Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2020/741 av den 25 maj 2020 om minimikrav för återanvändning av vatten (Text av betydelse för EES)

(1)

Unionens vattenresurser utsätts för ett allt hårdare tryck, vilket leder till vattenbrist och försämrad vattenkvalitet. I synnerhet bidrar klimatförändring, oförutsägbara vädermönster och torka i betydande grad till den försämrade tillgång på sötvatten som orsakats av urbanisering och jordbruk.

(2)

Unionens förmåga att reagera på det ökande trycket på vattenresurserna skulle kunna förbättras genom en ökad återanvändning av renat avloppsvatten, varvid uttaget från ytvattenförekomster och grundvattenförekomster begränsas, effekterna av utsläpp av renat avloppsvatten i vattenförekomster minskar och vattenbesparingar främjas genom att avloppsvatten från tätbebyggelse ges flera användningsområden, samtidigt som en hög miljöskyddsnivå säkerställs. I Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG (4) nämns återanvändning av vatten, i kombination med främjande av användning av vatteneffektiv teknik inom industrin och vattenbesparande bevattningsteknik, som en av de kompletterande åtgärder som medlemsstaterna kan välja att vidta för att uppnå målen med det direktivet om en god kvalitativ och kvantitativ vattenstatus hos ytvatten- och grundvattenförekomster. Enligt rådets direktiv 91/271/EEG (5) ska renat avloppsvatten om möjligt återanvändas.

(3)

I kommissionens meddelande av den 14 november 2012Strategi för att skydda Europas vattenresurser framhålls behovet av att skapa ett instrument för reglering av normer på unionsnivå för återanvändning av vatten, i syfte att undanröja hindren för en utbredd användning av en sådan alternativ vattenförsörjningslösning, närmare bestämt en som kan bidra till att minska vattenbristen och försörjningssystemens sårbarhet.

(4)

I kommissionens meddelande av den 18 juli 2007om problemet med vattenbrist och torka i Europeiska unionen anges den hierarki av åtgärder som medlemsstaterna bör överväga för att hantera vattenbrist och torka. Enligt meddelandet kan ytterligare infrastruktur för vattenförsörjning i vissa situationer vara en tänkbar möjlighet för att lindra effekterna av allvarlig torka i regioner som har vidtagit alla förebyggande åtgärder enligt vattenhierarkin och som har tagit tillräcklig hänsyn till kostnads-/nyttoaspekterna, men där efterfrågan på vatten fortfarande överstiger tillgången.

(5)

I sin resolution av den 9 oktober 2008 om problemet med vattenbrist och torka i Europeiska unionen (6) påminner Europaparlamentet om att en efterfrågestyrd strategi bör prioriteras i hanteringen av vattenresurserna, men anser att unionen bör anta ett holistiskt synsätt i hanteringen av vattenresurserna som kombinerar efterfrågestyrda åtgärder, åtgärder för att optimera befintliga resurser inom vattencykeln och åtgärder för att skapa nya resurser, och att detta synsätt måste integrera miljömässiga, sociala och ekonomiska överväganden.

(6)

I sitt meddelande av den 2 december 2015Att sluta kretsloppet – en EU-handlingsplan för den cirkulära ekonomin åtog sig kommissionen att vidta en rad åtgärder för att främja återanvändning av renat avloppsvatten, inbegripet att utarbeta ett lagstiftningsförslag om minimikrav för återanvändning av vatten. Kommissionen bör uppdatera sin handlingsplan och behålla vattenresurser som ett prioriterat insatsområde.

(7)

Syftet med denna förordning är att underlätta återanvändning av vatten när det är lämpligt och kostnadseffektivt och på så sätt skapa en stödjande ram för de medlemsstater som vill eller behöver återanvända vatten. Återanvändning av vatten är ett lovande alternativ för många medlemsstater, men i nuläget är det endast ett fåtal av dem som återanvänder vatten och som har antagit nationell lagstiftning eller standarder i det avseendet. Denna förordning bör vara tillräckligt flexibel för att möjliggöra fortsatt återanvändning av vatten och samtidigt säkerställa att andra medlemsstater har möjlighet att tillämpa dessa regler när de i ett senare skede beslutar att införa denna praxis. Varje beslut att inte återanvända vatten bör vederbörligen motiveras utifrån de kriterier som fastställs i denna förordning och ses över regelbundet.

(8)

Genom direktiv 2000/60/EG ges medlemsstaterna den flexibilitet som krävs för att inkludera kompletterande åtgärder i de åtgärdsprogram som de antar till stöd för sina ansträngningar att uppnå de vattenkvalitetsmål som fastställs i det direktivet. Den icke-uttömmande förteckning över kompletterande åtgärder som fastställs i bilaga VI del B i direktiv 2000/60/EG innehåller, bland annat, åtgärder för återanvändning av vatten. Mot bakgrund av detta och i enlighet med en hierarki av åtgärder som kan övervägas av medlemsstaterna för att hantera vattenbrist och torka och som uppmuntrar till åtgärder som varierar från vattenbesparingsåtgärder till vattenprissättning och alternativa lösningar, med vederbörlig hänsyn till kostnads-/nyttoaspekterna, bör minimikraven för återanvändning av vatten, som fastställs i denna förordning, tillämpas när avloppsvatten från tätbebyggelse som renats i ett reningsverk för avloppsvatten från tätbebyggelse återanvänds för bevattning inom jordbruket i enlighet med direktiv 91/271/EEG.

(9)

Återanvändning av avloppsvatten som renats på lämpligt sätt, till exempel vatten från reningsverk för avloppsvatten från tätbebyggelse, anses ha lägre miljöpåverkan än andra alternativa metoder för vattenförsörjning, såsom vattenöverföring eller avsaltning. Sådan återanvändning av vatten, som skulle kunna minska vattenslöseri och medföra vattenbesparingar, förekommer dock bara i begränsad omfattning i unionen. Detta verkar delvis bero på den avsevärda kostnaden för system för återanvändning av avloppsvatten och avsaknaden av gemensamma unionsstandarder för miljö- och hälsokrav i samband med återanvändning av vatten samt, framför allt vad gäller jordbruksprodukter, på de potentiella hälso- och miljöriskerna med och de potentiella hindren för fri rörlighet för sådana produkter som bevattnats med återvunnet vatten.

(10)

Hälsostandarder avseende livsmedelshygien för jordbruksprodukter som bevattnats med återvunnet vatten kan endast uppfyllas om kvalitetskraven för återvunnet vatten avsett för bevattning inom jordbruket inte i betydande utsträckning skiljer sig åt mellan medlemsstaterna. Harmonisering av kraven skulle också bidra till en effektivt fungerande inre marknad för sådana produkter. Det är därför lämpligt att införa miniminivåer av harmonisering genom att fastställa minimikrav för vattenkvalitet och övervakning. Dessa minimikrav bör utgöras av minimiparametrar för återvunnet vatten som bygger på de tekniska rapporterna från kommissionens gemensamma forskningscentrum och återspeglar internationella standarder för återanvändning av vatten, samt andra striktare eller ytterligare kvalitetskrav som vid behov införs av behöriga myndigheter, tillsammans med eventuella förebyggande åtgärder.

(11)

Återanvändning av vatten för bevattning inom jordbruket kan också bidra till att främja den cirkulära ekonomin genom att näringsämnen från det återvunna vattnet tillvaratas och sprids över grödor genom växtnäringsbevattning. På så sätt skulle återanvändning av vatten kunna bidra till att minska behovet av kompletterande användning av mineralgödselmedel. Slutanvändarna bör informeras om näringsinnehållet i återvunnet vatten.

(12)

Återanvändning av vatten kan bidra till återvinning av näringsämnen i renat avloppsvatten från tätbebyggelse, och användning av återvunnet vatten för bevattningsändamål inom jord- eller skogsbruk kan vara ett sätt att återföra näringsämnen, såsom kväve, fosfor och kalium, till naturliga biogeokemiska kretslopp.

(13)

De stora investeringar som krävs för att uppgradera reningsverk för avloppsvatten från tätbebyggelse och bristen på ekonomiska incitament till att återanvända vatten inom jordbruket anses höra till orsakerna till att vatten återanvänds i så låg grad i unionen. Det bör vara möjligt att hantera dessa frågor genom att främja innovativa program och ekonomiska incitament för att på ett lämpligt sätt beakta kostnaderna och de socioekonomiska och miljömässiga fördelarna med återanvändning av vatten.

(14)

Efterlevnaden av minimikrav för återanvändning av vatten bör vara förenlig med unionens vattenpolitik och bidra till att målen för hållbar utveckling i Förenta nationernas Agenda 2030 för hållbar utveckling uppnås, framför allt mål 6, att säkerställa tillgången till och den hållbara förvaltningen av vatten och sanitet för alla samt en betydande ökning av återvinning av vatten och säker återanvändning av vatten globalt i syfte att bidra till uppnåendet av Förenta nationernas mål 12 för hållbar utveckling, om hållbar konsumtion och produktion. Denna förordning bör dessutom syfta till att säkerställa tillämpningen av artikel 37 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, om miljöskydd.

(15)

I vissa fall transporterar och lagrar operatörer av återvinningsanläggningar fortfarande återvunnet vatten bortom återvinningsanläggningens utlopp innan de levererar det till efterföljande aktörer i kedjan, såsom distributionsoperatören för återvunnet vatten eller lagringsoperatören för återvunnet vatten, eller till slutanvändaren. Det är nödvändigt att fastställa efterlevnadspunkten för att klargöra var ansvaret upphör för operatören av återvinningsanläggningen och var ansvaret börjar för nästa aktör i kedjan.

(16)

Riskhantering bör innefatta en proaktiv identifiering och hantering av risker, och bör omfatta konceptet att producera återvunnet vatten av en bestämd kvalitet som krävs för specifika användningsområden. Riskbedömningen bör grundas på väsentliga riskhanteringskomponenter och bör identifiera eventuella ytterligare krav för vattenkvalitet som är nödvändiga för att säkerställa ett tillräckligt skydd för miljön och för människors och djurs hälsa. I det syftet bör riskhanteringsplaner för återanvändning av vatten säkerställa att återvunnet vatten används och förvaltas på ett säkert sätt och att det inte finns några risker för miljön eller för människors eller djurs hälsa. För att utarbeta sådana riskhanteringsplaner kan befintlig internationell vägledning eller befintliga internationella standarder, såsom ISO 20426:2018 Guidelines for health risk assessment and management for non-potable water reuse, ISO 16075:2015 Guidelines for treated waste water use for irrigation projects, eller Världshälsoorganisationens (WHO) riktlinjer användas.

(17)

Kvalitetskraven för dricksvatten fastställs i rådets direktiv 98/83/EG (7) Medlemsstaterna bör vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att verksamheter rörande återvinning av vatten inte leder till försämrad dricksvattenkvalitet. Av detta skäl bör riskhanteringsplanen för återanvändning av vatten särskilt uppmärksamma skyddet av vattenförekomster som används för uttag av dricksvatten och av tillhörande säkerhetszoner.

(18)

Samarbete och interaktion mellan de olika parter som är involverade i vattenåtervinningsprocessen bör vara en nödvändig förutsättning för att införa reningsförfaranden för återvinning i enlighet med kraven för specifika användningsområden, och för att kunna planera tillhandahållandet av återvunnet vatten i linje med slutanvändarnas efterfrågan.

(19)

För att på ett effektivt sätt skydda miljön och människors och djurs hälsa bör operatörer av återvinningsanläggningar vara primärt ansvariga för det återvunna vattnets kvalitet vid efterlevnadspunkten. I syfte att efterleva de minimikrav som fastställs enligt denna förordning och eventuella ytterligare villkor som fastställs av den behöriga myndigheten bör operatörer av återvinningsanläggningar övervaka det återvunna vattnets kvalitet. Det är därför lämpligt att fastställa minimikrav för övervakning som utgörs av frekvensen för rutinövervakning och tidpunkter och prestationsmål för validitetsövervakning. Vissa krav för rutinövervakning anges i direktiv 91/271/EEG.

(20)

Denna förordning bör omfatta återvunnet vatten som erhålls från avloppsvatten som har samlats in i ledningsnät och behandlats i reningsverk för avloppsvatten från tätbebyggelse i enlighet med direktiv 91/271/EEG samt genomgår ytterligare rening, antingen i reningsverket för avloppsvatten från tätbebyggelse eller i en återvinningsanläggning, i syfte att uppfylla kraven i bilaga I till denna förordning. I enlighet med direktiv 91/271/EEG behöver det inte finnas ledningsnät för tätorter med mindre än 2 000 personekvivalenter (pe). Dock bör avloppsvatten från tätorter med mindre än 2 000 pe som tillförs ett ledningsnät bli föremål för tillräcklig rening innan det släpps ut i sötvatten eller flodmynningar, i enlighet med direktiv 91/271/EEG. Mot bakgrund av detta bör avloppsvatten från tätorter med mindre än 2 000 pe endast omfattas av denna förordning när det tillförs ett ledningsnät och blir föremål för rening i ett reningsverk för avloppsvatten från tätbebyggelse. På samma sätt bör denna förordning inte omfatta biologiskt nedbrytbart industriellt spillvatten från anläggningar inom de industrisektorer som anges i bilaga III till direktiv 91/271/EEG, om inte spillvattnet från dessa anläggningar tillförs ett ledningsnät och blir föremål för rening i ett reningsverk för avloppsvatten från tätbebyggelse.

(21)

Återanvändning av renat avloppsvatten från tätbebyggelse för bevattning inom jordbruket är en marknadsdriven åtgärd som baseras på jordbrukssektorns efterfrågan och behov, särskilt i vissa medlemsstater som har brist på vattenresurser. Operatörerna av återvinningsanläggningar och slutanvändarna bör samarbeta för att säkerställa att kvaliteten på det återvunna vatten som producerats i enlighet med minimikvalitetskraven i denna förordning uppfyller slutanvändarnas behov vad gäller kategorier av grödor. I fall där de kvalitetsklasser för vatten som produceras av operatörer av återvinningsanläggningar inte är förenliga med den kategori av grödor och den bevattningsmetod som redan införts i området i fråga, till exempel i ett kollektivt försörjningssystem, kan kraven för vattenkvalitet uppfyllas genom att flera vattenreningsalternativ, i ett senare skede, används var för sig eller i kombination med alternativ som inte innefattar rening, i enlighet med en metod med flera barriärer.

(22)

För att säkerställa en optimal återanvändning av avloppsvattenresurser från tätbebyggelse bör slutanvändarna få utbildning i syfte att säkerställa att de använder vatten av en lämplig kvalitetsklass för återvunnet vatten. Om en särskild typ av gröda används för okända eller flera ändamål bör återvunnet vatten av den högsta kvalitetsklassen användas, såvida inte lämpliga barriärer används som gör det möjligt att uppnå den kvalitet som krävs.

(23)

Det är nödvändigt att säkerställa att användningen av återvunnet vatten är säker, för att därigenom uppmuntra återanvändning av vatten på unionsnivå och stärka allmänhetens förtroende för sådan återanvändning. Produktion och tillhandahållande av återvunnet vatten för bevattning inom jordbruket bör därför endast tillåtas på grundval av ett tillstånd som beviljas av medlemsstaternas behöriga myndigheter. För att säkerställa en harmoniserad strategi på unionsnivå, återvunnet vattens spårbarhet och insyn bör de materiella reglerna för sådana tillstånd fastställas på unionsnivå. Detaljerna i förfarandet för att bevilja tillstånd, till exempel utseendet av behöriga myndigheter och tidsfrister, bör emellertid fastställas av medlemsstaterna. Medlemsstaterna bör kunna tillämpa befintliga förfaranden för att bevilja tillstånd, och förfarandena bör anpassas för att beakta de krav som införs genom denna förordning. När medlemsstaterna utser de parter som ska ansvara för utarbetandet av riskhanteringsplanen för återanvändning av vatten och den myndighet som ska vara behörig att bevilja tillstånd för produktion och tillhandahållande av återvunnet vatten bör medlemsstaterna säkerställa att det inte föreligger någon intressekonflikt.

(24)

Om en distributionsoperatör för återvunnet vatten och en lagringsoperatör för återvunnet vatten behövs, bör det vara möjligt att underställa dessa operatörer ett krav på tillstånd. Om alla krav för tillstånd är uppfyllda bör den behöriga myndigheten i medlemsstaten bevilja ett tillstånd som innehåller alla nödvändiga villkor och åtgärder som fastställts i riskhanteringsplanen för återanvändning av vatten.

(25)

Vid tillämpningen av denna förordning bör det vara möjligt att utföra reningsoperationer och återvinning av avloppsvatten från tätbebyggelse på samma fysiska plats genom att använda samma anläggning eller olika, separata anläggningar. Dessutom bör samma aktör kunna vara både operatör av reningsverket och operatör av återvinningsanläggningen.

(26)

Behöriga myndigheter bör kontrollera att det återvunna vattnet uppfyller de villkor som anges i det relevanta tillståndet. Vid fall av bristande efterlevnad bör dessa myndigheter kräva att de ansvariga parterna vidtar nödvändiga åtgärder för att säkerställa efterlevnaden för det återvunna vattnet. Tillhandahållandet av återvunnet vatten bör stoppas om bristande efterlevnad orsakar en betydande risk för miljön eller för människors eller djurs hälsa.

(27)

Bestämmelserna i denna förordning är avsedda att komplettera kraven i annan unionslagstiftning, framför allt vad gäller eventuella hälso- och miljörisker.För att säkerställa en helhetsstrategi för att hantera eventuella risker för miljön och för människors och djurs hälsa bör operatörer av återvinningsanläggningar och behöriga myndigheter beakta de krav som fastställs i annan unionslagstiftning, framför allt rådets direktiv 86/278/EEG (8) och 91/676/EEG (9), direktiv 91/271/EEG, 98/83/EG och 2000/60/EG, Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 178/2002 (10), (EG) nr 852/2004 (11), (EG) nr 183/2005 (12), (EG) nr 396/2005 (13) och (EG) nr 1069/2009 (14), Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/7/EG (15), 2006/118/EG (16), 2008/105/EG (17) och 2011/92/EU (18) samt kommissionens förordningar (EG) nr 2073/2005 (19), (EG) nr 1881/2006 (20) och (EU) nr 142/2011 (21).

(28)

Förordning (EG) nr 852/2004 fastställer allmänna regler för livsmedelsföretagare och omfattar produktion, bearbetning, distribution och utsläppande på marknaden av livsmedel. Den förordningen behandlar livsmedlens hälsokvalitet och en av dess viktigaste principer är att det är livsmedelsföretagaren som har det primära ansvaret för livsmedelssäkerheten. Den förordningen stöds också av detaljerad vägledning. I detta sammanhang är kommissionens meddelande om vägledning för hantering av mikrobiologiska risker med färska frukter och grönsaker i primärproduktionen genom god hygien särskilt relevant. De minimikrav för återvunnet vatten som fastställs i denna förordning hindrar inte att livsmedelsföretagare uppnår den vattenkvalitet som krävs för att uppfylla kraven i förordning (EG) nr 852/2004 genom att, i ett senare skede, använda flera vattenreningsalternativ för sig eller i kombination med alternativ som inte innefattar rening.

(29)

Det finns stor potential för återvinning och återanvändning av renat avloppsvatten. För att främja och uppmuntra till återanvändning av vatten bör angivande av specifika användningsområden inom ramen för denna förordning inte hindra medlemsstaterna från att tillåta att återvunnet vatten används för andra ändamål, inbegripet industri-, service- och miljöändamål, i den utsträckning som det anses nödvändigt med hänsyn till nationella förhållanden och behov, under förutsättning att en hög skyddsnivå för miljön och för människors och djurs hälsa säkerställs.

(30)

Behöriga myndigheter bör samarbeta med andra relevanta myndigheter genom utbyte av information för att säkerställa efterlevnaden av relevanta unionskrav och nationella krav.

(31)

För att stärka förtroendet för återanvändning av vatten bör allmänheten informeras. Tillhandahållande av tydlig, fullständig och uppdaterad information om återanvändning av vatten skulle medge ökad insyn och spårbarhet och också vara särskilt användbart för andra relevanta myndigheter för vilka den specifika återanvändningen av vatten får konsekvenser. För att främja återanvändning av vatten och i syfte att göra berörda aktörer medvetna om fördelarna med återanvändning av vatten och därigenom främja acceptansen, bör medlemsstaterna säkerställa att det utarbetas informationskampanjer och medvetandehöjande kampanjer som är anpassade till omfattningen av återanvändningen av vatten.

(32)

Utbildning av slutanvändare är av största vikt som ett led i arbetet med att genomföra och upprätthålla förebyggande åtgärder. Särskilda förebyggande åtgärder mot människors exponering bör beaktas i riskhanteringsplanen för återanvändning av vatten, däribland användning av personlig skyddsutrustning, handtvätt och personlig hygien.

(33)

Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/4/EG (22) syftar till att garantera rätten till tillgång till miljöinformation i medlemsstaterna i linje med konventionen om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor (23) (Århuskonventionen). I direktiv 2003/4/EG föreskrivs omfattande skyldigheter vad gäller att på begäran ställa miljöinformation till förfogande och aktivt sprida sådan information. Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/2/EG (24) omfattar delning av rumslig information, inbegripet dataset avseende olika miljöfrågor. Det är viktigt att bestämmelserna i denna förordning om tillgången till information och arrangemang för datadelning kompletterar de direktiven och inte skapar ett separat rättssystem. Därför bör bestämmelserna i denna förordning om information till allmänheten och om information som rör övervakning av genomförandet inte påverka tillämpningen av direktiven 2003/4/EG och 2007/2/EG.

(34)

Uppgifter från medlemsstaterna är av avgörande betydelse för att göra det möjligt för kommissionen att övervaka och bedöma denna förordning i förhållande till de mål som eftersträvas.

(35)

Enligt punkt 22 i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning (25) bör kommissionen utvärdera denna förordning. Utvärderingen bör baseras på de fem kriterierna effektivitet, ändamålsenlighet, relevans, konsekvens och mervärdet för unionen, och ligga till grund för konsekvensbedömningar av eventuella ytterligare åtgärder. Utvärderingen bör ta hänsyn till den vetenskapliga utvecklingen, särskilt när det gäller de potentiella effekterna av nya riskämnen.

(36)

Minimikraven för en säker återanvändning av renat avloppsvatten från tätbebyggelse återspeglar tillgänglig vetenskaplig kunskap och internationellt erkända standarder och rutiner för återanvändning av vatten och garanterar att sådant vatten kan användas på ett säkert sätt för bevattning inom jordbruket, för att därigenom säkerställa en hög skyddsnivå för miljön och för människors och djurs hälsa. Kommissionen bör, mot bakgrund av resultaten från utvärderingen av denna förordning eller närhelst nya vetenskapliga rön och tekniska framsteg så kräver, kunna undersöka behovet av att se över de minimikrav som anges i avsnitt 2 i bilaga I och bör, när så är lämpligt, lägga fram ett lagstiftningsförslag om ändring av denna förordning.

(37)

I syfte att anpassa de väsentliga riskhanteringskomponenterna till den tekniska och vetenskapliga utvecklingen bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt delegeras till kommissionen med avseende på att ändra de väsentliga riskhanteringskomponenter som föreskrivs i denna förordning. För att säkerställa ett gott skydd för miljön och för människors och djurs hälsa bör kommissionen dessutom kunna anta delegerade akter som kompletterar de väsentliga riskhanteringskomponenter som föreskrivs i denna förordning genom att fastställa tekniska specifikationer. Det är särskilt viktigt att kommissionen genomför lämpliga samråd under sitt förberedande arbete, inbegripet på expertnivå, och att dessa samråd genomförs i enlighet med principerna i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning. För att säkerställa lika stor delaktighet i förberedelsen av delegerade akter erhåller Europaparlamentet och rådet alla handlingar samtidigt som medlemsstaternas experter, och deras experter ges systematiskt tillträde till möten i kommissionens expertgrupper som arbetar med förberedelse av delegerade akter.

(38)

För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av denna förordning bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter för antagandet av detaljerade regler avseende format för och redovisning av den information om övervakningen av genomförandet av denna förordning som ska lämnas av medlemsstaterna samt avseende format för och redovisning av den unionsövergripande översikt som ska utarbetas av Europeiska miljöbyrån. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 (26).

(39)

Syftet med denna förordning är, bland annat, att skydda miljön samt människors och djurs hälsa. Europeiska unionens domstol har vid flera tillfällen erinrat om att det vore oförenligt med den bindande karaktär som tillkommer direktiv enligt artikel 288 tredje stycket i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt att i princip utesluta enskilda från möjligheten att åberopa de skyldigheter som följer av direktiven. Detta gäller även för en förordning som syftar till att garantera att återvunnet vatten är säkert för bevattning inom jordbruket.

(40)

Medlemsstaterna bör fastställa regler om sanktioner för överträdelser av bestämmelserna i denna förordning och bör vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att de tillämpas. Sanktionerna bör vara effektiva, proportionella och avskräckande.

(41)

Eftersom målen för denna förordning, nämligen att skydda miljön och människors och djurs hälsa, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av åtgärdens omfattning och verkningar, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(42)

Det är nödvändigt att ge medlemsstaterna tillräckligt med tid för att inrätta den administrativa infrastruktur som krävs för att tillämpa denna förordning samt för att operatörerna ska kunna förbereda sig på att tillämpa de nya reglerna.

(43)

För att i största möjliga utsträckning utveckla och främja återanvändning av på lämpligt sätt renat avloppsvatten samt för att kunna få till stånd en avsevärd förbättring i fråga om tillförlitligheten hos avloppsvatten som renats på lämpligt sätt och i fråga om hållbara användningsmetoder bör unionen stödja forskning och utveckling på området via programmet Horisont Europa.

(44)

Syftet med denna förordning är att uppmuntra en hållbar vattenanvändning. Därför bör kommissionen åta sig att använda unionens program, däribland Life-programmet, för att stödja lokala initiativ som inbegriper återanvändning av på lämpligt sätt renat avloppsvatten.

1.

behörig myndighet: en myndighet eller ett organ som utsetts av en medlemsstat för att fullgöra medlemsstatens skyldigheter enligt denna förordning vad gäller beviljande av tillstånd för produktion eller tillhandahållande av återvunnet vatten, vad gäller undantag för forskningsprojekt eller pilotprojekt samt i fråga om kontroller av efterlevnaden.

2.

slutanvändare: en fysisk eller juridisk person, oavsett om det är en offentlig eller privat enhet, som använder återvunnet vatten för bevattning inom jordbruket.

3.

avloppsvatten från tätbebyggelse: avloppsvatten från tätbebyggelse enligt definitionen i artikel 2.1 i direktiv 91/271/EEG.

4.

återvunnet vatten: avloppsvatten från tätbebyggelse som har renats i enlighet med kraven i direktiv 91/271/EEG och som är resultatet av ytterligare rening i en återvinningsanläggning i enlighet med avsnitt 2 i bilaga I till denna förordning.

5.

återvinningsanläggning: ett reningsverk för avloppsvatten från tätbebyggelse eller annan anläggning som ytterligare renar avloppsvatten från tätbebyggelse, som uppfyller kraven i direktiv 91/271/EEG för att producera vatten som lämpar sig för ett sådant användningsområde som anges i avsnitt 1 i bilaga I till denna förordning.

6.

operatör av återvinningsanläggning: en fysisk eller juridisk person som företräder en privat enhet eller en offentlig myndighet och som driver eller kontrollerar en återvinningsanläggning.

7.

fara: ett biologiskt, kemiskt, fysikaliskt eller radiologiskt agens som skulle kunna skada människor, djur, grödor eller växter, andra terrestra biota, akvatiska biota, jordmån eller miljön i allmänhet.

8.

risk: sannolikheten för att identifierade faror orsakar skada inom en viss tidsram, inbegripet konsekvensernas allvarlighetsgrad.

9.

riskhantering: systematisk hantering som konsekvent säkerställer att återanvändningen av vatten är säker i ett specifikt sammanhang.

10.

förebyggande åtgärd: en lämplig åtgärd eller aktivitet som kan förebygga eller eliminera en hälso- eller miljörisk eller som kan minska en sådan risk till en acceptabel nivå.

11.

efterlevnadspunkt: den punkt där operatören av en återvinningsanläggning levererar återvunnet vatten till nästa aktör i kedjan.

12.

barriär: varje medel, inbegripet fysiska eller processrelaterade steg eller användningsförhållanden, som minskar eller förhindrar en risk för infektion hos människor genom att förhindra att återvunnet vatten kommer i kontakt med produkter som ska förtäras och personer som direkt utsätts för det, eller andra medel som till exempel minskar koncentrationen av mikroorganismer i återvunnet vatten eller förhindrar att de överlever i de produkter som ska förtäras.

13.

tillstånd: ett skriftligt tillstånd utfärdat av en behörig myndighet för produktion eller tillhandahållande av återvunnet vatten för bevattning inom jordbruket i enlighet med denna förordning.

14.

ansvarig part: en part som utför en uppgift eller aktivitet i systemet för återanvändning av vatten, inbegripet operatören av återvinningsanläggningen, operatören av reningsverket för avloppsvatten från tätbebyggelse om denna är en annan än operatören av återvinningsanläggningen, den relevanta myndigheten om denna är en annan än den utsedda behöriga myndigheten, distributionsoperatören för återvunnet vatten eller lagringsoperatören för återvunnet vatten.

15.

system för återanvändning av vatten: den infrastruktur och andra tekniska element som krävs för produktion, tillhandahållande och användning av återvunnet vatten; det omfattar alla element från inloppet till reningsverket för avloppsvatten från tätbebyggelse till den punkt där återvunnet vatten används för bevattning inom jordbruket, inbegripet, i förekommande fall, infrastruktur för distribution och lagring.