Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2022/1035 av den 29 juni 2022 om ändring av förordning (EU) 2021/954 om en ram för utfärdande, kontroll och godtagande av interoperabla intyg om vaccination mot, testning för och tillfrisknande från covid-19 (EU:s digitala covidintyg) för tredjelandsmedborgare som lagligen vistas eller är bosatta på medlemsstaternas territorier under covid-19-pandemin

(1)

Enligt Schengenregelverket, särskilt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/399 (2) (kodex om Schengengränserna), får tredjelandsmedborgare som lagligen vistas eller är bosatta i unionen och tredjelandsmedborgare som på föreskrivet sätt inrest till en medlemsstats territorium röra sig fritt inom alla andra medlemsstaters territorier i 90 dagar under en 180-dagarsperiod.

(2)

EU:s digitala covidintyg inrättades genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/953 (3), som fastställer en gemensam ram för utfärdande, kontroll och godtagande av interoperabla intyg om vaccination mot, testning för och tillfrisknande från covid-19 för att underlätta unionsmedborgarnas och deras familjemedlemmars fria rörlighet under covid-19-pandemin. Den förordningen åtföljdes av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/954 (4), som utvidgade ramen för EU:s digitala covidintyg till att omfatta tredjelandsmedborgare som lagligen vistas eller är bosatta på medlemsstaters territorier och som i enlighet med unionsrätten har rätt att resa till andra medlemsstater.

(3)

Förordningarna (EU) 2021/953 och (EU) 2021/954 upphör att gälla den 30 juni 2022. Covid-19-pandemin pågår dock fortfarande och utbrott av oroande varianter kan fortsätta att inverka negativt på resandet inom unionen. Således bör tillämpningsperioden för dessa förordningar förlängas så att EU:s digitala covidintyg kan fortsätta att användas.

(4)

Tillämpningsperioden för förordning (EU) 2021/953 kommer att förlängas med tolv månader. Eftersom målet med förordning (EU) 2021/954 är att utvidga tillämpningen av förordning (EU) 2021/953 till att omfatta vissa kategorier av tredjelandsmedborgare som lagligen vistas eller är bosatta i unionen, bör dess tillämpningsperiod vara direkt kopplad till tillämpningsperioden för förordning (EU) 2021/953. Förordning (EU) 2021/954 bör därför ändras i enlighet med detta.

(5)

Denna förordning bör inte tolkas som att den underlättar eller förespråkar införande av reserestriktioner under covid-19-pandemin. Dessutom motiverar ett krav på kontroll av intyg som införts genom förordning (EU) 2021/953 inte i sig ett tillfälligt återinförande av gränskontroller vid inre gränser. Kontroller vid inre gränser bör förbli en sista utväg, med förbehåll för de särskilda regler som fastställs i kodexen om Schengengränserna.

(6)

I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokoll nr 22 om Danmarks ställning, fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, deltar Danmark inte i antagandet av denna förordning, som inte är bindande för eller tillämplig på Danmark. Eftersom denna förordning är en utveckling av Schengenregelverket ska Danmark, i enlighet med artikel 4 i det protokollet, inom sex månader efter det att rådet har beslutat om denna förordning, besluta huruvida landet ska genomföra den i sin nationella lagstiftning.

(7)

Denna förordning utgör en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket i vilka Irland inte deltar i enlighet med rådets beslut 2002/192/EG (5). Irland deltar därför inte i antagandet av denna förordning, som inte är bindande för eller tillämpligt på Irland. För att göra det möjligt för medlemsstaterna att, på de villkor som anges i förordning (EU) 2021/953, godta covid-19-intyg som utfärdats av Irland till tredjelandsmedborgare som lagligen vistas eller är bosatta på landets territorium, i syfte att underlätta resor inom medlemsstaternas territorier, bör Irland till dessa tredjelandsmedborgare utfärda covid-19-intyg som uppfyller kraven i tillitsramverket för EU:s digitala covidintyg. Irland och de övriga medlemsstaterna bör godta intyg utfärdade till tredjelandsmedborgare som omfattas av den här förordningen, på grundval av ömsesidighet.

(8)

När det gäller Cypern, Bulgarien, Rumänien och Kroatien utgör denna förordning en akt som utvecklar Schengenregelverket eller som på annat sätt har samband med detta i den mening som avses i artikel 3.1 i 2003 års anslutningsakt, artikel 4.1 i 2005 års anslutningsakt respektive artikel 4.1 i 2011 års anslutningsakt.

(9)

När det gäller Island och Norge utgör denna förordning, i enlighet med avtalet mellan Europeiska unionens råd och Republiken Island och Konungariket Norge om dessa staters associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket, en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket (6) som omfattas av det område som avses i artikel 1 C i rådets beslut 1999/437/EG (7).

(10)

När det gäller Schweiz utgör denna förordning, i enlighet med avtalet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om Schweiziska edsförbundets associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket, en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket (8) som omfattas av det område som avses i artikel 1 C i beslut 1999/437/EG jämförd med artikel 3 i rådets beslut 2008/146/EG (9).

(11)

När det gäller Liechtenstein utgör denna förordning, i enlighet med protokollet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen, Schweiziska edsförbundet och Furstendömet Liechtenstein om Furstendömet Liechtensteins anslutning till avtalet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om Schweiziska edsförbundets associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket, en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket (10) som omfattas av det område som avses i artikel 1 C i beslut 1999/437/EG jämförd med artikel 3 i rådets beslut 2011/350/EU (11).

(12)

Förordning (EU) 2021/954 bör därför ändras i enlighet med detta.

(13)

Eftersom målet för denna förordning, nämligen att underlätta resande för tredjelandsmedborgare som lagligen vistas eller är bosatta på medlemsstaternas territorier under covid-19-pandemin genom införande av en ram för utfärdande, kontroll och godtagande av interoperabla covid-19-intyg om en persons vaccination, testresultat eller tillfrisknande med avseende på covid-19, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av åtgärdens omfattning och verkningar, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i EU-fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(14)

För att möjliggöra en skyndsam tillämpning i rätt tid för att säkerställa kontinuitet avseende EU:s digitala covidintyg bör denna förordning träda i kraft samma dag som den offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning.

(15)

Europeiska datatillsynsmannen och Europeiska dataskyddsstyrelsen har hörts i enlighet med artikel 42.1 och 42.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1725 (12), och avgav ett gemensamt yttrande den 14 mars 2022 (13).