Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2025/925 av den 7 maj 2025 om ett gränsregionsinstrument för utveckling och tillväxt i EU (BRIDGEforEU)

(1)

För att uppnå de mål som avses i artikel 174 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) föreskrivs i artikel 175 tredje stycket i EUF-fördraget möjligheten att vidta särskilda åtgärder utanför de fonder som avses i artikel 175 första stycket i EUF-fördraget. Dessutom bidrar det territoriella samarbetet till de mål som avses i artikel 174 i EUF-fördraget. Det är därför lämpligt att vidta de åtgärder som krävs för att skapa bättre förutsättningar för genomförandet av de territoriella samarbetsinsatserna.

(2)

I artikel 174 tredje stycket i EUF-fördraget konstateras det att gränsöverskridande regioner ställs inför vissa utmaningar och föreskrivs att unionen ska ta särskild hänsyn till dessa regioner i sin verksamhet för att stärka den ekonomiska, sociala och territoriella sammanhållningen i unionen.

(3)

I sitt meddelande av den 20 september 2017 med titeln Att stärka tillväxt och sammanhållning i EU:s gränsområden konstaterade kommissionen de framsteg som dittills hade gjorts när det gäller att omvandla sådana regioner från huvudsakligen perifera områden till områden som kännetecknas av tillväxt och möjligheter, men belyste även rättsliga och andra hinder som kvarstår i dessa regioner, särskilt när det gäller hälso- och sjukvård, arbetsrätt, skatter och företagsutveckling samt hinder som beror på skillnader i nationella regelverk och förvaltningskulturer. Varken medel för europeiskt territoriellt samarbete, särskilt inom ramen för Interregprogrammen som inrättades genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/1059 (4), eller det institutionella stödet till samarbete genom de europeiska grupperingarna för territoriellt samarbete (EGTS) som inrättades genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1082/2006 (5) eller genom initiativet b-solutions som kommissionen lanserade 2018 räcker för att undanröja vissa av de administrativa och rättsliga hinder som hämmar ett effektivt samarbete.

(4)

Gränsöverskridande regioner riskerar att drabbas oproportionerligt hårt i kristider. Under covid-19-pandemin var de negativa ekonomiska konsekvenserna av medlemsstaternas gränsrelaterade åtgärder mer än dubbelt så stora för de gränsöverskridande regionerna jämfört med genomsnittet för samtliga av unionens regioner när det gäller BNP-förlust. Den erfarenheten ökar behovet av att tillhandahålla möjligheter att ta itu med gränsöverskridande hinder.

(5)

Hinder och skillnader av rättslig eller administrativ karaktär som uppstår vid unionens inre gränser och som skulle kunna undergräva gränsöverskridande interaktion och utvecklingen av gränsöverskridande regioner är svåra för medlemsstaterna att ta itu med på egen hand. Därför bör man göra det lättare att undanröja dessa hinder genom att på unionsnivå inleda pilotprojekt med en tydlig och övergripande ram som gör det möjligt för medlemsstaterna att samarbeta och samordna sina insatser. Tillämpningen av den ram som inrättas genom denna förordning bör vara frivillig för medlemsstaterna.

(6)

Om medlemsstaterna beslutar att tillämpa denna ram bör de vara bundna av gemensamma standarder.

(7)

I bedömningen av data från perioden 2014–2019 i Europaparlamentets utredningstjänsts relevanta studie om europeiskt mervärde konstaterades att undanröjandet av gränsöverskridande hinder skulle medföra betydande fördelar för Nuts 3-gränsregioner och för hela unionens ekonomi. Om alla rättsliga och administrativa hinder undanröjdes skulle bruttoförädlingsvärdet öka med cirka 457 miljarder EUR per år, vilket motsvarar 3,8 % av EU:s totala bruttoförädlingsvärde 2019. Att undanröja 20 % av de gränsöverskridande hindren för alla gränsregioner skulle leda till en total bruttoförädlingsfördel på 123 miljarder EUR per år, vilket motsvarar cirka 1 % av EU:s totala bruttoförädlingsvärde för 2019, samt en sysselsättningsfördel på 1 miljon arbetstillfällen vilket motsvarar cirka 0,5 % av den totala sysselsättningen på unionsnivå.

(8)

Det finns visserligen redan flera rättsliga verktyg för att undanröja gränsöverskridande hinder på mellanstatlig, nationell, regional och lokal nivå i vissa regioner i unionen men dessa omfattar inte alla gränsregioner i unionen och de kan inte heller alltid hantera frågor som rör utveckling och förstärkning av territoriell sammanhållning på ett konsekvent sätt. Denna förordning kompletterar de befintliga verktygen genom att ytterligare en ram inrättas genom unionsrätten som inbegriper verktyget för gränsöverskridande lösningar.

(9)

För att göra det lättare att hantera ärenden om gränsöverskridande hinder bör de medlemsstater som har beslutat att tillämpa ramen inrätta en eller flera gränsöverskridande samordningspunkter som omfattar en eller flera gränsregioner i dessa medlemsstater. Sådana gränsöverskridande samordningspunkter bör ansvara för att ta emot gränsöverskridande ärenden och informera initiativtagare. De gränsöverskridande samordningspunkterna bör samarbeta med kommissionen och stödja dess samordnande roll. Medlemsstaterna bör i enlighet med sina egna rättsliga, administrativa och institutionella ramar besluta om den gränsöverskridande samordningspunkten bör anförtros ytterligare uppgifter, såsom bedömning av gränsöverskridande ärenden, eller om dessa uppgifter bör hanteras av en behörig myndighet.

(10)

Om en medlemsstat inte inrättar en gränsöverskridande samordningspunkt bör den lämna information om den relevanta myndigheten till kommissionen. Den relevanta myndigheten bör kunna kontaktas och ta emot information från en gränsöverskridande samordningspunkt i en angränsande medlemsstat som hanterar ett gränsöverskridande ärende. Om en relevant myndighet kontaktas av en gränsöverskridande samordningspunkt i en angränsande medlemsstat som hanterar ett gränsöverskridande ärende eller tar emot information från en sådan gränsöverskridande samordningspunkt bör detta inte ge upphov till en skyldighet enligt denna förordning för den relevanta myndigheten att undanröja ett gränsöverskridande hinder. I synnerhet bör denna myndighet inte vara skyldig att behandla ärendet eller svara initiativtagaren.

(11)

För att stödja inrättandet av gränsöverskridande samordningspunkter skulle medlemsstaterna kunna besluta att anslå medel från Europeiska regionala utvecklingsfonden inom ramen för Interregprogrammen enligt artikel 14.4 b i förordning (EU) 2021/1059 och medel från Europeiska regionala utvecklingsfonden eller Sammanhållningsfonden, beroende på vad som är lämpligt, inom ramen för målet Investering för sysselsättning och tillväxt enligt artikel 3.4 c i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/1058 (6).

(12)

Tillämpningen av denna förordning bör inte påverka tillämpningen av nationell rätt eller internationella avtal mellan medlemsstater som föreskriver likvärdiga förfaranden.

(13)

Trots att sjögränsregioner är annorlunda till karaktären jämfört med landgränsregioner eftersom de har mer begränsade möjligheter till gränsöverskridande interaktion bör denna förordning även tillämpas på sjögränsregioner. Om en medlemsstat har både land- och sjögränser mot andra medlemsstater och beslutar att inrätta en eller flera gränsöverskridande samordningspunkter bör den medlemsstaten inte vara skyldig att inrätta en gränsöverskridande samordningspunkt för en sjögräns som delas med en annan medlemsstat. Medlemsstater som endast har sjögränser mot andra medlemsstater bör varken vara skyldiga att inrätta en gränsöverskridande samordningspunkt eller lämna information till kommissionen om den relevanta myndigheten eller någon annan information som krävs enligt bilagan.

(14)

Denna förordning är inte tillämplig på gränsöverskridande hinder i gränsregioner mellan medlemsstater och tredjeländer, men det bör vara möjligt för medlemsstaterna att fastställa likvärdiga förfaranderamar enligt nationell rätt för att identifiera och undanröja rättsliga och administrativa gränsöverskridande hinder vid samarbetet med tredjeländer.

(15)

På unionsnivå finns det flera icke-rättsliga verktyg för att övervaka och upprätthålla unionsrätten, särskilt inbegripet de verktyg som är kopplade till den inre marknaden, såsom Solvit (7). Denna förordning bör inte påverka tillämpningen av sådana verktyg. Den ram som föreskrivs i denna förordning bör endast tillämpas på gränsöverskridande hinder som uppstår till följd av rättsliga eller administrativa bestämmelser eller rättslig eller administrativ praxis, inbegripet de bestämmelser eller den praxis som tillämpar unionsrätten korrekt men på olika sätt, vilket potentiellt kan leda till oavsiktliga hinder för planeringen eller genomförandet av gränsöverskridande offentliga tjänster eller infrastruktur. De fall då en offentlig myndighet i en medlemsstat kan ha överträtt unionsrätten bör inte behandlas inom den ram som föreskrivs i denna förordning. Denna förordning påverkar inte heller de samordningsmekanismer som inrättats för social trygghet eller beskattning.

(16)

För att identifiera möjliga gränsöverskridande hinder som omfattas av denna förordning är det nödvändigt att fastställa vilka situationer som räknas som gränsöverskridande interaktion. Denna förordning bör därför tillämpas på all infrastruktur för gränsöverskridande verksamhet eller på gränsöverskridande offentliga tjänster. Den infrastruktur som behövs för gränsöverskridande verksamhet kan påverkas av gränsöverskridande hinder, till exempel om det finns olika tekniska standarder för byggnader eller fordon, inbegripet för tillhörande utrustning. Gränsöverskridande offentliga tjänster tillhandahålls på lång sikt och syftar till att ge upphov till fördelar för allmänheten eller en särskild målgrupp i den gränsregion där tjänsten tillhandahålls och därigenom förbättra levnadsvillkoren och den territoriella sammanhållningen i dessa regioner.

(17)

Ett gränsöverskridande ärende bör lämnas in av en initiativtagare, en enhet som kan vara privat eller offentlig. För att underlätta hanteringen av gränsöverskridande ärenden och inrätta ett nätverk av nationella organ som kan samarbeta med varandra när det gäller att genomföra denna förordning bör medlemsstaterna kunna inrätta en eller flera gränsöverskridande samordningspunkter på nationell eller regional nivå. Två eller flera angränsande medlemsstater bör också tillåtas att inrätta en gemensam gränsöverskridande samordningspunkt med behörighet för en eller flera av de gränsöverskridande regionerna.

(18)

En medlemsstat bör ha möjlighet att inrätta en gränsöverskridande samordningspunkt som en del av en befintlig myndighet, ett befintligt offentligrättsligt organ eller en befintlig permanent enhet, oavsett om den myndigheten, det organet eller den enheten har ställning som en juridisk person, särskilt genom att den anförtros den gränsöverskridande samordningspunktens uppgifter, eller som en separat myndighet, ett separat offentligrättsligt organ eller en separat permanent enhet. Sådana myndigheter, organ och enheter skulle till exempel kunna vara kommittéer eller kommissioner för gränsöverskridande samarbete som inrättats inom ramen för bilaterala samarbets- eller vänskapsfördrag, mellanstatliga kommissioner för gränsöverskridande samarbete eller deras sekretariat, råd, sekretariat eller generalsekretariat som inrättats inom ramen för multinationella samarbetsavtal, nationella samordningskontor, nationella centrum eller kontaktpunkter eller liknande strukturer som inrättats inom ramen för annan europeisk politik inom olika sektorer samt Interregprogrammens myndigheter och EGTS.

(19)

För att inrätta en ram för hantering av gränsöverskridande ärenden som är gemensam för alla gränsöverskridande samordningspunkter är det nödvändigt att fastställa de uppgifter som varje gränsöverskridande samordningspunkt bör utföra. En gränsöverskridande samordningspunkt bör fungera som en gemensam kontaktpunkt för initiativtagarna och vara initiativtagarens enda kontaktpunkt. Medlemsstaterna bör säkerställa att kontaktuppgifterna för gränsöverskridande samordningspunkter är åtkomliga för allmänheten, synliga och tillgängliga. För att möjliggöra en uppföljning av resultatet av gränsöverskridande ärenden och för att öka öppenheten när det gäller att undanröja gränsöverskridande hinder bör de gränsöverskridande samordningspunkterna också ansvara för att lämna information till kommissionen. Dessutom bör det i denna förordning fastställas skyldigheter när det gäller samordning, samarbete och informationsutbyte mellan de olika gränsöverskridande samordningspunkterna i en medlemsstat och mellan gränsöverskridande samordningspunkter i angränsande medlemsstater.

(20)

Det bör endast vara möjligt för initiativtagaren att lämna in ett gränsöverskridande ärende om hindret avser en gräns för vilken minst en gränsöverskridande samordningspunkt har inrättats. Ett gränsöverskridande ärende bör lämnas in endast en gång av initiativtagaren. Om en annan initiativtagare i en annan medlemsstat också lämnar in ett gränsöverskridande ärende som rör samma gränsöverskridande hinder bör de gränsöverskridande samordningspunkterna i dessa medlemsstater samarbeta med varandra för att undvika parallella förfaranden som rör samma gränsöverskridande hinder.

(21)

Komplexiteten i tillämplig nationell rätt kan göra det svårt att fastställa vilken specifik bestämmelse som utgör ett gränsöverskridande hinder. På grundval av erfarenheterna av b-solutions bör initiativtagaren därför endast beskriva situationen och det problem som ska lösas.

(22)

För att inrätta en förfaranderam som säkerställer rättssäkerhet för initiativtagaren till ett gränsöverskridande ärende bör den gränsöverskridande samordningspunkten bedöma det gränsöverskridande ärendet och svara initiativtagaren inom en rimlig tidsfrist som i regel bör vara den som fastställts enligt nationell rätt. Om det i nationell rätt inte föreskrivs en standardtidsfrist för svar på en likvärdig begäran bör lämpliga tidsfrister föreskrivas i denna förordning. Dessa tidsfrister bör börja löpa från och med den dag då ett gränsöverskridande ärende eller ett reviderat gränsöverskridande ärende tas emot, även i fall där ett ärende har mottagits efter en överföring från en annan gränsöverskridande samordningspunkt eller behörig myndighet.

(23)

Analysen av ett gränsöverskridande ärende skulle kunna leda till slutsatsen att det inte finns något gränsöverskridande hinder. I ett sådant fall bör det gränsöverskridande ärendet avslutas.

(24)

När det väl har bekräftats att det föreligger ett gränsöverskridande hinder bör medlemsstaterna ha rätt att själva välja det verktyg som är lämpligt för att undanröja det gränsöverskridande hindret i den berörda gränsöverskridande regionen. För detta ändamål bör medlemsstaterna kunna förlita sig på gällande internationella avtal eller andra befintliga förfaranden i den berörda medlemsstatens nationella rätt. Om denna medlemsstat anser att de tillgängliga instrumenten inte gör det möjligt att undanröja det gränsöverskridande hindret bör den tillåtas att inrätta ad hoc-mekanismer för detta ändamål. Det bör vara möjligt att göra så antingen individuellt eller, om nödvändigt och överenskommet, tillsammans med den angränsande medlemsstaten. Medlemsstaterna bör ange skälen till de bedömningsåtgärder som vidtagits och meddela möjliga alternativ för rättslig prövning, inbegripet om de konstaterar att det påstådda hinder som anges i det gränsöverskridande ärendet inte omfattas av tillämpningsområdet för denna förordning.

(25)

Dessutom bör den gränsöverskridande samordningspunkten eller den behöriga myndigheten ha möjlighet att använda verktyget för gränsöverskridande lösningar. Eftersom resultatet av förfarandet kan skilja sig åt något beroende på huruvida det eventuella gränsöverskridande hindret är av administrativ eller lagstiftningsmässig natur, bör detta beaktas i verktyget för gränsöverskridande lösningar. Om den gränsöverskridande samordningspunkten eller den behöriga myndigheten beslutar att undanröja det identifierade gränsöverskridande hindret genom att tillämpa verktyget för gränsöverskridande lösningar kan det krävas samordning med den angränsande medlemsstaten. Om den berörda medlemsstaten och den angränsande medlemsstaten var för sig är villiga att inleda det nödvändiga lagstiftningsförfarandet eller att ändra sina administrativa bestämmelser eller sin administrativa praxis kan en sådan samordning ske i form av en gemensam kommitté som består av företrädare för de behöriga myndigheterna och de gränsöverskridande samordningspunkterna i de berörda medlemsstaterna.

(26)

För att tillhandahålla en effektiv ram för hantering av gränsöverskridande ärenden bör de viktigaste stegen i förfarandet fastställas i denna förordning, oavsett om hindret är av administrativ eller lagstiftningsmässig natur. Olika rättssystem i angränsande medlemsstater kan leda till att ett gränsöverskridande hinder kan betraktas som en administrativ bestämmelse eller praxis i en medlemsstat, men som en rättslig bestämmelse i den andra. Varje medlemsstat bör därför välja att tillämpa det lämpliga förfarandet enligt sitt eget rättssystem. Angränsande medlemsstater bör i möjligaste mån samordna sina respektive förfaranden. Om en slutlig ståndpunkt intas i ett ärende bör initiativtagaren informeras om den ståndpunkten tillsammans med skälen till detta.

(27)

Denna förordning innebär inte någon skyldighet för medlemsstaterna att undanröja ett gränsöverskridande hinder.

(28)

Kommissionen bör anförtros uppgifter som är relevanta för att tillämpningen av denna förordning övervakas på unionsnivå och för att stödja medlemsstaterna, inbegripet avseende kapacitetsuppbyggnad. Kommissionen bör särskilt stödja de gränsöverskridande samordningspunkterna genom att främja utbyte av erfarenheter mellan dessa samordningspunkter. Det bör vara möjligt för detta stöd att också bestå av verktyg som är baserade på tekniskt stöd, såsom b-solutions.

(29)

För att möjliggöra evidensbaserat beslutsfattande bör kommissionen se över genomförandet av denna förordning och lägga fram en rapport för Europaparlamentet, rådet, Regionkommittén och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén. För att säkerställa att tillräckliga belägg samlas in beträffande tillämpningen av denna förordning och verktyget för gränsöverskridande lösningar, bör rapporten överlämnas fem år efter det att denna förordning har trätt i kraft.

(30)

Denna förordning är förenlig med de grundläggande rättigheter och de principer som erkänns i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (stadgan) och har ingen negativ inverkan på någon av dessa grundläggande rättigheter. Eftersom förordningen syftar till att undanröja gränsöverskridande hinder kan den främja rätten till tillgång till tjänster av allmänt ekonomiskt intresse enligt artikel 36 i stadgan och näringsfriheten enligt artikel 16 i stadgan. Det breda utbudet av sådana tjänster kan också främja tillgången till hälso- och sjukvård, enligt artikel 35 i stadgan. Eftersom det är mycket troligt att verktyget för gränsöverskridande lösningar kommer att gynna gränsöverskridande kollektivtrafiktjänster kan denna förordning mer generellt påverka rörelse- och uppehållsfriheten positivt, enligt artikel 45 i stadgan.

(31)

Erfarenheterna visar att medlemsstaterna har tagit individuella, bilaterala eller multilaterala initiativ för att undanröja rättsliga gränsöverskridande hinder. Sådana verktyg finns dock inte i alla medlemsstater eller för alla gränser i en viss medlemsstat. Eftersom målen för denna förordning inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av hindrens gränsöverskridande karaktär, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen.

(32)

I enlighet med proportionalitetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål. Varje medlemsstat väljer själv om den vill använda sig av verktyget för gränsöverskridande lösningar. En medlemsstat bör, vid en viss gräns mot en eller flera angränsande medlemsstater, bestämma om den ska undanröja gränsöverskridande hinder med hjälp av befintliga verktyg på nationell nivå eller tillsammans med en eller flera angränsande medlemsstater. Denna förordning går därför inte utöver vad som är nödvändigt för att underlätta samarbetet i gränsöverskridande regioner.