Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/886 av den 13 mars 2024 om ändring av förordningarna (EU) nr 260/2012 och (EU) 2021/1230 och direktiven 98/26/EG och (EU) 2015/2366 vad gäller omedelbara betalningar i euro (Text av betydelse för EES)

(1)

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 260/2012 (4) utgör grunden för det gemensamma eurobetalningsområdet (Sepa). För att skapa gynnsamma villkor för ökad konkurrens, särskilt för betalningar vid interaktionspunkten, bör Sepa-projektet kontinuerligt uppdateras för att återspegla innovation och marknadsutveckling när det gäller betalningar, främja utvecklingen av nya unionsomfattande betalningsprodukter och underlätta tillträdet för nya marknadsaktörer.

(2)

Under 2017 kom betaltjänstleverantörer under ledning av Europeiska betalningsrådet överens om ett unionsomfattande system för omedelbara betalningar i euro. Den europeiska betalningssektorns insatser har inte visat sig vara tillräckliga för att säkerställa en omfattande användning av omedelbara betalningar i euro på unionsnivå. Endast en utbredd och snabbt ökad användning av sådana betalningar skulle kunna frigöra de fullständiga nätverkseffekterna av omedelbara betalningar i euro, och leda till fördelar och ekonomiska effektivitetsvinster för betaltjänstanvändare och betaltjänstleverantörer, minskad marknadskoncentration och ökad konkurrens och valfrihet i fråga om elektroniska betalningar, särskilt för gränsöverskridande betalningar vid interaktionspunkten.

(3)

Genom förordning (EU) nr 260/2012 fastställdes tekniska och affärsmässiga krav för betalningar och autogireringar i euro. Omedelbara betalningar i euro är en relativt ny kategori av betalningar i euro som uppstod på marknaden först efter antagandet av den förordningen. Det är därför nödvändigt att fastställa särskilda krav som gäller för omedelbara betalningar i euro, utöver de allmänna krav som gäller för alla betalningar, i syfte att säkerställa den inre marknadens korrekta funktion och integration.

(4)

För att göra omedelbara betalningar mer tillgängliga och se till att fördelarna med dem också kommer betaltjänstanvändare till godo bör de medlemsstater som inte har euron som valuta kunna tillämpa regler som motsvarar de regler som fastställs i denna ändringsförordning på inhemska omedelbara betalningar i sin egen valuta.

(5)

Ett antal nationella regleringslösningar har redan antagits eller föreslagits för att öka användningen av omedelbara betalningar i euro, bland annat genom att stärka betaltjänstanvändares skydd mot att medel sänds till en oavsiktlig betalningsmottagare och genom att specificera förfarandet för fullgörande av de skyldigheter som följer av restriktiva åtgärder som har antagits av unionen. Skillnaderna mellan dessa nationella regleringslösningar innebär en risk för att den inre marknaden fragmenteras, vilket skulle leda till ökade efterlevnadskostnader till följd av olika uppsättningar nationella regleringskrav och ett försvårat genomförande av gränsöverskridande omedelbara betalningar. Enhetliga regler för omedelbara betalningar i euro, inbegripet gränsöverskridande omedelbara betalningar, bör därför införas för att förhindra att sådana hinder uppstår.

(6)

Innan omedelbara betalningar uppstod sammanfördes betalningstransaktioner i allmänhet av betaltjänstleverantörer och lämnades in till ett system för betalning av mindre belopp för behandling, clearing och avveckling vid på förhand bestämda tidpunkter. I de system för betalning av mindre belopp som för närvarande används för att hantera omedelbara betalningar i euro lämnas betalningstransaktionerna dock in individuellt och behandlas dygnet runt och i realtid. För att återspegla detta är det nödvändigt att ändra definitionen av begreppet system för betalning av mindre belopp i förordning (EU) nr 260/2012.

(7)

Att säkerställa att alla betaltjänstanvändare i unionen kan lämna betalningsorder för, och ta emot, omedelbara betalningar i euro är en förutsättning för en ökad användning av sådana transaktioner. I nuläget erbjuder minst en tredjedel av betaltjänstleverantörerna i unionen inte en betaltjänst för att sända och ta emot omedelbara betalningar i euro. Dessutom har den takt med vilken betaltjänstleverantörerna har infört omedelbara betalningar i sitt tjänsteutbud under de senaste åren varit för långsam, vilket hindrar ytterligare integration av den inre marknaden, undergräver unionens öppna strategiska oberoende och begränsar de potentiella fördelarna för betaltjänstanvändare. Betaltjänstleverantörer som tillhandahåller en betaltjänst för att sända och ta emot betalningar i euro till sina betaltjänstanvändare bör därför vara skyldiga att erbjuda en betaltjänst för att sända och ta emot omedelbara betalningar i euro till alla sina betaltjänstanvändare. Detta krav bör gälla alla betalkonton som betaltjänstleverantörer förvaltar för sina betaltjänstanvändare, inbegripet betalkonton med grundläggande funktioner enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/92/EU (5).

(8)

För att skapa en integrerad marknad för omedelbara betalningar i euro är det väsentligt att sådana transaktioner hanteras i enlighet med en gemensam uppsättning regler och krav. En omedelbar betalning i euro gör det möjligt att kreditera medel till en betalningsmottagares konto inom några sekunder och dygnet runt. Denna tillgänglighet dygnet runt varje dag på året är ett oskiljaktigt inslag i omedelbara betalningar, som bör uppfylla särskilda villkor, bland annat när det gäller tidpunkten för mottagande av betalningsorder, hantering, kreditering och valuteringsdag.

(9)

Europeiska centralbanken (ECB) och de nationella centralbankerna bör, när de inte agerar i egenskap av monetära myndigheter eller andra offentliga myndigheter, kunna begränsa erbjudandet om en betaltjänst för att sända omedelbara betalningar i euro till den tidsperiod under vilken ECB och de nationella centralbankerna erbjuder en betaltjänst för att sända och ta emot icke-omedelbara betalningar i euro. Skälet till att tillåta denna begränsning är att det kan vara nödvändigt för att ECB eller en nationell centralbank, på grund av särdrag i dess interna operativa arrangemang, alltid ska kunna följa artikel 123 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget).

(10)

Betaltjänstleverantörer som är etablerade i en medlemsstat som inte har euron som valuta kan ha begränsad tillgång till likviditet i euro utanför kontorstid. Det är därför proportionerligt att föreskriva en möjlighet att sådana betaltjänstleverantörer begär förhandstillstånd från sina behöriga myndigheter för att tillhandahålla en betaltjänst för att sända omedelbara betalningar från konton som är denominerade i den medlemsstatens nationella valuta utanför kontorstid endast upp till en viss gräns per transaktion. De behöriga myndigheterna bör kunna bevilja ett sådant tillstånd på grundval av sin bedömning av en betaltjänstleverantörs tillgång till likviditet i euro.

(11)

I medlemsstaterna finns det en rad olika betalningsinitieringskanaler genom vilka betaltjänstanvändare kan lämna en betalningsorder för en betalning i euro, till exempel via en internetbank, en mobilapplikation, en uttagsautomat, en självbetjäningsterminal, i en filial eller per telefon. För att säkerställa att alla betaltjänstanvändare har tillgång till omedelbara betalningar i euro bör det inte finnas någon skillnad i fråga om de betalningsinitieringskanaler genom vilka betaltjänstanvändare kan lämna betalningsorder för omedelbara betalningar och andra betalningar. Om det är möjligt för en betaltjänstanvändare att till en betaltjänstleverantör lämna in flera betalningsorder för betalningar i euro som ett paket, bör det också vara möjligt att lämna in flera betalningsorder för omedelbara betalningar i euro som ett paket. Betaltjänstleverantörer bör som standard kunna erbjuda alla betalningar i euro som initieras av deras betaltjänstanvändare som omedelbara betalningar i euro.

(12)

Eftersom vissa betalningsinitieringskanaler, såsom lokala bankkontor för privatkunder, inte är tillgängliga dygnet runt, bör tidpunkten för mottagande av en pappersbaserad betalningsorder för en omedelbar betalning vara den tidpunkt då den pappersbaserade betalningsordern förs in i det interna systemet hos betalarens betaltjänstleverantör, vilket bör ske så snart sådana betalningsinitieringskanaler finns tillgängliga.

(13)

Om en betaltjänstanvändare lämnar in flera betalningsorder för omedelbara betalningar som ett paket till sin betaltjänstleverantör bör den betaltjänstleverantören omedelbart börja dela upp det paketet så att det omvandlas till enskilda omedelbara betalningstransaktioner. Tidpunkten för mottagande av en betalningsorder för en omedelbar betalning som lämnas in i ett paket med flera betalningsorder bör vara den tidpunkt då den efterföljande enskilda omedelbara betalningstransaktionen har delats upp, med beaktande av eventuella kapacitetsbegränsningar i ett system för betalning av mindre belopp som betalarens betaltjänstleverantör har informerats om. Omedelbart efter det att paketet har delats upp bör betalarens betaltjänstleverantör översända den enskilda omedelbara betalningstransaktionen till betalningsmottagarens betaltjänstleverantör. Detta översändande bör ske utan att det påverkar eventuella lösningar som tillhandahålls av system för betalning av mindre belopp och som gör det möjligt att konvertera flera betalningsorder för omedelbara betalningar som paket till enskilda omedelbara betalningstransaktioner.

(14)

Om en betalningsorder för en omedelbar betalning i euro lämnas in från ett betalkonto som inte är denominerat i euro, bör tidpunkten för mottagandet vara den tidpunkt då betalarens betaltjänstleverantör, omedelbart efter det att den betalningsordern för en omedelbar betalning i euro har lämnats till den, räknar om transaktionsbeloppet till euro från den valuta i vilken betalkontot är denominerat.

(15)

Betalningsinstitut och institut för elektroniska pengar bör bidra till att underlätta användningen av omedelbara betalningar i euro och bör därför omfattas av kraven i denna ändringsförordning. Betalningsinstitut och institut för elektroniska pengar ingår dock inte i förteckningen över enheter som omfattas av definitionen av begreppet institut i Europaparlamentets och rådets direktiv 98/26/EG (6). Följaktligen hindras betalningsinstitut och institut för elektroniska pengar i praktiken från att delta i de system som medlemsstaterna har betecknat som system enligt det direktivet. Den därav följande oförmågan att delta i sådana betalningssystem kan hindra betalningsinstitut och institut för elektroniska pengar från att tillhandahålla omedelbara betalningar i euro på ett effektivt och konkurrenskraftigt sätt. Det är därför motiverat att ändra direktiv 98/26/EG så att betalningsinstitut och institut för elektroniska pengar ingår i förteckningen över enheter som omfattas av definitionen av begreppet institut i det direktivet, men endast för att definiera deltagare i ett betalningssystem.

(16)

Betalningsinstitut och institut för elektroniska pengar bör uppfylla kraven och respektera reglerna för betalningssystem som medlemsstaterna har betecknat enligt direktiv 98/26/EG för att få delta i dessa system. Med tanke på vikten av det potentiella bidraget från betalningsinstitut och institut för elektroniska pengar för att underlätta användningen av omedelbara betalningar i euro, och vikten av att så snart som möjligt återställa lika villkor mellan banker och dessa institut, är det nödvändigt att ge medlemsstaterna en kort tidsfrist för att införliva och tillämpa ändringarna av direktiv 98/26/EG och lämpliga tidsfrister för att tillämpa denna ändringsförordning på betalningsinstitut och institut för elektroniska pengar. För att säkerställa verkligt lika villkor för deltagare i system som medlemsstaterna har betecknat enligt det direktivet, upprätthålla dessa systems stabilitet och integritet och säkerställa en övergripande riskhantering av betalningsinstitut och institut för elektroniska pengar, är det nödvändigt att vidareutveckla vissa bestämmelser i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/2366 (7) för betalningsinstitut och institut för elektroniska pengar som ansöker om deltagande och deltar i system som medlemsstaterna har betecknat enligt direktiv 98/26/EG. Dessa bestämmelser avser skydd av användarnas medel, styrarrangemang och kontinuitetsarrangemang. Ändringarna av direktiv (EU) 2015/2366 förväntas ses över ytterligare av Europaparlamentet och rådet när de överväger kommissionens förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om betaltjänster och e-penningtjänster på den inre marknaden, om ändring av direktiv 98/26/EG och om upphävande av direktiven (EU) 2015/2366 och 2009/110/EG och kommissionens förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om betaltjänster på den inre marknaden och om ändring av förordning (EU) nr 1093/2010.

(17)

Betaltjänstanvändare är mycket känsliga för nivån på de avgifter som tas ut för utbytbara betalningsmetoder. Avgiftsnivån kan därför styra dem till eller bort från en viss betalningsmetod. På de nationella marknader där högre transaktionsavgifter för omedelbara betalningar i euro har tagits ut, jämfört med avgifter för andra betalningar i euro, är användningen av omedelbara betalningar låg. Detta har hindrat uppnåendet av den kritiska massa av omedelbara betalningar i euro som krävs för att förverkliga de fullständiga nätverkseffekterna för både betaltjänstleverantörer och betaltjänstanvändare. Därför bör alla typer av avgifter som tas ut från betalare och betalningsmottagare för genomförande av omedelbara betalningar i euro, inbegripet transaktionsavgifter eller schablonavgifter, inte överstiga sådana avgifter som tas ut från samma betaltjänstanvändare för motsvarande typer av andra betalningar i euro. Det är inte önskvärt att betaltjänstleverantörer kringgår syftet med detta krav. Vid identifieringen av motsvarande typer av betalningar bör det vara möjligt att använda kriterier som betalningsinitieringskanal eller betalningsinstrument som används för att initiera betalningen, kundstatus och ytterligare funktioner eller tjänster.

(18)

Allmänt förekommande omedelbara betalningar i euro ger betaltjänstleverantörer möjlighet att utveckla nya betalningslösningar, såsom mobila betalningsapplikationer, vilket underlättar användningen av omedelbara betalningar i euro för betalningar vid interaktionspunkten. Sådana betalningslösningar kan omfatta ytterligare funktioner eller tjänster som erbjuds betalare och betalningsmottagare, såsom betalningsinitiering, tvistlösning eller återbetalning. Betaltjänstleverantörer bör kunna besluta om avgifterna för sådana ytterligare funktioner eller tjänster som erbjuds utöver den underliggande omedelbara betalningen. En betalningslösning som grundas på en omedelbar betalning och som omfattar ytterligare funktioner eller tjänster bör inte anses vara av motsvarande karaktär som en icke-omedelbar betalning som erbjuds utan samma ytterligare funktioner eller tjänster. Om det är möjligt för en betaltjänstanvändare att lämna in betalningsorder för icke-omedelbara betalningar utan några ytterligare funktioner eller tjänster bör samma möjlighet också vara tillgänglig för omedelbara betalningar i euro. Det bör säkerställas att det ur betaltjänstanvändarens perspektiv inte är dyrare att sända eller ta emot en omedelbar betalning i euro än att sända eller ta emot en icke-omedelbar betalning i euro som tillhandahålls med samma ytterligare funktioner eller tjänster. I synnerhet bör betaltjänstleverantörer som erbjuder olika varianter av en betalningslösning, där det enda kännetecken som särskiljer dem är användningen av omedelbara betalningar i det ena fallet och icke-omedelbara betalningar i det andra, säkerställa att den totala avgiften för varianten omedelbara betalningar i euro inte är högre än avgiften för varianten icke-omedelbara betalningar i euro.

(19)

För att betaltjänstanvändare ska få större handlingsfrihet när de använder omedelbara betalningar bör en betaltjänstanvändare kunna fastställa en individuell gräns i form av ett högsta belopp, antingen per dag eller per transaktion, som denne kan sända genom omedelbar betalning. Betaltjänstanvändare bör när som helst, utan svårigheter och med omedelbar verkan kunna ändra eller ta bort dessa individuella gränser.

(20)

Säkerheten för både omedelbara och icke-omedelbara betalningar i euro är avgörande för att öka betaltjänstanvändares förtroende för betaltjänsten för att sända och ta emot betalningar och säkerställa att den används. Enligt direktiv (EU) 2015/2366 är den enda avgörande faktorn för ett korrekt genomförande av transaktionen med avseende på betalningsmottagaren den unika identifikationskoden, såsom den definieras i det direktivet, och betaltjänstleverantörer behöver inte kontrollera betalningsmottagarens namn. Betaltjänstleverantörer bör ha infört solida och uppdaterade åtgärder för att upptäcka och förebygga bedrägerier, som är utformade för att förhindra att en betalning sänds till en oavsiktlig betalningsmottagare till följd av bedrägerier eller fel, eftersom det kan vara omöjligt för betalaren att återvinna medlen innan dessa medel krediteras betalningsmottagarens konto. Betaltjänstleverantörer bör ha en viss flexibilitet när det gäller att utforma de lämpligaste åtgärderna för att hantera olika betalningsinitieringsalternativ. Sådana åtgärder bör inte leda till att betaltjänstanvändare debiteras några ytterligare avgifter. Betaltjänstleverantörer bör därför tillhandahålla en tjänst som säkerställer kontroll av den betalningsmottagare till vilken betalaren avser att sända en betalning (tjänst som säkerställer kontroll). För att undvika onödig friktion vid eller förseningar av hanteringen av transaktionen bör betalarens betaltjänstleverantör utföra en sådan tjänst omedelbart efter det att betalaren har lämnat relevanta uppgifter om betalningsmottagaren och innan betalaren ges möjlighet att godkänna betalningen.

(21)

Vissa attribut för namnet på den betalningsmottagare till vars konto betalaren vill göra en betalning, såsom förekomsten av diakritiska tecken eller olika möjliga translittereringar av namn i olika alfabet, skillnader mellan vanligt använda namn och namn som anges på formella handlingar, kan leda till en situation där det namn på betalningsmottagaren som angetts av betalaren och det namn som är knutet till det betalkontonummer som avses i punkt 1 a i bilagan till förordning (EU) nr 260/2012 (betalkontonummer), som angetts av betalaren, inte överensstämmer exakt men ändå nästan överensstämmer med varandra. I sådana fall bör betaltjänstleverantören, för att undvika onödig friktion vid hanteringen av betalningar i euro och underlätta betalarens beslut om huruvida den planerade transaktionen ska genomföras, upplysa betalaren om namnet på den betalningsmottagare som är knuten till det betalkontonummer som betalaren har angett på ett sätt som säkerställer efterlevnad av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 (8).

(22)

Godkännande av en betalning när betalningsmottagaren inte har kontrollerats kan leda till att medlen överförs till en oavsiktlig betalningsmottagare. Betaltjänstleverantörer bör inte hållas ansvariga för genomförandet av en transaktion till en oavsiktlig betalningsmottagare på grundval av en felaktig unik identifikationskod enligt artikel 88 i direktiv (EU) 2015/2366, i den mån betaltjänstleverantörerna korrekt utför den tjänst som säkerställer kontroll. Om betaltjänstleverantörerna, inbegripet leverantörer av betalningsinitieringstjänster, inte utför en sådan tjänst korrekt och om en sådan underlåtenhet leder till en bristfälligt genomförd betalningstransaktion, bör dessa betaltjänstleverantörer utan dröjsmål återbetala det överförda beloppet till betalaren och, i förekommande fall, återställa det debiterade betalkontots kontoställning till den som skulle ha förelegat om betalningstransaktionen inte hade ägt rum. Betaltjänstleverantörer bör informera betaltjänstanvändare om konsekvenserna för betaltjänstleverantörernas ansvar och betaltjänstanvändarnas rätt till återbetalning om betaltjänstanvändarna väljer att ignorera en underrättelse som lämnats i enlighet med denna ändringsförordning.

(23)

Den tjänst som säkerställer kontroll bör i möjligaste mån utföras i enlighet med en unionsomfattande uppsättning regler och standarder för att främja ett smidigt och interoperabelt genomförande. Denna uppsättning regler och standarder kan utvecklas av organisationer som består av eller företräder betaltjänstleverantörer.

(24)

Betaltjänstanvändare som inte är konsumenter och som lämnar in flera betalningsorder som ett paket bör när som helst under avtalsförhållandet med betaltjänstleverantören kunna välja att inte ta emot den tjänst som säkerställer kontroll. Efter att dessa betaltjänstanvändare har valt att inte ta emot den tjänst som säkerställer kontroll bör de återigen kunna välja att använda den tjänst som säkerställer kontroll.

(25)

Det är av avgörande betydelse att betaltjänstleverantörer faktiskt fullgör de skyldigheter som följer av restriktiva åtgärder som har antagits av unionen i enlighet med artikel 215 i EUF-fördraget med avseende på en person, ett organ eller en enhet som är föremål för frysning av tillgångar eller förbud mot att göra medel eller ekonomiska resurser tillgängliga för eller till förmån för dem, antingen direkt eller indirekt (riktade finansiella restriktiva åtgärder). Unionsrätten innehåller dock inga regler om det förfarande eller de verktyg som betaltjänstleverantörer ska använda för att säkerställa att de fullgör dessa skyldigheter. Betaltjänstleverantörerna tillämpar således olika metoder, utifrån sina individuella val eller de riktlinjer som tillhandahålls av de berörda nationella myndigheterna. Praxisen att fullgöra de skyldigheter som följer av riktade finansiella restriktiva åtgärder genom att kontrollera den betalare och den betalningsmottagare som är involverad i varje betalningstransaktion, oavsett om den är nationell eller gränsöverskridande, leder till att ett mycket stort antal betalningar markeras som potentiellt involverande personer eller enheter som är föremål för riktade finansiella restriktiva åtgärder. Den stora majoriteten av sådana markerade transaktioner visar sig dock, efter kontroll, inte involvera några av de personer eller enheter som är föremål för riktade finansiella restriktiva åtgärder. På grund av omedelbara betalningars karaktär är det omöjligt för betaltjänstleverantörer att inom den korta tidsfrist som krävs kontrollera dessa markerade transaktioner, och de avvisas därför. Denna situation skapar operativa utmaningar för betaltjänstleverantörer när det gäller att erbjuda en betaltjänst för att sända och ta emot omedelbara betalningar till sina betaltjänstanvändare i hela unionen på ett tillförlitligt och förutsägbart sätt. För att skapa större rättssäkerhet, öka effektiviteten i betaltjänstleverantörernas ansträngningar att i samband med omedelbara betalningar i euro fullgöra de skyldigheter som följer av riktade finansiella restriktiva åtgärder och förebygga onödiga hinder för att sända och ta emot omedelbara betalningar bör betaltjänstleverantörer regelbundet, och åtminstone dagligen, kontrollera om deras betaltjänstanvändare är personer eller enheter som är föremål för riktade finansiella restriktiva åtgärder och inte längre tillämpa några transaktionsbaserade kontroller i det specifika sammanhanget. Skyldigheten för betaltjänstleverantörer att regelbundet kontrollera sina betaltjänstanvändare avser endast personer eller enheter som är föremål för riktade finansiella restriktiva åtgärder. Andra typer av restriktiva åtgärder som har antagits i enlighet med artikel 215 i EUF-fördraget eller restriktiva åtgärder som inte har antagits i enlighet med artikel 215 i EUF-fördraget omfattas inte av tillämpningsområdet för denna skyldighet.

(26)

För att förhindra initiering av omedelbara betalningar från betalkonton som tillhör personer eller enheter som är föremål för riktade finansiella restriktiva åtgärder och för att omedelbart frysa medel som sänds till sådana betalkonton, bör betaltjänstleverantörer utföra kontroller av sina betaltjänstanvändare omedelbart efter ikraftträdandet av en ny riktad finansiell restriktiv åtgärd. Denna skyldighet bör gälla alla betaltjänstleverantörer som sänder eller tar emot omedelbara betalningar i euro, så att det säkerställs att alla betaltjänstleverantörer faktiskt fullgör de skyldigheter som följer av riktade finansiella restriktiva åtgärder. Skyldigheten för betaltjänstleverantörer att regelbundet kontrollera om deras betaltjänstanvändare är personer eller enheter som är föremål för riktade finansiella restriktiva åtgärder påverkar inte åtgärder som betaltjänstleverantörerna bör kunna vidta för att följa unionsrätten om förhindrande av penningtvätt och finansiering av terrorism, särskilt de riskbaserade kraven däri, för att följa andra restriktiva åtgärder än frysning av tillgångar eller förbud mot att göra medel eller ekonomiska resurser tillgängliga, som har antagits i enlighet med artikel 215 i EUF-fördraget, eller för att följa restriktiva åtgärder som inte har antagits i enlighet med artikel 215 i EUF-fördraget.

(27)

Överträdelser av de bestämmelser som införs genom denna ändringsförordning bör vara föremål för sanktioner som påförs av medlemsstaternas behöriga myndigheter eller rättsliga myndigheter. Dessa sanktioner bör vara effektiva, proportionella och avskräckande. För att underlätta det ömsesidiga förtroendet mellan betaltjänstleverantörer och mellan relevanta behöriga myndigheter för ett enhetligt och grundligt genomförande av en harmoniserad strategi för betaltjänstleverantörers efterlevnad av de skyldigheter som följer av riktade finansiella restriktiva åtgärder är det i synnerhet lämpligt att på unionsnivå harmonisera en gemensam standard för taket på de sanktioner som ska påföras när betaltjänstleverantörer överträder sina skyldigheter att kontrollera huruvida deras betaltjänstanvändare är personer eller enheter som är föremål för riktade finansiella restriktiva åtgärder. Det bör vara möjligt att påföra sanktioner inte bara för betaltjänstleverantörer utan även för fysiska personer som ingår i en betaltjänstleverantörs företagsledning eller ledningsorgan.

(28)

Betaltjänstleverantörer behöver tillräckligt med tid för att fullgöra de skyldigheter som anges i denna ändringsförordning. Det är därför lämpligt att införa dessa skyldigheter gradvis så att betaltjänstleverantörerna kan använda sina resurser på ett effektivare sätt. Skyldigheten att erbjuda en betaltjänst för att sända omedelbara betalningar bör därför tillämpas senare och föregås av en skyldighet att erbjuda en betaltjänst för att ta emot omedelbara betalningar, eftersom tjänsten för att sända omedelbara betalningar tenderar att vara den dyrare och mer komplicerade av de två tjänsterna när det gäller genomförandet och dess genomförande kräver därför mer tid. Den tjänsten som säkerställer kontroll är relevant för betaltjänstleverantörer som erbjuder en betaltjänst för att sända betalningar.

Skyldigheten att erbjuda den tjänst som säkerställer kontroll bör därför gälla från samma tidpunkt som skyldigheten att erbjuda en betaltjänst för att sända omedelbara betalningar. Skyldigheterna i fråga om avgifter och ett harmoniserat förfarande för att säkerställa efterlevnad av skyldigheter som följer av riktade finansiella restriktiva åtgärder bör gälla så snart betaltjänstleverantörerna är skyldiga att erbjuda en betaltjänst för att ta emot omedelbara betalningar. För att betaltjänstleverantörer som är etablerade i medlemsstater som inte har euron som valuta effektivt ska kunna allokera nödvändiga resurser för att genomföra omedelbara betalningar i euro, bör de skyldigheter som anges i denna ändringsförordning gälla för sådana betaltjänstleverantörer från och med senare datum än för betaltjänstleverantörer som är etablerade i medlemsstater som har euron som valuta. Införandet av de olika skyldigheterna bör ske gradvis, precis som för betaltjänstleverantörer som är etablerade i euroområdet. Om euron införs som valuta i en medlemsstat som inte har euron som valuta före dessa senare datum bör betaltjänstleverantörerna i den medlemsstaten följa denna ändringsförordning inom ett år efter anslutningen till euroområdet och inte senare än de respektive datum som anges för betaltjänstleverantörer i de medlemsstater som inte har euron som valuta. Sådana betaltjänstleverantörer bör dock ha möjlighet att följa denna ändringsförordning tidigare än de respektive datum som fastställs för betaltjänstleverantörer i de medlemsstater som har euron som valuta.

(29)

Kommissionen bör lägga fram en rapport för Europaparlamentet och rådet med en utvärdering av utvecklingen av avgifterna för betalkonton samt för nationella och gränsöverskridande betalningar och omedelbara betalningar i euro och i andra valutor sedan antagandet av kommissionens lagstiftningsförslag om denna ändringsförordning, dvs. den 26 oktober 2022, för att övervaka eventuella effekter av denna ändringsförordning på prissättningen av konton, icke-omedelbara betalningar och omedelbara betalningar. Kommissionen bör också utvärdera omfattningen och effektiviteten av en betaltjänstleverantörs skyldighet att regelbundet kontrollera om dess betaltjänstanvändare är personer eller enheter som är föremål för riktade finansiella restriktiva åtgärder för att förebygga onödiga hinder för att sända och ta emot omedelbara betalningar. Kommissionen bör också lägga fram en rapport för Europaparlamentet och rådet med en bedömning av de återstående hindren för att genomföra omedelbara betalningar under olika omständigheter, inbegripet betalningar vid interaktionspunkten. Rapporten bör innehålla en bedömning av standardiseringsnivån för den teknik som är relevant för användningen av omedelbara betalningar, såsom QR-koder, NFC och Bluetooth.

(30)

Enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/1230 (9) ska de avgifter som en betaltjänstleverantör som är etablerad i en medlemsstat som inte har euron som valuta tar ut för gränsöverskridande betalningar i euro vara desamma som de avgifter som betaltjänstleverantören tar ut för nationella betalningar i den medlemsstatens nationella valuta. I situationer där en sådan betaltjänstleverantör tar ut högre avgifter för nationella omedelbara betalningar i nationell valuta än för nationella icke-omedelbara betalningar i nationell valuta, och därmed även högre avgifter än för gränsöverskridande icke-omedelbara betalningar i euro, skulle den avgiftsnivå som en sådan betaltjänstleverantör skulle vara skyldig att tillämpa enligt förordning (EU) 2021/1230 för gränsöverskridande omedelbara betalningar i euro vara högre än avgifterna för gränsöverskridande icke-omedelbara betalningar i euro. I sådana situationer är det, för att undvika motstridiga krav och med beaktande av det centrala målet att styra betaltjänstanvändare mot omedelbara betalningar i euro, lämpligt att kräva att de avgifter som tas ut av betalare och betalningsmottagare för gränsöverskridande omedelbara betalningar i euro inte överstiger de avgifter som tas ut för gränsöverskridande icke-omedelbara betalningar i euro.

(31)

Förordningarna (EU) nr 260/2012 och (EU) 2021/1230 och direktiven 98/26/EG och (EU) 2015/2366 bör därför ändras i enlighet med detta.

(32)

All behandling av personuppgifter i samband med tillhandahållande av betalningar, eller den tjänst som säkerställer kontroll, och kontroll av huruvida betaltjänstanvändare är personer eller enheter som är föremål för riktade finansiella restriktiva åtgärder, bör vara förenlig med förordning (EU) 2016/679. Behandlingen av fysiska personers namn och betalkontonummer är proportionerlig och nödvändig för att förhindra bedrägliga transaktioner, upptäcka fel och säkerställa efterlevnad av riktade finansiella restriktiva åtgärder.

(33)

Eftersom målen för denna förordning, nämligen att inrätta nödvändiga enhetliga regler på unionsnivå för gränsöverskridande omedelbara betalningar i euro och att öka den totala användningen av omedelbara betalningar i euro, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna eftersom de inte kan ålägga betaltjänstleverantörer i andra medlemsstater skyldigheter, utan snarare, på grund av åtgärdens omfattning och verkningar, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(34)

Europeiska datatillsynsmannen har hörts i enlighet med artikel 42.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1725 (10) och avgav ett yttrande den 19 december 2022 (11).

1.

Artikel 2 ska ändras på följande sätt:

2.

Följande artiklar ska införas:

(*2)  Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/1132 av den 14 juni 2017 om vissa aspekter av bolagsrätt (EUT L 169, 30.6.2017, s. 46).” "

3.

I artikel 11 ska följande punkter införas:

(*3)  Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/34/EU av den 26 juni 2013 om årsbokslut, koncernredovisning och rapporter i vissa typer av företag, om ändring av Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/43/EG och om upphävande av rådets direktiv 78/660/EEG och 83/349/EEG (EUT L 182, 29.6.2013, s. 19).” "

4.

Artikel 15 ska ersättas med följande:

5.

I artikel 16 ska följande punkt läggas till:

1.

I artikel 3 ska följande punkt läggas till:

(*4)  Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 260/2012 av den 14 mars 2012 om antagande av tekniska och affärsmässiga krav för betalningar och autogireringar i euro och om ändring av förordning (EG) nr 924/2009 (EUT L 94, 30.3.2012, s. 22).” "

2.

Artikel 6.2 ska ersättas med följande:

1.

Artikel 10.1 ska ersättas med följande:

2.

Artikel 35 ska ändras på följande sätt:

3.

Följande artikel ska införas:

(*6)  Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2022/2554 av den 14 december 2022 om digital operativ motståndskraft för finanssektorn och om ändring av förordningarna (EG) nr 1060/2009, (EU) nr 648/2012, (EU) nr 600/2014, (EU) nr 909/2014 och (EU) 2016/1011 (EUT L 333, 27.12.2022, s. 1).” "

1.

Led b ska ersättas med följande:

(*7)  Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012 (EUT L 176, 27.6.2013, s. 1)."

(*8)  Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/65/EU av den 15 maj 2014 om marknader för finansiella instrument och om ändring av direktiv 2002/92/EG och av direktiv 2011/61/EU (EUT L 173, 12.6.2014, s. 349)."

(*9)  Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/2366 av den 25 november 2015 om betaltjänster på den inre marknaden, om ändring av direktiven 2002/65/EG, 2009/110/EG och 2013/36/EU samt förordning (EU) nr 1093/2010 och om upphävande av direktiv 2007/64/EG (EUT L 337, 23.12.2015, s. 35)."

(*10)  Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/110/EG av den 16 september 2009 om rätten att starta och driva affärsverksamhet i institut för elektroniska pengar samt om tillsyn av sådan verksamhet, om ändring av direktiven 2005/60/EG och 2006/48/EG och om upphävande av direktiv 2000/46/EG (EUT L 267, 10.10.2009, s. 7).” "

2.

Led f ska ersättas med följande: