdelse ska upphöra eller förbjudas samt om gottgörelse, enligt vad som är lämpligt och tillgängligt enligt unionsrätten eller nationell rätt, såsom ersättning, reparation eller prisavdrag.

En grupptalan bör erbjuda ett ändamålsenligt och effektivt sätt att skydda konsumenters kollektiva intressen. Den bör göra det möjligt för godkända enheter att vidta åtgärder för att säkerställa att näringsidkare efterlever relevanta bestämmelser i unionsrätten och överbrygga de hinder som konsumenter stöter på inom ramen för individuell talan, till exempel osäkerhet om sina rättigheter och om vilka processuella mekanismer som är tillgängliga, psykologisk ovilja att väcka talan och den negativa balansen mellan de förväntade kostnaderna jämfört med fördelarna med den individuella talan.

Det är viktigt att säkerställa den nödvändiga balansen mellan att förbättra konsumenters tillgång till rättslig prövning och tillhandahålla lämpliga skyddsmekanismer för näringsidkare för att undvika rättegångsmissbruk som på ett otillbörligt sätt skulle hindra företagens förmåga att verka på den inre marknaden. För att förhindra missbruk av grupptalan bör utdelandet av straffskadestånd undvikas, och regler om vissa förfarandeaspekter, såsom utseendet och finansieringen av godkända enheter, bör fastställas.

Detta direktiv bör inte ersätta befintliga nationella processuella mekanismer som skyddar konsumenters kollektiva eller individuella intressen. Med beaktande av deras rättsliga traditioner bör det överlåtas på medlemsstaterna att avgöra huruvida de ska utforma den processuella mekanism för grupptalan som krävs enligt detta direktiv som en del av en befintlig eller som en del av en ny processuell mekanism för kollektiva åtgärder för förbudsföreläggande eller åtgärder för gottgörelse, eller som en separat processuell mekanism, förutsatt att minst en nationell processuell mekanism för grupptalan är förenlig med detta direktiv. Detta direktiv bör exempelvis inte förhindra att medlemsstater antar lagstiftning om talan som syftar till att ansöka om bekräftelsebeslut vid en domstol eller administrativ myndighet även om det i detta direktiv inte fastställs några regler om sådan talan. Om det finns processuella mekanismer på nationell nivå utöver den processuella mekanism som krävs enligt detta direktiv bör den godkända enheten kunna välja vilken processuell mekanism som ska användas.

I enlighet med principen om processrättslig autonomi bör detta direktiv inte innehålla bestämmelser om varje aspekt av förfarandet vid grupptalan. Det är följaktligen medlemsstaternas sak att fastställa regler om exempelvis tillåtlighet, bevis eller vilka möjligheter till överklagande som är tillämpliga vid grupptalan. Det bör till exempel vara medlemsstaterna som beslutar vilken grad av likhet mellan enskilda anspråk som krävs eller det lägsta antal konsumenter som ska omfattas av en grupptalan om åtgärder för gottgörelse för att ett ärende ska tas upp till prövning som grupptalan. Sådana nationella regler bör inte hindra att den processuella mekanismen för grupptalan som krävs enligt detta direktiv fungerar effektivt. I enlighet med principen om icke-diskriminering bör de tillåtlighetskrav som är tillämpliga på specifika gränsöverskridande grupptalan inte skilja sig från dem som tillämpas på specifika inhemska grupptalan. Ett beslut om att en grupptalan inte kan tas upp till prövning bör inte påverka rättigheterna för de konsumenter som berörs av talan.

Tillämpningsområdet för detta direktiv bör återspegla den senaste utvecklingen på konsumentskyddsområdet. Eftersom konsumenter nu är verksamma på en större och alltmer digitaliserad marknadsplats krävs det, för att en hög konsumentskyddsnivå ska uppnås, att områden såsom dataskydd, finansiella tjänster, resor och turism, energi och telekommunikationer omfattas av direktivet, utöver allmän konsumenträtt. Eftersom konsumenters efterfrågan på finansiella tjänster och investeringstjänster ökar är det särskilt viktigt att förbättra tillämpningen av konsumenträtten inom dessa områden. Konsumentmarknaden har också utvecklats på området för digitala tjänster, och det finns ett ökat behov av en effektivare tillämpning av konsumenträtten, inbegripet vad gäller dataskydd.

Detta direktiv bör omfatta överträdelser av de unionsrättsliga bestämmelser som avses i bilaga I i den mån de bestämmelserna skyddar konsumenters intressen, oavsett om dessa konsumenter betecknas som konsumenter, resenärer, användare, kunder, icke-professionella investerare, icke-professionella kunder, registrerade eller något annat. Detta direktiv bör dock endast skydda intressena för fysiska personer som har skadats eller som kan skadas av dessa överträdelser om dessa personer är konsumenter enligt detta direktiv. Överträdelser som skadar fysiska personer som anses vara näringsidkare enligt detta direktiv bör inte omfattas av det.

Detta direktiv bör inte påverka de rättsakter som förtecknas i bilaga I och bör därför inte ändra eller utvidga de definitioner som fastställs i dessa rättsakter eller ersätta eventuella efterlevnadsmekanismer som dessa rättsakter skulle kunna innehålla. Exempelvis kan de efterlevnadsmekanismer som föreskrivs i eller grundar sig på Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 ⁵ i tillämpliga fall fortfarande användas för att skydda konsumenternas kollektiva intressen.

För att undvika tvivel bör tillämpningsområdet för detta direktiv fastställas så noggrant som möjligt i bilaga I. När de rättsakter som förtecknas i bilaga I innehåller bestämmelser som inte rör konsumentskydd bör det i bilaga I hänvisas till de specifika bestämmelser som skyddar konsumenters intressen. Sådana hänvisningar är inte alltid genomförbara på grund av vissa rättsakters struktur, särskilt när det gäller området för finansiella tjänster, inbegripet området för investeringstjänster.

För att säkerställa lämpliga motåtgärder vid överträdelser av unionsrätten, vilka utvecklas snabbt både till form och omfattning, bör lagstiftaren, varje gång som en ny unionsakt som är relevant för skyddet av konsumenternas kollektiva intressen antas, överväga huruvida bilaga I bör ändras för att den nya unionsakten ska omfattas av detta direktivs tillämpningsområde.

Medlemsstaterna bör förbli behöriga att göra bestämmelserna i detta direktiv tillämpliga på områden som inte omfattas av direktivets tillämpningsområde. Medlemsstaterna bör exempelvis ha möjlighet att behålla eller införa nationell lagstiftning som motsvarar bestämmelserna i detta direktiv med avseende på tvister som inte omfattas av tillämpningsområdet för bilaga I.

Eftersom både rättsliga förfaranden och administrativa förfaranden på ett ändamålsenligt och effektivt sätt skulle kunna bidra till att skydda konsumenters kollektiva intressen är det upp till medlemsstaterna att avgöra huruvida en grupptalan kan väckas i rättsliga förfaranden, administrativa förfaranden, eller båda dessa, beroende på det berörda rättsområdet eller den berörda ekonomiska sektorn. Detta bör inte påverka rätten till ett effektivt rättsmedel enligt artikel 47 i stadgan, enligt vilken medlemsstaterna ska säkerställa att konsumenter och näringsidkare har rätt till ett effektivt rättsmedel inför en domstol, mot administrativa beslut som fattas med stöd av nationella bestämmelser som införlivar detta direktiv. Detta bör inbegripa en möjlighet för en part i en talan att erhålla ett beslut om att skjuta upp verkställigheten av det ifrågasatta beslutet i enlighet med nationell rätt.

På grundval av direktiv 2009/22/EG bör detta direktiv omfatta både inhemska och gränsöverskridande överträdelser, särskilt när konsumenter som påverkas av en överträdelse vistas i andra medlemsstater än den medlemsstat där den näringsidkare som begått överträdelsen är etablerad. Det bör också omfatta överträdelser som har upphört innan grupptalan har väckts eller avslutats, eftersom det fortfarande kan vara nödvändigt att förhindra en upprepning av handlandet genom att förbjuda det, fastställa att ett visst handlande utgjort en överträdelse eller underlätta för konsumenter att erhålla gottgörelse.

Detta direktiv bör varken påverka tillämpningen av internationellt privaträttsliga regler om behörighet, om erkännande och verkställighet av domar eller om tillämplig rätt, eller fastställa sådana regler. Befintliga unionsrättsliga instrument bör vara tillämpliga på den processuella mekanism för grupptalan som krävs enligt detta direktiv. I synnerhet bör Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 864/2007 ⁶, Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 ⁷ och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 ⁸ tillämpas på den processuella mekanism för grupptalan som krävs enligt detta direktiv.

Det bör noteras att förordning (EU) nr 1215/2012 inte omfattar administrativa myndigheters behörighet eller erkännande eller verkställighet av sådana myndigheters beslut. Sådana frågor bör vara en fråga för nationell rätt.

När så är lämpligt skulle det, i enlighet med regler om internationell privaträtt, kunna vara möjligt för en godkänd enhet att väcka grupptalan i den medlemsstat där den har utsetts samt i en annan medlemsstat. Med utgångspunkt i direktiv 2009/22/EG bör det i detta direktiv göras åtskillnad mellan dessa två typer av grupptalan. När en godkänd enhet väcker grupptalan i en annan medlemsstat än den där den har utsetts bör denna grupptalan betraktas som en gränsöverskridande grupptalan. När en godkänd enhet väcker grupptalan i den medlemsstat i vilken den utsetts bör denna grupptalan betraktas som en inhemsk grupptalan, även om denna grupptalan väcks mot en näringsidkare med hemvist i en annan medlemsstat och även om konsumenter från flera medlemsstater företräds inom ramen för denna grupptalan. Den medlemsstat där grupptalan väcks bör vara det avgörande kriteriet för att bestämma vilken typ av grupptalan som har väckts. Därför bör en inhemsk grupptalan inte kunna bli en gränsöverskridande grupptalan under förfarandets gång, eller tvärtom.

I synnerhet bör konsumentorganisationer spela en aktiv roll när det gäller att säkerställa att relevanta bestämmelser i unionsrätten efterlevs. De bör alla betraktas som väl lämpade att ansöka om status som godkänd enhet i enlighet med nationell rätt. Beroende på nationella rättsliga traditioner skulle offentliga organ också kunna spela en aktiv roll när det gäller att säkerställa att relevanta bestämmelser i unionsrätten efterlevs genom att väcka grupptalan enligt detta direktiv.

Vad gäller gränsöverskridande grupptalan bör godkända enheter omfattas av samma kriterier för utseende i hela unionen. I synnerhet bör de vara juridiska personer som inrättats på vederbörligt sätt i enlighet med nationell rätt i den medlemsstat där de har utsetts, ha en viss grad av stabilitet och nivå av verksamhet riktad till allmänheten, vara av icke-vinstdrivande natur och ha ett legitimt intresse, mot bakgrund av sitt stadgeenliga syfte, av att skydda konsumenters intressen, enligt vad som föreskrivs i unionsrätten. Godkända enheter bör inte vara föremål för insolvensförfaranden eller ha förklarats insolventa. De bör vara oberoende och bör inte påverkas av personer som inte är konsumenter som har ett ekonomiskt intresse av att väcka grupptalan, och i synnerhet inte av näringsidkare eller hedgefonder, inbegripet vid finansiering från tredje parter. Godkända enheter bör ha fastställt förfaranden som förhindrar såväl sådant inflytande som för att förebygga intressekonflikter mellan dem själva, finansiärerna och konsumenters intressen. De bör på lämpligt sätt, på ett enkelt och begripligt språk, och särskilt på sina webbplatser, offentliggöra information som visar att de uppfyller kriterierna för att utses till godkänd enhet samt allmän information om källorna till deras finansiering i allmänhet samt om sin organisations-, lednings- och medlemskapsstruktur, sitt stadgeenliga syfte och sin verksamhet.

Medlemsstaterna bör ha möjlighet att fritt fastställa kriterierna för utseende av godkända enheter för inhemsk grupptalan i enlighet med nationell rätt. Medlemsstaterna bör dock även kunna tillämpa de kriterier för utseende som fastställs i detta direktiv för utseende av godkända enheter för gränsöverskridande grupptalan vad gäller godkända enheter som endast utsetts med avseende på inhemsk grupptalan.

Kriterier som gäller för utseende av godkända enheter vid inhemsk eller gränsöverskridande grupptalan bör inte hindra att grupptalan fungerar effektivt enligt vad som föreskrivs i detta direktiv.

Medlemsstaterna bör kunna utse godkända enheter i förväg för ändamålet att väcka grupptalan. Detta direktiv bör inte uppmana medlemsstaterna att göra det möjligt att utse godkända enheter på ad hoc-basis. Vad gäller inhemsk grupptalan bör medlemsstaterna emellertid även eller som alternativ kunna utse godkända enheter på ad hoc-basis för en specifik inhemsk grupptalan. Den domstol eller administrativa myndighet vid vilken talan väckts bör kunna utse sådana enheter, inbegripet och i tillämpliga fall genom godtagande. Vid gränsöverskridande grupptalan behövs emellertid gemensamma skyddsmekanismer. Därför bör godkända enheter som har utsetts på ad hoc-basis inte få väcka gränsöverskridande grupptalan.

Det bör vara upp till den utseende medlemsstaten att säkerställa att en enhet uppfyller kriterierna för att utses till godkänd enhet för gränsöverskridande grupptalan, bedöma huruvida den godkända enheten fortfarande uppfyller kriterierna för utseende och vid behov återkalla utseendet av den godkända enheten. Medlemsstaterna bör åtminstone vart femte år bedöma huruvida godkända enheter fortfarande uppfyller kriterierna för utseende.

Vid frågor om huruvida en godkänd enhet uppfyller kriterierna för utseende bör den medlemsstat som utsåg den godkända enheten undersöka saken och, om så är lämpligt, återkalla utseendet av den godkända enheten. Medlemsstaterna bör utse nationella kontaktpunkter för översändande och mottagande av förfrågningar om undersökningar.

Medlemsstaterna bör säkerställa att godkända enheter som har utsetts för gränsöverskridande grupptalan i en annan medlemsstat kan väcka sådan grupptalan vid deras domstolar eller administrativa myndigheter. Vidare bör godkända enheter från olika medlemsstater kunna ansluta sig till en och samma grupptalan vid ett enda forum, med förbehåll för relevanta regler om behörighet. Detta bör inte påverka rätten för den domstol eller administrativa myndighet vid vilken talan väckts att undersöka om det är lämpligt att pröva denna grupptalan som en och samma grupptalan.

Det ömsesidiga erkännandet av att godkända enheter som utsetts för gränsöverskridande grupptalan har talerätt bör säkerställas. Dessa godkända enheters identitet bör meddelas kommissionen, och kommissionen bör sammanställa en förteckning över dessa godkända enheter och offentliggöra den förteckningen. Att den godkända enhet som väcker grupptalan återfinns på förteckningen bör utgöra bevis på dess talerätt. Detta bör inte påverka rätten för domstolen eller den administrativa myndigheten att granska huruvida den godkända enhetens stadgeenliga syfte berättigar att den väcker talan i ett specifikt ärende.

Åtgärder för förbudsföreläggande syftar till att skydda konsumenters kollektiva intressen oavsett om någon faktisk förlust eller skada har åsamkats enskilda konsumenter. Åtgärder för förbudsföreläggande kan innebära krav på att näringsidkare vidtar specifika åtgärder, såsom att tillhandahålla konsumenter information som tidigare har utelämnats i strid med en lagstadgad skyldighet. Ett beslut om åtgärder för förbudsföreläggande bör inte vara beroende av huruvida handlandet var uppsåtligt eller oaktsamt.

När den godkända enheten väcker grupptalan bör den lämna tillräckliga uppgifter om de konsumenter som berörs av grupptalan till domstolen eller den administrativa myndigheten. De uppgifterna bör ge domstolen eller den administrativa myndigheten möjlighet att fastställa om den har behörighet och fastställa tillämplig rätt. Vid talan om skadeståndsgrundande händelse skulle denna skyldighet innebära att domstolen eller den administrativa myndigheten informeras om den plats där den skada som drabbar konsumenterna inträffade eller kan inträffa. Detaljnivån i de uppgifter som krävs skulle kunna variera beroende på den åtgärd som den godkända enheten ansöker om och huruvida en mekanism för deltagande eller för icke-deltagande är tillämplig. När grupptalan om åtgärder för förbudsföreläggande väcks skulle dessutom ett eventuellt uppskjutande eller avbrytande av preskriptionsfrister som är tillämpliga på efterföljande anspråk om gottgörelse kräva att den godkända enheten lämnar tillräckliga uppgifter om den grupp av konsumenter som berörs av grupptalan.

Medlemsstaterna bör säkerställa att godkända enheter kan ansöka om åtgärder för förbudsföreläggande och åtgärder för gottgörelse. Medlemsstaterna bör, för att säkerställa processeffektiviteten vid grupptalan, kunna besluta att godkända enheter får ansöka om åtgärder för förbudsföreläggande och åtgärder för gottgörelse inom ramen för en och samma grupptalan eller inom ramen för separata grupptalan. När det gäller åtgärder som begärs inom ramen för en och samma grupptalan bör godkända enheter ha möjlighet att ansöka om alla relevanta åtgärder vid tiden för grupptalans väckande eller att först ansöka om relevanta åtgärder för förbudsföreläggande och därefter, om så är lämpligt, ansöka om åtgärder för gottgörelse.

En godkänd enhet som väcker grupptalan enligt detta direktiv bör ansöka om relevanta åtgärder, inbegripet åtgärder för gottgörelse, till förmån för de konsumenter som påverkas av en överträdelse och för deras räkning. Den godkända enheten bör ha de processuella rättigheter och skyldigheter som käranden i förfarandet har. Medlemsstaterna bör ha rätt att ge enskilda konsumenter som berörs av grupptalan vissa rättigheter inom ramen för grupptalan, men dessa individuella konsumenter bör inte vara käranden i förfarandet. Enskilda konsumenter bör inte i något fall kunna ingripa i de beslut i procedurfrågor som fattas av de godkända enheterna, enskilt begära bevis inom ramen för förfarandet eller enskilt överklaga beslut i procedurfrågor av den domstol eller administrativa myndighet vid vilken grupptalan väcks. Enskilda konsumenter bör inte heller ha processuella skyldigheter inom ramen för grupptalan eller bära kostnaderna för förfarandet, utom under exceptionella omständigheter.

De konsumenter som berörs av en grupptalan bör dock ha rätt att dra nytta av den grupptalan. Vid grupptalan om åtgärder för gottgörelse bör fördelarna utgöras av avhjälpande åtgärder, såsom ersättning, reparation, byte, prisavdrag, hävande av avtal eller återbetalning av det erlagda priset. Vid grupptalan om åtgärder för förbudsföreläggande skulle fördelen för de berörda konsumenterna vara att det handlande som utgör en överträdelse upphör eller förbjuds.

Vid grupptalan om åtgärder för gottgörelse bör den förlorande parten betala de kostnader för förfarandet som uppkommit för den vinnande parten, i enlighet med de villkor och undantag som föreskrivs i nationell rätt. Domstolen eller den administrativa myndigheten bör dock inte ålägga den förlorande parten att betala kostnaderna i den utsträckning som dessa kostnader uppkommit i onödan. Enskilda konsumenter som berörs av en grupptalan bör inte betala kostnaderna för förfarandet. Under exceptionella omständigheter bör det dock vara möjligt att ålägga enskilda konsumenter som berörs av en grupptalan om åtgärder för gottgörelse att betala de kostnader för förfarandet som uppkommit till följd av dessa enskilda konsumenters avsiktliga eller vårdslösa beteende, till exempel en förlängning av förfarandet på grund av rättsstridigt beteende. Kostnaderna för förfarandet bör till exempel omfatta kostnader som uppstår till följd av att endera parten företräddes av en jurist eller annan rättstillämpare eller kostnader som uppstår till följd av delgivning eller översättning av handlingar.

För att undvika rättegångsmissbruk bör medlemsstaterna anta nya regler eller tillämpa befintliga regler enligt nationell rätt så att domstolen eller den administrativa myndigheten kan fatta beslut om att ogilla uppenbart ogrundade ärenden så snart domstolen eller den administrativa myndigheten har mottagit de uppgifter som krävs för att motivera beslutet. Medlemsstaterna bör inte vara skyldiga att införa särskilda regler för grupptalan och bör kunna tillämpa allmänna processrättsliga regler, om dessa regler uppfyller målet att undvika rättegångsmissbruk.

Åtgärder för förbudsföreläggande bör omfatta slutliga och provisoriska åtgärder. Provisoriska åtgärder skulle kunna omfatta interimistiska åtgärder, försiktighetsåtgärder och förebyggande åtgärder för att få ett pågående handlande att upphöra eller för att förbjuda ett handlande som ännu inte har ägt rum, men där det finns en risk för att det skulle orsaka allvarlig eller oåterkallelig skada för konsumenter. Åtgärder för förbudsföreläggande skulle också kunna omfatta åtgärder som förklarar att ett visst handlande utgör en överträdelse, i fall där handlandet upphörde innan grupptalan väcktes men där det fortfarande finns ett behov av att fastställa att handlandet utgjorde en överträdelse, till exempel för att underlätta uppföljningsåtgärder för åtgärder för gottgörelse. Åtgärder för förbudsföreläggande skulle dessutom kunna utgöras av en skyldighet för den näringsidkare som gjort sig skyldig till överträdelsen att helt eller delvis offentliggöra det beslut som har fattats av domstolen eller den administrativa myndigheten om åtgärden i sådan form som anses lämplig, eller att offentliggöra ett beriktigande.

Medlemsstaterna bör på grundval av direktiv 2009/22/EG kunna kräva att en godkänd enhet som avser att väcka grupptalan om åtgärder för förbudsföreläggande på förhand samråder med den berörda näringsidkaren, så att denne får möjlighet att upphöra med den överträdelse som skulle vara föremålet för grupptalan. Medlemsstaterna bör kunna kräva att detta föregående samråd sker tillsammans med ett oberoende offentligt organ, som de utser. Om medlemsstaterna har bestämt att föregående samråd ska äga rum bör en frist om två veckor sättas ut från det att begäran om samråd tagits emot, och om överträdelsen inte har upphört inom fristen, bör sökanden ha rätt att omedelbart väcka grupptalan om en åtgärd för förbudsföreläggande vid den behöriga domstolen eller administrativa myndigheten. Sådana krav skulle kunna tillämpas även på grupptalan om åtgärder för gottgörelse, i enlighet med nationell rätt.

Detta direktiv bör föreskriva en processuell mekanism som inte påverkar de regler som fastställer konsumenters materiella rätt till avtalsenliga och utomobligatoriska avhjälpande åtgärder om deras intressen har skadats genom en överträdelse, såsom rätten till skadestånd, hävande av avtal, återbetalning, byte, reparation eller prisavdrag, beroende på vad som är lämpligt och på det sätt som är möjligt enligt unionsrätten eller nationell rätt. En grupptalan om åtgärder för gottgörelse enligt detta direktiv bör endast kunna väckas om unionsrätten eller nationell rätt föreskriver sådana materiella rättigheter. Detta direktiv bör inte göra det möjligt att ålägga den näringsidkare som gjort sig skyldig till överträdelsen straffskadestånd, i enlighet med nationell rätt.

Konsumenter som berörs av en grupptalan om åtgärder för gottgörelse bör, efter att grupptalan väckts, ha tillräckliga möjligheter att uttrycka om de önskar företrädas av den godkända enheten i den specifika grupptalan eller inte och om de önskar dra nytta av relevanta resultat av den grupptalan eller inte. För att på bästa sätt ta hänsyn till sina rättsliga traditioner bör medlemsstaterna föreskriva en mekanism för deltagande eller en mekanism för icke-deltagande, eller en kombination av båda dessa. I en mekanism för deltagande bör konsumenter vara skyldiga att uttryckligen uttrycka sin önskan att företrädas av den godkända enheten inom ramen för grupptalan om åtgärder för gottgörelse. I en mekanism för icke-deltagande bör konsumenterna vara skyldiga att uttryckligen uttrycka sin önskan att inte företrädas av den godkända enheten inom ramen för grupptalan om åtgärder för gottgörelse. Medlemsstaterna bör kunna bestämma i vilket skede av förfarandet som enskilda konsumenter kan utöva rätten att delta eller inte delta i en grupptalan.

Medlemsstater som föreskriver en mekanism för deltagande bör kunna kräva att vissa konsumenter ska välja att delta i grupptalan om åtgärder för gottgörelse innan grupptalan väcks, förutsatt att andra konsumenter också har möjlighet att välja att delta efter det att grupptalan har väckts.

För att säkerställa sund rättskipning och undvika oförenliga domar bör emellertid en mekanism för deltagande krävas avseende grupptalan om åtgärder för gottgörelse när de konsumenter som berörs av överträdelsen inte har sin stadigvarande bosättning i medlemsstaten för den domstol eller administrativa myndighet vid vilken grupptalan väcks. I sådana situationer bör konsumenterna vara skyldiga att uttryckligen uttrycka sin önskan att företrädas i denna grupptalan för att resultatet av grupptalan ska vara bindande för dem.

Om konsumenter uttryckligen eller underförstått uttrycker sin önskan att företrädas av en godkänd enhet inom ramen för en grupptalan om åtgärder för gottgörelse bör de, oavsett om grupptalan väcks inom ramen för en mekanism för deltagande eller en mekanism för icke-deltagande, inte längre kunna företrädas i andra grupptalan rörande samma sak och mot samma näringsidkare eller väcka individuell talan rörande samma sak och mot samma näringsidkare. Detta bör dock inte gälla om en konsument som uttryckligen eller underförstått har uttryckt sin önskan att företrädas inom ramen för en grupptalan om åtgärder för gottgörelse senare väljer att inte delta i denna grupptalan i enlighet med nationell rätt, till exempel om en konsument senare vägrar att bli bunden av en förlikning.

Av skyndsamhets- och effektivitetsskäl bör medlemsstaterna, i enlighet med nationell rätt, även kunna ge konsumenter möjlighet att direkt dra nytta av en åtgärd för gottgörelse efter det att den har utfärdats, utan krav avseende föregående deltagande i grupptalan.

Medlemsstaterna bör fastställa regler för samordning av grupptalan, individuell talan som väcks av konsumenter och annan talan som avser skydd av konsumenters individuella och kollektiva intressen enligt unionsrätten och nationell rätt. Åtgärder för förbudsföreläggande som utfärdats enligt detta direktiv bör inte påverka individuella talan om åtgärder för gottgörelse som väckts av konsumenter som lidit skada på grund av det handlande som är föremål för åtgärderna för förbudsföreläggande.

Medlemsstaterna bör kräva att godkända enheter ska tillhandahålla tillräcklig information till stöd för grupptalan om åtgärder för gottgörelse, inbegripet en beskrivning av den grupp konsumenter som berörs av överträdelsen och de sakfrågor och rättsliga frågor som grupptalan ska behandla. Den godkända enheten bör inte vara skyldig att individuellt identifiera varje konsument som berörs av grupptalan för att inleda grupptalan. Vid grupptalan om åtgärder för gottgörelse bör domstolen eller den administrativa myndigheten så tidigt som möjligt i förfarandet kontrollera huruvida ärendet lämpar sig för att väckas som grupptalan, med hänsyn till överträdelsens art och karaktären av de skador som åsamkats de berörda konsumenterna.

Åtgärder för gottgörelse bör identifiera de enskilda konsumenterna, eller åtminstone beskriva den konsumentgrupp som har rätt till de avhjälpande åtgärder som erbjuds genom dessa åtgärder för gottgörelse, och, i tillämpliga fall, ange kvantifieringsmetoden för skador och de relevanta steg som konsumenter och näringsidkare ska ta för genomförande av de avhjälpande åtgärderna. Konsumenter som har rätt till avhjälpande åtgärder bör kunna dra nytta av dessa avhjälpande åtgärder utan att behöva inleda separata förfaranden. Till exempel innebär ett krav på separat förfarande en skyldighet för konsumenten att väcka individuell talan vid en domstol eller administrativ myndighet om kvantifiering av skadan. Däremot bör det vara möjligt enligt detta direktiv att kräva att en konsument, för att erhålla sina avhjälpande åtgärder, ska ta vissa steg, såsom att ge sig till känna hos en enhet som ansvarar för att åtgärden för gottgörelse verkställs.

Medlemsstaterna bör fastställa eller behålla regler om tidsfrister, såsom preskriptionsfrister eller andra tidsfrister för att enskilda konsumenter ska kunna utöva sin rätt att dra nytta av åtgärderna för gottgörelse. Medlemsstaterna bör kunna fastställa regler om användningen av utestående medel för gottgörelse som inte utnyttjades inom de fastställda tidsfristerna.

Godkända enheter bör inför domstolar eller administrativa myndigheter vara fullständigt transparenta vad gäller källan till finansieringen av deras verksamheter i allmänhet och vad gäller källan till de medel som stödjer en specifik grupptalan om åtgärder för gottgörelse. Detta är nödvändigt för att domstolar eller administrativa myndigheter ska kunna bedöma om finansieringen från tredje part, i den utsträckning sådan är tillåten enligt nationell rätt, uppfyller de villkor som föreskrivs i detta direktiv, om det föreligger en intressekonflikt mellan tredjepartsfinansiären och den godkända enheten som utgör en risk för rättegångsmissbruk, och om finansieringen från en tredje part som har ett ekonomiskt intresse i väckandet av grupptalan om åtgärder för gottgörelse eller i resultatet av den skulle innebära att grupptalan avviker från skyddet av konsumenters kollektiva intressen. De uppgifter som den godkända enheten förser en domstol eller administrativ myndighet med bör göra det möjligt för domstolen eller den administrativa myndigheten att bedöma huruvida den tredje parten skulle kunna påverka beslut i procedurfrågor som den godkända enheten fattar inom ramen för grupptalan på ett otillbörligt sätt, inbegripet beslut om förlikning, på ett sätt som skulle vara till skada för de berörda konsumenternas kollektiva intressen, och att bedöma huruvida den tredje parten finansierar en grupptalan om åtgärder för gottgörelse mot en svarande som är en konkurrent till den tredjepartsfinansiären eller mot en svarande som tredjepartsfinansiären är beroende av. Direktfinansiering av en specifik grupptalan som tillhandahålls av en näringsidkare som är verksam på samma marknad som svaranden bör anses innebära en intressekonflikt eftersom konkurrenten skulle kunna ha ett ekonomiskt intresse i resultatet av grupptalan som inte skulle vara detsamma som konsumenternas intresse.

Indirekt finansiering av en grupptalan av organisationer som finansieras genom lika stora bidrag från deras medlemmar eller genom donationer, inbegripet näringsidkares donationer inom ramen för initiativ som avser företagens sociala ansvar eller gräsrotsfinansiering, bör anses vara kvalificerad för tredjepartsfinansiering, förutsatt att tredjepartsfinansieringen uppfyller kraven på öppenhet, oberoende och avsaknad av intressekonflikter. Om intressekonflikter konstateras bör domstolen eller den administrativa myndigheten ha befogenhet att vidta lämpliga åtgärder, såsom att kräva att den godkända enheten ska vägra att ta emot finansieringen i fråga eller ändra den och, om så krävs, avvisa den godkända enhetens talerätt eller förklara att en specifik grupptalan om åtgärder för gottgörelse inte kan tas upp till prövning. Ett sådant avvisande eller en sådan förklaring bör inte påverka rättigheterna för de konsumenter som berörs av grupptalan.

Kollektiva förlikningar som syftar till att tillhandahålla konsumenter som har lidit skada gottgörelse bör främjas inom ramen för grupptalan om åtgärder för gottgörelse.

Domstolen eller den administrativa myndigheten bör kunna uppmana näringsidkaren och den godkända enhet som väckte grupptalan om åtgärder för gottgörelse att inleda förhandlingar i syfte att nå en förlikning om den gottgörelse som ska tillhandahållas de konsumenter som berörs av grupptalan.

Förlikningar som nås inom ramen för en grupptalan om åtgärder för gottgörelse bör godkännas av den relevanta domstolen eller administrativa myndigheten om inte villkoren för förlikningen omöjligen kan verkställas eller förlikningen skulle strida mot tvingande bestämmelser i nationell rätt som är tillämpliga på grunden för talan och som inte kan frångås genom avtal till nackdel för konsumenter. Till exempel skulle en förlikning kunna strida mot tvingande bestämmelser i nationell rätt om den uttryckligen lämnar ett avtalsvillkor oförändrat som ger näringsidkaren ensamrätt att tolka varje annat villkor i det avtalet.

Medlemsstaterna bör kunna fastställa regler som gör det möjligt för en domstol eller administrativ myndighet att även vägra att godkänna en förlikning när domstolen eller den administrativa myndigheten anser att förlikningen är oskälig.

Godkända förlikningar bör vara bindande för den godkända enheten, näringsidkaren och de enskilda konsumenter som berörs. Medlemsstaterna bör emellertid kunna fastställa regler enligt vilka de enskilda konsumenter som berörs ges möjlighet att godta en förlikning eller vägra att bli bundna av den.

För att en grupptalan ska nå framgång är det av avgörande betydelse att säkerställa att konsumenter informeras om den. Godkända enheter bör på sina webbplatser informera konsumenter om grupptalan som de har beslutat att väcka vid en domstol eller administrativ myndighet, det aktuella läget avseende grupptalan som de har väckt och resultatet av sådana grupptalan, så att konsumenterna kan fatta ett välgrundat beslut om huruvida de vill delta i en grupptalan och vidta nödvändiga åtgärder i rätt tid. Informationen som de godkända enheterna måste tillhandahålla konsumenter bör, beroende på vad som är relevant och lämpligt, innefatta en förklaring, på ett begripligt språk, av föremålet för och de möjliga eller faktiska rättsliga följderna av grupptalan, den godkända enhetens avsikt att väcka talan, en beskrivning av den grupp konsumenter som berörs av grupptalan samt de nödvändiga åtgärder som berörda konsumenter måste vidta, inbegripet skydd av nödvändiga bevis, för att konsumenten ska kunna dra nytta av de åtgärder för förbudsföreläggande, åtgärder för gottgörelse eller godkända förlikningar som föreskrivs i detta direktiv. Sådan information bör vara adekvat och proportionell i förhållande till omständigheterna i ärendet.

Utan att det påverkar skyldigheten för godkända enheter att tillhandahålla information, bör de berörda konsumenterna informeras om pågående grupptalan om åtgärder för gottgörelse så att de uttryckligen eller underförstått kan uttrycka sin önskan att företrädas i grupptalan. Medlemsstaterna bör göra detta möjligt genom att fastställa lämpliga regler om spridning av information om grupptalan till konsumenter. Det bör vara upp till medlemsstaterna att besluta vem som ska ansvara för att sprida den informationen.

Konsumenterna bör också informeras om slutliga beslut som föreskriver åtgärder för förbudsföreläggande, åtgärder för gottgörelse eller godkända förlikningar, om deras rättigheter efter det att en överträdelse har fastställts och eventuella efterföljande åtgärder som de konsumenter som berörs av grupptalan måste vidta, särskilt för att erhålla gottgörelse. De anseenderisker som är förknippade med spridningen av information om överträdelsen är också viktiga när det gäller att avskräcka näringsidkare från att kränka konsumenters rättigheter.

För att vara effektiv bör informationen om pågående grupptalan och avslutade grupptalan vara adekvat och proportionell i förhållande till omständigheterna i ärendet. Sådan information skulle till exempel kunna tillhandahållas på den godkända enhetens eller näringsidkarens webbplats, i nationella elektroniska databaser, i sociala medier, på internetbaserade marknadsplatser, eller i populära dagstidningar, inklusive dagstidningar som distribueras uteslutande med hjälp av elektroniska kommunikationsmedel. Om så är möjligt och lämpligt bör konsumenter informeras individuellt genom ett brev som levereras på elektronisk väg eller i pappersform. Sådan information bör på begäran tillhandahållas i ett format som är tillgängligt för personer med funktionsnedsättning.

Det bör åligga den näringsidkare som begår en överträdelse att på egen bekostnad informera alla berörda konsumenter om de slutliga åtgärderna för förbudsföreläggande och de slutliga åtgärderna för gottgörelse. Näringsidkaren bör också informera konsumenterna om varje förlikning som godkänts av en domstol eller administrativ myndighet. Medlemsstaterna bör kunna fastställa regler enligt vilka en sådan skyldighet är avhängig av en begäran från den godkända enheten. Om den godkända enheten, domstolen eller den administrativa myndigheten enligt nationell rätt ska tillhandahålla information om slutliga beslut och godkända förlikningar till de konsumenter som berörs av grupptalan bör näringsidkaren inte vara skyldig att tillhandahålla denna information en andra gång. Det bör vara upp till den godkända enheten att informera de berörda konsumenterna om slutliga beslut om avvisande eller ogillande av grupptalan om åtgärder för gottgörelse.

Medlemsstaterna bör kunna upprätta nationella elektroniska databaser som är tillgängliga för allmänheten genom webbplatser som tillhandahåller information om de godkända enheter som på förhand utsetts för ändamålet att väcka inhemsk grupptalan och gränsöverskridande grupptalan och allmän information om pågående och avslutade grupptalan.

Medlemsstaterna bör säkerställa att det slutliga beslutet av en domstol eller administrativ myndighet i en medlemsstat om att det föreligger en överträdelse som skadar konsumenters kollektiva intressen kan användas av alla parter som bevis inom ramen för en annan talan om åtgärder för gottgörelse mot samma näringsidkare och med avseende på samma handlande vid deras domstolar eller administrativa myndigheter. I enlighet med rättsväsendets oberoende och den fria bevisvärderingen bör detta inte påverka nationell rätt om bevisvärdering.

Preskriptionsfrister skjuts vanligtvis upp när en talan väcks. Talan om åtgärder för förbudsföreläggande har emellertid inte nödvändigtvis suspensiv verkan i förhållande till senare åtgärder för gottgörelse som skulle kunna följa av samma överträdelse. Medlemsstaterna bör därför säkerställa att en pågående grupptalan om åtgärder för förbudsföreläggande leder till att de preskriptionsfrister som gäller skjuts upp eller avbryts med avseende på de konsumenter som berörs av grupptalan så att dessa konsumenter, oavsett om de agerar enskilt eller företräds av en godkänd enhet, inte hindras från att senare väcka talan om åtgärder för gottgörelse för den påstådda överträdelsen på grund av att preskriptionsfrister har löpt ut medan grupptalan om åtgärder för förbudsföreläggande pågick. När den godkända enheten väcker grupptalan om en åtgärd för förbudsföreläggande bör den på ett tillräckligt sätt definiera den grupp av konsumenter vars intressen berörs av den påstådda överträdelsen, som eventuellt skulle kunna ha ett anspråk som härrör från denna överträdelse och som skulle kunna påverkas av att preskriptionsfrister löper ut under den grupptalan. För att undvika tvivel bör även en pågående grupptalan om en åtgärd för gottgörelse få till följd att de preskriptionsfrister som gäller för de konsumenter som berörs av denna grupptalan skjuts upp eller avbryts.

För att säkerställa rättssäkerhet bör uppskjutandet eller avbrytandet av preskriptionsfrister som införs i enlighet med detta direktiv endast vara tillämpligt på anspråk om gottgörelse som grundar sig på överträdelser som inträffat på eller efter den 25 juni 2023. Detta bör inte hindra att nationella bestämmelser om uppskjutande eller avbrytande av preskriptionsfrister som redan var tillämpliga före den 25 juni 2023 tillämpas på anspråk om gottgörelse som grundas på överträdelser som inträffade före det datumet.

Grupptalan om åtgärder för förbudsföreläggande bör handläggas med vederbörlig processeffektivitet. Om en överträdelse pågår kan behovet av effektivitet vara större. Grupptalan om åtgärder för förbudsföreläggande med provisorisk verkan bör när så är lämpligt handläggas genom ett summariskt förfarande för att förhindra att överträdelsen orsakar skada eller ytterligare skada.

Bevis är avgörande för att fastställa huruvida en grupptalan om åtgärder för förbudsföreläggande eller åtgärder för gottgörelse är välgrundad. Förhållanden mellan näringsidkare och konsumenter kännetecknas dock ofta av informationsasymmetri, och nödvändiga bevis kan innehas enbart av näringsidkaren, vilket gör dem otillgängliga för den godkända enheten. Godkända enheter bör därför ha rätt att begära att domstolen eller den administrativa myndigheten ska förelägga näringsidkaren att lägga fram bevis som är av relevans för deras anspråk. Å andra sidan bör näringsidkaren med beaktande av principen om jämlikhet i medel ha en liknande rätt att begära bevis som kontrolleras av den godkända enheten. Behovet och omfattningen av och proportionaliteten i förelägganden om att lägga fram bevis bör noggrant bedömas av den domstol eller administrativa myndighet vid vilken grupptalan väcks, i enlighet med nationell processrätt, med beaktande av skyddet av tredje parters legitima intressen och med förbehåll för tillämpliga unionsregler och nationella regler om sekretess.

För att säkerställa ändamålsenligheten avseende grupptalan bör näringsidkare som begår överträdelser åläggas effektiva, avskräckande och proportionella sanktioner för underlåtenhet eller vägran att följa en åtgärd för förbudsföreläggande. Medlemsstaterna bör säkerställa att dessa sanktioner kan ta formen av böter, till exempel, villkorliga böter, periodiska betalningar eller viten. Det bör också finnas sanktioner för underlåtenhet eller vägran att följa ett föreläggande om att lämna information till berörda konsumenter om slutliga beslut eller förlikningar eller för underlåtenhet eller vägran att lägga fram bevis. Det bör också vara möjligt att tillämpa andra typer av sanktioner, till exempel förfarandeåtgärder, vid vägran att följa ett föreläggande om att lägga fram bevis.

Med beaktande av att grupptalan syftar till att främja allmänintresset genom att skydda konsumenters kollektiva intressen, bör medlemsstaterna behålla eller vidta åtgärder i syfte att säkerställa att godkända enheter inte hindras från att väcka grupptalan enligt detta direktiv på grund av de kostnader som är förknippade med förfarandena. Sådana åtgärder skulle kunna innefatta att begränsa tillämpliga domstolsavgifter eller administrativa avgifter, att ge de godkända enheterna tillgång till rättshjälp, om det är nödvändigt, eller bevilja godkända enheter offentliga medel för att väcka grupptalan, inbegripet strukturellt stöd eller andra stödmetoder. Medlemsstaterna bör dock inte vara skyldiga att finansiera grupptalan.

Samarbete och utbyte av information mellan godkända enheter från olika medlemsstater har visat sig vara användbart, i synnerhet för att hantera gränsöverskridande överträdelser. Det finns ett behov av att fortsätta kapacitetsuppbyggnads- och samarbetsåtgärder och att utvidga dem till att omfatta ett större antal godkända enheter i hela unionen i syfte att öka användningen av grupptalan med gränsöverskridande följder.

I syfte att utvärdera detta direktiv bör medlemsstaterna lämna uppgifter till kommissionen om grupptalan som väcks enligt detta direktiv. Medlemsstaterna bör tillhandahålla uppgifter om antalet och typen av grupptalan som slutförts vid någon av deras domstolar eller administrativa myndigheter. Uppgifter bör även lämnas om resultaten av grupptalan, exempelvis huruvida de kunde tas upp till prövning och huruvida de var framgångsrika eller ledde till en godkänd förlikning. I syfte att minska den administrativa börda som det innebär för medlemsstaterna att fullgöra dessa skyldigheter bör det räcka att lämna allmän information till kommissionen om typen av överträdelse och om parterna, i synnerhet vad gäller åtgärder för förbudsföreläggande. Vad gäller parterna bör det till exempel räcka att informera kommissionen om huruvida den godkända enheten var en konsumentorganisation eller ett offentligt organ, och om näringsidkarens affärsområde, exempelvis finansiella tjänster. Alternativt bör medlemsstaterna kunna lämna kopior av relevanta beslut eller förlikningar till kommissionen. Specifika identitetsuppgifter avseende de konsumenter som berörs av grupptalan bör inte tillhandahållas.

Kommissionen bör utarbeta en rapport som vid behov åtföljs av ett lagförslag och som innehåller en bedömning av huruvida gränsöverskridande grupptalan bäst kan hanteras på unionsnivå genom att inrätta en europeisk ombudsman för grupptalan om åtgärder för förbudsföreläggande och åtgärder för gottgörelse.

Detta direktiv står i överensstämmelse med de grundläggande rättigheter och principer som erkänns särskilt i stadgan. Detta direktiv bör således tolkas och tillämpas i överensstämmelse med dessa rättigheter och principer, inklusive dem som rör rätten till ett effektivt rättsmedel och till en opartisk domstol samt rätten till försvar.

Vad gäller miljörätt tar detta direktiv hänsyn till Förenta nationernas ekonomiska kommission för Europas konvention av den 25 juni 1998 om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor (Århuskonventionen).

Eftersom målen för detta direktiv, nämligen att säkerställa att en mekanism för grupptalan för skydd av konsumenters kollektiva intressen är tillgänglig i alla medlemsstater i syfte att säkerställa en hög konsumentskyddsnivå och bidra till en väl fungerande inre marknad, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna, utan snarare, på grund av de gränsöverskridande följderna av överträdelser, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

I enlighet med den gemensamma politiska förklaringen av den 28 september 2011 från medlemsstaterna och kommissionen om förklarande dokument ⁹, har medlemsstaterna åtagit sig att, när det är berättigat, låta anmälan av införlivandeåtgärder åtföljas av ett eller flera dokument som förklarar förhållandet mellan de olika delarna i direktivet och motsvarande delar i de nationella instrumenten för införlivande. Lagstiftaren anser att det är motiverat att sådana dokument översänds avseende detta direktiv.

Det är lämpligt att fastställa regler för detta direktivs tillämplighet i tiden.

Direktiv 2009/22/EG bör därför upphöra att gälla.