Kommissionens delegerade förordning (EU) 2020/1044 av den 8 maj 2020 om komplettering av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1999 vad gäller värden för global uppvärmningspotential och inventeringsriktlinjerna och vad gäller unionens inventeringssystem och om upphävande av kommissionens delegerade förordning (EU) nr 666/2014 (Text av betydelse för EES)

(1)

Den mekanism för att övervaka och rapportera utsläpp av växthusgaser som fastställs i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 525/2013 (2) innehåller regler för övervakning och rapportering av växthusgasutsläpp inom ramen för klimatpolitiken. Bestämmelserna i den mekanismen är helt integrerade i förordning (EU) 2018/1999, som upphäver förordning (EU) nr 525/2013 från och med den 1 januari 2021. Inom ramen för denna mekanism är det nödvändigt att anta värden för global uppvärmningspotential och ange inventeringsriktlinjerna.

(2)

När det gäller den globala uppvärmningspotentialen inrättades vid det första mötet i partskonferensen för Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar (UNFCCC), i dess funktion som partsmöte för 2015 års Parisavtal om klimatförändringar efter den 21:a partskonferensen för UNFCCC (nedan kallat Parisavtalet), ett gemensamt mått för omvandling av växthusgaser till koldioxidekvivalenter för rapportering av växthusgasinventeringar. Det gemensamma måttet baseras på de värden för global uppvärmningspotential som anges i den femte utvärderingsrapporten från den mellanstatliga panelen för klimatförändringar (IPCC) (3). Värdena för global uppvärmningspotential bör ta hänsyn till det gemensamma måttet.

(3)

Riktlinjerna för växthusgasinventeringen bör specificeras i enlighet med den internationella utvecklingen. Utöver 2006 års IPCC-riktlinjer för nationella inventeringar av växthusgaser bör medlemsstaterna och kommissionen ta hänsyn till de former, förfaranden och riktlinjer för det transparensramverk för åtgärder och stöd som avses i artikel 13 i Parisavtalet och som anges i bilagan till beslut 18/CMA.1 från partskonferensen för UNFCCC i dess funktion som partsmöte för Parisavtalet (beslut 18/CMA.1). Dessutom uppmuntras medlemsstaterna att använda 2013 års tillägg till 2006 års IPCC-riktlinjer för nationella inventeringar av växthusgaser: Våtmarker.

(4)

För att säkerställa kvaliteten på unionens inventering bör ytterligare mål för unionens kvalitetssäkring och kvalitetskontrollprogram fastställas.

(5)

För att säkerställa att unionens inventering i den mening som avses i beslut 18/CMA.1 är fullständig är det nödvändigt att fastställa vilka metoder och uppgifter som ska användas av kommissionen vid utarbetande av uppskattningar av data som saknas i en medlemsstats inventering i enlighet med artikel 37.5 i förordning (EU) 2018/1999.

(6)

För att säkerställa att unionens inventering inkommer i tid, är transparent, korrekt, konsistent, jämförbar och fullständig är det nödvändigt att specificera innehållet i de inledande kontroller som utförs av de växthusgasinventeringsdata som lämnas in av medlemsstaterna. Bedömningen av riktigheten som en del av de inledande kontrollerna bör säkerställa att medlemsstaterna inte systematiskt över- eller underskattar de faktiska utsläppen och upptagen inom unionens nyckelkategorier. Eftersom rapporteringen av utsläpp av växthusgaser från källor och upptag i sänkor från markanvändning, förändrad markanvändning och skogsbruk (LULUCF-sektorn) är en integrerad del av rapporteringen av växthusgasinventeringen och eftersom LULUCF-sektorn inkluderas i klimatmålet för 2030, bör de inledande kontrollerna inom LULUCF-sektorn anpassas till de som genomförs inom andra sektorer. Inom LULUCF-sektorn kan rapporterade aktivitetsdata om markanvändning och förändrad markanvändning jämföras med information från unionens och medlemsstaternas program och undersökningar, såsom Copernicus och Lucas.

(7)

Uppskattningarna för att komplettera de nationella inventeringsdata som saknas för att sammanställa unionens inventering utarbetas i enlighet med riktlinjerna för växthusgasinventeringar. Dessa uppskattningar kan inte fastställas utan tillämpning av värden för den globala uppvärmningspotentialen av växthusgaser. Eftersom bestämmelserna för global uppvärmningspotential, inventeringsriktlinjer och unionens inventeringssystem är innehållsmässigt kopplade till varandra är det lämpligt att inkludera dem alla i en enda delegerad förordning.

(8)

För att säkerställa överensstämmelse med tillämpningsdatumet för de relevanta bestämmelserna i förordning (EU) 2018/1999 bör den här förordningen tillämpas från och med den 1 januari 2021.

(9)

I enlighet med artiklarna 57 och 58 i förordning (EU) 2018/1999 ska förordning (EU) nr 525/2013 upphöra att gälla med verkan från och med den 1 januari 2021, med undantag för artikel 7 i den förordningen, som ska tillämpas på rapporter som innehåller uppgifter från åren 2018, 2019 och 2020. Kommissionens delegerade förordning (EU) nr 666/2014 (4) bör därför upphöra att gälla den 1 januari 2021, utom artiklarna 6 och 7 som bör fortsätta att ha verkan för de rapporter som innehåller de uppgifter som krävs för åren 2019 och 2020.

a)

2006 års riktlinjer för nationella inventeringar av växthusgaser från mellanstatliga panelen för klimatförändringar (IPCC).

b)

Former, förfaranden och riktlinjer för det transparensramverk för åtgärder och stöd som avses i artikel 13 i Parisavtalet och som anges i bilagan till beslut 18/CMA.1 av partskonferensen i dess funktion som partsmöte för Parisavtalet (nedan kallat beslut 18/CMA.1).

a)

En bedömning av huruvida alla kategorier som krävs enligt de former, förfaranden och riktlinjer för det transparensramverk för åtgärder och stöd som avses i artikel 13 i Parisavtalet som anges i bilagan till beslut 18/CMA.1 och alla de växthusgaser som avses i bilaga V till förordning (EU) 2018/1999 rapporteras av medlemsstaten.

b)

En bedömning av huruvida tidsserierna för utsläpp från källor och upptag i sänkor är konsistenta.

c)

En bedömning av om medlemsstaternas implicita emissionsfaktorer (implied emission factors, IEF) är jämförbara med beaktande av IPCC:s standardfaktorer för olika nationella förhållanden.

d)

En bedömning av användningen av förklaringskoden ej uppskattade (NE – not estimated) i fall då metoder enligt IPCC:s nivå 1 finns tillgängliga och om användningen av koden inte är motiverad i enlighet med punkt 32 i bilagan till beslut 18/CMA.1.

e)

En analys av omräkningar som gjorts för inlämningen av växthusgasinventeringen, inklusive om omräkningarna är baserade på metodförändringar.

f)

En jämförelse mellan de verifierade växthusgasutsläpp som rapporterats enligt EU:s system för handel med utsläppsrätter och de utsläpp av växthusgaser som rapporterats enligt artikel 26.3 i förordning (EU) 2018/1999.

g)

En jämförelse mellan resultaten från Eurostats referensbaserade tillvägagångssätt och medlemsstatens referensbaserade tillvägagångssätt.

h)

En jämförelse mellan resultaten från Eurostats sektorbaserade tillvägagångssätt och medlemsstatens sektorbaserade tillvägagångssätt.

i)

En bedömning av huruvida medlemsstaten har tagit hänsyn till anmärkningar från unionens tidigare inledande kontroller och granskningar samt rekommendationer från UNFCCC:s granskningar.

j)

En bedömning av korrektheten av medlemsstaternas uppskattningar av utsläpp från källor och upptag i sänkor för unionens nyckelkategorier.

k)

En bedömning av transparensen och fullständigheten i de metodbeskrivningar som medlemsstaterna rapporterar för unionens nyckelkategorier.

l)

En bedömning av övervakning och rapportering av utsläpp från källor och upptag i sänkor inom sektorn för markanvändning, förändrad markanvändning och skogsbruk (LULUCF-sektorn) i enlighet med del 3 i bilaga V till förordning (EU) 2018/1999, inbegripet tilldelning av nyckelkategorier, tillämpad nivåmetod, och en jämförelse av rapporterade aktivitetsdata avseende markanvändning och förändrad markanvändning med information som härrör från unionens och medlemsstaternas program och undersökningar.