Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/3012 av den 27 november 2024 om inrättande av en unionsram för certifiering av permanenta kolupptag, kolinlagrande markanvändning och kollagring i produkter

(1)

I Parisavtalet som antagits inom ramen för Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar (UNFCCC) (Parisavtalet) som godkänts genom rådets beslut (EU) 2016/1841 (4), har det internationella samfundet enats om att hålla ökningen av den globala medeltemperaturen långt under 2 oC över förindustriell nivå och att fortsätta insatserna för att begränsa temperaturökningen till 1,5 oC över förindustriell nivå. Partskonferensen för UNFCCC antog även den 13 november 2021 klimatpakten från Glasgow där det konstateras att klimatförändringarnas effekter blir mycket mindre vid en temperaturökning på 1,5 oC jämfört med 2 oC, och beslutas att åtgärder ska vidtas för att begränsa temperaturökningen till 1,5 oC. Unionen och dess medlemsstater är parter i Parisavtalet och är starkt engagerade i att genomföra det genom att minska utsläppen av växthusgaser och öka kolupptaget.

(2)

Globalt sett pekar rapporter från den mellanstatliga klimatpanelen (IPCC) på att det nu är mindre sannolikt att vi kan begränsa den globala uppvärmningen till under 1,5 oC såvida det inte sker snabba och omfattande minskningar av de globala växthusgasutsläppen under resten av detta årtionde och de kommande årtiondena. Det står också tydligt i IPCC:s rapport att upptag av koldioxid oundvikligen krävs för att motverka restutsläpp som är svåra att minska, om det ska gå att uppnå nettonollutsläpp av koldioxid eller växthusgaser. Detta kommer att kräva storskalig användning av hållbara verksamheter för att avlägsna koldioxid från atmosfären och förvaring av den på ett hållbart sätt i geologiska reservoarer, i reservoarer på land eller i haven, inbegripet världshaven, eller i långvariga produkter. I dagsläget och med den nuvarande politiken är unionen inte på väg att åstadkomma de kolupptag som krävs: kolupptaget i terrestra ekosystem har minskat på senare år och det sker för närvarande inget betydande kolupptag inom industrin i unionen.

(3)

Denna förordning syftar till att utveckla en frivillig unionsram för certifiering av permanenta kolupptag, kolinlagrande markanvändning och kollagring i produkter (unionsramen för certifiering) för att underlätta och uppmuntra kolupptag och minskade utsläpp från mark av hög kvalitet, med full respekt för unionens biologiska mångfald och målen om nollförorening som ett komplement till varaktiga minskningar av utsläppen från källor inom alla sektorer. Unionsramen för certifiering kommer alltså att vara ett verktyg för uppnåendet av unionsmålen enligt Parisavtalet, i synnerhet det kollektiva uppnåendet senast 2050 av det mål om klimatneutralitet som fastställs i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/1119 (5). Alla kolupptag och alla minskningar av utsläpp från mark som är certifierade inom unionsramen för certifiering bör bidra till uppnåendet av unionens nationellt fastställda bidrag och dess klimatmål. För att undvika dubbelräkning bör dessa kolupptag och minskningar av utsläpp från mark inte bidra till tredjeparters nationellt fastställda bidrag eller internationella ordningar för efterlevnad. Unionen har också förbundit sig till negativa utsläpp efter 2050. Ett viktigt instrument för att förbättra kolupptaget i terrestra ekosystem är Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/841 (6), om inbegripande av utsläpp och upptag av växthusgaser från markanvändning, förändrad markanvändning och skogsbruk i ramen för klimat- och energipolitiken fram till 2030, som sätter ett mål för unionens nettoupptag på 310 miljoner ton koldioxidekvivalenter senast 2030, och tilldelar mål till varje medlemsstat.

(4)

I sitt meddelande av den 6 februari 2024 med titeln Mot en ambitiös industriell koldioxidhantering för EU planerar kommissionen en utvärdering av de övergripande målen för de koldioxidupptag som krävs för unionens klimatambition för 2040 samt för att uppnå målet om klimatneutralitet senast 2050 och därefter negativa utsläpp, utarbetande av policyalternativ och stödmekanismer för industriella koldioxidupptag, inbegripet om och hur de ska redovisas i unionens utsläppshandelssystem, och parallellt med detta främjande av unionens forskning och innovation inom samt tidiga demonstrationer av ny industriteknik för att avlägsna koldioxid, inom ramen för Horisont Europa, som är det ramprogram för forskning och innovation som inrättats genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/695 (7), och innovationsfonden, som inrättats genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG (8). Dessutom är det lämpligt att kommissionen utvärderar alternativen för unionens mål för kolupptag, däribland genom att tydligt fastställa ett särskilt mål för permanenta kolupptag.

(5)

En harmoniserad unionsram för certifiering förväntas stärka miljöintegriteten och insynen i permanenta kolupptag, kolinlagrande markanvändning och kollagring i produkter samt främja förtroendet för certifieringen av dem samtidigt som de relaterade administrativa kostnaderna minskar. Att unionsramen för certifiering är frivillig betyder att befintliga och nya offentliga och privata certifieringssystem kommer att kunna ansöka om kommissionens erkännande enligt denna förordning men inte kommer att ha någon skyldighet att göra det för att bedriva verksamhet i unionen.

(6)

Förordning (EU) 2021/1119 fastställer också ett bindande klimatmål för unionen om en inhemsk nettominskning av växthusgasutsläppen med minst 55 % till 2030, jämfört med 1990. Nettoupptaget bidrar till unionens klimatmål för 2030 på högst 225 miljoner ton koldioxidekvivalenter, i syfte att säkerställa tillräckliga begränsningsinsatser fram till 2030.

(7)

Unionsramen för certifiering kommer att stödja utvecklingen av permanenta kolupptag, kolinlagrande markanvändning och kollagring i produkter i unionen som leder till otvetydig positiv klimatpåverkan, samtidigt som grönmålning undviks. När det gäller kolinlagrande markanvändning bör unionens certifieringsram också främja spridning av verksamheter som genererar sidovinster för den biologiska mångfalden, och därigenom bidra till att uppfylla de mål för naturrestaurering som fastställs i unionsrätten.

(8)

Det är lämpligt att unionsramen för certifiering också uppmuntrar till forskning och innovation, inbegripet genom att betona de relevanta forskningsprogrammens roll i syfte att underlätta marknadstillträdet för ny teknik. I detta avseende uppmuntras kommissionen och medlemsstaterna att inleda ett tvärvetenskapligt samarbete med deltagande av nationella och regionala forskningsinstitut, forskare, jordbrukare och små och medelstora företag.

(9)

För att stödja verksamhetsutövare som är villiga att anstränga sig ytterligare för att öka kolupptaget eller minska utsläppen från mark på ett hållbart sätt, bör det i unionsramen för certifiering tas hänsyn till de olika typerna av verksamheter, deras särdrag och tillhörande miljöpåverkan. Därför bör det i denna förordning ges tydliga definitioner av permanenta kolupptag, kolinlagrande markanvändning och kollagring i produkter, och andra inslag i unionsramen för certifiering. Dess tillämpningsområde bör omfatta verksamheter som stärker kollagring i geologiska reservoarer, i reservoarer på land eller i haven, inbegripet världshaven, och i produkter. Verksamheterna bör innefatta en eller flera metoder eller processer för avlägsnande av kol ur atmosfären. Vissa verksamheter, till exempel sådana som bygger på användning av biokol, kan resultera i olika slags nettovinster vid kolupptag och kollagring av olika varaktighet, beroende på de särskilda förhållanden under vilka verksamheten bedrivs. Följaktligen bör lämpliga tillsyns- och ansvarsregler fastställas i de tillämpliga certifieringsmetoder som ska inrättas på unionsnivå enligt denna förordning.

(10)

När det gäller kolinlagrande markanvändning kan relevanta verksamheter inbegripa metoder och processer som utförs i marina och kustnära ekosystem. Relevanta verksamheter kan också inbegripa metoder eller processer som minskar växthusgasutsläppen från mark eller som leder till minskade kolutsläpp i atmosfären från markkolpooler som förtecknas i avsnitt B leden e och f i bilaga I till förordning (EU) 2018/841, vilket till exempel är fallet för verksamheter som förbättrar markskötseln eller återställer förstörda torvmarker. Dessutom bör minskade utsläpp från jordbruksmark, som motsvarar IPCC:s källkategori jordbruk, underkategori jordbruksmark, enligt vad som rapporteras i tabell 3.D i tabellerna med det gemensamma rapporteringsformatet enligt UNFCCC:s rapporteringsriktlinjer för parternas årliga inventeringar enligt bilaga I till den konventionen, också tas med vid kvantifieringen av verksamheter för kolinlagrande markanvändning förutsatt att dessa minskade utsläpp följer av en verksamhet som totalt sett minskar utsläppen av kol från markkolpooler eller ökar kolupptagen i biogena kolpooler. Motsatsvis bör verksamhet som varken leder till kolupptag eller minskade utsläpp från mark, såsom projekt för undvikande av avskogning eller projekt för förnybar energi, inte inkluderas i tillämpningsområdet för unionsramen för certifiering.

(11)

I denna förordning bör det fastställas krav för när kolupptag och minskning av utsläpp från mark kan komma i fråga för certifiering enligt unionsramen för certifiering. Därför bör kolupptag och minskning av utsläpp från mark kvantifieras på ett korrekt och stabilt sätt, och bör endast härröra från verksamheter som ger upphov till nettovinst vid kolupptag eller nettovinst vid minskning av utsläpp från mark, som uppvisar additionalitet, och som syftar till att säkerställa långsiktig lagring av kol. De bör inte orsaka betydande skada på miljön och bör kunna generera en sidovinst vad avser hållbarhetsmål. Kolupptag och minskningar av utsläpp från mark bör underställas revision av oberoende tredje part som utförs av certifieringsorgan för att säkerställa att certifieringsprocessen är trovärdig och tillförlitlig. Dessutom bör regler fastställas i denna förordning för utfärdande och användning av certifierade enheter.

(12)

Direktiv 2003/87/EG innehåller obligatoriska unionsregler för prissättning av koldioxid, vilka reglerar behandlingen av utsläpp från verksamheter som omfattas av det direktivet. Denna förordning bör inte påverka direktiv 2003/87/EG, förutom när det gäller certifiering av avskiljning och lagring av koldioxidutsläpp från biobränslen, flytande biobränslen och biomassabränslen som uppfyller de hållbarhetskriterier och kriterier för minskade växthusgasutsläpp som fastställs i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/2001 (9), med eventuella nödvändiga anpassningar för tillämpning enligt direktiv 2003/87/EG, enligt vad som anges i de genomförandeakter som avses i artikel 14 i direktiv 2003/87/EG, i enlighet med bilaga IV till direktiv 2003/87/EG.

(13)

En verksamhet bör resultera i en nettovinst vid kolupptag eller nettovinst vid minskning av utsläpp från mark som därmed visar att den ger positiv klimatpåverkan. Nettovinsten vid kolupptaget eller nettovinsten vid minskningen av utsläppet från mark bör kvantifieras enligt följande två steg.

(14)

Det första steget vid kvantifiering av nettovinsten vid kolupptaget eller nettovinsten vid minskningen av utsläppet från mark bör bestå i att verksamhetsutövare kvantifierar den mängd additionella kolupptag eller minskningar av utsläpp från mark som härrör från en verksamhet jämfört med ett referensscenario. När det gäller kolinlagrande markanvändning bör sättet att kvantifiera kolupptag eller minskade utsläpp från mark säkerställa att eventuella kolutsläpp som inträffar i en kolpool beaktas på lämpligt vis när verksamhetens nettovinst kvantifieras. Certifieringsmetoderna bör fastställa standardiserade referensscenarier som i hög grad bör återspegla standardprestandan för jämförbara metoder och processer under liknande sociala, ekonomiska, miljömässiga, regleringsmässiga och tekniska förhållanden och ta hänsyn till den geografiska kontexten, inbegripet lokala mark-och klimatförhållanden samt regleringsmässiga villkor. Detta tillvägagångssätt för att fastställa de standardiserade referensscenarierna bör vara att föredra, eftersom det säkerställer objektivitet, minimerar efterlevnadskostnaderna och andra förvaltningskostnader samt positivt erkänner insatserna från pionjärer som redan ägnat sig åt verksamheter som kan bli aktuella. När det gäller kolinlagrande markanvändning bör endast metoder och processer som går längre än standardpraxis certifieras. Således bör en specifik verksamhet inom kolinlagrande markanvändning inte belönas om den redan används i stor utsträckning inom en region med liknande mark- och klimatförhållanden och regleringsmässiga villkor. De standardiserade referensscenarierna bör säkerställa att så snart en verksamhet blir standardpraxis kan den inte längre bli föremål för certifiering. I detta syfte bör kommissionen åtminstone vart femte år se över och vid behov uppdatera de standardiserade referensscenarierna mot bakgrund av förändrade regleringsmässiga omständigheter och senast tillgängliga vetenskapliga rön för att återspegla den sociala, ekonomiska, miljömässiga, regleringsmässiga och tekniska utvecklingen och uppmuntra till ökad ambition över tid i linje med Parisavtalet. Dessutom bör användning av tillgänglig digital teknik, inbegripet elektroniska databaser och geografiska informationssystem, fjärranalys, nya system för kvantifiering av kolflöden på fältnivå, artificiell intelligens och maskininlärning samt elektroniska kartor, främjas för att minska kostnaderna för att fastställa standardiserade referensscenarier och säkerställa att övervakningen av verksamheter är robust. När det inte är möjligt att fastställa sådana standardiserade referensscenarier kan emellertid ett verksamhetsspecifikt referensscenario baserat på verksamhetsutövarens individuella prestanda användas. Om inte annat anges i de tillämpliga certifieringsmetoderna bör verksamhetsutövaren i början av varje verksamhetsperiod uppdatera de verksamhetsspecifika referensscenarierna.

(15)

Det andra steget vid kvantifiering av nettovinsten bör bestå i subtrahering av relaterade växthusgasutsläpp som genereras under verksamhetens livscykel och i samband med att verksamheten genomförs. Till de relevanta växthusgasutsläpp som bör tas i beaktande hör direkta utsläpp, såsom de som uppkommer genom användning av gödningsmedel, kemikalier, bränsle eller energi, andra insatsvaror och transporter eller indirekta utsläpp, såsom de som uppkommer genom förändrad markanvändning med påföljande risker för livsmedelstryggheten till följd av omflyttning inom jordbruksproduktionen eller förskjutningseffekter till följd av konkurrerande efterfrågan på förnybar energi eller spillvärme. Varje ökning av växthusgasutsläppen som kan tillskrivas genomförandet av verksamheten bör på lämpligt sätt dras av från nettovinsten vid kolupptag eller nettovinsten vid minskning av utsläpp från mark, i enlighet med de tekniska regler som fastställs i de tillämpliga certifieringsmetoderna. Minskningar av växthusgasutsläppen till följd av att verksamheten genomförs, med undantag av minskade utsläpp från jordbruksmark, bör inte tas i beaktande vid kvantifiering av nettovinsten vid kolupptag eller nettovinsten vid minskning av utsläpp från mark, utan bör betraktas ge en sidovinst för hållbarhetsmålet att begränsa klimatförändringarna och rapporteras på certifikaten om efterlevnad. Sådana minskningar av växthusgasutsläpp, liksom övriga sidovinsterna för hållbarheten, kan höja värdet på de certifierade kolupptagen eller minskningarna av utsläpp från mark.

(16)

Verksamhetsutövare som driver sådan verksamhet som omfattas av denna förordning bör innefatta varje fysisk eller juridisk person eller offentligt organ som driver eller kontrollerar en verksamhet, eller som har fått avgörande ekonomisk makt över verksamhetens tekniska funktion delegerad till sig. När det gäller kolinlagrande markanvändning bör definitionen av verksamhetsutövare tillämpas på jordbrukare enligt definitionen i artikel 3.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/2115 (10) på varje annan driftsledare för en verksamhet i en land- eller kustmiljö, på en skogsägare eller skogsmästare enligt definitionen i nationell rätt, eller på ett behörigt offentligt organ. Verksamhetsutövargrupp bör omfatta varje rättslig enhet som företräder minst två verksamhetsutövare, inbegripet kooperativ eller producentorganisationer eller producentgrupper, och säkerställa att dessa verksamhetsutövare efterlever den här förordningen.

(17)

En verksamhet ger en nettovinst vid kolupptag när kolupptagen utöver referensscenariot överstiger varje ökning av växthusgasutsläpp som hör samman med genomförandet av den verksamheten. I händelse av permanenta kolupptag genom att kol injiceras under jord, bör exempelvis mängden permanent lagrat kol överstiga de energirelaterade växthusgasutsläppen från industriprocessen. På samma sätt ska, när det gäller minskningar av utsläpp från mark från kolinlagrande markanvändning, nettovinsten vid minskning av utsläpp från mark vara positiv om minskningarna av utsläpp från mark jämfört med referensscenariot överstiger eventuella ökningar av växthusgasutsläpp som hör samman med genomförandet av den verksamheten. Verksamheter för kolinlagrande markanvändning förbättrar i allmänhet markkvaliteten, vilket har en positiv inverkan på markens motståndskraft och produktivitet, men under vissa förhållanden skulle de också kunna leda till minskad livsmedelsproduktion och följaktligen medföra koldioxidläckage till följd av indirekt förändrad markanvändning, och de tillhörande indirekta utsläppen bör följaktligen beaktas. Det kol som avskiljs och lagras genom beskogning eller minskning av utsläpp från mark genom återvätning av torvmarker bör överstiga utsläppen från de maskiner som används för att utföra verksamheten eller de indirekta utsläpp genom förändrad markanvändning som skulle kunna orsakas av koldioxidläckage.

(18)

Kolupptag och minskningar av utsläpp från mark samt tillhörande åtföljande direkta och indirekta växthusgasutsläpp bör kvantifieras på ett relevant, konservativt, exakt, fullständigt, konsekvent, transparent och jämförbart sätt. Osäkerheter i kvantifieringen bör vederbörligen rapporteras och redovisas på ett konservativt sätt för att minska risken för överskattning av den mängd koldioxid som avlägsnas ur atmosfären eller för underskattning av den mängd direkta och indirekta växthusgasutsläpp som en verksamhet genererar. Tillfälliga kolupptag och minskningar av utsläpp från mark som härrör från kolinlagrande markanvändning bör kvantifieras mycket noggrant för att säkerställa högsta kvalitet och minimera osäkerhetsmomenten; i de fall detta är möjligt bör kvantifieringen ske på grundval av användningen av tier 3-metoder i enlighet med 2006 års IPCC-riktlinjer för nationella inventeringar av växthusgaser och finjusteringar av dessa IPCC-riktlinjer från 2006. För att ge incitament till synergier mellan unionens mål för klimat och mål för biologisk mångfald behövs det dessutom krav på skärpt markövervakning, för att bidra till att skydda naturbaserade kolupptag och göra dem mer motståndskraftiga i hela unionen. Övervakningen av utsläpp och upptag behöver noga återspegla dessa synergier, bör grunda sig på en lämplig kombination av mätningar på plats och fjärranalys eller modellering i enlighet med reglerna i de tillämpliga certifieringsmetoderna, bör på bästa sätt utnyttja den avancerade teknik som finns tillgänglig i unionsprogram, såsom Copernicusdelen av unionens rymdprogram som inrättades genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/696 (11), bör fullt ut utnyttja redan befintliga verktyg och bör säkerställa samstämmighet med de nationella inventeringarna av växthusgaser.

(19)

När det gäller valet av metoder som är relevanta för beräkningen av utsläpp och upptag av växthusgaser bör, när så är tillämpligt, en konservativ metod tillämpas i enlighet med 2006 års IPCC-riktlinjer för uppskattningar vid nationella inventeringar av växthusgaser. Detta innebär att de metoder som används bör leda till konservativa uppskattningar av utsläpp eller upptag så att utsläppen inte underskattas och upptagen inte överskattas.

(20)

Unionsramen för certifiering bör ge incitament till verksamheter som är additionella, det vill säga som går längre än standardpraxis. Dessa verksamheter bör alltså gå längre än lagstadgade krav på en enskild verksamhetsutövares nivå, dvs. verksamhetsutövare bör utföra sådana verksamheter som de inte redan är ålagda genom tillämplig lagstiftning. Dessutom bör verksamheter bli ekonomiskt bärkraftiga till följd av certifieringens incitamentseffekt. En sådan effekt föreligger när de incitament som skapas genom de potentiella intäkterna till följd av certifieringen förändrar verksamhetsutövarnas beteende på ett sådant sätt att de ägnar sig åt den additionella verksamheten för att uppnå additionella kolupptag eller minskningar av utsläpp från mark.

(21)

Ett standardiserat referensscenario bör återspegla de lagstiftnings- och marknadsförhållanden där verksamheten äger rum. Om en verksamhet åläggs verksamhetsutövare genom tillämplig lagstiftning, eller om den inte behöver några incitament för att äga rum, kommer dess prestanda att återspeglas i sådana standardiserade referensscenarier. Av den anledningen bör en verksamhet som medför kolupptag eller minskningar av utsläpp från mark som går utöver ett sådant referensscenario antas vara additionell. Användningen av ett standardiserat referensscenario skulle alltså göra det enklare för verksamhetsutövare att påvisa additionalitet och det skulle minska den administrativa bördan i certifieringsprocessen, något som är särskilt viktigt för småskaliga verksamhetsutövare.

(22)

Atmosfäriskt eller biogent kol som avskiljs och lagras genom permanenta kolupptag, kolinlagrade markanvändning eller kollagring i produkter riskerar att släppas tillbaka ut i atmosfären igen av naturliga eller antropogena orsaker. Verksamhetsutövare bör därför vidta alla relevanta förebyggande åtgärder för att begränsa dessa risker och vederbörligen övervaka huruvida kol fortsätter lagras under den övervakningsperiod som är fastställd för den aktuella verksamheten. Hur länge den certifierade enheten ska vara giltig bör bero på hur länge lagringen förväntas vara och på de olika riskerna för återgång vid varje given verksamhet. Permanenta kolupptag ger tillräcklig visshet om en mycket lång varaktighetstid för lagringen, dvs. en varaktighetstid på åtskilliga århundraden. Produkter med permanent kemiskt bundet kol uppvisar låg eller ingen risk för kolutsläpp. Kolinlagrande markanvändning och kollagring i produkter är mer utsatta för risken att kol frivilligt eller ofrivilligt släpps ut i atmosfären. För att räkna med den risken bör giltigheten för koldioxidbindningsenheten för kolinlagrande markanvändning och enheten för kollagring i produkter underställas ett utgångsdatum som sammanfaller med slutet på den relevanta övervakningsperioden, som bör täcka åtminstone 35 år för kollagring i produkter. Därefter bör det kol som avskilts och lagrats betraktas som utsläppt i atmosfären, såvida inte verksamhetsutövaren eller verksamhetsutövargruppen åtar sig att förlänga övervakningsperioden. Certifieringsmetoderna bör främja förlängningen av övervakningsperioden för de relevanta verksamheterna inom kolinlagrande markanvändning, i syfte att säkerställa att den avskilda koldioxiden på lång sikt lagras i mark eller biomassa och att ge ekonomiska incitament för verksamhetsutövare inom kolinlagrande markanvändning. Det är därför lämpligt att certifieringsmetoderna ger verksamhetsutövare incitament att förlänga övervakningsperioden flera gånger i syfte att lagra avskilt kol under åtminstone flera decennier.

(23)

Utöver de åtgärder som vidtas för att minimera risken att kol släpps ut i atmosfären under övervakningsperioden, bör certifieringsmetoderna omfatta lämpliga ansvarsmekanismer för att behandla fall av återgång. Certifieringsmetoderna bör också innefatta regler för att hantera risken för att ansvarsmekanismerna fallerar. Sådana mekanismer kan innefatta kollektiva buffertar och förskottsförsäkringar. För att undvika överlappande reglering bör ansvarsmekanismer beträffande geologisk lagring och koldioxidläckage samt relevanta korrigerande åtgärder som redan har fastställts i direktiv 2003/87/EG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/31/EG (12) vara tillämpliga. För att säkerställa regelöverensstämmelse bör de tillämpliga certifieringsmetoderna dessutom innefatta övervakningsregler och ansvarsmekanismer som är förenliga med de regler om permanent kemiskt bundet kol i produkter som fastställs i delegerade akter antagna enligt direktiv 2003/87/EG.

(24)

Verksamheterna permanent kolupptag, kolinlagrande markanvändning och kollagring i produkter har stark potential att ge hållbarhetslösningar som alla vinner på, även om kompromisser inte kan uteslutas. Det är därför lämpligt att fastställa minimikrav på hållbarhet för att säkerställa att dessa verksamheter inte orsakar betydande skada på miljön och kan generera sidovinster för målen om begränsning av och anpassning till klimatförändringarna, skydd och återställande av biologisk mångfald och ekosystem, inbegripet markhälsa, samt undvikande av markförstöring, hållbar användning och skydd av vatten och marina resurser, omställning till en cirkulär ekonomi, inklusive effektiv användning av hållbart anskaffade biobaserade material, och förebyggande och begränsning av föroreningar. Kolinlagrande markanvändning bör åtminstone generera sidovinster för målet om skydd och återställande av biologisk mångfald och ekosystem, inbegripet markhälsa samt undvikande av markförstöring. Dessa minimihållbarhetskrav bör ta hänsyn till konsekvenserna av verksamheten både inom och utanför unionen och till de lokala förhållandena, och, när så är lämpligt, följa de tekniska granskningskriterierna för principen om att inte orsaka betydande skada och stå i överensstämmelse med de kriterier för hållbarheten och för minskade växthusgasutsläpp för råvaror från biomassa från skogsbruk och jordbruk som fastställs i direktiv (EU) 2018/2001. Metoder som har skadlig inverkan på den biologiska mångfalden, såsom skogsmonokulturer som har skadlig inverkan på den biologiska mångfalden, bör inte kunna komma i fråga för certifiering.

(25)

Jordbruks- och skogsbruksmetoder som avlägsnar koldioxid från atmosfären eller minskar utsläpp från mark bidrar till klimatneutralitetsmålet och bör belönas, genom den gemensamma jordbrukspolitiken eller andra offentliga eller privata initiativ. I synnerhet bör i denna förordning beaktas sådana jordbruks- och skogsbruksmetoder som avses i kommissionens meddelande av den 15 december 2021 om hållbara kretslopp för kol, inbegripet verksamheter inom beskogning, återbeskogning och hållbart skogsbruk; trädjordbruk och andra former av blandjordbruk; användning av fång- och mellangrödor, reducerad jordbearbetning samt ökning av landskapselement; omställning av åkermark till träda eller arealuttag till permanent gräsmark samt återställande av torvmark och våtmark. När kommissionen utvecklar certifieringsmetoder inom ramen för kolinlagrande markanvändning bör den ta hänsyn till behovet av att bidra till att säkerställa livsmedelstryggheten, behovet av att främja skyddet och återställandet av biologisk mångfald och ekosystem, och behovet av att undvika förvärvande av mark för spekulativa ändamål som leder till negativa effekter på landsbygdssamhällen, samt behovet av att respektera rättigheterna för lokalsamhällen och ursprungsbefolkningar som påverkas av denna verksamhet, i förekommande fall i enlighet med nationell rätt, både inom och utanför unionen. Kommissionen bör främja de verksamheter som har störst potential att ge positiva sidovinster för den biologiska mångfalden, samt beakta den långsiktiga skogsstrukturen, de kolpoolernas långsiktiga stabilitet, ekosystemens hälsa, motståndskraften och risken för naturliga störningar.

(26)

Verksamhetsutövare eller verksamhetsutövargrupper bör kunna rapportera sidovinster som bidrar till hållbarhetsmålen utöver minimikraven för hållbarhet. Därför bör deras rapportering stämma överens med de certifieringsmetoder, anpassade efter de olika verksamheterna för kolupptag, som kommissionen har utarbetat. Certifieringsmetoderna bör i möjligaste mån ge incitament till att generera sidovinster för den biologiska mångfalden som går längre än minimikraven för hållbarhet, i syfte att skapa en marknadspremie för de certifierade enheterna, till exempel genom att inkludera positiva förteckningar över verksamheter som bedöms generera sidovinster. Dessa ytterligare sidovinster skulle ge de certifierade enheterna ett högre ekonomiskt värde och skulle leda till högre intäkter för verksamhetsutövarna. Med detta i åtanke är det lämpligt att kommissionen prioriterar att utarbeta anpassade certifieringsmetoder för kolinlagrande markanvändning som ger betydande sidovinster för den biologiska mångfalden och bidrar till hållbar förvaltning av jordbruksmark och skog.

(27)

Kommissionen bör genom delegerade akter utarbeta detaljerade certifieringsmetoder för de olika typer av verksamheter som föreskrivs i denna förordning med beaktande av deras specifika särdrag för att göra det möjligt för verksamhetsutövare att på ett standardiserat, verifierbart, kostnadseffektivt och jämförbart sätt tillämpa de kvalitetskriterier som fastställs i denna förordning. Dessa metoder bör säkerställa en stabil och transparent certifiering av den nettovinst vid kolupptag eller vid minskning av utsläpp från mark som genereras genom verksamheten, samtidigt som de undviker oproportionerliga administrativa bördor för verksamhetsutövare eller verksamhetsutövargrupper, i synnerhet för småskaliga jordbrukare samt småskaliga skogsägare och skogsförvaltare, särskilt genom att tillåta tillämpning av förenklade regler för certifiering och revision såsom reglerna om grupprevision. Dessa metoder bör utarbetas i nära samråd med den expertgrupp om kolupptag som inrättats av kommissionen och alla andra intresserade aktörer. Metoderna bör vara grundade på den bästa tillgängliga vetenskapliga bevisningen, bygga på befintliga offentliga och privata system och metoder för certifiering av kolupptag eller minskningar av utsläpp från mark, samt ta hänsyn till alla relevanta standarder och regler som antagits på unionsnivå och nationell nivå.

(28)

Med tanke på behovet av att snabbt öka kolupptaget i unionen bör kommissionen i det första skedet av utvecklingen av certifieringsmetoder prioritera följande verksamheter: verksamheter som är mest mogna, som kan generera sidovinster i fråga om hållbarhet eller med avseende på vilka unionsrätt som är relevant för utvecklingen av dessa metoder redan har antagits; kolinlagrande markanvändning som bidrar till en hållbar förvaltning av jordbruksmark, skog och den marina miljön samt verksamheter som lagrar kol i träbaserade och biobaserade byggprodukter. Innovationsfonden innehåller regler som är relevanta för utvecklingen av certifieringsmetoder för bioenergi med avskiljning och lagring av kol och direkt luftavskiljning. För att undvika en ohållbar efterfrågan på råvaror från biomassa bör de ekonomiska fördelarna med certifieringen inte leda till att en bioenergianläggnings kapacitet ökar mer än vad som är nödvändigt för genomförandet av avskiljningen och lagringen av kol. Det är lämpligt att certifieringsmetoder som rör verksamheter för lagring av kol i den marina miljön, inbegripet världshaven, tar hänsyn till internationella framsteg när det gäller rapportering av kolupptag och senast tillgängliga vetenskapliga rön och, när sådana finns att tillgå, slutsatser i kommissionens rapport som utarbetas enligt artikel 17.2 i förordning (EU) 2018/841. För att främja en hållbar och effektiv användning av begränsade biomassaresurser är det dessutom lämpligt att certifieringsmetoderna för verksamheter som använder biomassa säkerställer att principen om kaskadanvändning av biomassa i enlighet med artikel 3.3 i direktiv (EU) 2018/2001 tillämpas, samtidigt som man förlitar sig på befintliga regler och förfaranden och undviker dubbelarbete. Reglerna för de nationella myndigheternas genomförande av denna princip fastställs i artikel 3.3, 3a och 3b i det direktivet.

(29)

För att säkerställa att certifieringsprocessen är trovärdig och tillförlitlig bör verksamheterna underställas en oberoende tredje parts revision som utförs av certifieringsorgan. I synnerhet bör alla verksamheter innan de genomförs genomgå en inledande certifieringsrevision, där det verifieras att de efterlever de kvalitetskriterier som fastställs i denna förordning, inklusive korrekt kvantifiering av de förväntade nettovinsterna. Alla verksamheter bör också genomgå regelbundna omcertifieringsrevisioner minst vart femte år, eller i annat fall oftare enligt vad som anges i den tillämpliga certifieringsmetoden baserat på den relevanta verksamhetens särdrag. Vid omcertifieringsrevisionerna bör det kontrolleras att verksamheten uppfyller kvalitetskriterierna i denna förordning och verifiera den nettovinst vid kolupptag eller vid nettominskning av utsläpp från mark som verksamheten ger upphov till. En omcertifieringsrevision bör utmynna i att certifieringsorganet utfärdar en revisionsrapport med en sammanfattning och, när så är lämpligt, ett uppdaterat certifikat om efterlevnad. Omcertifieringsrevisioner bör kunna genomföras oftare, inbegripet årligen, för alla verksamheter, särskilt verksamheter för kolinlagrande markanvändning. För att minska de administrativa kostnaderna för certifiering och omcertifiering bör verksamhetsutövare kunna använda tillförlitlig geografisk information som tillhandahålls av utbetalande organ genom det identifieringssystem för jordbruksskiften som fastställs i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/2116 (13). Kommissionen bör därför anta genomförandeakter för att fastställa strukturen, formatet och de tekniska specifikationerna för en verksamhetsplan inbegripet en övervakningsplan, och för revisionsrapporterna vid certifiering och omcertifiering.

(30)

För att kostnadseffektivt införa begränsningsåtgärder och för att verksamhetsutövare inom kolinlagrande markanvändning ska satsa på kolinlagrande markanvändning behöver de bättre kunskap, verktyg och metoder som gör det lättare att utvärdera och optimera de certifierade kolupptagen och minskningarna av utsläpp från mark. Detta är särskilt relevant för unionens småskaliga jordbrukare eller småskaliga skogsägare och skogsförvaltare som ofta saknar den kunskap och expertis som krävs för att genomföra verksamheter inom kolinlagrande markanvändning och uppfylla de kvalitetskriterier och tillhörande certifieringsmetoder som krävs. Därför är det lämpligt att kräva att producentorganisationerna gör det lättare att tillhandahålla relevanta rådgivningstjänster till sina medlemmar. Bland annat den gemensamma jordbrukspolitiken och nationellt statligt stöd kan vara ett sätt att tillhandahålla ekonomiskt stöd till interaktiva innovationsprojekt tillsammans med jordbrukare samt skogsägare och skogsförvaltare, och tillhandahållandet av rådgivningstjänster, kunskapsutbyte, utbildning och informationsinsatser.

(31)

I sitt meddelande av den 6 februari 2024 med titeln Att säkra vår framtid – Europas klimatmål för 2040 och vägen mot klimatneutralitet senast 2050 genom att bygga ett hållbart, rättvist och välmående samhälle anger kommissionen att det är mycket viktigt att skapa ytterligare affärsmöjligheter för en hållbar värdekedja för jordbruksbaserade livsmedel och att nyttja privata medel i samverkan med offentlig finansiering. Detta skulle kunna göras med hjälp av nya marknadsbaserade mekanismer som främjar hållbara livsmedel, eftersom det skulle kunna leda till både bättre livsmedelspriser som speglar hållbarheten, samt en rättvis ersättning för jordbrukare och en ny finansieringskälla för investeringar. Endast en tydlig samordning av alla industriella aktörer i hela livsmedelskedjan och fokus på rättvisa handelsmetoder i hela den kedjan kan frigöra de rätta incitamenten för hållbara jordbruksmetoder, säkerställa en anständig och hållbar inkomst för jordbrukare och generera intäkter för att stödja omställningen.

(32)

För att säkerställa en exakt, stabil och transparent verifiering bör de certifieringsorgan som ansvarar för att utföra certifieringprocessen ha den befogenhet och kompetens som krävs, och bör vara ackrediterade av ett nationellt ackrediteringsorgan enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) 765/2008 (14) eller vara erkända av en nationell behörig myndighet. För att undvika eventuella intressekonflikter bör certifieringsorganen också vara fullständigt oberoende av den verksamhetsutövare eller verksamhetsutövargrupp som utför den verksamhet som ska certifieras. Dessutom bör medlemsstaterna bidra till att säkerställa ett korrekt genomförande av certifieringsprocessen genom att övervaka verksamheten vid certifieringsorgan som är ackrediterade av de nationella ackrediteringsmyndigheterna och genom att informera certifieringsorganen och de relevanta certifieringssystemen om relevanta upptäckta fall av bristande överensstämmelse.

(33)

Certifieringssystem bör användas av verksamhetsutövare för att påvisa efterlevnad av denna förordning. Därför bör certifieringssystemen fungera på grundval av tillförlitliga och transparenta regler och förfaranden, och bör säkerställa oavvislighet beträffandeursprunget för, samt skydd mot bedrägeri avseende, information och uppgifter som verksamhetsutövare lämnar in, liksom exakthet, tillförlitlighet och integritet av sådan information och sådana uppgifter. Systemen bör också säkerställa att de certifierade kolupptagsenheterna eller enheterna för minskning av utsläpp från mark redovisas korrekt, särskilt genom att undvika dubbelräkning. Kommissionen bör därför anta genomförandeakter där tekniska harmoniserade regler för certifiering fastställs, innefattande lämpliga standarder för tillförlitlighet, transparens och redovisning och för oberoende revision som ska tillämpas i certifieringssystemen, för att säkerställa den rättsliga förutsebarhet som behövs angående de regler som är tillämpliga på verksamhetsutövare och certifieringssystem. För att säkerställa en kostnadseffektiv certifieringsprocess bör dessa tekniska harmoniserade regler för certifiering även ha som mål att minska den onödiga administrativa bördan för verksamhetsutövare, eller verksamhetsutövargrupper, och i synnerhet för små och medelstora företag, inbegripet småskaliga jordbrukare samt småskaliga skogsägare och skogsförvaltare.

(34)

För att säkerställa att kontrollen av certifieringen är tillförlitlig och harmoniserad bör kommissionen kunna anta beslut om att erkänna certifieringssystem som uppfyller kraven i denna förordning, inbegripet med avseende på teknisk kompetens, tillförlitlighet, transparens och oberoende revision. Sådana beslut om erkännande bör vara tidsbegränsade och bör offentliggöras. Kommissionen bör därför anta genomförandeakter om innehållet i och processerna för unionserkännande av certifieringssystem.

(35)

Bestämmelserna i Förenta nationernas ekonomiska kommission för Europas konvention om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor (Århuskonventionen), godkänd genom rådets beslut 2005/370/EG (15) vad gäller allmänhetens deltagande och tillgång till rättslig prövning, fortsätter att vara tillämpliga, där så är relevant.

(36)

För att säkerställa att certifierade enheter är transparenta och fullständigt spårbara och för att undvika risken för bedrägeri och dubbelräkning bör kommissionen inom fyra år från dagen för denna förordnings ikraftträdande upprätta och därefter upprätthålla ett unionsregister för permanenta kolupptag, kolinlagrande markanvändning och kollagring i produkter (unionsregistret). Kommissionen bör beakta de rapporter som avses i artikel 30.5 a i direktiv 2003/87/EG och artikel 17.3 i förordning (EU) 2018/841. Om en farhåga avseende bedrägeri framförs bör kommissionen utreda frågan och vidta lämpliga åtgärder, inbegripet genom att upphäva relevanta beslut eller annullera de berörda enheterna. Bedrägeri kan till exempel anses ha begåtts om fler än ett certifikat om efterlevnad utfärdas för samma verksamhet, eftersom verksamheten har registrerats under två olika certifieringssystem eller har registrerats två gånger under samma system. Vidare kan bedrägeri också anses ha begåtts när samma certifikat om efterlevnad används flera gånger för att göra samma påstående på grundval av en verksamhet eller en certifierad enhet. Unionsregistret bör använda automatiserade system, inbegripet elektroniska mallar för att offentliggöra minst den information som fastställs i en bilaga till den här förordningen. Driften av unionsregistret bör finansieras av årliga fasta avgifter som betalas av användarna i proportion till deras användning av unionsregistret och i tillräcklig utsträckning för att bidra till att täcka kostnaderna för inrättande och de årliga driftskostnaderna, till exempel kostnader för personal eller it-verktyg. Medel från sådana avgifter bör utgöra externa inkomster avsatta för särskilda ändamål i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) 2018/1046 (16). De bör särskilt täcka kostnaderna för it-verktyg, it-tjänster och it-säkerhet, inbegripet drift- och licenssystem samt kostnaderna för personal som arbetar med förvaltning av unionsregistret. Kommissionen bör genom delegerade akter fastställa de nödvändiga kraven för unionsregistret och de faktorer som bör beaktas vid fastställandet av nivån på användaravgifterna och hur de bör uppbäras. När kommissionen fastställer de kraven bör den också beakta behovet av att säkerställa tillräcklig tillsyn över handeln med certifierade enheter. Under det sista kvartalet av det år som föregår kalenderåret för tillämpning bör kommissionen anta en eller flera genomförandeakter för att fastställa eller revidera de enskilda belopp för användaravgifter som bör tillämpas det kalenderåret. Fram till dess att unionsregistret inrättas bör certifieringssystem som erkänns av kommissionen upprätta och upprätthålla driftskompatibla certifieringsregister. För att säkerställa transparens och fullständig spårbarhet när det gäller certifierade enheter och för att undvika risken för bedrägeri och dubbelräkning bör certifieringssystemen också använda automatiserade system, inbegripet elektroniska mallar för att offentliggöra minst den information som anges i en bilaga till den här förordningen. För att säkerställa lika villkor inom den inre marknaden bör kommissionen anta genomförandeakter där det sätts standarder och tekniska regler för dessa certifieringsregisters funktion och driftskompatibilitet. Certifierade enheter bör utfärdas av certifieringsregister eller, när det inrättats, av unionsregistret först efter det att en nettovinst vid kolupptag eller en nettovinst vid minskning av utsläpp från mark har genererats, på grundval av ett giltigt certifikat om efterlevnad efter genomförd omcertifieringsrevision. För att undvika dubbelt utfärdande och dubbel användning bör ingen certifierad enhet utfärdas mer än en gång och inte användas av mer än en fysisk eller juridisk person vid någon tidpunkt. Enheter för permanent kolupptag, koldioxidbindningsenheter för kolinlagrande markanvändning, enheter för kollagring i produkter och enheter för minskning av utsläpp från mark bör förbli åtskilda från varandra. För att ta hänsyn till den inneboende risken för återgång av upptaget kol bör koldioxidbindningsenheter för kolinlagrande markanvändning och enheter för kollagring i produkter löpa ut i slutet på övervakningsperioden för den relevanta verksamheten, och strykas i unionsregistret, eller, när det inrättats, i unionsregistret, såvida inte verksamhetsutövaren eller verksamhetsutövargruppen åtar sig att förlänga övervakningsperioden, i enlighet med reglerna i de tillämpliga certifieringsmetoderna.

(37)

Certifieringssystem har stor betydelse för att påvisa efterlevnaden av denna förordning. Därför bör certifieringssystemen regelbundet rapportera till kommissionen om sin verksamhet. Sådana rapporter bör offentliggöras, i sin helhet eller där så är lämpligt i ett aggregerat format, för att öka transparensen och förbättra kommissionens tillsyn. Vidare skulle en sådan rapportering tillhandahålla den information som kommissionen behöver för att rapportera om hur certifieringssystemen fungerar i syfte att kunna peka på bästa praxis och vid behov lägga fram ett lagstiftningsförslag om hur denna bästa praxis bör främjas ytterligare. För att säkerställa jämförbar och konsekvent rapportering bör kommissionen anta genomförandeakter där de tekniska specifikationerna för innehållet och formatet för de rapporter som ska utarbetas i certifieringssystemen fastställs.

(38)

För att ändra eller komplettera icke väsentliga delar av denna förordning bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt delegeras till kommissionen när det gäller att fastställa detaljerade certifieringsmetoder för olika typer av verksamheter, att fastställa standarder och tekniska regler för unionsregistrets funktion och att ändra bilagorna I och II. Det är särskilt viktigt att kommissionen genomför lämpliga samråd under sitt förberedande arbete, inklusive på expertnivå, och att dessa samråd genomförs i enlighet med principerna i det interinstitutionella avtalet om bättre lagstiftning av den 13 april 2016 (17). För att säkerställa lika stor delaktighet i förberedelsen av delegerade akter erhåller Europaparlamentet och rådet alla handlingar samtidigt som medlemsstaternas experter, och deras experter ges systematiskt tillträde till möten i kommissionens expertgrupper som arbetar med förberedelse av delegerade akter.

(39)

För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av denna förordning bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 (18). För att utöva de genomförandebefogenheter som fastställs i den här förordningen bör kommissionen i sina uppgifter enligt den här förordningen få assistans av den klimatförändringskommitté som inrättats genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1999 (19).

(40)

Kommissionen bör granska tillämpningen av denna förordning senast den 27 december 2027, och därefter inom sex månader efter resultatet av varje global översyn som överenskommits i artikel 14 i Parisavtalet. Denna förordning bör ses över avseende alla aspekter, med hänsyn till relevant utveckling i fråga om unionslagstiftning, inbegripet dess överensstämmelse med förordning (EU) 2018/841, Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/842 (20) och förordning (EU) 2021/1119, samt direktiven 2003/87/EG och (EU) 2018/2001, relevant utveckling i fråga om UNFCCC och Parisavtalet, inbegripet regler och riktlinjer för genomförandet av artikel 6 i det avtalet, tekniska och naturvetenskapliga framsteg, bästa praxis och marknadsutveckling inom kolupptag, potentialen för permanent kollagring i tredjeländer, med förbehåll för förekomsten av internationella avtal som avses i kapitel III i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1735 (21), samtidigt som det föreskrivs likvärdiga villkor i förhållande till dem som anges i direktiv 2009/31/EG för att säkerställa att geologisk lagring av koldioxid som avskilts är permanent säker och miljömässigt säker, miljöpåverkan av den ökade användningen av biomassa till följd av den här förordningen, inbegripet inverkan på markförstöring och återställandet av ekosystem, inverkan på livsmedelstryggheten i unionen och markspekulation samt certifieringsprocessens kostnad.

(41)

Senast den 31 juli 2026 bör kommissionen se över inkluderingen av IPCC:s källkategori jordbruk, underkategorierna 3.A metanbildning i mag-tarmkanalen och 3.B gödselhantering, enligt förordning (EU) 2018/1999 och de genomförandeakter som antas enligt den förordningen, i de utsläppsminskningar som omfattas av den här förordningen, med beaktande av alternativkostnader, regelverkets utveckling, eventuella negativa effekter som leder till ökade växthusgasutsläpp samt unionens klimatmål för 2040, som föreslås i enlighet med förordning (EU) 2021/1119, överlämna en rapport till Europaparlamentet och rådet och, där så är lämpligt, lägga fram ett lagstiftningsförslag. I samband med den översynen bör det övervägas hur de potentiella enheter som genereras av sådana verksamheter bör kategoriseras. Utformningen av en pilotcertifieringsmetod för verksamheter som minskar jordbruksutsläppen från metanbildning i mag-tarmkanalen och gödselhantering bör också påskyndas, som förberedelse inför kommissionens översyn 2026.

(42)

Det är lämpligt att certifikaten om efterlevnad och de certifierade enheterna ligger till grund för olika slutanvändningar, såsom bevis på klimatrelaterade och andra miljörelaterade påståenden från företag, inbegripet i förhållande till biologisk mångfald, eller utbyte av certifierade enheter genom frivilliga koldioxidmarknader. Kommissionen bör därför bedöma och, när så är lämpligt, lägga fram ett lagstiftningsförslag om behovet av ytterligare krav i syfte att anpassa denna förordning till reglerna och vägledningen i artikel 6.2 och 6.4 i Parisavtalet och till bästa praxis på de frivilliga koldioxidmarknaderna. I denna bedömning bör en jämförelse göras av de metodologiska kraven, inbegripet referensscenarier, övervakningsperioder, verksamhetsperioder, additionalitet, läckage, icke-permanens och ansvar, samt ta itu med kraven i samband med godkännande och motsvarande justeringar. I bedömningen bör det också fastställas huruvida det är lämpligt att göra en åtskillnad mellan slutanvändningarna för varje typ av enhet samt bestämma de motsvarande kraven för privata aktörers eller tredje parters användning av enheter, inbegripet de frivilliga koldioxidmarknaderna och de internationella ordningarna för efterlevnad, samtidigt som överensstämmelse säkerställs med relevanta unionsrättsakter såsom förordningarna (EU) 2018/1999 och (EU) 2021/1119 och Europaparlamentets och rådets direktiv 2022/2464 (22), det register för internationellt överförbara utsläppsbegränsningsresultat enligt artikel 6 i Parisavtalet som avses i artikel 40 i förordning (EU) 2018/1999 samt ett framtida direktiv om styrkande och framförande av uttryckliga miljöpåståenden.

(43)

Eftersom målet för denna förordning, nämligen att främja kolupptag och minskning av utsläpp från mark av hög kvalitet och samtidigt minimera risken för grönmålning, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av åtgärdens omfattning och verkningar, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.