Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/3011 av den 27 november 2024 om överföring av straffrättsliga förfaranden

(1)

Unionen har satt som mål att bevara och utveckla ett område med frihet, säkerhet och rättvisa.

(2)

I Haagprogrammet för stärkt frihet, säkerhet och rättvisa i Europeiska unionen (3) anges att medlemsstaterna ska överväga möjligheterna att koncentrera lagföringen i gränsöverskridande multilaterala mål till en medlemsstat för att öka effektiviteten i lagföringen samtidigt som korrekt rättskipning garanteras.

(3)

I åtgärdsprogrammet för genomförande av principen om ömsesidigt erkännande av domar i brottmål (4) efterlyses ett instrument som gör det möjligt att överföra lagföring till andra medlemsstater.

(4)

Det är nödvändigt att vidareutveckla det rättsliga samarbetet mellan medlemsstaterna för att gagna en effektiv och korrekt rättskipning i brottmål inom det gemensamma området med frihet, säkerhet och rättvisa och för att säkerställa att den bäst lämpade medlemsstaten utreder eller lagför ett brott. Gemensamma regler i medlemsstaterna om överföring av straffrättsliga förfaranden skulle särskilt kunna bidra till att förhindra onödiga parallella straffrättsliga förfaranden i olika medlemsstater avseende samma sakförhållanden och samma person, vilka skulle kunna leda till att principen ne bis in idem åsidosätts. Sådana gemensamma regler skulle också kunna minska antalet parallella straffrättsliga förfaranden avseende samma sakförhållanden eller samma person som genomförs i olika medlemsstater. Sådana gemensamma regler syftar också till att säkerställa att en överföring av ett straffrättsligt förfarande är möjlig om överlämnandet av en person för åtal enligt en europeisk arresteringsorder enligt rådets rambeslut 2002/584/RIF (5) försenas eller vägras, till exempel på grund av att parallella straffrättsliga förfaranden för samma brott pågår i en annan medlemsstat, för att undvika straffrihet för den person som ska lagföras.

(5)

Gemensamma regler om överföring av straffrättsliga förfaranden är också nödvändiga för att bekämpa gränsöverskridande brottslighet på ett effektivt sätt, vilket är särskilt viktigt när det gäller brott som begås av kriminella organisationer, till exempel narkotikahandel, smuggling av migranter, människohandel, olaglig handel med skjutvapen, miljöbrott, it-brottslighet och penningtvätt. Lagföring av kriminella organisationer som är verksamma i flera medlemsstater kan skapa stora svårigheter för de berörda myndigheterna. Överföring av straffrättsliga förfaranden är ett viktigt verktyg som skulle stärka kampen mot kriminella organisationer som är verksamma i unionen.

(6)

För att i samband med överföring av straffrättsliga förfaranden säkerställa ett effektivt samarbete mellan ansökande myndigheter och anmodade myndigheter bör regler om sådan överföring fastställas genom en rättsligt bindande och direkt tillämplig unionsakt.

(7)

Denna förordning bör vara tillämplig på alla ansökningar om överföring som utfärdas inom ramen för straffrättsliga förfaranden.

(8)

Rådets rambeslut 2009/948/RIF (6) syftar till att förhindra situationer där samma person är föremål för parallella straffrättsliga förfaranden i olika medlemsstater avseende samma sakförhållanden, vilket skulle kunna leda till slutliga avgöranden i två eller flera medlemsstater. Genom det rambeslutet införs därför ett förfarande för direkta samråd mellan de berörda medlemsstaternas behöriga myndigheter i syfte att uppnå samförstånd om en effektiv lösning för att undvika de negativa följder som uppkommer av sådana parallella förfaranden och tids- och resursslöseri för dessa behöriga myndigheter. Om dessa behöriga myndigheter, efter samråd i enlighet med det rambeslutet, beslutar att koncentrera förfarandena till en medlemsstat genom överföring av straffrättsliga förfaranden, bör sådana överföringar utföras i enlighet med denna förordning.

(9)

Andra rättsakter på det straffrättsliga området, särskilt sådana som rör särskilda brottstyper, såsom Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/541 (7) och rådets rambeslut 2002/475/RIF (8) och 2008/841/RIF (9), innehåller bestämmelser som hänvisar till de faktorer som ska beaktas i syfte att centralisera de straffrättsliga förfarandena till en enda medlemsstat i händelse av att mer än en medlemsstat med giltig verkan kan lagföra på grundval av samma sakförhållanden. Om de behöriga myndigheterna i de berörda medlemsstaterna, efter samarbete i enlighet med dessa rättsakter, beslutar att centralisera de straffrättsliga förfarandena till en enda medlemsstat genom överföring av straffrättsliga förfaranden, bör sådana överföringar utföras i enlighet med denna förordning.

(10)

Det har antagits flera unionsrättsakter om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på brottmålsdomar och straffrättsliga avgöranden, särskilt rådets rambeslut 2005/214/RIF (10), 2008/909/RIF (11) och 2008/947/RIF (12). Denna förordning kompletterar dessa rambeslut och påverkar inte deras tillämpning.

(11)

Denna förordning påverkar inte spontant informationsutbyte som regleras av andra unionsrättsakter.

(12)

Denna förordning är inte tillämplig på beslut om omtilldelning, sammanslagning eller uppdelning av mål med avseende på vilka Europeiska åklagarmyndigheten har utövat sin behörighet i enlighet med rådets förordning (EU) 2017/1939 (13).

(13)

Vid tillämpning av denna förordning bör medlemsstaterna utse sina behöriga myndigheter på ett sätt som främjar principen om direkta kontakter mellan dessa myndigheter.

(14)

I enlighet med denna förordning och för att underlätta en effektiv tillämpning av den i hela unionen bör en annan myndighet, i händelse av att strukturen i de interna rättssystemen i medlemsstater med traditioner som grundar sig på common law inte ger domstolarna och åklagarna möjlighet att vidta åtgärder som är underordnade beslutet att bifalla eller avslå ansökan om överföring av ett straffrättsligt förfarande, kunna vidta sådana underordnade åtgärder, förutsatt att den har behörighet att vidta åtgärder i straffrättsliga förfaranden. Deltagandet av en sådan behörig myndighet bör inte på något sätt påverka det beslut som uteslutande ska fattas av en domare, domstol, undersökningsdomare eller allmän åklagare om huruvida en ansökan om överföring av ett straffrättsligt förfarande ska bifallas eller avslås och som ofrånkomligen bör inbegripa dess bedömning av skälen för avslag enligt denna förordning. Deltagandet av varje annan behörig myndighet är endast avsett att underlätta ett sådant rättsligt beslutsfattande och en effektiv tillämpning av denna förordning.

(15)

Om det är nödvändigt på grund av strukturen i medlemsstaternas interna rättssystem, bör det vara möjligt för medlemsstaterna att utse en eller flera centrala myndigheter med ansvar för administrationen av överföringen och mottagandet av ansökningar om överföring av ett straffrättsligt förfarande, samt för övrig officiell korrespondens i samband med sådana ansökningar. Sådana centrala myndigheter skulle också kunna tillhandahålla administrativt stöd och ha samordnande och stödjande roller för att på så sätt underlätta och främja bifallandet av ansökningar om överföring av ett straffrättsligt förfarande.

(16)

Enligt vissa unionsrättsakter krävs det redan att medlemsstaterna vidtar nödvändiga åtgärder för att fastställa behörighet med avseende på specifika brott, såsom brott med anknytning till terroristverksamhet enligt direktiv (EU) 2017/541 eller förfalskning av euron enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/62/EU (14), i fall där överlämnande av en person vägras.

(17)

För att säkerställa att det är möjligt att överföra straffrättsliga förfaranden i enlighet med denna förordning när så krävs för en effektiv och korrekt rättskipning och för ett effektivt skydd av de misstänktas, de tilltalades och brottsoffrens grundläggande rättigheter enligt unionsrätten, bör det i denna förordning föreskrivas behörighet i särskilda fall så att den anmodade staten kan utöva behörighet med avseende på de brott på vilka den ansökande statens nationella rätt är tillämplig. Den anmodade staten bör ha behörighet med avseende på de brott för vilka överföringen av det straffrättsliga förfarandet begärs, närhelst den medlemsstaten anses vara bäst lämpad att lagföra det ifrågavarande brottet. Bestämmelserna om behörighet i denna förordning bör inte hindra medlemsstaterna från att anta nationella åtgärder för att säkerställa att de kan utöva behörighet i de särskilda fall som föreskrivs i denna förordning.

(18)

Utöver den behörighet som redan föreskrivs i den anmodade statens nationella rätt bör behörighet fastställas på grundval av särskilda skäl som anges i denna förordning, närhelst den medlemsstaten anses vara bäst lämpad att lagföra. Den anmodade staten bör ha behörighet i situationer där den anmodade staten vägrar att överlämna en misstänkt eller tilltalad som är föremål för en europeisk arresteringsorder och som uppehåller sig i den anmodade staten och är medborgare eller bosatt i den staten, om en sådan vägran grundar sig på de särskilda skäl som anges i denna förordning. Behörighet bör till exempel fastställas om överlämnande vägras på grundval av artikel 4.7 b i rambeslut 2002/584/RIF, som är tillämplig i situationer där brott har begåtts utanför den utfärdande medlemsstatens territorium och åtal enligt den verkställande medlemsstatens nationella rätt inte är tillåtet för sådana brott, när de begåtts utanför den verkställande statens territorium. Den bestämmelsen kan tillämpas i situationer där ett brott begås på en annan medlemsstats eller ett tredjelands territorium av medborgare i andra medlemsstater eller tredjelandsmedborgare och den misstänkte eller tilltalade är bosatt i den anmodade staten. Detta är särskilt viktigt när det gäller allvarliga brott mot världssamfundets grundläggande värden, såsom krigsförbrytelser eller folkmord, där en risk för straffrihet kan uppstå på grund av att verkställandet av en europeisk arresteringsorder vägras på grundval av artikel 4.7 b i rambeslut 2002/584/RIF. Den anmodade staten bör också ha behörighet om brottet får verkningar eller orsakar skada främst i den anmodade staten. Skada bör beaktas förutsatt att den är ett av brottsrekvisiten, i enlighet med den anmodade statens nationella rätt. Den anmodade staten bör också ha behörighet när straffrättsliga förfaranden redan pågår i den staten mot samma misstänkta eller tilltalade person med avseende på andra sakförhållanden, så att den personens samlade påstådda brottsliga gärningar kan prövas i en enda jurisdiktion, eller när straffrättsliga förfaranden pågår i den staten mot andra personer avseende samma, delvis samma eller relaterade sakförhållanden, vilket kan vara av särskild relevans när det gäller att koncentrera utredningen och lagföringen av en kriminell organisation till en medlemsstat. I båda fallen bör den misstänkte eller tilltalade i det straffrättsliga förfarande som överförs vara medborgare eller bosatt i den anmodade staten.

(19)

För att uppfylla syftet med denna förordning och förhindra behörighetskonflikter, med särskilt beaktande av de medlemsstater vars rättssystem baseras på principen om obligatorisk lagföring och de medlemsstater där obligatorisk lagföring endast gäller för vissa brott, bör den ansökande staten, när den ansöker om en överföring av ett straffrättsligt förfarande, kunna avsäga sig lagföringen av den berörda personen med avseende på det brott för vilket överföringen begärs. Denna förordning bör därför medge att de behöriga myndigheterna i den ansökande staten avsäger sig, vilandeförklarar eller avbryter de straffrättsliga förfaranden som anhängiggjorts vid dem till förmån för den medlemsstat som har bättre förutsättningar för lagföring, även om dessa myndigheter i enlighet med nationell rätt skulle vara skyldiga att lagföra. Detta bör inte påverka tillämpningen av de bestämmelser om effekter av överföring av ett straffrättsligt förfarande i den ansökande staten som fastställs i denna förordning.

(20)

Denna förordning står i överensstämmelse med de grundläggande rättigheter och de principer som erkänns i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (stadgan) och i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

(21)

Denna förordning påverkar inte processuella rättigheter som följer av stadgan eller av andra unionsrättsakter, såsom Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/64/EU (15), 2012/13/EU (16), 2013/48/EU (17), (EU) 2016/343 (18), (EU) 2016/800 (19) och (EU) 2016/1919 (20), för de medlemsstater som är bundna av dem. Den ansökande myndigheten bör i synnerhet säkerställa att dessa rättigheter enligt unionsrätten och nationell rätt respekteras när den ansöker om överföring av ett straffrättsligt förfarande enligt denna förordning.

(22)

Medlemsstaterna bör säkerställa att sårbara personers behov beaktas vid tillämpningen av denna förordning. I enlighet med kommissionens rekommendation av den 27 november 2013 om processuella garantier för sårbara misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden (21) bör sårbara misstänkta eller sårbara tilltalade förstås som alla misstänkta eller tilltalade som på grund av ålder, psykiskt eller fysiskt tillstånd eller eventuellt funktionshinder inte kan förstå eller delta effektivt i straffrättsliga förfaranden.

(23)

På samma sätt bör medlemsstaterna vid tillämpningen av denna förordning säkerställa att de processuella rättigheterna för misstänkta och tilltalade som är frihetsberövade före rättegång beaktas, och i förekommande fall ta hänsyn till kommissionens rekommendation (EU) 2023/681 (22).

(24)

En ansökande myndighet bör kunna ansöka om överföring av straffrättsliga förfaranden antingen på eget initiativ – oberoende av om detta sker efter samråd med en anmodad myndighet eller inte – eller på förslag av en misstänkt eller tilltalad eller på förslag av ett brottsoffer. Denna förordning bör inte medföra någon skyldighet att ansöka om överföring av eller att överföra straffrättsliga förfaranden. Vid övervägandet av huruvida en ansökan om överföring av ett straffrättsligt förfarande bör utfärdas, bör den ansökande myndigheten bedöma om en sådan överföring skulle gagna målet om en effektiv och korrekt rättskipning, bland annat om den är proportionell och lämplig för det berörda förfarandet. Denna bedömning bör göras från fall till fall för att fastställa vilken medlemsstat som är bäst lämpad att lagföra brottet i fråga.

(25)

Vid bedömningen av huruvida en ansökan om överföring av ett straffrättsligt förfarande är berättigad bör den ansökande myndigheten beakta flera kriterier, vars prioritet och vikt bör baseras på omständigheterna och sakfrågan i varje enskilt fall. Alla relevanta faktorer bör beaktas i rättskipningens intresse. Om brottet till exempel helt eller delvis har begåtts på den anmodade statens territorium, eller om merparten av de effekter eller en betydande del av den skada som brottet orsakat, i de fall där dessa effekter eller denna skada utgör en del av brottsrekvisiten, har uppstått på den anmodade statens territorium, bör den staten kunna anses ha bättre förutsättningar att lagföra, med tanke på att den bevisning som ska samlas in, såsom vittnesmål, förhör med brottsoffer eller sakkunnigutlåtanden, finns tillgänglig i den anmodade staten och därmed lättare kan inhämtas om det straffrättsliga förfarandet överförs. Dessutom skulle inledandet av ett senare skadeståndsförfarande i den anmodade staten underlättas om även det underliggande förfarandet för fastställande av straffrättsligt ansvar genomfördes i samma medlemsstat. Om merparten av bevisningen finns i den anmodade staten kan på samma sätt en överföring av det straffrättsliga förfarandet underlätta insamlingen och den efterföljande tillåtligheten av den bevisning som inhämtats i enlighet med den anmodade statens nationella rätt.

(26)

Om en eller flera misstänkta eller tilltalade är medborgare eller bosatta i den anmodade staten kan en överföring av ett straffrättsligt förfarande vara motiverad för att säkerställa den misstänktes eller tilltalades rätt att närvara vid rättegången, i enlighet med direktiv (EU) 2016/343. Om ett eller flera av brottsoffren är medborgare eller bosatta i den anmodade staten kan en överföring av ett straffrättsligt förfarande på samma sätt vara motiverad för att göra det lättare för brottsoffren att delta i det straffrättsliga förfarandet och faktiskt höras som vittnen under förfarandet. I fall där överlämnande av en misstänkt eller tilltalad som är föremål för en europeisk arresteringsorder vägras i den anmodade staten av de skäl som anges i denna förordning, kan en överföring också vara motiverad om personen uppehåller sig i den anmodade staten utan att vara medborgare eller bosatt i den staten.

(27)

Det ankommer på den ansökande myndigheten att, på grundval av det material som den har tillgång till, bedöma om det finns rimliga skäl att anta att den misstänkte, den tilltalade eller brottsoffret är bosatt i den anmodade staten. Om endast begränsad information finns tillgänglig bör en sådan bedömning också kunna bli föremål för samråd mellan den ansökande myndigheten och den anmodade myndigheten för att bekräfta den misstänktes, den tilltalades eller brottsoffrets bosättning i den anmodade staten. Vid denna bedömning kan olika objektiva omständigheter som kan tyda på att den berörda personen har etablerat varaktigt centrum för sina intressen i en viss medlemsstat, eller har för avsikt att göra det, vara relevanta. Rimliga skäl att anta att en person är bosatt i den anmodade staten kan särskilt föreligga om en person är registrerad som bosatt i den anmodade staten genom att inneha ett identitetskort eller ett uppehållstillstånd eller genom att vara registrerad i ett officiellt bosättningsregister. Om personen i fråga inte är registrerad i den anmodade staten, skulle bosättningsorten kunna indikeras av att vederbörande har uttryckt sin avsikt att bosätta sig i den medlemsstaten eller, efter en stadigvarande vistelse i den medlemsstaten, har fått en sådan anknytning till denna som kan jämställas med sådan anknytning som följer av formell bosättning i den medlemsstaten. För att avgöra huruvida det i en konkret situation föreligger tillräcklig anknytning mellan den berörda personen och den anmodade staten som ger rimliga skäl att anta att den berörda personen är bosatt i den medlemsstaten, är det nödvändigt att ta hänsyn till olika objektiva omständigheter som kännetecknar den personens situation, däribland längden på, arten av och villkoren för personens vistelse i den anmodade staten eller de familjeband eller ekonomiska band som personen har till den anmodade staten. Ett registrerat fordon, ett bankkonto, det faktum att personens vistelse i den anmodade staten var oavbruten eller andra objektiva faktorer kan vara av betydelse för att fastställa att det finns rimliga skäl att anta att den berörda personen är bosatt i den anmodade staten. Ett kort besök, en semestervistelse, även i en semesterbostad, eller en liknande vistelse i den anmodade staten utan någon ytterligare väsentlig anknytning räcker inte för att fastställa bosättning i den medlemsstaten.

(28)

En överföring av ett straffrättsligt förfarande kan också vara motiverad om ett straffrättsligt förfarande pågår i den anmodade staten avseende samma, delvis samma eller andra sakförhållanden mot den misstänkte eller tilltalade, eller om ett straffrättsligt förfarande pågår i den anmodade staten avseende samma, delvis samma eller relaterade sakförhållanden mot andra personer, till exempel vid lagföring av gränsöverskridande kriminella organisationer, där olika medtilltalade personer kan lagföras i olika medlemsstater. Om den misstänkte eller tilltalade avtjänar eller ska avtjäna ett straff som inbegriper frihetsberövande i den anmodade staten för ett annat brott, kan det dessutom vara motiverat att överföra ett straffrättsligt förfarande för att säkerställa den dömda personens rätt att närvara vid den rättegång för vilken överföring av det straffrättsliga förfarandet begärs, under tiden straffet avtjänas i den anmodade staten. De ansökande myndigheterna bör ta vederbörlig hänsyn till huruvida överföringen av ett straffrättsligt förfarande skulle kunna förbättra utsikterna för social återanpassning av den berörda personen om påföljden skulle verkställas i den anmodade staten. För det ändamålet kan hänsyn tas till personens band till den anmodade staten, till huruvida vederbörande anser dessa band vara av familjemässig natur samt till språklig, kulturell, social, ekonomisk eller annan anknytning. Dessutom når de behöriga myndigheterna ofta överenskommelser om att förfaranden ska koncentreras på grundval av vilken jurisdiktion som fastställs vara bäst lämpad. Sådana överenskommelser kan nås vid samordningsmöten inom Europeiska unionens byrå för straffrättsligt samarbete (Eurojust), som inrättats genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1727 (23), vid bilaterala eller multilaterala möten utan intervention från Eurojust eller efter samråd enligt rambeslut 2009/948/RIF.

(29)

Innan den ansökande myndigheten överväger överföring av straffrättsliga förfaranden enbart på grund av att merparten av bevisningen finns i den anmodade staten uppmuntras den att beakta möjligheten att inhämta bevisning från andra medlemsstater genom befintliga instrument för ömsesidigt erkännande av rättsliga avgöranden, såsom Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/41/EU (24), för de medlemsstater som är bundna av det direktivet, och för ömsesidig rättslig hjälp.

(30)

Misstänkta, tilltalade eller brottsoffer bör kunna föreslå att straffrättsliga förfaranden som rör dem överförs till en annan medlemsstat. Misstänkta, tilltalade eller brottsoffer bör kunna lägga fram ett sådant förslag för de behöriga myndigheterna antingen i den ansökande staten eller i den anmodade staten om de anser att det finns skäl som motiverar en överföring av ett straffrättsligt förfarande i rättskipningens intresse. Till exempel kan ett sådant förslag läggas fram i den ansökande staten av misstänkta, tilltalade eller brottsoffer som är medvetna om att det pågår straffrättsliga förfaranden i den anmodade staten avseende samma, delvis samma eller andra sakförhållanden mot samma misstänkta eller tilltalade eller avseende samma, delvis samma eller relaterade sakförhållanden mot andra personer. Ett sådant förslag kan läggas fram i den anmodade staten till exempel om misstänkta, tilltalade eller brottsoffer är bosatta eller medborgare i den staten eller är medvetna om att förfaranden har inletts avseende samma, delvis samma eller andra sakförhållanden mot samma misstänkta eller tilltalade. Trots att ett sådant förslag bör beaktas och dokumenteras, bör det inte medföra någon skyldighet för den ansökande myndigheten eller den anmodade myndigheten att ansöka om överföring av eller att överföra straffrättsliga förfaranden eller att samråda med myndigheten i en annan medlemsstat i detta syfte. Om någon av dessa myndigheter får kännedom om parallella straffrättsliga förfaranden på grundval av ett förslag om överföring av straffrättsliga förfaranden från en misstänkt, en tilltalad eller ett brottsoffer, eller en advokat på deras vägnar, är den skyldig att samråda med den andra myndigheten i enlighet med rambeslut 2009/948/RIF.

(31)

Den ansökande myndigheten bör så snart som möjligt informera den misstänkte eller tilltalade om avsikten att utfärda en ansökan om överföring av ett straffrättsligt förfarande och bör ge denna person möjlighet att yttra sig, inbegripet om aspekter som rör reparativ rättvisa, i enlighet med tillämplig nationell rätt, så att myndigheterna kan ta hänsyn till den personens berättigade intressen innan de utfärdar en ansökan om överföring. Det är viktigt att sådan information ges skriftligen. Informationen bör också kunna ges muntligen, förutsatt att en uppgift om att informationen har lämnats registreras i enlighet med dokumentationsförfarandet enligt nationell rätt. Informationen bör kunna lämnas med hjälp av standardformulär. Om den ansökande myndigheten, till exempel på grund av den misstänktes eller tilltalades ålder eller fysiska eller psykiska tillstånd, anser det nödvändigt bör den personens juridiska ombud, om sådant finns, ges tillfälle att yttra sig. Vid bedömningen av den misstänktes eller tilltalades berättigade intresse av att bli informerad om avsikten att utfärda en ansökan om överföring bör den ansökande myndigheten beakta behovet av att säkerställa utredningssekretess eller risken för att utredningen mot den personen påverkas negativt, till exempel när det är nödvändigt för att skydda ett viktigt allmänintresse, bland annat i fall där sådan information skulle kunna påverka pågående hemliga utredningar negativt eller allvarligt skada den nationella säkerheten i den medlemsstat där det straffrättsliga förfarandet inleds. Om den ansökande myndigheten trots rimliga ansträngningar inte kan lokalisera eller nå den misstänkte eller tilltalade, bör skyldigheten att informera personen gälla från och med den tidpunkt då den misstänkte eller tilltalade kunnat lokaliseras eller nås.

(32)

Brottsoffers rättigheter enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/29/EU (25), inbegripet rätten till information, bör beaktas vid tillämpningen av denna förordning. Denna förordning bör inte tolkas som att den hindrar medlemsstater från att bevilja brottsoffer mer omfattande rättigheter enligt nationell rätt än de som fastställs i unionsrätten.

(33)

När den ansökande myndigheten fattar beslut avseende ansökan om överföring av ett straffrättsligt förfarande bör den ta vederbörlig hänsyn till brottsoffrens berättigade intressen, inbegripet skyddet av dem och aspekter som rör reparativ rättvisa, och bedöma om överföringen av det straffrättsliga förfarandet skulle kunna vara till skada för brottsoffrens möjligheter att faktiskt utöva sina rättigheter i det berörda straffrättsliga förfarandet. Denna bedömning kan till exempel omfatta övervägande av möjligheten och arrangemangen för brottsoffer att lämna sin utsaga under rättegången i den anmodade staten om denna inte är den medlemsstat där de är bosatta. Dessutom bör man överväga brottsoffers möjlighet att inhämta och lägga fram bevisning, till exempel från vittnen och sakkunniga, att begära ersättning eller komma i åtnjutande av vittnesskyddsprogram eller program för reparativ rättvisa i den anmodade staten. Brottsoffrens rätt till ersättning bör inte påverkas negativt av överföringen av det straffrättsliga förfarandet. Denna förordning påverkar inte regler om ersättning och återställande av egendom till brottsoffer i nationella förfaranden.

(34)

Om det är nödvändigt att säkerställa att det skydd som ges till brottsoffret i den ansökande staten fortsätter i den anmodade staten, bör de behöriga myndigheterna i den ansökande staten överväga att utfärda en europeisk skyddsorder i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 606/2013 (26) eller Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/99/EU (27), för de medlemsstater som är bundna av det direktivet.

(35)

När den ansökande myndigheten avser att utfärda en ansökan om överföring av ett straffrättsligt förfarande bör den så snart som möjligt informera brottsoffer som är bosatta eller, om det rör sig om juridiska personer, som är etablerade i den ansökande staten och som erhåller information om det straffrättsliga förfarandet i enlighet med artikel 6.1 i direktiv 2012/29/EU, såsom den har genomförts i nationell rätt, eller, om det gäller juridiska personer, som erhåller sådan information i enlighet med nationell rätt. Den ansökande myndigheten bör ge dessa personer möjlighet att yttra sig, i enlighet med tillämplig nationell rätt, så att myndigheterna kan ta hänsyn till deras berättigade intressen innan de utfärdar en ansökan om överföring. Det är viktigt att sådan information ges skriftligen. Informationen bör också kunna ges muntligen, förutsatt att en uppgift om att informationen har lämnats registreras i enlighet med dokumentationsförfarandet enligt nationell rätt. Informationen bör kunna tillhandahållas med hjälp av standardformulär eller, om ett exceptionellt stort antal brottsoffer ska informeras, via andra metoder för allmän information till allmänheten, till exempel i särskilda instrument för offentliggörande online som är tillgängliga för rättsliga myndigheter enligt nationell rätt. Om den ansökande myndigheten, till exempel på grund av det berörda brottsoffrets ålder eller fysiska eller psykiska tillstånd, anser det nödvändigt bör vederbörandes juridiska ombud, om sådant finns, ges tillfälle att yttra sig. Vid bedömningen av brottsoffrens berättigade intresse av att bli informerade om avsikten att utfärda en ansökan om överföring bör den ansökande myndigheten beakta behovet av att säkerställa utredningssekretess eller risken för att utredningen påverkas negativt, till exempel i fall där sådan information skulle kunna påverka pågående hemliga utredningar negativt eller allvarligt skada den nationella säkerheten i den ansökande staten.

(36)

Standardformulär bör också kunna användas i vissa situationer som föreskrivs i denna förordning för att göra det lättare för den ansökande myndigheten och den anmodade myndigheten att bistå varandra för att informera den misstänkte, den tilltalade eller brottsoffret och för att inhämta deras yttrande över avsikten att utfärda en ansökan om överföring av ett straffrättsligt förfarande. Möjligheten att använda sådana standardformulär bör inte utesluta möjligheten för den ansökande myndigheten eller den anmodade myndigheten att direkt delge misstänkta, tilltalade eller brottsoffer information.

(37)

En korrekt tillämpning av denna förordning förutsätter kommunikation mellan den ansökande myndigheten och den anmodade myndigheten, som bör uppmuntras att samråda med varandra närhelst det är lämpligt för att underlätta en smidig och effektiv tillämpning av denna förordning, antingen direkt eller, när så är lämpligt, via Eurojust.

(38)

Den ansökande myndigheten bör kunna samråda med den anmodade myndigheten innan den utfärdar en ansökan om överföring av ett straffrättsligt förfarande när detta är nödvändigt, särskilt för att avgöra om överföringen av det straffrättsliga förfarandet skulle gagna en effektiv och korrekt rättskipning, bland annat om den är proportionell och lämplig med avseende på det berörda förfarandet, samt om den anmodade myndigheten sannolikt kommer att åberopa något av skälen för avslag enligt denna förordning.

(39)

När den ansökande myndigheten översänder en ansökan om överföring av ett straffrättsligt förfarande bör den tillhandahålla korrekt och tydlig information om de omständigheter och villkor som ligger till grund för ansökan samt annan stödjande dokumentation, så att den anmodade myndigheten kan fatta ett välgrundat beslut avseende ansökan om överföring av det straffrättsliga förfarandet. Den ansökande myndigheten bör översätta det ifyllda ansökningsformuläret och, i syfte att minska översättningskostnaderna och översättningstiden, åtminstone de väsentliga delarna av all skriftlig stödjande dokumentation eller information till ett officiellt språk i den anmodade staten eller ett annat språk som godtagits av den staten i enlighet med denna förordning. Med de väsentliga delarna av de berörda handlingarna avses de utdrag som framstår som nödvändiga för att den anmodade myndigheten ska kunna fatta ett välgrundat beslut avseende ansökan om överföring av ett straffrättsligt förfarande.

(40)

Så länge den anmodade myndigheten inte har fattat ett beslut om att bifalla eller avslå en ansökan om överföring av ett straffrättsligt förfarande bör den ansökande myndigheten kunna återkalla ansökan om överföring, till exempel om den får kännedom om ytterligare omständigheter som gör att överföringen inte längre framstår som motiverad. Information om återkallelsen av ansökan om överföring av ett straffrättsligt förfarande bör omedelbart lämnas till den anmodade myndigheten och bör meddelas de misstänkta eller tilltalade och brottsoffren, beroende på vad som är relevant.

(41)

Den anmodade myndigheten bör utan onödigt dröjsmål och i alla händelser senast 60 dagar efter mottagandet av ansökan om överföring av ett straffrättsligt förfarande underrätta den ansökande myndigheten om sitt beslut om huruvida ansökan om överföring av det straffrättsliga förfarandet bifalls eller avslås. I särskilda fall, när det inte är möjligt för den anmodade myndigheten att iaktta denna tidsfrist, till exempel om den anser att det krävs ytterligare information, bör det vara möjligt att förlänga tidsfristen endast med högst 30 dagar, för att undvika alltför stora förseningar. När den anmodade myndigheten bifaller ansökan om överföring av ett straffrättsligt förfarande, bör den fatta ett vederbörligen motiverat beslut. Om den anmodade myndigheten avslår ansökan om överföring av ett straffrättsligt förfarande, bör den informera den ansökande myndigheten om skälen för avslaget. I detta avseende är det tillräckligt för den anmodade myndigheten att lämna kortfattad information om det eller de relevanta skälen för avslaget.

(42)

Om den anmodade myndigheten har bifallit en ansökan om överföring av ett straffrättsligt förfarande bör den ansökande myndigheten utan onödigt dröjsmål till den anmodade myndigheten översända original eller bestyrkta kopior av alla handlingar i ärendeakten, eller åtminstone relevanta delar av dem, samt en översättning av dem. Så snart det nationella förfarandet har avbrutits bör den ansökande myndigheten utan onödigt dröjsmål översända alla återstående relevanta delar av ärendeakten i original eller i bestyrkt kopia, inbegripet relevant fysisk bevisning som exempelvis föremål som hör samman med brottet eller blod- eller DNA-prov, till den anmodade myndigheten. Originalhandlingar bör endast översändas på begäran av den anmodade myndigheten, till exempel om det finns ett behov av att granska en handling för kriminaltekniska ändamål. Förutsatt att originalhandlingarna i ärendeakten och den fysiska bevisningen inte längre behövs i den anmodade staten, bör de återlämnas till den ansökande staten på dess begäran, till exempel om sådana handlingar eller sådan fysisk bevisning behövs för en annan brottsutredning. Om den ansökande staten på begäran av den anmodade staten anger att den inte har för avsikt att återta originalhandlingarna i ärendeakten eller den fysiska bevisningen när denna inte längre behövs eller när förfarandena har avslutats, bör den anmodade staten i enlighet med sin nationella rätt kunna besluta hur den återstående bevisningen ska hanteras, inbegripet huruvida den ska bevaras eller förstöras. När en ansökan om överföring av ett straffrättsligt förfarande har bifallits och för att underlätta en effektiv överföring, bör den ansökande myndigheten och den anmodade myndigheten kunna samråda med varandra för att fastställa vilka nödvändiga handlingar, eller delar därav, som ska översändas och vid behov översättas. Det är emellertid viktigt att ett beslut att endast översända delar av handlingarna är välavvägt och grundar sig på en noggrann bedömning av handlingarna i fråga för att säkerställa ett rättvist förfarande.

(43)

En ansökan om överföring av ett straffrättsligt förfarande bör inte avslås av andra skäl än de som anges i denna förordning. För att ansökan om överföring av ett straffrättsligt förfarande ska kunna bifallas bör lagföring på grundval av de sakförhållanden som ligger till grund för det straffrättsliga förfarande som överföringen gäller vara möjlig i den anmodade staten. Den anmodade myndigheten bör avslå ansökan om överföring av ett straffrättsligt förfarande om den gärning för vilken överföring begärs inte är ett brott i den anmodade staten eller om den anmodade staten inte har behörighet med avseende på det brottet, såvida den inte utövar behörighet enligt denna förordning. Den anmodade myndigheten bör också avslå ansökan om överföring av ett straffrättsligt förfarande om villkoren för lagföring av brottet i den anmodade staten inte är uppfyllda. Detta kan till exempel vara fallet om en anmälan från brottsoffret, som är nödvändig för att lagföra brottet i den anmodade staten, inte har lämnats in i tid, eller om det på grund av den misstänktes eller tilltalades död eller mentala sjukdom har blivit omöjligt att lagföra enligt den anmodade statens nationella rätt. Vidare bör den anmodade myndigheten avslå ansökan om överföring av ett straffrättsligt förfarande om det föreligger andra hinder för lagföring i den anmodade staten. Den anmodade myndigheten bör kunna avslå ansökan om överföring av ett straffrättsligt förfarande om den misstänkte eller tilltalade åtnjuter privilegier eller immunitet i enlighet med den anmodade statens nationella rätt, som till exempel kan avse vissa kategorier av personer, såsom diplomater, eller särskilt skyddade förhållanden, såsom rätten till förtrolig kommunikation mellan advokat och klient, eller om den anmodade myndigheten anser att en sådan överföring inte är motiverad med hänsyn till intresset av en effektiv och korrekt rättskipning, till exempel på grund av att inget av kriterierna för ansökan om överföring av ett straffrättsligt förfarande är uppfyllt, eller om ansökningsformuläret för överföring av ett straffrättsligt förfarande är ofullständigt eller uppenbarligen behäftat med fel och inte har fyllts i eller korrigerats av den ansökande myndigheten, med följden att den anmodade myndigheten inte har tillgång till de uppgifter som krävs för att bedöma ansökan om överföring av det straffrättsliga förfarandet. Den anmodade myndigheten bör också kunna avslå ansökan om gärningen inte utgör ett brott på den plats där den begicks och den anmodade staten inte har ursprunglig behörighet att utreda och lagföra ett sådant brott. Detta skäl för avslag tar hänsyn till territorialitetsprincipen, som innebär att den anmodade staten bör kunna avslå ansökan om överföring av ett straffrättsligt förfarande i fall då det påstådda brottet, som begås utanför den ansökande statens territorium, inte utgör ett brott på den plats där det begicks och lagföring enligt den anmodade statens nationella rätt inte är tillåten för sådana brott när de begåtts utanför dess territorium. I denna förordning avses med ursprunglig behörighet den behörighet som redan föreskrivs i nationell rätt och som inte följer av denna förordning.

(44)

Principen ne bis in idem, som fastställs i artiklarna 54–58 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 (28) och i artikel 50 i stadgan och som den tolkats av Europeiska unionens domstol, är en grundläggande straffrättslig princip, enligt vilken en tilltalad inte bör lagföras eller straffas på nytt i ett straffrättsligt förfarande för ett brott för vilket denna tilltalade redan har frikänts eller fällts till ansvar. Den anmodade myndigheten bör därför avslå ansökan om överföring av ett straffrättsligt förfarande om ett övertagande skulle strida mot denna princip.

(45)

Vid prövningen av om en ansökan om överföring av ett straffrättsligt förfarande ska bifallas eller avslås bör den anmodade myndigheten bedöma om en sådan överföring skulle gagna målet om en effektiv och korrekt rättskipning. Denna bedömning bör göras från fall till fall för att fastställa vilken medlemsstat som är bäst lämpad att lagföra brottet i fråga. Den anmodade myndigheten bör därvid ha ett stort utrymme för skönsmässig bedömning. En sådan bedömning bör endast omfatta relevanta omständigheter i ärendet, inbegripet om det vid första påseendet förefaller som att brottet inte helt eller delvis har begåtts på den anmodade statens territorium, att merparten av de effekter eller en betydande del av den skada som utgör en del av brottsrekvisiten inte har uppstått på den statens territorium, och att den misstänkte eller tilltalade inte är medborgare eller bosatt i den staten. Brottsoffrets, vittnets eller annan berörd persons personliga, materiella eller familjemässiga situation bör inte i sig vara avgörande för bedömningen av huruvida överföringen av ett straffrättsligt förfarande skulle gagna målet om en effektiv och korrekt rättskipning.

(46)

Innan den anmodade myndigheten beslutar att avslå en ansökan om överföring av ett straffrättsligt förfarande på grundval av något av skälen för avslag, bör den vid behov samråda med den ansökande myndigheten i syfte att erhålla all nödvändig ytterligare information.

(47)

Den anmodade staten bör säkerställa att misstänkta, tilltalade och brottsoffer har tillgång till ett effektivt rättsmedel mot beslutet att bifalla ansökan om överföring av ett straffrättsligt förfarande, i enlighet med artikel 47 i stadgan och de förfaranden som är tillämpliga enligt nationell rätt, närhelst deras rättigheter påverkas negativt vid tillämpningen av denna förordning. Omprövning av beslutet om överföring av ett straffrättsligt förfarande bör uteslutande grunda sig på de kriterier som fastställs i de skäl för avslag som anges i denna förordning. Vid bedömningen av huruvida det straffrättsliga förfarandet bör överföras bör hänsyn tas till samtliga omständigheter som är relevanta för prövningen av dessa kriterier. Denna bedömning kan ofta omfatta inte bara en avvägning mellan intressena hos eller rättigheterna för enskilda personer vars rättigheter kan påverkas, utan även ett hänsynstagande till särdragen och de praktiska aspekterna av det straffrättsliga systemets funktion. Ett sådant rättsmedel bör inte påverka andra rättsmedel enligt nationell rätt.

(48)

Den anmodade myndigheten bör ha ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när den ska ta ställning till om en överföring av ett straffrättsligt förfarande gagnar en effektiv och korrekt rättskipning och huruvida en ansökan om överföring bör avslås på grundval av något av de fakultativa skäl för avslag som fastställs i denna förordning. Prövningen av utövandet av ett sådant utrymme för skönsmässig bedömning bör begränsas till en bedömning av huruvida den anmodade myndigheten, när den fattade beslutet att bifalla ansökan om överföring av ett straffrättsligt förfarande, uppenbart överskred gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning.

(49)

Rättsmedlet kan leda till att beslutet att bifalla ansökan om överföring av ett straffrättsligt förfarande fastställs eller upphävs helt eller delvis. Om rättsmedlet är effektivt kommer det straffrättsliga förfarandet i princip att återgå till den ansökande staten. I vissa situationer kan domstolen emellertid också, i enlighet med sin nationella rätt, besluta att beslutet att bifalla överföring av ett straffrättsligt förfarande kan fastställas under förutsättning att vissa villkor eller ytterligare formaliteter uppfylls, till exempel villkoret att vissa uppgifter som saknas i ansökningsformuläret fylls i eller att ytterligare åtgärder vidtas för att verkställa överföringen, till exempel fortsatt vittnesskydd.

(50)

Ett rättsmedel enligt denna förordning bör inte medföra någon omprövning av sakförhållandena i målet, såsom huruvida bevisningen är tillräcklig för att rättfärdiga att en utredning inleds eller fortsätter, huruvida omständigheterna i målet eller de subjektiva rekvisiten, såsom uppsåt eller grov oaktsamhet, har fastställts uppfylla tillämplig standard, eller angående bevisvärdet av redan insamlad bevisning eller trovärdigheten hos utsagor.

(51)

För att garantera att rätten till rättsmedel kan utövas effektivt bör den anmodade staten säkerställa att misstänkta, tilltalade och brottsoffer har rätt att få tillgång till samtliga handlingar avseende överföringen av ett straffrättsligt förfarande som låg till grund för beslutet att bifalla en ansökan om överföring enligt denna förordning och som är nödvändiga för att på ett effektivt sätt kunna överklaga detta beslut. Rätten att få tillgång till dessa handlingar bör utövas i enlighet med förfarandena i den anmodade statens nationella rätt och kan begränsas om den skulle undergräva utredningssekretessen eller på annat sätt påverka utredningen negativt eller inverka menligt på personers säkerhet. Varje vägran av sådan tillgång bör vägas mot de berörda personernas rättigheter, med beaktande av det straffrättsliga förfarandets olika skeden. Begränsningar av sådan tillgång bör tolkas restriktivt och i enlighet med rätten till en opartisk domstol enligt stadgan.

(52)

Tidsfristen för den misstänkte, den tilltalade eller brottsoffret att använda ett effektivt rättsmedel bör vara högst 15 dagar från den dag då den berörda personen mottog det motiverade beslutet att bifalla ansökan om överföring av ett straffrättsligt förfarande. Situationer där den misstänkte, den tilltalade eller brottsoffret inte har identifierats vid tidpunkten för överföringen av det straffrättsliga förfarandet och där det motiverade beslutet därför inte kunde meddelas denna person vid den tidpunkten, bör omfattas av nationell rätt.

(53)

Den anmodade myndighetens bifall av en ansökan om överföring av ett straffrättsligt förfarande bör leda till att det straffrättsliga förfarandet i den ansökande staten vilandeförklaras eller avbryts för att undvika överlappning av åtgärder i den ansökande staten och den anmodade staten. Detta bör emellertid inte påverka nödvändiga utredningsåtgärder eller andra processuella åtgärder, inbegripet nödvändiga brådskande åtgärder, som den ansökande staten kan komma att behöva vidta efter att ha mottagit underrättelse om den anmodande myndighetens bifall när så krävs för en effektiv och korrekt rättskipning. Begreppet utredningsåtgärder eller andra processuella åtgärder bör tolkas extensivt, så att det omfattar inte bara alla åtgärder för inhämtning av bevisning, utan även alla processhandlingar som innebär frihetsberövande före rättegång eller andra interimistiska åtgärder. För att säkerställa att det straffrättsliga förfarandet inte förlängs någon längre tid i den ansökande staten bör det straffrättsliga förfarandet i den ansökande staten vilandeförklaras eller avbrytas när de vidtagna utredningsåtgärderna eller andra processuella åtgärderna har slutförts eller inte längre är nödvändiga. Om ett rättsmedel med suspensiv verkan har åberopats i den anmodade staten bör det straffrättsliga förfarandet inte vilandeförklaras eller avbrytas i den ansökande staten förrän ett beslut om rättsmedlet har fattats i den anmodade staten.

(54)

I fall där behörigheten för det straffrättsliga förfarandet uteslutande grundar sig på denna förordning och där en ansökan om överföring har mottagits och det ännu inte har fattats något beslut om huruvida ansökan om överföring av ett straffrättsligt förfarande ska bifallas eller avslås, bör medlemsstaterna enligt sin nationella rätt kunna föreskriva en rättslig grund för att en misstänkt eller tilltalad som uppehåller sig i den anmodade staten tillfälligt ska kunna omhändertas eller för att den behöriga myndigheten i denna stat ska kunna anta andra interimistiska åtgärder. Sådant tillfälligt omhändertagande eller andra interimistiska åtgärder bör endast vidtas i enlighet med nationell rätt och endast om det är nödvändigt. Dessa tillfälliga omhändertaganden eller andra interimistiska åtgärder bör omfattas av samma rättssäkerhetsgarantier som dem som är tillämpliga på samma åtgärder enligt nationell rätt, inbegripet domstolsprövning. Dessutom bör dessa tillfälliga omhändertaganden eller andra interimistiska åtgärder vidtas efter en ordentlig bedömning på grundval av den information som den anmodade myndigheten har tillgång till. Denna förordning bör emellertid inte utgöra en rättslig grund för att arrestera personer i syfte att fysiskt överföra dem till den anmodade staten för att denna ska kunna inleda straffrättsliga förfaranden mot den personen.

(55)

Den behöriga myndigheten i den anmodade staten bör skriftligen underrätta den ansökande myndigheten om varje beslut som fattas i slutet av det straffrättsliga förfarandet i den anmodade staten. I rambeslut 2009/948/RIF föreskrivs en liknande skyldighet när en överenskommelse har nåtts om att förfaranden ska koncentreras till en medlemsstat. Om den anmodade myndigheten beslutar att avbryta ett straffrättsligt förfarande avseende de sakförhållanden som ligger till grund för ansökan om överföring, bör den informera den ansökande myndigheten om skälen till detta. Åtminstone de väsentliga delarna av sådan information och det slutliga skriftliga beslut som fattats i den anmodade staten bör av den anmodade myndigheten översättas till ett officiellt språk i den ansökande staten eller till ett annat språk som godtagits av den staten i enlighet med denna förordning. Med väsentliga delar av informationen och beslutet avses de utdrag som förefaller nödvändiga för att den ansökande myndigheten ska få vetskap om deras allmänna innehåll.

(56)

Om den anmodade myndigheten beslutar att avbryta ett straffrättsligt förfarande avseende de sakförhållanden som ligger till grund för ansökan om överföring, bör den ansökande myndigheten kunna fortsätta eller återuppta det straffrättsliga förfarandet om detta inte skulle innebära ett åsidosättande av principen ne bis in idem, så som den tolkas av Europeiska unionens domstol, nämligen om beslutet att avbryta förfarandet inte slutgiltigt omöjliggör vidare lagföring enligt den anmodade statens nationella rätt och inte har fattats efter en bedömning av sakförhållandena i målet, och därmed inte förhindrar ett fortsatt straffrättsligt förfarande avseende samma gärning i den staten. Brottsoffer bör ha möjlighet att inleda eller ansöka om återupptagande av ett straffrättsligt förfarande i den ansökande staten i enlighet med den statens nationella rätt, förutsatt att detta inte skulle innebära en överträdelse av principen ne bis in idem.

(57)

När straffrättsliga förfaranden överförs i enlighet med denna förordning bör den anmodade myndigheten tillämpa sin relevanta nationella rätt och sina relevanta nationella förfaranden. Ingenting i denna förordning bör tolkas som att det inkräktar på eventuella regler om fakultativt åtal i nationell rätt.

(58)

Ingenting i denna förordning bör tolkas som att det påverkar preskriptionstiden i den anmodade staten, i enlighet med den statens nationella rätt.

(59)

I syfte att ge överföringen av ett straffrättsligt förfarande full verkan bör bevisning som översänds av den ansökande myndigheten inte avvisas i det motsvarande straffrättsliga förfarandet i den anmodade staten enbart på den grunden att denna bevisning inhämtats i en annan medlemsstat. Den behöriga domstolen i den anmodade staten bör behålla sitt utrymme för skönsmässig bedömning vid bedömningen av sådan bevisning i enlighet med nationell rätt, medan misstänkta och tilltalade bör behålla sin rätt att överklaga bevisningens tillåtlighet i enlighet med sin rätt till försvar enligt stadgan. I linje med dessa principer och med respekt för de olika rättssystemen och rättsliga traditionerna i medlemsstaterna i enlighet med artikel 67.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) får ingenting i denna förordning tolkas som ett förbud för domstolarna att tillämpa de grundläggande principer i nationell rätt om rättvisa förfaranden som de tillämpar i sina nationella system, inbegripet i common law-system.

(60)

Den anmodade staten bör tillämpa sin nationella rätt för att fastställa vilken påföljd som ska tillämpas på brottet i fråga. I fall där brottet har begåtts på den ansökande statens territorium bör de anmodade myndigheterna vid fastställandet av påföljden kunna beakta det maximistraff som föreskrivs i den ansökande statens nationella rätt, om detta är till den tilltalades fördel och förenligt med den anmodade statens nationella rätt. Detta bör beaktas i situationer där överföringen av ett straffrättsligt förfarande skulle leda till att ett högre straff än det maximistraff som föreskrivs i den ansökande staten tillämpas i den anmodade staten för samma brott, i syfte att säkerställa en viss grad av rättssäkerhet och rättslig förutsebarhet för de berörda misstänkta eller tilltalade vad gäller tillämplig lag. Det maximistraff som föreskrivs enligt den ansökande statens nationella rätt bör alltid beaktas när den anmodade statens behörighet grundar sig uteslutande på denna förordning.

(61)

Varje medlemsstat bör bära sina egna kostnader för överföring av straffrättsliga förfaranden, inbegripet kostnaderna för den misstänktes eller tilltalades utövande av sina processuella rättigheter i var och en av de berörda medlemsstaterna, i enlighet med tillämplig unionsrätt och nationell rätt. Medlemsstaterna bör inte kunna avkräva varandra ersättning för kostnader i samband med tillämpningen av denna förordning. Om den ansökande staten har ådragit sig stora eller exceptionella kostnader i samband med översättningen av de handlingar i målet som ska överföras till den anmodade staten, bör ett förslag från den ansökande myndigheten om att dela på kostnaderna beaktas av den anmodade myndigheten. I sådana fall bör den ansökande myndigheten och den anmodade myndigheten samråda med varandra för att nå en överenskommelse om kostnadsfördelningen. Helst bör sådana samråd äga rum innan ansökan om överföring utfärdas. Om ingen överenskommelse kan nås innan beslutet att bifalla ansökan om överföring av ett straffrättsligt förfarande antas, bör den ansökande myndigheten kunna besluta att återkalla ansökan i enlighet med denna förordning eller att vidhålla ansökan och stå för den del av kostnaderna som anses vara exceptionellt höga.

(62)

Användningen av ett standardiserat ansökningsformulär översatt till alla officiella unionsspråk skulle underlätta samarbetet och informationsutbytet mellan den ansökande myndigheten och den anmodade myndigheten och göra det möjligt för dem att snabbare och effektivare fatta beslut avseende ansökan om överföring av ett straffrättsligt förfarande. Användningen av ett sådant ansökningsformulär skulle också minska översättningskostnaderna och bidra till högre kvalitet på ansökningarna.

(63)

Ansökningsformuläret bör endast innehålla sådana personuppgifter som är nödvändiga för att underlätta den anmodade myndighetens beslut avseende ansökan om överföring av ett straffrättsligt förfarande. Ansökningsformuläret bör innehålla uppgift om kategorierna av personuppgifter, såsom huruvida den berörda personen är en misstänkt, en tilltalad eller ett brottsoffer, samt särskilda fält för var och en av dessa kategorier.

(64)

I syfte att hantera ett eventuellt behov av förbättringar av det ansökningsformulär som ska användas för att ansöka om överföring av ett straffrättsligt förfarande eller andra formulär på ett effektivt sätt, bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till kommissionen med avseende på ändring av bilagorna till denna förordning. Det är särskilt viktigt att kommissionen genomför lämpliga samråd under sitt förberedande arbete, inklusive på expertnivå, och att dessa samråd genomförs i enlighet med principerna i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning (29). För att säkerställa lika stor delaktighet i förberedelsen av delegerade akter erhåller Europaparlamentet och rådet alla handlingar samtidigt som medlemsstaternas experter, och deras experter ges systematiskt tillträde till möten i kommissionens expertgrupper som arbetar med förberedelse av delegerade akter.

(65)

För att säkerställa ett snabbt, direkt, interoperabelt, tillförlitligt och säkert utbyte av ärenderelaterade uppgifter bör kommunikation enligt denna förordning mellan den ansökande myndigheten och den anmodade myndigheten och med deltagande av centrala myndigheter, om en medlemsstat har utsett en central myndighet, samt med Eurojust, som regel ske via det decentraliserade it-systemet i den mening som avses i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/2844 (30). I synnerhet bör det decentraliserade it-systemet som regel användas vid översändande av ansökningsformuläret och utbyte av all annan relevant information och dokumentation samt vid all annan kommunikation mellan myndigheterna enligt den här förordningen. I fall där ett eller flera av de undantag som föreskrivs i förordning (EU) 2023/2844 är tillämpliga, i synnerhet när det inte är möjligt eller lämpligt att använda det decentraliserade it-systemet, bör det vara möjligt att använda andra kommunikationsmedel i enlighet med den förordningen.

(66)

Medlemsstaterna bör kunna använda programvara som utvecklats av kommissionen (referensprogramvara) i stället för ett nationellt it-system. Referensprogramvaran bör vara baserad på en modulstruktur, vilket innebär att programvaran paketeras och levereras separat från de komponenter i e-Codex-systemet, inrättat genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2022/850 (31), som behövs för att ansluta den till det decentraliserade it-systemet. En sådan struktur bör göra det möjligt för medlemsstaterna att återanvända eller förbättra sin befintliga nationella infrastruktur för rättslig kommunikation för gränsöverskridande användning.

(67)

Kommissionen bör ansvara för att skapa, underhålla och utveckla referensprogramvaran. Kommissionen bör utforma, utveckla och underhålla referensprogramvaran på ett sätt som gör det möjligt för de personuppgiftsansvariga att säkerställa överensstämmelse med de krav och principer för dataskydd som fastställs i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1725 (32) och Europaparlamentets och rådets och direktiv (EU) 2016/680 (33), särskilt skyldigheterna vad gäller inbyggt dataskydd och dataskydd som standard och en hög nivå av cybersäkerhet. Referensprogramvaran bör också inbegripa lämpliga tekniska åtgärder och möjliggöra de organisatoriska åtgärder som krävs för att säkerställa en lämplig säkerhets- och interoperabilitetsnivå, med beaktande av att särskilda kategorier av uppgifter också kan komma att utbytas. Kommissionen behandlar inte personuppgifter i samband med att referensprogramvaran skapas, underhålls och utvecklas.

(68)

Den referensprogramvara som har utvecklats av kommissionen som ett back-end-system bör programmatiskt samla in de statistiska uppgifter som krävs för övervakning, och dessa uppgifter bör översändas till kommissionen. Om medlemsstaterna väljer att använda ett nationellt it-system i stället för den referensprogramvara som har utvecklats av kommissionen, skulle det systemet kunna utrustas för att programmatiskt samla in dessa uppgifter; i detta fall bör dessa uppgifter översändas till kommissionen. E-Codex-anslutningen skulle också kunna utrustas med en funktion som gör det möjligt att hämta relevanta statistiska uppgifter.

(69)

För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av denna förordning, bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter för att inrätta ett decentraliserat it-system. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 (34).

(70)

Denna förordning bör skapa en rättslig grund för utbyte av personuppgifter mellan medlemsstaterna för överföring av straffrättsliga förfaranden i enlighet med artiklarna 8 och 10 a i direktiv (EU) 2016/680. Vad gäller alla andra aspekter som rör personuppgifter, såsom lagringsperioden för personuppgifter som mottagits av den ansökande myndigheten, bör den behandling av personuppgifter som utförs av den ansökande myndigheten och den anmodade myndigheten emellertid omfattas av medlemsstaternas nationella rätt som antagits enligt direktiv (EU) 2016/680. Den ansökande myndigheten och den anmodade myndigheten bör betraktas som personuppgiftsansvariga med avseende på behandlingen av personuppgifter enligt det direktivet. De centrala myndigheterna kan ge administrativt stöd till den ansökande myndigheten och den anmodade myndigheten och, i den mån de behandlar personuppgifter för dessa personuppgiftsansvarigas räkning, bör de betraktas som personuppgiftsbiträden för respektive personuppgiftsansvarig. Vad gäller Eurojusts behandling av personuppgifter bör förordning (EU) 2018/1725 tillämpas inom ramen för den här förordningen utan att det påverkar tillämpningen av de särskilda dataskyddsregler som fastställs i förordning (EU) 2018/1727. Ingenting i den här förordningen bör tolkas som en ytterligare utökning av åtkomsträttigheter till andra unionsinformationssystem inom ramen för de unionsrättsakter som inrättar dessa system.

(71)

Eftersom målet för denna förordning, nämligen överföring av straffrättsliga förfaranden, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av dess omfattning och verkningar, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget). I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(72)

I enlighet med artikel 3 i protokoll nr 21 om Förenade kungarikets och Irlands ställning med avseende på området med frihet, säkerhet och rättvisa, fogat till EU-fördraget och EUF-fördraget, har Irland, genom en skrivelse av den 13 juli 2023, meddelat att det önskar delta i antagandet och tillämpningen av denna förordning.

(73)

I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokoll nr 22 om Danmarks ställning, fogat till EU-fördraget och EUF-fördraget, deltar Danmark inte i antagandet av denna förordning, som inte är bindande för eller tillämplig på Danmark.

(74)

Europeiska datatillsynsmannen har hörts i enlighet med artikel 42.1 i förordning (EU) 2018/1725 och avgav ett yttrande den 22 maj 2023 (35).