Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2020/1783 av den 25 november 2020 om samarbete mellan medlemsstaternas domstolar i fråga om bevisupptagning i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur (bevisupptagning) (omarbetning)

(1)

Rådets förordning (EG) nr 1206/2001 (3) har tidigare ändrats. Eftersom ytterligare väsentliga ändringar ska göras, bör den förordningen av tydlighetsskäl omarbetas.

(2)

Unionen har satt som mål att bevara och utveckla unionen som ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, där den fria rörligheten för personer är säkerställd. För att upprätta ett sådant område bör unionen bland andra åtgärder besluta om åtgärder rörande civilrättsligt samarbete som behövs för att den inre marknaden ska fungera väl.

(3)

För att främja en välfungerande inre marknad och utvecklingen av ett civilrättsligt område i unionen är det nödvändigt att ytterligare förbättra och påskynda samarbetet mellan de olika medlemsstaternas domstolar i fråga om bevisupptagning. Denna förordning syftar till att effektivisera och påskynda rättsliga förfaranden genom att förenkla och rationalisera samarbetsmekanismerna vid bevisupptagning i gränsöverskridande förfaranden och samtidigt bidra till att minska förseningar och kostnader för privatpersoner och företag. Större rättssäkerhet i kombination med enklare, rationaliserade och digitaliserade förfaranden kommer att uppmuntra privatpersoner och företag att delta i gränsöverskridande transaktioner och på så sätt främja handeln inom unionen och därmed den inre marknadens funktionssätt.

(4)

I denna förordning fastställs regler för samarbetet mellan olika medlemsstaters domstolar i fråga om bevisupptagning i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur.

(5)

I denna förordning bör med termen domstol även avses andra myndigheter vilka utövar rättsliga funktioner, agerar på grundval av delegering av befogenhet från en rättslig myndighet eller agerar under kontroll av en rättslig myndighet och som enligt nationell rätt är behöriga att ta upp bevis i enlighet med rättsliga förfaranden i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur. Detta inbegriper särskilt myndigheter som klassificeras som domstolar enligt andra unionsrättsakter, såsom rådets förordning (EU) 2019/1111 (4) och Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1215/2012 (5) och (EU) nr 650/2012 (6).

(6)

För att säkerställa maximal klarhet och rättssäkerhet bör framställningen om bevisupptagning översändas på ett formulär som fyllts i på det språk som används i den medlemsstat där den anmodade domstolen är belägen eller på ett annat språk som godkänts av den medlemsstaten. Av samma skäl bör formulär så långt som möjligt användas också i den fortsatta kommunikationen mellan de berörda domstolarna.

(7)

För att säkerställa ett snabbt översändande av framställningar och meddelanden mellan medlemsstater för bevisupptagning, bör lämplig modern kommunikationsteknik användas. All kommunikation och allt utbyte av handlingar bör därför som regel utföras via ett säkert och pålitligt, decentraliserat it-system som består av nationella it-system som är sammankopplade och tekniskt interoperabla, exempelvis och utan att det föregriper vidare tekniska framsteg, baserade på e-Codex. Följaktligen bör det inrättas ett decentraliserat it-system för utbyten av uppgifter i enlighet med denna förordning. Eftersom det it-systemet är av decentraliserad karaktär, skulle utbyten av uppgifter enbart mellan en medlemsstat och en annan medges, utan att någon av unionens institutioner är inblandade i dessa utbyten.

(8)

Utan att det föregriper eventuella framtida tekniska framsteg bör det säkra, decentraliserade it-systemet och dess komponenter inte anses nödvändigtvis utgöra en kvalificerad elektronisk tjänst för rekommenderad leverans enligt definitionen i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 910/2014 (7).

(9)

Kommissionen bör ansvara för skapandet, underhållet och den framtida utvecklingen av referensprogramvara, som medlemsstaterna bör kunna använda i stället för ett nationellt it-system, i enlighet med principerna om inbyggt dataskydd och dataskydd som standard. Kommissionen bör utforma, utveckla och underhålla referensprogramvaran i enlighet med de krav och principer för dataskydd som fastställs i Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) 2018/1725 (8) och (EU) 2016/679 (9), särskilt principerna om inbyggt dataskydd och dataskydd som standard. Referensprogramvaran bör även inkludera lämpliga tekniska åtgärder och möjliggöra organisatoriska åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa en säkerhets- och interoperabilitetsnivå som är lämplig för utbytet av uppgifter i samband med bevisupptagning.

(10)

När det gäller de komponenter i det decentraliserade it-systemet som unionen har ansvaret för bör förvaltningsenheten ha tillräckliga resurser för att säkerställa att det systemet fungerar väl.

(11)

Den eller de behöriga myndigheterna enligt nationell rätt bör som personuppgiftsansvariga i den mening som avses i förordning (EU) 2016/679 vara ansvariga vad gäller den behandling av personuppgifter som de genomför i enlighet med den här förordningen för översändande av framställningar och andra meddelanden mellan medlemsstaterna.

(12)

Översändande via det decentraliserade it-systemet kan bli omöjligt på grund av en störning i systemet eller på grund av bevisens beskaffenhet, t.ex. vid överföring av DNA eller blodprover. Andra kommunikationsmetoder kan vara lämpligare även under exceptionella omständigheter, t.ex. i en situation där konvertering av omfattande dokumentation till elektronisk form skulle innebära en oproportionell administrativ börda för de behöriga myndigheterna eller i fall där originaldokumentet behövs i pappersformat för att dess äkthet ska kunna bedömas. När det decentraliserade it-systemet inte används, bör översändandet ske på lämpligast möjliga sätt. Sådana alternativa metoder bör bland annat innebära att översändandet sker så snabbt som möjligt och på ett säkert sätt på annan elektronisk väg eller genom posttjänster.

(13)

För att förbättra elektroniskt gränsöverskridande översändande av handlingar via det decentraliserade it-systemet, bör sådana handlingar inte nekas rättslig verkan och bör inte anses vara otillåtna som bevis vid rättsliga förfaranden enbart för att de har elektronisk form. Den principen bör emellertid inte påverka bedömningen av rättsverkningar eller sådana handlingars tillåtlighet som bevis i enlighet med nationell rätt. Den bör inte heller påverka kraven enligt nationell rätt vad gäller konvertering av handlingar.

(14)

Denna förordning bör inte påverka myndigheternas möjligheter att utbyta uppgifter enligt system som har inrättats enligt andra unionsinstrument, såsom förordning (EU) 2019/1111 eller rådets förordning (EG) nr 4/2009 (10), även när sådana uppgifter har bevisvärde, varför den ansökande myndigheten fritt kan välja vilken metod som är lämpligast.

(15)

Framställningar om bevisupptagning bör verkställas snabbt. Om en framställning inte kan verkställas inom 90 dagar från det att den inkommit till den anmodade domstolen, bör den anmodade domstolen underrätta den ansökande domstolen om detta och ange vilka hinder som föreligger för ett snabbt verkställande av framställningen.

(16)

För att säkerställa att denna förordning är ändamålsenlig bör de omständigheter under vilka det är möjligt att vägra verkställa en framställning om bevisupptagning inskränkas till mycket begränsade undantagsfall.

(17)

Den anmodade domstolen bör verkställa en framställning om bevisupptagning i enlighet med sin nationella rätt.

(18)

Parterna i förfarandet och i förekommande fall deras ombud bör kunna närvara vid bevisupptagningen, om det föreskrivs enligt rätten i den medlemsstat där den ansökande domstolen är belägen, för att de ska kunna följa bevisupptagningen som om den hade skett vid domstolen i den ansökande medlemsstaten. De bör också ha rätt att begära att få delta i bevisupptagningen för att spela en mer aktiv roll vid bevisupptagningen. Villkoren för deras deltagande bör emellertid fastställas av den anmodade domstolen i enlighet med dess nationella rätt.

(19)

Om det är förenligt med rätten i den medlemsstat där den ansökande domstolen är belägen, bör företrädarna för den ansökande domstolen kunna närvara vid bevisupptagningen för att få bättre möjlighet att bedöma bevisningen. De bör också ha rätt att begära att få delta i bevisupptagningen, på de villkor som den anmodade domstolen fastställt i enlighet med sin nationella rätt, för att spela en mer aktiv roll vid bevisupptagningen.

(20)

För att underlätta bevisupptagningen bör det vara möjligt för en domstol i en medlemsstat att, i enlighet med sin nationella rätt, ta upp bevis direkt i en annan medlemsstat, förutsatt att framställningen om direkt bevisupptagning godtas av den medlemsstaten och på de villkor som fastställs av det centrala organet eller den behöriga myndigheten i den anmodade medlemsstaten.

(21)

Modern kommunikationsteknik, t.ex. videokonferenser, som är ett viktigt verktyg för att förenkla och påskynda bevisupptagningen, används för närvarande inte till sin fulla potential. Om bevis ska tas upp genom att man hör en person, såsom ett vittne, en part i förfarandet eller en expert som befinner sig i en annan medlemsstat, bör den ansökande domstolen ta upp sådana bevis direkt med användande av videokonferens eller annan teknik för distanskommunikation, om domstolen har tillgång till sådan teknik och anser det lämpligt att använda sådan teknik med beaktande av de särskilda omständigheterna i målet och en rättvis handläggning av förfarandet. Videokonferenser kan även användas för att höra barn i enlighet med förordning (EU) 2019/1111. Om det centrala organet eller den behöriga myndigheten i den anmodade medlemsstaten anser att vissa villkor är nödvändiga, bör emellertid den direkta bevisupptagningen ske på dessa villkor i enlighet med den medlemsstatens rätt. Det centrala organet eller den behöriga myndigheten i den anmodade medlemsstaten bör helt eller delvis kunna vägra den direkta bevisupptagningen om sådan direkt bevisupptagning strider mot grundläggande principer i den medlemsstatens rätt.

(22)

Om bevisupptagning ska ske genom hörande av en person med användande av videokonferens eller annan teknik för distanskommunikation, bör den ansökande domstolen på begäran få hjälp att hitta en tolk, även en auktoriserad tolk om det särskilt efterfrågas.

(23)

Den domstol som handlägger förfarandet bör ge parterna och deras juridiska ombud instruktioner om förfarandet för framläggande av handlingar eller annat material när hörandet utförs med användande av videokonferens eller annan lämplig teknik för distanskommunikation.

(24)

För att underlätta bevisupptagning av diplomatiska eller konsulära tjänstemän bör sådana personer, på en annan medlemsstats territorium och inom det område där de är ackrediterade, kunna ta upp bevis utan att det krävs en föregående framställning genom att utan tvångsmedel höra medborgare i den medlemsstat som de företräder i samband med pågående förfaranden vid domstolar i den medlemsstat som de företräder. Medlemsstaterna bör emellertid själva få avgöra om deras diplomatiska eller konsulära tjänstemän ska ha befogenhet att ta upp bevis som en del av sina uppgifter.

(25)

Bevisupptagning av diplomatiska eller konsulära tjänstemän bör äga rum i lokaler som tillhör den diplomatiska beskickningen eller konsulatet utom under exceptionella omständigheter. Sådana omständigheter kan vara att den person som ska höras inte kan komma till lokalerna på grund av en allvarlig sjukdom.

(26)

Verkställighet av en framställning om bevisupptagning i enlighet med denna förordning bör inte ge upphov till en begäran om ersättning för avgifter eller kostnader. Om den anmodade domstolen begär ersättning, bör dock arvoden som utbetalats till experter och tolkar, liksom kostnader som har uppstått genom verkställighet i enlighet med ett särskilt förfarande enligt nationell rätt eller användning av teknik för distanskommunikation inte bäras av den domstolen. I sådana fall bör den ansökande domstolen vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att ersättning utbetalas utan dröjsmål. Om yttrande av expert krävs, bör den anmodade domstolen innan den verkställer framställningen kunna begära att den ansökande domstolen ställer lämplig säkerhet eller utger lämpligt förskott för kostnaderna.

(27)

I syfte att uppdatera formulären i bilaga I till denna förordning eller göra tekniska ändringar av dessa formulär bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt delegeras till kommissionen med avseende på ändringar av den bilagan. Det är särskilt viktigt att kommissionen genomför lämpliga samråd under sitt förberedande arbete, inklusive på expertnivå, och att dessa samråd genomförs i enlighet med principerna i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning (11). För att säkerställa lika stor delaktighet i förberedelsen av delegerade akter erhåller Europaparlamentet och rådet alla handlingar samtidigt som medlemsstaternas experter, och deras experter ges systematiskt tillträde till möten i kommissionens expertgrupper som arbetar med förberedelse av delegerade akter.

(28)

För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av denna förordning bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 (12).

(29)

Denna förordning bör ha företräde framför de bestämmelser som ingår i bilaterala eller multilaterala avtal eller överenskommelser som ingåtts av medlemsstaterna med samma tillämpningsområde som denna förordning. Denna förordning hindrar inte att medlemsstaterna bibehåller eller ingår avtal eller överenskommelser som syftar till att ytterligare underlätta samarbetet vid bevisupptagning, förutsatt att dessa internationella avtal eller överenskommelser är förenliga med denna förordning.

(30)

Det är av stor betydelse att det finns effektiva medel för att inhämta, bevara och lägga fram bevisning och att rätten till försvar respekteras samt att konfidentiella uppgifter skyddas. I detta sammanhang är det viktigt att främja användningen av modern teknik.

(31)

Förfarandena för upptagning, bevarande och framläggning av bevis bör säkerställa att processuella rättigheter samt privatlivet och personuppgifternas integritet och konfidentialitet skyddas i enlighet med unionsrätten och nationell rätt.

(32)

Det är viktigt att säkerställa att denna förordning tillämpas i överensstämmelse med unionens dataskyddslagstiftning och att tillämpningen av denna förordning respekterar det skydd för privatlivet som stadfästs i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Det är även viktigt att säkerställa att all behandling av personuppgifter enligt den här förordningen sker i enlighet med förordning (EU) 2016/679, Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/58/EG (13) liksom förordning (EU) 2018/1725. Personuppgifter bör behandlas enligt den här förordningen endast för de särskilda ändamål som anges här.

(33)

I enlighet med punkterna 22 och 23 i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning bör kommissionen utvärdera denna förordning på grundval av den information som samlats in genom särskilda övervakningsarrangemang för att bedöma denna förordnings faktiska konsekvenser och om det behövs eventuella vidare åtgärder. Om medlemsstaterna samlar in uppgifter om antalet översända och verkställda framställningar samt antalet fall där översändandet har skett på annat sätt än via det decentraliserade it-systemet, bör de förse kommissionen med dessa uppgifter i övervakningssyfte. Den referensprogramvara som har utvecklats av kommissionen som ett backend-system bör programmatiskt samla in de uppgifter som krävs för övervakning, och dessa uppgifter bör översändas till kommissionen. Om medlemsstaterna väljer att använda ett nationellt it-system i stället för den referensprogramvara som har utvecklats av kommissionen, kan det systemet utrustas för att programmatiskt kunna samla in dessa uppgifter och i detta fall bör dessa uppgifter översändas till kommissionen.

(34)

Eftersom målen för denna förordning inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av inrättandet av förenklade rättsliga ramar som säkerställer ett direkt, effektivt och snabbt översändande av framställningar och meddelanden rörande bevisupptagning, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(35)

Europeiska datatillsynsmannen har hörts i enlighet med artikel 42.1 i förordning (EU) 2018/1725 och avgav ett yttrande den 13 september 2019 (14).

(36)

För att göra dess bestämmelser mer lättillgängliga och lättlästa bör förordning (EG) nr 1206/2001 upphävas och ersättas med den här förordningen.

(37)

I enlighet med artiklarna 3 och 4a.1 i protokoll nr 21 om Förenade kungarikets och Irlands ställning med avseende på området med frihet, säkerhet och rättvisa, fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, har Irland meddelat att det önskar delta i antagandet och tillämpningen av denna förordning.

(38)

I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokoll nr 22 om Danmarks ställning, fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, deltar Danmark inte i antagandet av denna förordning, som inte är bindande för eller tillämplig på Danmark.