Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/1543 av den 12 juli 2023 om europeiska utlämnandeorder och europeiska bevarandeorder för elektroniska bevis i straffrättsliga förfaranden och för verkställighet av fängelsestraff eller annan frihetsberövande åtgärd till följd av straffrättsliga förfaranden

(1)

Unionen har satt som mål att bevara och utveckla ett område med frihet, säkerhet och rättvisa. I syfte att gradvis upprätta ett sådant område ska unionen besluta om åtgärder rörande straffrättsligt samarbete på grundval av principen om ömsesidigt erkännande av domar och rättsliga avgöranden, vilken sedan Europeiska rådets möte i Tammerfors den 15 och 16 oktober 1999 allmänt anses vara en hörnsten i det straffrättsliga samarbetet inom unionen.

(2)

Åtgärder för att inhämta och bevara elektroniska bevis är allt viktigare för brottsutredningar och åtal i hela unionen. Effektiva förfaranden för att inhämta elektroniska bevis är av yttersta vikt för att bekämpa brottslighet, och sådana förfaranden bör omfattas av villkor och skyddsåtgärder som säkerställer full efterlevnad av de grundläggande rättigheter och principer som erkänns i artikel 6 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget) och Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (stadgan), i synnerhet principerna om nödvändighet och proportionalitet, rättssäkerhet, integritetsskydd och skydd av personuppgifter samt konfidentialitet vid kommunikation.

(3)

I det gemensamma uttalandet av den 24 mars 2016 från EU:s ministrar med ansvar för rättsliga och inrikes frågor och företrädare för unionsinstitutionerna om terrorattackerna i Bryssel poängterades behovet av att, som en prioritering, snabbare och effektivare säkra och inhämta digitala bevis samt fastställa konkreta åtgärder för att göra detta.

(4)

I rådets slutsatser av den 9 juni 2016 betonades den allt större betydelsen av elektroniska bevis i straffrättsliga förfaranden samt vikten av att skydda cyberrymden från oegentligheter och brottslig verksamhet, för våra ekonomiers och samhällens skull, och därmed behovet inom brottsbekämpande myndigheter och rättsliga myndigheter av effektiva verktyg för att utreda och lagföra it-relaterade brott.

(5)

I det gemensamma meddelandet från kommissionen och unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik till Europaparlamentet och rådet av den 13 september 2017 om resiliens, avskräckning och försvar: ett starkt cyberförsvar för EU betonade kommissionen att en effektiv utredning och lagföring av cyberbrott är en viktig faktor för att avskräcka från cyberbrott, och att dagens förfaranden måste anpassas bättre till internetåldern. Cyberangreppen kan ibland överväldiga dagens förfaranden och därmed skapa särskilda behov av snabbt samarbete över gränserna.

(6)

I Europaparlamentets resolution av den 3 oktober 2017 om kampen mot it-brottslighet (3) underströks behovet av att finna sätt att snabbare säkra och inhämta elektroniska bevis samt betydelsen av ett nära samarbete mellan brottsbekämpande myndigheter, tredjeländer och tjänsteleverantörer som är verksamma på europeiskt territorium, i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 (4) och Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/680 (5), och befintliga avtal om ömsesidig rättslig hjälp. I Europaparlamentets resolution betonades också att det befintliga fragmenterade regelverket kan skapa problem för tjänsteleverantörer som försöker svara på framställningar på brottsbekämpningsområdet, och kommissionen uppmanades att lägga fram ett förslag till en europeisk rättslig ram för elektroniska bevis, med lämpliga skyddsåtgärder för alla berörda parters rättigheter och friheter, samtidigt som kommissionens pågående arbete välkomnades för att skapa en samarbetsplattform med en säker kommunikationskanal för digitalt utbyte av europeiska utredningsorder för elektroniska bevis och svar mellan rättsliga myndigheter i unionen.

(7)

Nätverksbaserade tjänster kan tillhandahållas från vilken plats som helst och kräver inte fysisk infrastruktur, lokaler eller personal i det land där den relevanta tjänsten erbjuds. Därför lagras relevanta elektroniska bevis ofta utanför den utredande staten eller av en tjänsteleverantör som har ett verksamhetsställe utanför den staten, vilket skapar utmaningar när det gäller insamling av elektroniska bevis i straffrättsliga förfaranden.

(8)

På grund av det sätt på vilket nätverksbaserade tjänster tillhandahålls riktas framställningar om rättsligt samarbete ofta till stater där många tjänsteleverantörer är etablerade. Dessutom har antalet framställningar ökat mångfaldigt på grund av att användningen av nätverksbaserade tjänster ökar. Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/41/EU (6) gör det möjligt att utfärda en europeisk utredningsorder för insamling av bevis i en annan medlemsstat. I den konvention som upprättats av rådet i enlighet med artikel 34 i fördraget om Europeiska unionen om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål mellan Europeiska unionens medlemsstater (7) (konventionen om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål) föreskrivs också en möjlighet att begära bevis från en annan medlemsstat. De förfaranden och tidsfrister som föreskrivs i direktiv 2014/41/EU om en europeisk utredningsorder och i konventionen om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål är inte alltid lämpliga för elektroniska bevis, som är mer flyktiga till sin natur och lättare och snabbare kan komma att raderas. Det tar ofta lång tid att inhämta elektroniska bevis genom kanaler för rättsligt samarbete, vilket leder till situationer där de ledtrådar bevisen kan ge kanske inte längre är tillgängliga. Dessutom finns ingen harmoniserad ram för samarbete med tjänsteleverantörer, samtidigt som vissa leverantörer i tredjeländer tar emot direkta framställningar om andra uppgifter än innehållsdata i enlighet med vad som tillåts enligt deras tillämpliga nationella rätt. Följaktligen förlitar sig medlemsstater i allt högre grad på kanaler för frivilligt direkt samarbete med tjänsteleverantörer när sådana finns, och de tillämpar olika nationella verktyg, villkor och förfaranden. Vissa medlemsstater har vidtagit ensidiga åtgärder för innehållsdata, medan andra fortfarande förlitar sig på rättsligt samarbete.

(9)

Det fragmenterade regelverket skapar problem för brottsbekämpande myndigheter och rättsliga myndigheter samt för tjänsteleverantörer som försöker svara på rättsliga framställningar om elektroniska bevis, eftersom de i allt större utsträckning ställs inför osäkerhet om rättsläget och, potentiellt, lagkonflikter. Därför finns det ett behov av att fastställa särskilda regler för gränsöverskridande rättsligt samarbete för bevarande och utlämnande av elektroniska bevis, som tar hänsyn till den särskilda karaktären hos elektroniska bevis. Sådana regler bör inbegripa en skyldighet för tjänsteleverantörer som omfattas av denna förordnings tillämpningsområde att svara direkt på framställningar från myndigheter i en annan medlemsstat. Denna förordning kommer därför att komplettera befintlig unionsrätt och klargöra de regler som är tillämpliga på brottsbekämpande myndigheter och rättsliga myndigheter samt på tjänsteleverantörer på området för elektroniska bevis, samtidigt som full efterlevnad av de grundläggande rättigheterna säkerställs.

(10)

Denna förordning är förenlig med de grundläggande rättigheter och de principer som erkänns i artikel 6 i EU-fördraget och i stadgan, i internationell rätt och i internationella avtal i vilka unionen eller samtliga medlemsstater är part, inbegripet Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, samt i medlemsstaternas konstitutioner inom deras respektive tillämpningsområde. Sådana rättigheter och principer omfattar särskilt rätten till frihet och säkerhet, respekten för privatlivet och familjelivet, skyddet av personuppgifter, näringsfriheten, rätten till egendom, rätten till ett effektivt rättsmedel och till en opartisk domstol, presumtionen för oskuld och rätten till försvar, principerna om laglighet och proportionalitet samt rätten att i straffrättsliga förfaranden inte bli dömd eller straffad två gånger för samma brott.

(11)

Ingenting i denna förordning bör tolkas som ett förbud för en verkställande myndighet att vägra en europeisk utlämnandeorder om det på grundval av objektiva faktorer finns skäl att tro att den europeiska utlämnandeordern har utfärdats för att lagföra eller straffa en person på grund av dennes kön, ras eller etniska ursprung, religion, sexuella läggning eller könsidentitet, nationalitet, språk eller politiska uppfattning eller att den berörda personens ställning skulle kunna skadas av något av dessa skäl.

(12)

Förfarandet med en europeisk utlämnandeorder och en europeisk bevarandeorder för elektroniska bevis i straffrättsliga förfaranden bygger på principen om ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna och en presumtion om att medlemsstaterna respekterar unionsrätten, rättsstatens principer och i synnerhet de grundläggande rättigheterna, som utgör avgörande delar av unionens område med frihet, säkerhet och rättvisa. Ett sådant förfarande gör det möjligt för nationella behöriga myndigheter att översända sådana order direkt till tjänsteleverantörer.

(13)

Respekten för privatlivet och familjelivet samt skyddet av fysiska personer när det gäller behandling av personuppgifter utgör grundläggande rättigheter. I enlighet med artiklarna 7 och 8.1 i stadgan har var och en rätt till respekt för sitt privatliv och familjeliv, sin bostad och sina kommunikationer samt till skydd av de personuppgifter som rör honom eller henne.

(14)

Vid genomförandet av denna förordning bör medlemsstaterna säkerställa att personuppgifter skyddas och behandlas i enlighet med förordning (EU) 2016/679 och direktiv (EU) 2016/680 samt Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/58/EG (8), inbegripet vid ytterligare användning, överföring och vidarebefordran av de uppgifter som inhämtats.

(15)

Personuppgifter som inhämtas enligt denna förordning bör behandlas endast om det är nödvändigt och på ett sätt som är proportionellt i förhållande till ändamålen förebyggande, utredning, upptäckt och lagföring av brott eller verkställighet av straffrättsliga påföljder och utövande av rätten till försvar. Medlemsstaterna bör i synnerhet säkerställa att lämpliga strategier och åtgärder för dataskydd tillämpas på översändandet av personuppgifter från behöriga myndigheter till tjänsteleverantörer vid tillämpningen av denna förordning, inbegripet åtgärder för att säkerställa uppgifternas säkerhet. Tjänsteleverantörerna bör säkerställa att samma skyddsåtgärder tillämpas vid översändandet av personuppgifter till behöriga myndigheter. Endast behöriga personer bör ha tillgång till information som innehåller personuppgifter, vilket kan uppnås genom förfaranden för autentisering.

(16)

De processuella rättigheter i straffrättsliga förfaranden som fastställs i Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/64/EU (9), 2012/13/EU (10), 2013/48/EU (11), (EU) 2016/343 (12), (EU) 2016/800 (13) och (EU) 2016/1919 (14) bör, inom dessa direktivs tillämpningsområden, tillämpas på straffrättsliga förfaranden som omfattas av denna förordning med avseende på de medlemsstater som är bundna av dessa direktiv. Rättssäkerhetsgarantierna enligt stadgan bör också tillämpas.

(17)

För att garantera full respekt för de grundläggande rättigheterna bör värdet av bevis som har samlats in vid tillämpningen av denna förordning bedömas av den behöriga rättsliga myndigheten vid en rättegång, i enlighet med nationell rätt och i framförallt i överensstämmelse med rätten till en opartisk domstol och rätten till försvar.

(18)

I denna förordning fastställs regler enligt vilka en behörig rättslig myndighet i unionen, i straffrättsliga förfaranden eller för verkställighet av fängelsestraff eller annan frihetsberövande åtgärd till följd av straffrättsliga förfaranden, inbegripet brottsutredningar, i enlighet med denna förordning, kan beordra en tjänsteleverantör som erbjuder tjänster i unionen att lämna ut eller bevara elektroniska bevis genom en europeisk utlämnandeorder eller en europeisk bevarandeorder. Denna förordning bör tillämpas i samtliga gränsöverskridande fall när en tjänsteleverantör har sitt utsedda verksamhetsställe eller rättsliga ombud i en annan medlemsstat. Denna förordning påverkar inte de nationella myndigheternas befogenheter att rikta framställningar till tjänsteleverantörer som har ett verksamhetsställe eller är representerade på deras territorium i syfte att säkerställa att dessa följer liknande nationella bestämmelser.

(19)

Denna förordning bör endast reglera insamling av uppgifter som lagras av en tjänsteleverantör vid den tidpunkt då en europeisk utlämnandeorder eller en europeisk bevarandeorder tas emot. Den bör inte föreskriva någon allmän datalagringsskyldighet för tjänsteleverantörer och bör inte leda till någon allmän och odifferentierad lagring av data. Denna förordning bör inte heller ge rätt till dataavlyssning eller inhämtande av uppgifter som har lagrats efter mottagandet av en europeisk utlämnandeorder eller en europeisk bevarandeorder.

(20)

Tillämpningen av denna förordning bör inte påverka tjänsteleverantörernas eller deras användares användning av kryptering. Uppgifter som begärs genom en europeisk utlämnandeorder eller en europeisk bevarandeorder bör tillhandahållas eller bevaras oavsett om de är krypterade eller inte. Denna förordning bör dock inte föreskriva någon skyldighet för tjänsteleverantörer att dekryptera uppgifter.

(21)

I många fall lagras uppgifter, eller behandlas på annat sätt, inte längre i användarens utrustning, utan via en molnbaserad infrastruktur som är tillgänglig var som helst. För att driva sådana tjänster måste tjänsteleverantörer inte ha ett verksamhetsställe eller servrar i en viss jurisdiktion. Därför bör tillämpningen av denna förordning inte vara beroende av den faktiska platsen för tjänsteleverantörens verksamhet eller den lokal där uppgifterna behandlas eller lagras.

(22)

Denna förordning påverkar inte myndigheternas utredningsbefogenheter i civilrättsliga eller administrativa förfaranden, inte heller då sådana förfaranden kan leda till sanktioner.

(23)

Eftersom förfaranden för ömsesidig rättslig hjälp kan betraktas som straffrättsliga förfaranden i enlighet med tillämplig nationell rätt i medlemsstaterna bör det tydliggöras att en europeisk utlämnandeorder eller en europeisk bevarandeorder inte bör utfärdas för tillhandahållande av ömsesidig rättslig hjälp till en annan medlemsstat eller ett tredjeland. I sådana fall bör framställningar om ömsesidig rättslig hjälp ställas till den medlemsstat eller det tredjeland som kan tillhandahålla ömsesidig rättslig hjälp enligt nationell rätt.

(24)

Inom ramen för straffrättsliga förfaranden bör en europeisk utlämnandeorder och en europeisk bevarandeorder endast utfärdas för specifika straffrättsliga förfaranden rörande ett specifikt brott som redan har ägt rum, efter en individuell bedömning av nödvändigheten och proportionaliteten av en sådan order i varje enskilt fall, med beaktande av den misstänkta eller tilltalade personens rättigheter.

(25)

Denna förordning bör också tillämpas på förfaranden som inleds av en utfärdande myndighet för att lokalisera en dömd person som har undandragit sig lagföring, i syfte att verkställa fängelsestraff eller annan frihetsberövande åtgärd till följd av straffrättsliga förfaranden. Om fängelsestraffet eller den andra frihetsberövande åtgärden beslutats genom en dom där personen inte var personligen närvarande vid förhandlingen bör det emellertid inte vara möjligt att utfärda en europeisk utlämnandeorder eller en europeisk bevarandeorder eftersom medlemsstaternas nationella rätt avseende sådana domar varierar avsevärt inom unionen.

(26)

Denna förordning bör tillämpas på tjänsteleverantörer som erbjuder tjänster i unionen, och det bör vara möjligt att utfärda de order som föreskrivs i denna förordning endast för uppgifter som hänför sig till tjänster som erbjuds i unionen. Tjänster som erbjuds uteslutande utanför unionen bör inte omfattas av denna förordnings tillämpningsområde, även om tjänsteleverantören har ett verksamhetsställe i unionen. Därför bör denna förordning inte tillåta åtkomst till andra uppgifter än uppgifter som rör de tjänster som erbjuds användaren i unionen av dessa tjänsteleverantörer.

(27)

De tjänsteleverantörer som är mest relevanta när det gäller insamling av bevis i straffrättsliga förfaranden är leverantörer av elektroniska kommunikationstjänster och specifika leverantörer av sådana informationssamhällets tjänster som underlättar interaktion mellan användare. Båda grupperna bör därför omfattas av denna förordning. Elektroniska kommunikationstjänster definieras i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/1972 (15), och omfattar interpersonella kommunikationstjänster såsom VoIP, meddelandetjänster och e-posttjänster. Denna förordning bör också vara tillämplig på leverantörer av informationssamhällets tjänster i den mening som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/1535 (16) som inte kan klassas som leverantörer av elektroniska kommunikationstjänster, men som erbjuder sina användare möjligheten att kommunicera med varandra eller erbjuder sina användare tjänster som kan användas för att lagra eller på annat sätt behandla uppgifter för deras räkning. Detta skulle vara i linje med de termer som används i Europarådets konvention om it-brottslighet (ETS nr 185) (Budapestkonventionen), upprättad i Budapest den 23 november 2001. Uppgiftsbehandling bör förstås i teknisk mening, alltså som skapande eller manipulation av uppgifter, dvs. teknisk bearbetning för att framställa eller ändra uppgifter med hjälp av datorernas bearbetningskapacitet. De kategorier av tjänsteleverantörer som omfattas av denna förordning bör exempelvis inkludera marknadsplatser online som ger konsumenter och företag möjlighet att kommunicera med varandra och andra värdtjänster, även när tjänsten tillhandahålls via molntjänster, liksom plattformar för onlinespel. Om en leverantör av informationssamhällets tjänster inte ger sina användare möjlighet att kommunicera med varandra utan endast med tjänsteleverantören, eller inte ger en möjlighet att lagra eller på annat sätt behandla uppgifter, eller om lagringen av uppgifter inte är en avgörande komponent, det vill säga en väsentlig del, av den tjänst som tillhandahålls användarna, såsom rättsliga tjänster, dataarkitekturtjänster och bokföringstjänster som tillhandahålls online på distans, bör den inte omfattas av definitionen av tjänsteleverantör i denna förordning, även om de tjänster som tillhandahålls av den tjänsteleverantören är informationssamhällets tjänster i den mening som avses i direktiv (EU) 2015/1535.

(28)

Leverantörer av infrastrukturtjänster som rör tilldelning av namn och nummer, såsom domännamnsregister och domännamnsregistratorer samt leverantörer av integritetstjänster och proxytjänster eller regionala internetregister för IP-adresser, är särskilt relevanta när det gäller att identifiera aktörer bakom skadliga eller komprometterade webbplatser. De innehar uppgifter som skulle kunna göra det möjligt att identifiera en person eller enhet som ligger bakom en webbplats som används för brottslig verksamhet, eller offret för en brottslig verksamhet.

(29)

För att fastställa om en tjänsteleverantör erbjuder tjänster i unionen krävs en bedömning av huruvida tjänsteleverantören gör det möjligt för fysiska eller juridiska personer i en eller flera medlemsstater att använda dess tjänster. Enbart det faktum att ett onlinegränssnitt är tillgängligt i unionen, till exempel genom en tjänsteleverantörs eller en mellanhands webbplats eller en e-postadress eller andra kontaktuppgifter, bör dock inte i sig anses vara tillräckligt för att fastställa att en tjänsteleverantör erbjuder tjänster i unionen i den mening som avses i denna förordning.

(30)

En betydande anknytning till unionen bör också vara relevant för att fastställa huruvida en tjänsteleverantör erbjuder tjänster i unionen. En sådan betydande anknytning till unionen bör anses föreligga om tjänsteleverantören har ett verksamhetsställe i unionen. I avsaknad av ett sådant verksamhetsställe bör kriteriet avseende en betydande anknytning baseras på specifika faktiska kriterier som att det finns ett betydande antal användare i en eller flera medlemsstater, eller att verksamheten är inriktad på en eller flera medlemsstater. Huruvida verksamheten är inriktad på en eller flera medlemsstater bör fastställas på grundval av alla relevanta omständigheter, inbegripet faktorer som användningen av ett språk eller en valuta som allmänt används i den medlemsstaten, eller möjligheten att beställa varor eller tjänster. Att verksamheten är inriktad på en medlemsstat skulle också kunna härledas från det faktum att det finns en app i den berörda nationella appbutiken, att lokal marknadsföring eller reklam görs på det språk som allmänt används i den medlemsstaten eller att kundkontakter, till exempel kundtjänst, sköts på det språk som allmänt används i den medlemsstaten. En betydande anknytning bör också anses föreligga när en tjänsteleverantör riktar sin verksamhet mot en eller flera medlemsstater enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 (17). Däremot bör tillhandahållande av en tjänst enbart i syfte att efterleva det förbud mot diskriminering som fastställs i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/302 (18) inte utan ytterligare skäl anses innebära att verksamheten är inriktad på ett visst territorium inom unionen. Samma överväganden bör tillämpas för att fastställa huruvida en tjänsteleverantör erbjuder tjänster i en medlemsstat.

(31)

Denna förordning bör omfatta uppgiftskategorierna abonnentuppgifter, trafikuppgifter och innehållsdata. Sådana kategoriseringar är i linje med många medlemsstaters rätt och unionsrätten, såsom direktiv 2002/58/EG och domstolens rättspraxis samt internationell rätt, särskilt Budapestkonventionen.

(32)

IP-adresser samt åtkomstnummer och relaterad information kan utgöra en avgörande utgångspunkt för brottsutredningar där en misstänkt persons identitet inte är känd. De registreras vanligen som en del av registreringen av en händelse, också kallat en serverlogg, som anger när en användares åtkomst till en tjänst inleds och avslutas. De utgörs ofta av en enskild IP-adress, antingen statisk eller dynamisk, eller annan identifierare som utpekar det nätverksgränssnitt som använts under åtkomstsessionen. Relaterad information om när användares åtkomst till en tjänst såsom källportar och tidsstämpel inleds och avslutas behövs eftersom IP-adresser ofta delas mellan användarna, till exempel när det finns Carrier Grade Network Address Translation (CGN) eller tekniska motsvarigheter. I enlighet med unionens regelverk ska IP-adresser dock betraktas som personuppgifter och åtnjuta fullständigt skydd enligt unionens dataskyddsregelverk. Dessutom kan IP-adresser under vissa omständigheter betraktas som trafikuppgifter. Åtkomstnummer och relaterad information betraktas också som trafikuppgifter i vissa medlemsstater. I samband med en viss brottsutredning kan dock brottsbekämpande myndigheter tvingas begära en IP-adress samt åtkomstnummer och relaterad information med det enda syftet att identifiera användaren innan abonnentuppgifter avseende den identifieraren kan begäras från tjänsteleverantören. I sådana fall är det lämpligt att tillämpa samma ordning som för abonnentuppgifter enligt definitionen i denna förordning.

(33)

När IP-adresser, åtkomstnummer och relaterad information inte begärs med det enda syftet att identifiera användaren i en specifik brottsutredning, begärs de i allmänhet för inhämtande av information som i högre grad inkräktar på den personliga integriteten, såsom användarens kontakter och vistelseort. De skulle därmed kunna användas för att fastställa en omfattande profil för en berörd person, men kan samtidigt behandlas och analyseras lättare än innehållsdata eftersom de presenteras i ett strukturerat och standardiserat format. I sådana situationer är det därför viktigt att IP-adresser, åtkomstnummer och relaterad information som inte begärs med det enda syftet att identifiera användaren i en specifik brottsutredning behandlas som trafikuppgifter och begärs enligt samma ordning som för innehållsdata, enligt definitionen i denna förordning.

(34)

Alla uppgiftskategorier innehåller personuppgifter och omfattas därmed av skyddsåtgärder enligt unionens dataskyddsregelverk. Graden av inverkan på de grundläggande rättigheterna varierar dock mellan kategorierna, i synnerhet mellan abonnentuppgifter och uppgifter som begärts med det enda syftet att identifiera användaren, enligt definitionen i denna förordning, å ena sidan, och trafikuppgifter, med undantag för uppgifter som begärts med det enda syftet att identifiera användaren, enligt definitionen i denna förordning, och innehållsdata, å andra sidan. Abonnentuppgifter och IP-adresser, åtkomstnummer och relaterad information, om de begärts med det enda syftet att identifiera användaren, kan vara användbara för att vid en utredning få de första ledtrådarna om en misstänkt persons identitet, men trafikuppgifter, med undantag för uppgifter som begärts med det enda syftet att identifiera användaren, enligt definitionen i denna förordning, och innehållsdata är i många fall mer relevanta som bevismaterial. Det är därför viktigt att alla dessa uppgiftskategorier omfattas av denna förordning. På grund av den varierande graden av ingrepp i de grundläggande rättigheterna bör det införas lämpliga skyddsåtgärder och villkor för inhämtande av sådana uppgifter.

(35)

Situationer där det föreligger ett överhängande hot mot en persons liv, fysiska integritet eller säkerhet bör behandlas som nödsituationer och medge kortare tidsfrister för tjänsteleverantören och den verkställande myndigheten. Om en driftsstörning vid eller en förstörelse av kritisk infrastruktur enligt definitionen i rådets direktiv 2008/114/EG (19) skulle innebära ett sådant hot, inbegripet genom allvarlig skada på tillhandahållandet av basförnödenheter till befolkningen eller på utövandet av statens kärnfunktioner, bör en sådan situation också behandlas som en nödsituation, i enlighet med unionsrätten.

(36)

När en europeisk utlämnandeorder eller en europeisk bevarandeorder utfärdas bör en rättslig myndighet alltid delta i antingen utfärdandet eller godkännandet av ordern. Med tanke på den mer känsliga karaktären hos trafikuppgifter, med undantag för uppgifter som begärts med det enda syftet att identifiera användaren, enligt definitionen i denna förordning, och hos innehållsdata, kräver utfärdande eller godkännande av en europeisk utlämnandeorder för att inhämta dessa uppgiftskategorier prövning av en domare. Eftersom abonnentuppgifter och uppgifter som begärts med det enda syftet att identifiera användaren, enligt definitionen i denna förordning, är mindre känsliga, kan en europeisk utlämnandeorder för att inhämta sådana uppgifter dessutom utfärdas eller godkännas av en behörig allmän åklagare. I enlighet med rätten till en opartisk domstol, som skyddas av stadgan och Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, ska allmänna åklagare utöva sitt ansvar på ett objektivt sätt och fatta beslut om utfärdande eller godkännande av en europeiska utlämnandeorder eller en europeisk bevarandeorder enbart på grundval av de faktiska omständigheterna i ärendet och med beaktande av all bevisning som talar till den berörda personens för- och nackdel.

(37)

För att säkerställa att de grundläggande rättigheterna fullt ut skyddas bör rättsliga myndigheters godkännanden av europeiska utlämnandeorder eller europeiska bevarandeorder i princip erhållas innan den berörda ordern utfärdas. Undantag från den principen bör göras endast i vederbörligen motiverade nödsituationer när det gäller utlämnande av abonnentuppgifter eller uppgifter som begärts med det enda syftet att identifiera användaren, enligt definitionen i denna förordning, eller för bevarande av uppgifter, om det inte är möjligt att erhålla förhandsgodkännande från den rättsliga myndigheten i tid, särskilt om anledningen är att den godkännande myndigheten inte kan nås för att lämna ett godkännande och hotet är så överhängande att omedelbara åtgärder måste vidtas. Sådana undantag bör dock göras endast om den myndighet som utfärdar den berörda ordern skulle kunna utfärda en order i ett liknande inhemskt ärende enligt nationell rätt utan förhandsgodkännande.

(38)

En europeisk utlämnandeorder bör utfärdas endast om det är nödvändigt, proportionellt, lämpligt och relevant i det berörda fallet. Den utfärdande myndigheten bör beakta den misstänktes eller tilltalades rättigheter i förfaranden som rör ett brott och bör utfärda en europeisk utlämnandeorder endast om en sådan order skulle ha kunnat utfärdas på samma villkor i ett liknande inhemskt ärende. Vid bedömningen av huruvida en europeisk utlämnandeorder ska utfärdas bör hänsyn tas till om ordern är begränsad till vad som är strikt nödvändigt för att uppnå det legitima målet att inhämta de uppgifter som är relevanta och nödvändiga som bevis i det enskilda fallet.

(39)

Om en europeisk utlämnandeorder utfärdas för inhämtande av olika uppgiftskategorier bör den utfärdande myndigheten säkerställa att villkor och förfaranden, såsom anmälan till den verkställande myndigheten, iakttas för var och en av dessa uppgiftskategorier.

(40)

Med tanke på den mer känsliga karaktären hos trafikuppgifter, med undantag för uppgifter som begärts med det enda syftet att identifiera användaren, enligt definitionen i denna förordning, och innehållsdata, bör en avgränsning göras avseende det materiella tillämpningsområdet för denna förordning. Det bör vara möjligt att utfärda en europeisk utlämnandeorder för att inhämta abonnentuppgifter eller uppgifter som begärts med det enda syftet att identifiera användaren, enligt definitionen i denna förordning, för alla brott; en europeisk utlämnandeorder för att inhämta trafikuppgifter, med undantag för uppgifter som begärts med det enda syftet att identifiera användaren, enligt definitionen i denna förordning, eller för att inhämta innehållsdata bör vara föremål för striktare krav med tanke på att dessa uppgifter är känsligare. Denna förordning bör föreskriva ett tröskelvärde med avseende på dess tillämpningsområde, för att möjliggöra en mer proportionell ansats, tillsammans med ett antal andra förhands- och efterhandsvillkor och skyddsåtgärder för att säkerställa respekt för proportionalitetsprincipen och de berörda personernas rättigheter. Samtidigt bör ett sådant tröskelvärde inte begränsa denna förordnings effektivitet och tillämparnas användning av den. Genom att tillåta utfärdande av europeiska utlämnandeorder i straffrättsliga förfaranden endast för brott med maximistraff på minst tre års fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd begränsas denna förordnings tillämpningsområde till allvarligare brott, utan att i alltför hög grad påverka aktörernas möjligheter att använda den. Den begränsningen skulle utesluta ett betydande antal brott som medlemsstaterna anser vara mindre allvarliga från tillämpningsområdet för denna förordning, vilket uttrycks genom kortare maximistraff. Den begränsningen har också fördelen att den är lätt att tillämpa i praktiken.

(41)

Vid vissa typer av brott finns bevisen vanligen tillgängliga endast i elektronisk form, vilket innebär att de till sin natur är flyktiga. Detta är fallet när det gäller it-relaterade brott – även sådana som inte kan betraktas som allvarliga i sig, men som skulle kunna orsaka omfattande eller betydande skador, särskilt brott med liten enskild inverkan men stor volym och total skadeverkan. I de flesta fall där brottet har begåtts med hjälp av ett informationssystem skulle en tillämpning av samma tröskelvärde som för andra typer av brott i stor utsträckning leda till straffrihet. Detta motiverar att denna förordning tillämpas på sådana brott även om maximistraffet är fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd på mindre än tre års fängelse. Terrorismrelaterade brott i den mening som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/541 (20) och brott i fråga om sexuella övergrepp mot och sexuell exploatering av barn i den mening som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/93/EU (21) bör inte kräva att det lägsta maximistraffet är fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd i tre år.

(42)

Som utgångspunkt bör en europeisk utlämnandeorder ställas till tjänsteleverantörer som agerar som personuppgiftsansvariga. Under vissa omständigheter kan det dock vara särskilt svårt att avgöra om en tjänsteleverantör har rollen som personuppgiftsansvarig eller personuppgiftsbiträde, särskilt när flera tjänsteleverantörer är involverade i behandlingen av uppgifter eller när tjänsteleverantörer behandlar uppgifterna på en fysisk persons vägnar. För att skilja mellan den personuppgiftsansvariges och personuppgiftsbiträdets roller när det gäller en viss uppsättning uppgifter krävs inte bara specialkunskaper om det rättsliga sammanhanget, utan det kan också kräva en tolkning av i många fall mycket komplexa avtalsramar som i ett specifikt fall ger olika tjänsteleverantörer olika uppgifter och roller med avseende på en viss uppsättning uppgifter. När tjänsteleverantörer behandlar uppgifter på en fysisk persons vägnar kan det i vissa fall vara svårt att fastställa vem som är personuppgiftsansvarig, även om bara en tjänsteleverantör är involverad. Om de berörda uppgifterna lagras eller på annat sätt behandlas av en tjänsteleverantör och det trots rimliga ansträngningar från den utfärdande myndighetens sida inte råder klarhet om vem som är personuppgiftsansvarig, bör det därför vara möjligt att ställa en europeisk utlämnandeorder direkt till den tjänsteleverantören. I vissa fall skulle det dessutom kunna vara till skada för utredningen i det berörda fallet att rikta sig till den personuppgiftsansvarige, till exempel på grund av att den personuppgiftsansvarige är en misstänkt, tilltalad eller dömd person eller att det finns tecken på att den personuppgiftsansvarige skulle kunna agera i den persons intresse som är föremål för utredningen. Även i dessa fall bör det vara möjligt att ställa en europeisk utlämnandeorder direkt till den tjänsteleverantör som behandlar uppgifterna på den personuppgiftsansvariges vägnar. Detta bör inte påverka den utfärdande myndighetens rätt att beordra tjänsteleverantören att bevara uppgifterna.

(43)

I enlighet med förordning (EU) 2016/679 bör det personuppgiftsbiträde som lagrar eller på annat sätt behandlar uppgifterna på den personuppgiftsansvariges vägnar informera den personuppgiftsansvarige om utlämnandet av uppgifterna, såvida inte den utfärdande myndigheten har begärt att tjänsteleverantören ska avstå från att informera den personuppgiftsansvarige, under så lång tid som det är nödvändigt och proportionellt, för att inte hindra de relevanta straffrättsliga förfarandena. I det fallet bör den utfärdande myndigheten i ärendet ange skälen till fördröjningen med att informera den personuppgiftsansvarige, och en kort motivering bör också läggas till i det åtföljande intyg som översänds till mottagaren.

(44)

Om uppgifterna lagras eller på annat sätt behandlas som en del av en infrastruktur som en tjänsteleverantör tillhandahåller en offentlig myndighet bör det vara möjligt att utfärda en europeisk utlämnandeorder eller en europeisk bevarandeorder endast om den offentliga myndighet för vilken uppgifterna lagras eller på annat sätt behandlas är belägen i den utfärdande staten.

(45)

I fall där uppgifter som omfattas av sekretess eller tystnadsplikt enligt den utfärdande statens rätt lagras eller på annat sätt behandlas av en tjänsteleverantör som en del av en infrastruktur som tillhandahålls yrkesutövare som omfattas av sekretess eller tystnadsplikt inom ramen för deras verksamhet, bör det vara möjligt att utfärda en europeisk utlämnandeorder endast för att inhämta trafikuppgifter, med undantag för uppgifter som begärts med det enda syftet att identifiera användaren, enligt definitionen i denna förordning, eller för att inhämta innehållsdata om den yrkesutövare som omfattas av sekretess eller tystnadsplikt är bosatt i den utfärdande staten, om det skulle kunna vara till skada för utredningen att rikta sig till den yrkesutövare som omfattas av sekretesskydd eller om undantag gjorts från sekretessen eller tystnadsplikten i enlighet med tillämplig rätt.

(46)

Principen ne bis in idem är en grundläggande rättsprincip i unionen som erkänns i stadgan och vidareutvecklas i Europeiska unionens domstols rättspraxis. Om den utfärdande myndigheten har skäl att anta att parallella straffrättsliga förfaranden kan pågå i en annan medlemsstat bör den samråda med myndigheterna i den medlemsstaten i enlighet med rådets rambeslut 2009/948/RIF (22). Under alla omständigheter ska en europeisk utlämnandeorder eller en europeisk bevarandeorder inte utfärdas om den utfärdande myndigheten har skäl att anta att detta skulle strida mot principen ne bis in idem.

(47)

I andra instrument för ömsesidigt erkännande, såsom direktiv 2014/41/EU om en europeisk utredningsorder, hänvisas det till immunitet och privilegier, som kan avse kategorier av personer, till exempel diplomater, eller särskilt skyddade förhållanden, till exempel rätten till förtrolig kommunikation mellan advokat och klient eller journalisters rätt att inte röja sina källor. Omfattningen och effekterna av immunitet och privilegier varierar beroende på den tillämpliga nationella rätt som bör beaktas vid tidpunkten för utfärdandet av en europeisk utlämnandeorder eller en europeisk bevarandeorder, eftersom den utfärdande myndigheten bör kunna utfärda ordern endast om den skulle ha kunnat utfärdas på samma villkor i ett liknande inhemskt fall. Det finns ingen gemensam definition av vad som utgör immunitet eller privilegier i unionsrätten. Den exakta definitionen av dessa begrepp överlåts därför till nationell rätt, och definitionen kan omfatta skydd som är tillämpligt på exempelvis medicinska och juridiska yrken, även när specialiserade plattformar används inom dessa yrken. Den exakta definitionen av immunitet och privilegier kan också omfatta regler om fastställande och begränsning av straffrättsligt ansvar som hänför sig till tryckfrihet och yttrandefrihet i andra medier.

(48)

Om den utfärdande myndigheten försöker inhämta trafikuppgifter, med undantag för uppgifter som begärts med det enda syftet att identifiera användaren, enligt definitionen i denna förordning, eller för att inhämta innehållsdata, genom att utfärda en europeisk utlämnandeorder och har rimliga skäl att anta att de begärda uppgifterna skyddas av immunitet eller privilegier som beviljas enligt den verkställande statens rätt, eller att dessa uppgifter i den staten omfattas av regler om fastställande och begränsning av straffrättsligt ansvar som hänför sig till tryckfrihet och yttrandefrihet i andra medier, bör den utfärdande myndigheten kunna begära klargöranden innan den europeiska utlämnandeordern utfärdas, inbegripet genom samråd med de behöriga myndigheterna i den verkställande staten, antingen direkt eller via Eurojust eller det europeiska rättsliga nätverket.

(49)

Det bör vara möjligt att utfärda en europeisk bevarandeorder för alla brott. Den utfärdande myndigheten bör beakta den misstänktes eller tilltalades rättigheter i förfaranden som rör ett brott och bör utfärda en europeisk bevarandeorder endast om en sådan order skulle ha kunnat utfärdas på samma villkor i ett liknande inhemskt fall och om det är nödvändigt, proportionellt, lämpligt och relevant i det berörda fallet. Vid bedömningen av huruvida en europeisk bevarandeorder ska utfärdas bör hänsyn tas till om ordern är begränsad till vad som är strikt nödvändigt för att uppnå det legitima syftet att förhindra avlägsnande, radering eller ändring av uppgifter som är relevanta och nödvändiga som bevis i ett enskilt fall i situationer där utlämnandet av dessa uppgifter skulle kunna ta längre tid.

(50)

Europeiska utlämnandeorder och europeiska bevarandeorder bör ställas direkt till det utsedda verksamhetsstället eller till det rättsliga ombud som utsetts av tjänsteleverantören enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2023/1544 (23). I nödsituationer enligt definitionen i denna förordning, där en tjänsteleverantörs utsedda verksamhetsställe eller rättsliga ombud inte reagerar på det åtföljande intyget om en europeisk utlämnandeorder eller intyget om en europeisk bevarandeorder inom tidsfristerna eller inte har utsetts inom de tidsfrister som anges i direktiv (EU) 2023/1544, bör det undantagsvis vara möjligt att ställa intyget om en europeisk utlämnandeorder eller intyget om en europeisk bevarandeorder till något annat av tjänsteleverantörens verksamhetsställen eller rättsliga ombud i unionen samtidigt som eller i stället för att begära fullföljande av den ursprungliga ordern i enlighet med denna förordning. Med hänsyn till dessa olika möjliga scenarier används den allmänna termen mottagare i bestämmelserna i denna förordning.

(51)

Med tanke på den mer känsliga karaktären hos en europeisk utlämnandeorder för att inhämta trafikuppgifter, med undantag för uppgifter som begärts med det enda syftet att identifiera användaren, enligt definitionen i denna förordning, eller för att inhämta innehållsdata, är det lämpligt att införa ett anmälningsförfarande för europeiska utlämnandeorder för att inhämta dessa uppgiftskategorier. Det anmälningsförfarandet bör involvera en verkställande myndighet och utgöras av översändandet av intyget om en europeisk utlämnandeorder till den myndigheten samtidigt som intyget om en europeisk utlämnandeorder översänds till mottagaren. Om en europeisk utlämnandeorder utfärdas för att inhämta elektroniska bevis i straffrättsliga förfaranden med betydande och starka kopplingar till den utfärdande staten bör det dock inte krävas någon anmälan till den verkställande myndigheten. Sådana kopplingar bör antas föreligga om den utfärdande myndigheten vid tidpunkten för utfärdandet av den europeiska utlämnandeordern har rimliga skäl att anta att brottet har begåtts, är på väg att begås eller sannolikt kommer att begås i den utfärdande staten, och om den person vars uppgifter begärs är bosatt i den utfärdande staten.

(52)

Vid tillämpningen av denna förordning bör ett brott anses ha begåtts, vara på väg att begås eller sannolikt komma att begås i den utfärdande staten om detta anses vara fallet i enlighet med den utfärdande statens nationella rätt. I vissa fall, särskilt när det gäller it-brottslighet, är vissa faktiska omständigheter, såsom brottsoffrets bosättningsort, vanligtvis viktiga indikationer att beakta vid fastställandet av var brottet har begåtts. Till exempel kan brott som begås med utpressningsprogram (ransomware) ofta anses ha begåtts där offret för ett sådant brott är bosatt, även om det är osäkert exakt var brottet som begås med utpressningsprogrammet har inletts. Fastställandet av den plats där brottet begicks bör inte påverka tillämpningen av bestämmelserna om behörighet för de relevanta brotten enligt tillämplig nationell rätt.

(53)

Det är den utfärdande myndigheten som, vid tidpunkten för utfärdandet av den europeiska utlämnandeordern för att inhämta trafikuppgifter, med undantag för uppgifter som begärts med det enda syftet att identifiera användaren, enligt definitionen i denna förordning, eller för att inhämta innehållsdata, och på grundval av det material som den har tillgång till, ska bedöma om det finns rimliga skäl att anta att den person vars uppgifter begärs är bosatt i den utfärdande staten. I detta avseende kan olika objektiva omständigheter som kan tyda på att den berörda personen har etablerat eller har för avsikt att etablera sina huvudsakliga intressen i en viss medlemsstat vara relevanta. Det följer av behovet av en enhetlig tillämpning av unionsrätten och av principen om likabehandling att begreppet bosättning i detta särskilda sammanhang bör ges en enhetlig tolkning i hela unionen. Det kan finnas rimliga skäl att anta att en person är bosatt i en utfärdande stat, särskilt om en person är registrerad som bosatt i en utfärdande stat, vilket framgår genom innehav av ett identitetskort eller ett uppehållstillstånd eller av en registrering i ett officiellt bosättningsregister. I avsaknad av registrering i den utfärdande staten skulle bosättningsorten kunna indikeras av att en person har uttryckt sin avsikt att bosätta sig i den medlemsstaten eller, efter en stadig vistelse under en viss tid i den medlemsstaten, har fått en sådan anknytning till denna medlemsstat som kan jämställas med sådan anknytning som följer av att personen är formellt bosatt i den medlemsstaten. För att avgöra huruvida det i en specifik situation föreligger tillräcklig anknytning mellan den berörda personen och den utfärdande staten som ger upphov till rimliga skäl att anta att den berörda personen är bosatt i den staten, kan olika objektiva omständigheter som kännetecknar denna persons situation beaktas, särskilt inbegripet varaktigheten för, arten av och villkoren för personens vistelse i den utfärdande staten eller de familjeband eller ekonomiska band som personen har till denna medlemsstat. Ett registrerat fordon, ett bankkonto, det faktum att personens vistelse i den utfärdande staten har varit oavbruten eller andra objektiva faktorer kan vara av betydelse för att fastställa att det finns rimliga skäl att anta att den berörda personen är bosatt i den utfärdande staten. Ett kort besök, en semestervistelse, även i en semesterbostad, eller en liknande vistelse i den utfärdande staten utan ytterligare betydande anknytning är inte tillräckligt för ett antagande om bosättning i den medlemsstaten. I fall där den utfärdande myndigheten vid tidpunkten för utfärdandet av den europeiska utlämnandeordern för att inhämta trafikuppgifter, med undantag för uppgifter som begärts med det enda syftet att identifiera användaren, enligt definitionen i denna förordning, eller för att inhämta innehållsdata, inte har rimliga skäl att anta att den person vars uppgifter begärs är bosatt i den utfärdande staten, bör den utfärdande myndigheten anmäla detta till den verkställande myndigheten.

(54)

För att påskynda förfarandet bör bedömningen av huruvida det finns ett behov av anmälan till den verkställande myndigheten ske vid tidpunkten för utfärdandet av den europeiska utlämnandeordern. Eventuella senare ändringar av bosättning bör inte påverka förfarandet. Den berörda personen bör kunna åberopa sina rättigheter samt reglerna om fastställande och begränsning av straffrättsligt ansvar som hänför sig till tryckfrihet och yttrandefrihet i andra medier under hela det straffrättsliga förfarandet, och den verkställande myndigheten bör kunna åberopa en vägransgrund om det i undantagsfall, på grundval av specifika och objektiva uppgifter, finns goda skäl att anta att ett fullföljande av ordern, mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i ärendet, skulle innebära ett uppenbart åsidosättande av en relevant grundläggande rättighet enligt artikel 6 i EU-fördraget och stadgan. Dessutom bör det vara möjligt att åberopa dessa grunder under verkställighetsförfarandet.

(55)

En europeisk utlämnandeorder bör översändas genom ett intyg om en europeisk utlämnandeorder, och en europeisk bevarandeorder bör översändas genom ett intyg om en europeisk bevarandeorder. Om det behövs bör intyget om en europeisk utlämnandeorder eller intyget om en europeisk bevarandeorder översättas till ett av unionens officiella språk som godtas av mottagaren. Om tjänsteleverantören inte har angett något språk bör intyget om en europeisk utlämnandeorder eller intyget om en europeisk bevarandeorder översättas till ett officiellt språk i den medlemsstat där det utsedda verksamhetsstället eller tjänsteleverantörens rättsliga ombud befinner sig, eller till ett annat officiellt språk som det utsedda verksamhetsstället eller tjänsteleverantörens rättsliga ombud har uppgett att det godtar. Om en anmälan till den verkställande myndigheten krävs enligt denna förordning bör det intyg om en europeisk utlämnandeorder som ska översändas till den myndigheten översättas till ett officiellt språk i den verkställande staten eller till ett annat av unionens officiella språk som godtas av den staten. I detta avseende bör varje medlemsstat uppmuntras att när som helst i en skriftlig förklaring till kommissionen ange om och på vilket eller vilka av unionens officiella språk utöver det eller de officiella språken i den egna medlemsstaten som de godtar översättningar av intyg om en europeisk utlämnandeorder och intyg om en europeisk bevarandeorder. Kommissionen bör göra sådana förklaringar tillgängliga för samtliga medlemsstater och för det europeiska rättsliga nätverket.

(56)

Om ett intyg om en europeisk utlämnandeorder har utfärdats och en anmälan till den verkställande myndigheten inte krävs enligt denna förordning bör mottagaren vid mottagandet av intyget säkerställa att de begärda uppgifterna översänds direkt till den utfärdande myndigheten eller de i intyget angivna brottsbekämpande myndigheterna senast tio dagar efter mottagandet av intyget. Om det enligt denna förordning krävs en anmälan till den verkställande myndigheten vid mottagandet av intyget om en europeisk utlämnandeorder bör tjänsteleverantören agera skyndsamt för att bevara uppgifterna. Om den verkställande myndigheten inte har åberopat några vägransgrunder enligt denna förordning inom tio dagar efter mottagandet av intyget om en europeisk utlämnandeorder bör mottagaren säkerställa att de begärda uppgifterna direkt översänds till den utfärdande myndigheten eller de i intyget angivna brottsbekämpande myndigheterna vid utgången av den tiodagarsperioden. Om den verkställande myndigheten, redan före utgången av tiodagarsperioden, bekräftar för den utfärdande myndigheten och mottagaren att den inte kommer att åberopa någon vägransgrund bör mottagaren agera så snart som möjligt efter en sådan bekräftelse och senast vid utgången av denna tiodagarsperiod. De kortare tidsfrister som är tillämpliga i nödsituationer enligt definitionen i denna förordning bör respekteras av mottagaren och, i tillämpliga fall, av den verkställande myndigheten. Mottagaren och, i tillämpliga fall, den verkställande myndigheten bör fullfölja intyget om en europeisk utlämnandeorder så snart som möjligt, inom de tidsfrister som fastställs i denna förordning, med största möjliga beaktande av de processuella tidsfrister och andra tidsfrister som anges av den utfärdande staten.

(57)

Om mottagaren, enbart på grundval av informationen i intyget om en europeisk utlämnandeorder eller i intyget om en europeisk bevarandeorder, anser att fullföljandet av intyget om en europeisk utlämnandeorder eller intyget om en europeisk bevarandeorder skulle kunna inkräkta på immunitet eller privilegier, eller på regler om fastställande eller begränsning av straffrättsligt ansvar som hänför sig till tryckfrihet eller yttrandefrihet i andra medier, enligt rätten i den verkställande staten, bör mottagaren informera den utfärdande myndigheten och den verkställande myndigheten. När det gäller intyg om en europeisk utlämnandeorder bör den utfärdande myndigheten, om ingen anmälan till den verkställande myndigheten har skett enligt denna förordning, beakta den information som mottagits från mottagaren och, på eget initiativ eller på begäran av den verkställande myndigheten, besluta huruvida den europeiska utlämnandeordern ska återkallas, anpassas eller upprätthållas. Om en anmälan till den verkställande myndigheten har skett enligt denna förordning bör den utfärdande myndigheten beakta den information som mottagits från mottagaren och besluta huruvida den europeiska utlämnandeordern ska återkallas, anpassas eller upprätthållas. Det bör också vara möjligt för den verkställande myndigheten att åberopa de vägransgrunder som anges i denna förordning.

(58)

För att göra det möjligt för mottagaren att hantera formella problem med ett intyg om en europeisk utlämnandeorder eller ett intyg om en europeisk bevarandeorder är det nödvändigt att upprätta ett kommunikationsförfarande mellan mottagaren och den utfärdande myndigheten samt, om en anmälan till den verkställande myndigheten har gjorts enligt denna förordning, mellan mottagaren och den verkställande myndigheten, i de fall där intyget om en europeisk utlämnandeorder eller intyget om en europeisk bevarandeorder är ofullständigt, innehåller uppenbara fel eller inte innehåller tillräcklig information för att fullfölja den berörda ordern. Om mottagaren av andra skäl inte tillhandahåller informationen på ett uttömmande sätt eller inom angiven tid, till exempel eftersom den anser att det strider mot en skyldighet enligt rätten i ett tredjeland eller eftersom den anser att den europeiska utlämnandeordern eller den europeiska bevarandeordern inte har utfärdats i enlighet med de villkor som fastställs i denna förordning, bör den informera den utfärdande myndigheten samt, om en anmälan till den verkställande myndigheten gjorts, den verkställande myndigheten och tillhandahålla motiveringar till att intyget om den europeiska utlämnandeordern eller intyget om den europeiska bevarandeordern inte fullföljts inom angiven tid. Kommunikationsförfarandet bör alltså göra det möjligt för den utfärdande myndigheten att korrigera eller ompröva den europeiska utlämnandeordern eller den europeiska bevarandeordern i ett tidigt skede. För att garantera att de begärda uppgifterna finns tillgängliga bör mottagaren bevara dessa uppgifter om den mottagaren kan identifiera dessa uppgifter.

(59)

Mottagaren bör inte vara skyldig att efterleva den europeiska utlämnandeordern eller den europeiska bevarandeordern om det föreligger en faktisk omöjlighet till följd av omständigheter som inte beror på mottagaren eller, om den inte är densamme, tjänsteleverantören vid den tidpunkt då den europeiska utlämnandeordern eller den europeiska bevarandeordern mottogs. En faktisk omöjlighet ska anses föreligga om den person vars uppgifter begärs inte är kund hos tjänsteleverantören eller inte kan identifieras som kund ens efter en framställan om ytterligare information till den utfärdande myndigheten, eller om uppgifterna lagenligt raderades innan ordern mottogs.

(60)

Vid mottagande av ett intyg om en europeisk bevarandeorder bör mottagaren bevara de begärda uppgifterna i högst 60 dagar, såvida inte den utfärdande myndigheten bekräftar att en efterföljande framställan om utlämnande har utfärdats, varvid bevarandet bör fortsätta. Den utfärdande myndigheten bör kunna förlänga bevarandeperioden med ytterligare 30 dagar om det är nödvändigt för att göra det möjligt att utfärda en efterföljande framställan om utlämnande, med hjälp av det formulär som anges i denna förordning. Om den utfärdande myndigheten under tidsperioden för bevarande bekräftar att en efterföljande framställan om utlämnande har utfärdats bör mottagaren bevara uppgifterna så länge som det krävs för att lämna ut uppgifterna när den efterföljande framställan om utlämnande har mottagits. En sådan bekräftelse bör sändas till mottagaren inom den relevanta tidsfristen, på ett av den verkställande statens officiella språk eller på något annat språk som godtas av mottagaren, med hjälp av det formulär som anges i denna förordning. För att förhindra att bevarandet upphör bör det vara tillräckligt att den efterföljande framställan om utlämnande har utfärdats och att bekräftelsen har skickats av den utfärdande myndigheten. Det bör inte vara nödvändigt att fullgöra ytterligare formaliteter som krävs för översändandet, såsom översättning av handlingar, vid den tidpunkten. Om det inte längre är nödvändigt att bevara uppgifterna bör den utfärdande myndigheten informera mottagaren utan onödigt dröjsmål, varvid bevarandeskyldigheten på grundval av den europeiska bevarandeorderns bör upphöra.

(61)

Utan hinder av principen om ömsesidigt förtroende bör det vara möjligt för den verkställande myndigheten att åberopa skäl för att vägra en europeisk utlämnandeorder, om en anmälan till den verkställande myndigheten har skett enligt denna förordning, på grundval av den förteckning över vägransgrunder som föreskrivs i denna förordning. Om en anmälan till den verkställande myndigheten, eller verkställigheten, sker i enlighet med denna förordning, kan den verkställande staten föreskriva i nationell rätt att verkställigheten av en europeisk utlämnandeorder skulle kunna kräva att en domstol involveras i förfarandet i den verkställande staten.

(62)

Om den verkställande myndigheten mottar en anmälan om en europeisk utlämnandeorder för att inhämta trafikuppgifter, med undantag för uppgifter som begärts med det enda syftet att identifiera användaren, enligt definitionen i denna förordning, eller för att inhämta innehållsdata, bör den ha rätt att bedöma den information som anges i ordern och, i förekommande fall, vägra ordern om den, på grundval av en obligatorisk och vederbörlig analys av informationen i den ordern och i enlighet med tillämpliga regler i unionens primärrätt, särskilt stadgan, bedömer att en eller flera av de vägransgrunder som föreskrivs i denna förordning kan åberopas. Nödvändigheten av att respektera de rättsliga myndigheternas oberoende kräver att dessa myndigheter ges ett visst utrymme för skönsmässig bedömning när de fattar beslut om vägransgrunderna.

(63)

Det bör vara möjligt för den verkställande myndigheten, om den mottar en anmälan enligt denna förordning, att vägra en europeisk utlämnandeorder om de uppgifter som begärs skyddas av immunitet eller privilegier som beviljas enligt den verkställande statens rätt och som förhindrar att den europeiska utlämnandeordern fullföljs eller verkställs, eller de begärda uppgifterna omfattas av reglerna för fastställande eller begränsning av straffrättsligt ansvar som hänför sig till tryckfrihet eller yttrandefrihet i andra medier och som förhindrar att den europeiska utlämnandeordern fullföljs eller verkställs.

(64)

Det bör i undantagsfall vara möjligt för den verkställande myndigheten att vägra en order, om det finns goda skäl att anta, på grundval av precisa och objektiva uppgifter, att fullföljandet av den europeiska utlämnandeordern, mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i ärendet, skulle innebära ett uppenbart åsidosättande av en relevant grundläggande rättighet enligt artikel 6 i EU-fördraget och stadgan. Vid bedömningen av denna vägransgrund, om den verkställande myndigheten förfogar över bevis eller uppgifter, till exempel uppgifter som återfinns i ett motiverat förslag från en tredjedel av medlemsstaterna, Europaparlamentet eller kommissionen som antagits enligt artikel 7.1 i EU-fördraget, som visar att det finns en verklig risk, om ordern fullföljs, för ett allvarligt åsidosättande av den grundläggande rätten till ett effektivt rättsmedel och till en opartisk domstol enligt artikel 47 i stadgan, på grund av systematiska eller allmänna brister i fråga om domstolsväsendets oavhängighet i den utfärdande staten, bör den verkställande myndigheten i synnerhet göra en konkret, precis prövning av om det med hänsyn till den berörda personens personliga situation samt arten av det brott för vilket det straffrättsliga förfarandet genomförs och de faktiska förhållanden som ligger till grund för ordern, och mot bakgrund av de uppgifter som lämnats av den utfärdande myndigheten, finns välgrundade skäl att anta att det föreligger en verklig risk att en persons rätt till en opartisk domstol åsidosätts.

(65)

Det bör vara möjligt för den verkställande myndigheten att vägra en order ifall fullföljandet av en sådan order skulle strida mot principen ne bis in idem.

(66)

Det bör vara möjligt för den verkställande myndigheten, om den mottar en anmälan enligt denna förordning, att vägra en europeisk utlämnandeorder om den gärning för vilken ordern har utfärdats inte utgör ett brott enligt den verkställande statens rätt, såvida det inte gäller ett brott som förtecknas i de brottskategorier som anges i en bilaga till denna förordning, enligt uppgift från den utfärdande myndigheten i intyget om en europeisk utlämnandeorder, om maximistraffet för gärningen i fråga i den utfärdande staten är fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd i minst tre år.

(67)

Eftersom information till den person vars uppgifter begärs är en nödvändig förutsättning när det gäller att upprätthålla rätten till skydd av personuppgifter och rätten till försvar, för att få till stånd effektiv granskning och rättslig prövning, i enlighet med artikel 6 i EU-fördraget och stadgan, bör den utfärdande myndigheten utan onödigt dröjsmål informera den person vars uppgifter begärs om utlämnandet av uppgifter på grundval av en europeisk utlämnandeorder. Den utfärdande myndigheten bör dock, i enlighet med nationell rätt, kunna skjuta upp eller begränsa informationen eller underlåta att informera den person vars uppgifter begärs, i den mån och så länge som villkoren i direktiv (EU) 2016/680 är uppfyllda, i vilket fall den utfärdande myndigheten i ärendet bör ange skälen till uppskjutandet, begränsningen eller underlåtelsen och lägga till en kort motivering i intyget om en europeisk utlämnandeorder. Mottagarna och, om de inte är desamma, tjänsteleverantörerna bör vidta de senaste operativa och tekniska åtgärder som krävs för att säkerställa konfidentialiteten, sekretessen och integriteten för intyget om en europeisk utlämnandeorder eller intyget om en europeisk bevarandeorder och för de uppgifter som lämnas ut eller bevaras.

(68)

Det bör vara möjligt för en tjänsteleverantör att begära ersättning för sina kostnader för att svara på en europeisk utlämnandeorder eller en europeisk bevarandeorder från den utfärdande staten, om denna möjlighet föreskrivs i den utfärdande statens nationella rätt för inhemska förelägganden i liknande situationer, i enlighet med den statens nationella rätt. Medlemsstaterna bör informera kommissionen om sina nationella regler för ersättning, och kommissionen bör offentliggöra dem. I denna förordning föreskrivs särskilda regler för ersättning av kostnader i samband med det decentraliserade it-systemet.

(69)

Utan att det påverkar tillämpningen av nationell rätt som föreskriver straffrättsliga påföljder bör medlemsstaterna fastställa regler om sanktionsavgifter som är tillämpliga på överträdelser av denna förordning och vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att de genomförs. Medlemsstaterna bör säkerställa att sanktionsavgifter enligt deras nationella rätt är effektiva, proportionella och avskräckande. Medlemsstaterna bör utan dröjsmål meddela kommissionen dessa regler och åtgärder och utan dröjsmål informera den om eventuella ändringar som berör dem.

(70)

Vid bedömningen av lämpliga sanktionsavgifter i ett enskilt fall bör den behöriga myndigheten beakta alla relevanta omständigheter, såsom överträdelsens art, allvarlighetsgrad och varaktighet, huruvida den begicks uppsåtligen eller genom försummelse, huruvida tjänsteleverantören har hållits ansvarig för liknande tidigare överträdelser och den finansiella styrkan hos den tjänsteleverantör som hålls ansvarig. I undantagsfall kan den bedömningen leda till att den verkställande myndigheten beslutar att avstå från att ålägga sanktionsavgifter. I detta avseende ska särskild hänsyn tas till mikroföretag som underlåter att efterleva en europeisk utlämnandeorder eller en europeisk bevarandeorder i en nödsituation på grund av bristande personalresurser utanför kontorstid, om uppgifterna överförs utan onödigt dröjsmål.

(71)

Utan att det påverkar deras dataskyddsskyldigheter bör tjänsteleverantörer inte hållas ansvariga i medlemsstaterna för olägenheter som orsakas deras användare eller tredje parter uteslutande till följd av att de i god tro efterlever ett intyg om en europeisk utlämnandeorder eller ett intyg om en europeisk bevarandeorder. Ansvaret för att säkerställa att den berörda ordern är laglig, särskilt att den är nödvändig och proportionell, bör ligga hos den utfärdande myndigheten.

(72)

Om mottagaren inte efterlever intyget om en europeisk utlämnandeorder inom tidsfristen eller intyget om en europeisk bevarandeorder utan att ange orsaker som godtas av den utfärdande myndigheten, och, i tillämpliga fall, om den verkställande myndigheten inte har åberopat någon av vägransgrunderna enligt denna förordning, bör det vara möjligt för den utfärdande myndigheten att begära att den verkställande myndigheten verkställer den europeiska utlämnandeordern eller den europeiska bevarandeordern. I detta syfte bör den utfärdande myndigheten översända den berörda ordern, det relevanta formulär som föreskrivs i denna förordning ifyllt av mottagaren och alla relevanta handlingar till den verkställande myndigheten. Den utfärdande myndigheten bör översätta den berörda ordern och alla handlingar som ska översändas till ett av de språk som godtas av den verkställande staten och bör informera mottagaren om översändandet. Den staten bör verkställa den berörda ordern i enlighet med sin nationella rätt.

(73)

Verkställighetsförfarandet bör göra det möjligt för mottagaren att åberopa skäl mot verkställigheten på grundval av en förteckning över särskilda grunder som anges i denna förordning, inbegripet att den berörda ordern inte har utfärdats eller godkänts av en behörig myndighet enligt denna förordning, eller om ordern inte avser uppgifter som lagrats av tjänsteleverantören eller på dennes vägnar vid tidpunkten för mottagandet av det relevanta intyget. Den verkställande myndigheten bör kunna vägra att erkänna och verkställa en europeisk utlämnandeorder eller en europeisk bevarandeorder på samma grunder och även, i undantagsfall, på grund av ett uppenbart åsidosättande av en relevant grundläggande rättighet enligt artikel 6 i EU-fördraget och stadgan. Den verkställande myndigheten bör samråda med den utfärdande myndigheten innan den beslutar att inte erkänna eller inte verkställa ordern på dessa grunder. Om mottagaren inte fullgör sina skyldigheter enligt en erkänd europeisk utlämnandeorder eller europeisk bevarandeorder vars verkställbarhet har bekräftats av den verkställande myndigheten, bör den myndigheten ålägga en sanktionsavgift. Sanktionsavgiften bör vara proportionella, i synnerhet med tanke på särskilda omständigheter såsom upprepad eller systematisk bristande efterlevnad.

(74)

Efterlevnad av en europeisk utlämnandeorder skulle kunna strida mot en skyldighet enligt ett tredjelands tillämpliga rätt. För att säkerställa samförstånd i fråga om tredjeländers suveräna intressen, skydda den berörda personen och hantera tjänsteleverantörers motstridiga skyldigheter, föreskriver denna förordning en särskild mekanism för rättslig prövning om efterlevnad av en europeisk utlämnandeorder skulle hindra en tjänsteleverantör från att fullgöra rättsliga skyldigheter enligt rätten i ett tredjeland.

(75)

Om en mottagare som anser att en europeisk utlämnandeorder i ett visst fall skulle medföra en överträdelse av en rättslig skyldighet enligt rätten i ett tredjeland bör den informera den utfärdande myndigheten och den verkställande myndigheten om grunderna till att inte fullfölja ordern genom en motiverad invändning med hjälp av det formulär som tillhandahålls i denna förordning. Den utfärdande myndigheten bör ompröva den europeiska utlämnandeordern mot bakgrund av den motiverade invändningen och eventuella synpunkter från den verkställande staten, med beaktande av samma kriterier som behörig domstol i den utfärdande staten skulle tvingas följa. Om den utfärdande myndigheten har för avsikt att upprätthålla ordern bör den begära granskning av behörig domstol i den utfärdande staten, enligt den berörda medlemsstatens anmälan, som bör granska ordern.

(76)

När den behöriga domstolen avgör om det föreligger en motstridig skyldighet i de särskilda omständigheterna i det aktuella ärendet kan den förlita sig på lämplig extern sakkunskap när så behövs, till exempel om tolkningen av rätten i det berörda tredjelandet. I detta syfte skulle den behöriga domstolen till exempel kunna samråda med centralmyndigheten i tredjelandet, med beaktande av direktiv (EU) 2016/680. Den utfärdande staten bör särskilt begära information från den behöriga myndigheten i tredjelandet om konflikten rör grundläggande rättigheter eller andra grundläggande intressen i tredjelandet som rör nationell säkerhet och försvar.

(77)

Sakkunskap om tolkning skulle också kunna tillhandahållas genom expertutlåtanden, om sådana finns tillgängliga. Information och rättspraxis avseende tolkningen av ett tredjelands rätt och om förfaranden för lagvalskonflikter i medlemsstaterna bör göras tillgänglig på en central plattform såsom Sirius-projektet eller det europeiska rättsliga nätverket, för att göra det möjligt att dra nytta av erfarenheter och sakkunskap som samlats in om samma eller liknande frågor. Tillgången till sådan information på en central plattform bör inte förhindra ett förnyat samråd med tredjelandet i tillämpliga fall.

(78)

Vid bedömningen av huruvida motstridiga skyldigheter föreligger bör den behöriga domstolen avgöra om tredjelandets rätt är tillämplig och, om så är fallet, om tredjelandets rätt förhindrar röjande av de berörda uppgifterna. Om den behöriga domstolen anser att tredjelandets rätt förhindrar röjande av de berörda uppgifterna bör den domstolen bedöma huruvida den europeiska utlämnandeordern ska upprätthållas eller upphävas, genom att väga ett antal element som är avsedda att avgöra hur stark anknytningen till endera av de två berörda jurisdiktionerna, intressena av att inhämta respektive förhindra röjandet av uppgifterna samt möjliga konsekvenser för mottagaren eller för tjänsteleverantören om den rättar sig efter ordern. Det bör läggas särskild betydelse och vikt vid skyddet av de grundläggande rättigheterna enligt tredjelandets relevanta rätt och andra grundläggande intressen, såsom tredjelandets nationella säkerhetsintressen och graden av anknytning mellan brottmålet och endera av de två jurisdiktionerna när bedömningen genomförs. Om domstolen beslutar att upphäva ordern bör den informera den utfärdande myndigheten och mottagaren. Om den behöriga myndigheten beslutar att ordern ska upprätthållas bör den informera den utfärdande myndigheten och mottagaren, och den mottagaren bör fullfölja ordern i fråga. Den utfärdande myndigheten bör informera den verkställande myndigheten om resultatet av prövningsförfarandet.

(79)

De villkor som anges i denna förordning för fullföljande av ett intyg om en europeisk utlämnandeorder bör även tillämpas i händelse av motstridiga skyldigheter som följer av ett tredjelands rätt. Under den rättsliga prövningen, i fall där efterlevnaden av en europeisk utlämnandeorder skulle hindra tjänsteleverantörer från att fullgöra en rättslig skyldighet som följer av ett tredjelands rätt, bör därför de uppgifter som begärs i den ordern bevaras. Om den behöriga domstolen efter en rättslig prövning beslutar att upphäva en europeisk utlämnandeorder bör det vara möjligt att utfärda en europeisk bevarandeorder för att göra det möjligt för den utfärdande myndigheten att begära utlämnande av uppgifterna via andra kanaler, såsom ömsesidig rättslig hjälp.

(80)

Det är viktigt att alla personer vars uppgifter begärs inom ramen för brottsutredningar eller straffrättsliga förfaranden har tillgång till ett effektivt rättsmedel i enlighet med artikel 47 i stadgan. I linje med det kravet och utan att det påverkar andra rättsmedel som finns att tillgå enligt nationell rätt bör varje person vars uppgifter har begärts genom en europeisk utlämnandeorder ha rätt till effektiva rättsmedel mot den ordern. Om personen i fråga är en misstänkt eller tilltalad bör vederbörande ha rätt till effektiva rättsmedel under det straffrättsliga förfarande i vilket uppgifterna används som bevis. Rätten till effektiva rättsmedel bör utövas vid en domstol i den utfärdande staten i enlighet med dess nationella rätt och bör inbegripa möjligheten att ifrågasätta åtgärdens lagenlighet, inklusive dess nödvändighet och proportionalitet, utan att det påverkar garantierna för de grundläggande rättigheterna i den verkställande staten, eller andra rättsmedel i enlighet med nationell rätt. Denna förordning bör inte begränsa de möjliga skälen att ifrågasätta lagenligheten av en order. Den rätt till effektiva rättsmedel som föreskrivs i denna förordning bör inte påverka rätten att söka rättsmedel enligt förordning (EU) 2016/679 och direktiv (EU) 2016/680. Information bör ges i god tid om möjligheterna enligt nationell rätt att söka rättsmedel, och det bör säkerställas att de kan utövas på ett effektivt sätt.

(81)

Lämpliga kanaler bör utvecklas för att säkerställa att alla parter på ett effektivt sätt kan samarbeta digitalt genom ett decentraliserat it-system som möjliggör ett snabbt, direkt, interoperabelt, hållbart, tillförlitligt och säkert gränsöverskridande elektroniskt utbyte av ärenderelaterade formulär, uppgifter och tillhörande information.

(82)

För att möjliggöra effektiv och säker skriftlig kommunikation mellan behöriga myndigheter och utsedda verksamhetsställen eller tjänsteleverantörers rättsliga ombud enligt denna förordning bör dessa utsedda verksamhetsställen respektive rättsliga ombud förses med elektroniska medel för åtkomst till de nationella it-system som ingår i det decentraliserade it-systemet och som drivs av medlemsstaterna.

(83)

Det decentraliserade it-systemet bör omfatta medlemsstaternas samt unionsbyråernas och unionsorganens it-system, och interoperabla åtkomstpunkter som dessa it-system är sammankopplade genom. Åtkomstpunkterna i det decentraliserade it-systemet bör baseras på e-Codex-systemet, som inrättades genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2022/850 (24).

(84)

Tjänsteleverantörer som använder skräddarsydda it-lösningar för utbyte av information och uppgifter som rör framställningar om elektroniska bevis bör förses med automatiserade medel för åtkomst till de decentraliserade it-systemen med hjälp av en gemensam standard för utbyte av uppgifter.

(85)

Som regel bör all skriftlig kommunikation mellan behöriga myndigheter eller mellan behöriga myndigheter och utsedda verksamhetsställen eller rättsliga ombud ske via det decentraliserade it-systemet. Det bör vara möjligt att använda alternativa medel endast om det inte är möjligt att använda det decentraliserade it-systemet, till exempel på grund av särskilda kriminaltekniska krav, på grund av att den mängd uppgifter som ska överföras hämmas av begränsningar av den tekniska kapaciteten eller på grund av att ett annat verksamhetsställe, som inte är anslutet till det decentraliserade it-systemet, måste ingå bland mottagarna i en nödsituation. I sådana fall bör överföringen ske på lämpligast möjliga alternativa sätt, med beaktande av behovet att säkerställa ett snabbt, säkert och tillförlitligt informationsutbyte.

(86)

För att säkerställa att det decentraliserade it-systemet innehåller en fullständig förteckning över skriftlig kommunikation enligt denna förordning bör all överföring som sker på alternativa sätt registreras i det decentraliserade it-systemet utan onödigt dröjsmål.

(87)

Användning av mekanismer för att säkerställa äkthet – som föreskrivs i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 910/2014 (25) – bör övervägas.

(88)

Tjänsteleverantörer, särskilt små och medelstora företag, bör inte belastas med oproportionerliga kostnader i förhållande till inrättandet och driften av det decentraliserade it-systemet. Som en del av skapandet, underhållet och utvecklingen av referensprogramvaran bör kommissionen därför också tillhandahålla ett webbaserat gränssnitt som gör det möjligt för tjänsteleverantörer att kommunicera säkert med myndigheterna utan att behöva inrätta en egen särskild infrastruktur för att få åtkomst till det decentraliserade it-systemet.

(89)

Det bör vara möjligt för medlemsstaterna att använda den programvara som utvecklats av kommissionen, närmare bestämt referensprogramvaran, i stället för ett nationellt it-system. Den referensprogramvaran bör baseras på en modulstruktur, vilket innebär att programvaran paketeras och levereras separat från de e-Codex-komponenter som behövs för att ansluta den till det decentraliserade it-systemet. Denna struktur bör göra det möjligt för medlemsstaterna att återanvända eller förbättra respektive befintliga nationella infrastruktur för rättslig kommunikation för gränsöverskridande användning.

(90)

Kommissionen bör ansvara för att skapa, underhålla och utveckla referensprogramvaran. Kommissionen bör utforma, utveckla och underhålla referensprogramvaran i enlighet med de krav och principer för dataskydd som fastställs i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1725 (26), förordning (EU) 2016/679 och direktiv (EU) 2016/680, särskilt principerna om inbyggt dataskydd och dataskydd som standard samt en hög cybersäkerhetsnivå. Det är viktigt att referensprogramvaran även innehåller lämpliga tekniska åtgärder för – och gör det möjligt – att vidta de organisatoriska åtgärder som krävs för att säkerställa en adekvat nivå av säkerhet och interoperabilitet.

(91)

För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av denna förordning bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 (27).

(92)

För utbyte av uppgifter som utförs via det decentraliserade it-systemet eller registreras i det decentraliserade it-systemet bör medlemsstaterna kunna samla in statistik för att fullgöra sina övervaknings- och rapporteringsskyldigheter enligt denna förordning via sina nationella portaler.

(93)

För att övervaka denna förordnings utfall, resultat och effekter bör kommissionen offentliggöra en årsrapport om det föregående kalenderåret på grundval av uppgifter som erhållits från medlemsstaterna. För detta ändamål bör medlemsstaterna samla in och förse kommissionen med omfattande statistik om olika aspekter av denna förordning, per typ av uppgifter som begärs, mottagare och huruvida det var en nödsituation eller inte.

(94)

Användningen av redan översatta och standardiserade formulär skulle underlätta samarbetet och informationsutbytet enligt denna förordning och därigenom möjliggöra snabbare och effektivare kommunikation på ett användarvänligt sätt. Sådana formulär skulle minska översättningskostnaderna och bidra till en hög kvalitetsstandard för kommunikation. Svarsformulär skulle likaledes möjliggöra ett standardiserat informationsutbyte, i synnerhet i de fall där tjänsteleverantörerna inte kan tillmötesgå framställan eftersom användarkontot inte existerar eller det inte finns några tillgängliga uppgifter. De formulär som föreskrivs i denna förordning skulle också underlätta insamlingen av statistik.

(95)

I syfte att effektivt hantera eventuella behov av förbättringar när det gäller innehållet i intyg om en europeisk utlämnandeorder och intyg om en europeisk bevarandeorder och de formulär som ska användas för att meddela att det inte är möjligt att fullfölja ett intyg om en europeisk utlämnandeorder eller ett intyg om en europeisk bevarandeorder, i syfte att bekräfta utfärdandet av en framställan om utlämnande till följd av en europeisk bevarandeorder och i syfte att förlänga bevarandet av elektroniska bevis, bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) delegeras till kommissionen med avseende på ändringar av de formulär som föreskrivs i denna förordning. Det är särskilt viktigt att kommissionen genomför lämpliga samråd under sitt förberedande arbete, inklusive på expertnivå, och att dessa samråd genomförs i enlighet med principerna i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning (28). För att säkerställa lika stor delaktighet i förberedelsen av delegerade akter erhåller Europaparlamentet och rådet alla handlingar samtidigt som medlemsstaternas experter, och deras experter ges systematiskt tillträde till möten i kommissionens expertgrupper som arbetar med förberedelse av delegerade akter.

(96)

Denna förordning bör inte påverka unionens eller andra internationella instrument, avtal och överenskommelser avseende bevisinhämtning som omfattas av denna förordnings tillämpningsområde. Medlemsstaternas myndigheter bör välja det verktyg som är bäst lämpat för det aktuella ärendet. I vissa fall kan de föredra att använda unionens och andra internationella instrument, avtal och överenskommelser när de begär flera olika typer av utredningsåtgärder som inte är begränsade till utlämnande av elektroniska bevis från en annan medlemsstat. Medlemsstaterna bör meddela kommissionen senast tre år efter denna förordnings ikraftträdande om de befintliga instrument, avtal och överenskommelser som avses i denna förordning och som de fortsatt kommer att tillämpa. Medlemsstaterna bör också inom tre månader efter att de har undertecknat nya avtal eller överenskommelser som avses i denna förordning meddela kommissionen om detta.

(97)

Med tanke på den tekniska utvecklingen skulle nya former av kommunikationsverktyg kunna användas om några år, eller så skulle det kunna uppstå luckor i tillämpningen av denna förordning. Det är därför viktigt att föreskriva en utvärdering av dess tillämpning.

(98)

Kommissionen bör göra en utvärdering av denna förordning som bör grunda sig på de fem kriterierna effektivitet, ändamålsenlighet, relevans, enhetlighet och mervärde för EU, och den utvärderingen bör ligga till grund för konsekvensbedömningar av eventuella ytterligare åtgärder. Utvärderingsrapporten bör innehålla en bedömning av tillämpningen av denna förordning och av de resultat som har uppnåtts med avseende på dess mål samt en bedömning av denna förordnings inverkan på de grundläggande rättigheterna. Kommissionen bör regelbundet samla in information för utvärderingen av denna förordning.

(99)

Eftersom målet för denna förordning, nämligen att förbättra säkrande och inhämtande av elektroniska bevis över gränserna, på grund av dess gränsöverskridande karaktär inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna, utan snarare kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i EU-fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(100)

I enlighet med artikel 3 i protokoll nr 21 om Förenade kungarikets och Irlands ställning med avseende på området med frihet, säkerhet och rättvisa, fogat till EU-fördraget och EUF-fördraget, har Irland meddelat att det önskar delta i antagandet och tillämpningen av denna förordning.

(101)

I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokoll nr 22 om Danmarks ställning, fogat till EU-fördraget och EUF-fördraget, deltar Danmark inte i antagandet av denna förordning, som inte är bindande för eller tillämplig på Danmark.

(102)

Europeiska datatillsynsmannen har hörts i enlighet med artikel 42.1 i förordning (EU) 2018/1725 och avgav ett yttrande den 6 november 2019 (29).