Kommissionens delegerade förordning (EU) 2020/692 av den 30 januari 2020 om komplettering av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/429 vad gäller bestämmelser för införsel till unionen samt förflyttning och hantering efter införsel av sändningar av vissa djur, avelsmaterial och produkter av animaliskt ursprung (Text av betydelse för EES) (Text av betydelse för EES)

(1)

Unionslagstiftningen på området djurhälsa uppdaterades nyligen genom antagandet av djurhälsolagen. Den förordningen, som trädde i kraft den 20 april 2016 och som ska tillämpas från och med den 21 april 2021, upphäver och ersätter omkring 40 grundläggande rättsakter. Detta förutsätter också att kommissionen antar många delegerade förordningar och genomförandeförordningar för att upphäva och ersätta omkring 400 kommissionsrättsakter som finns på djurhälsoområdet innan den nya rättsliga ram som inrättades genom djurhälsolagen.

(2)

Handelsvillkoren har utvecklats sedan antagandet av de första djurhälsobestämmelserna på unionsnivå, med en betydande ökning av handelsvolymen för djur, avelsmaterial och produkter av animaliskt ursprung, både inom unionen och med tredjeländer. Under samma period har som en följd av unionens djurhälsopolitik och djurhälsobestämmelser vissa sjukdomar utrotats i unionen och andra sjukdomar har förhindrats eller bekämpats i många medlemsstater. Nya sjukdomar har emellertid vid flera tillfällen medfört nya utmaningar för unionens djurhälsostatus, handeln och den lokala ekonomin i de områden som drabbas av dessa sjukdomar.

(3)

De bestämmelser som fastställs i denna rättsakt kompletterar de bestämmelser som redan fastställts i djurhälsolagen. De bör tillhandahålla nödvändiga garantier för att säkerställa att sändningar av djur, avelsmaterial och produkter av animaliskt ursprung som förs in till unionen inte utgör en djurhälsorisk för hållna och vilda djur som skulle kunna äventyra unionens hälsostatus när det gäller djursjukdomar och ha en negativ ekonomisk inverkan på de berörda sektorerna.

(4)

I artikel 234 i djurhälsolagen föreskrivs att medlemsstaterna, i avvaktan på antagandet av delegerade akter som fastställer djurhälsokrav avseende en specifik art och kategori av djur, avelsmaterial eller produkt av animaliskt ursprung, efter en riskvärdering, får tillämpa nationella bestämmelser om dessa bestämmelser uppfyller vissa krav som fastställs i den förordningen. Införsel till unionen av arter och kategorier av djur, avelsmaterial och produkter av animaliskt ursprung som inte omfattas av denna förordning får därför omfattas av sådana nationella bestämmelser som tillämpas av medlemsstaterna.

(5)

De befintliga djurhälsobestämmelser som fastställts i kommissionens tidigare rättsakter om införsel till unionen av djur, avelsmaterial och produkter av animaliskt ursprung har visat sig vara effektiva, varför syftet med och innehållet i de befintliga bestämmelserna bör bibehållas i denna förordning, men uppdateras för att ta hänsyn till bestämmelserna om bättre lagstiftning, den nya ram som fastställs i djurhälsolagen och nya vetenskapliga rön, internationella standarder och erfarenheter från tillämpningen av tidigare unionsakter.

(6)

För att undvika onödiga störningar i handeln bör djurhälsokraven för införsel till unionen av sändningar som omfattas av denna förordning säkerställa en smidig övergång från de krav som fastställs i befintliga unionsakter.

(7)

I djurhälsolagen fastställs bestämmelser om förebyggande och bekämpning av djursjukdomar som kan överföras till djur eller till människor. I del V kapitel 1 i den förordningen fastställs djurhälsokrav för införsel till unionen av sändningar av djur, avelsmaterial och produkter av animaliskt ursprung fas, och föreskrivs att kommissionen ska anta delegerade akter för att komplettera dessa djurhälsokrav.

(8)

I artikel 229.1 i djurhälsolagen fastställs de krav enligt vilka medlemsstaterna ska tillåta införsel till unionen av sändningar av djur, avelsmaterial och produkter av animaliskt ursprung. Kraven omfattar villkor rörande ursprungstredjelandet eller ursprungsterritoriet, ursprungsanläggningen, de djurhälsokrav som dessa sändningar ska uppfylla samt djurhälsointyg, försäkran eller annat dokument som ska åtfölja sådana sändningar.

(9)

Dessutom föreskrivs det i artikel 234.1 i djurhälsolagen att djurhälsokraven för införsel till unionen av sändningar av arter och kategorier av djur, avelsmaterial och produkter av animaliskt ursprung från tredjeländer eller territorier eller zoner däri ska vara lika stränga som de som fastställs i den förordningen och i delegerade akter som antagits enligt den förordningen och som är tillämpliga på förflyttningar inom unionen av dessa arter och kategorier av dessa varor. Om kraven inte är lika stränga som kraven i förordningen ska de erbjuda likvärdiga garantier som de djurhälsokrav som anges i del IV i den förordningen.

(10)

I artikel 234.2 i djurhälsolagen föreskrivs att delegerade akter ska antas för att komplettera bestämmelserna i den förordningen vad gäller djurhälsokrav för införsel till unionen av djurarter och djurkategorier, avelsmaterial och produkter av animaliskt ursprung från tredjeländer och territorier samt för förflyttning inom unionen och hantering av dessa varor efter införseln till unionen, för att minska eventuella risker.

(11)

I artikel 237.1 i djurhälsolagen föreskrivs att medlemsstaterna endast får tillåta införsel till unionen av sändningar av djur, avelsmaterial och produkter av animaliskt ursprung, om sändningarna åtföljs av de djurhälsointyg, försäkringar och andra dokument som krävs enligt den förordningen. I artikel 237.2 i den förordningen föreskrivs att djurhälsointyget ska ha kontrollerats och undertecknats av en officiell veterinär i ursprungstredjelandet eller ursprungsterritoriet. I detta sammanhang föreskrivs det i artikel 237.4 i djurhälsolagen att kommissionen ska anta delegerade akter om undantag från de krav på djurhälsointyg som föreskrivs i artikel 237.1 och 237.2 i den förordningen, samt för att fastställa krav på att sådana sändningar ska åtföljas av en försäkran eller andra dokument.

(12)

I artikel 239.2 i djurhälsolagen föreskrivs att kommissionen ska anta delegerade akter om särskilda bestämmelser och ytterligare krav för vissa typer av införsel till unionen av sändningar av djur, avelsmaterial och produkter av animaliskt ursprung, och föreskriver undantag från de allmänna djurhälsokraven i artiklarna 229.1 och 237.1 i den förordningen och i de kompletterande bestämmelser som fastställs i delegerade akter som antagits i enlighet med artiklarna 234.2 och 237.4 i den förordningen.

(13)

De kompletterande bestämmelser som fastställs i denna förordning enligt artiklarna 234.2 och 239.2 i djurhälsolagen är kopplade till varandra. I artikel 234.2 föreskrivs att kommissionen ska fastställa allmänna krav för införsel till unionen av sändningar av djur, avelsmaterial och produkter av animaliskt ursprung, medan det i artikel 239.2 föreskrivs att kommissionen ska fastställa särskilda bestämmelser och ytterligare krav för undantag från dessa allmänna krav.

(14)

De krav på djurhälsointyg som föreskrivs i artikel 237 i djurhälsolagen är en del av regelverket för införsel till unionen av sändningar av djur, avelsmaterial och produkter av animaliskt ursprung. Den befogenhet som ges kommissionen i enlighet med artikel 237.4 i den förordningen att bevilja undantag från djurhälsobestämmelserna är en del av det allmänna regelverket.

(15)

I djurhälsolagen fastslås redan ett antal definitioner. Dessutom bör denna förordning beakta de definitioner som fastställs i andra unionsakter på relaterade områden för livsmedelshygien och offentliga kontroller, såsom definitionerna i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004 (2). I syfte att fastställa djurhälsokrav för införsel till unionen av djur, avelsmaterial och produkter av animaliskt ursprung är det dock lämpligt att införa särskilda definitioner, inbegripet definitioner för vissa kategorier av djur, avelsmaterial och produkter av animaliskt ursprung. Dessa definitioner behövs för att klargöra vilka djurkategorier, avelsmaterial och produkter av animaliskt ursprung som utgör en djurhälsorisk och därför omfattas av djurhälsokraven för införsel till unionen.

(16)

För att säkerställa enhetlighet i unionslagstiftningen och på grundval av den djurhälsorisk de utgör bör definitionen av färskt kött i denna förordning omfatta de definitioner av färskt kött, malet kött och köttberedningar som fastställs i bilaga I till förordning (EG) nr 853/2004.

(17)

Dessutom bör definitionen av köttprodukter i denna förordning omfatta definitionerna av köttprodukter, behandlade magar, blåsor, tarmar, utsmält djurfett och köttextrakt i förordning (EG) nr 853/2004. Detta beror på att alla dessa varor ur djurhälsosynpunkt utgör samma djurhälsorisk och bör omfattas av samma riskreducerande åtgärder.

(18)

Den definition av slaktkropp som fastställs i förordning (EG) nr 853/2004 bör anpassas så att den skiljer slaktkropp från ett hov- och klövdjur från slaktbiprodukt. Detta beror på att dessa två varor utgör olika djurhälsorisker, där slaktbiprodukt medför en högre risk.

(19)

Fjälster bör definieras i denna förordning och definitionen bör beakta definitionen i ordlistan till OIE:s Terrestrial Animal Health Code. Definitionen bör klargöra vilka produkter av animaliskt ursprung som ska betraktas som fjälster och därför omfattas av de särskilda riskreducerande behandlingar som fastställs i denna förordning.

(20)

Enligt artikel 229.1 i djurhälsolagen får sändningar av djur, avelsmaterial och produkter av animaliskt ursprung endast föras in till unionen om de kommer från de tredjeländer eller territorier som förtecknas för införsel till unionen av den specifika arten och kategorin av djur, avelsmaterial eller produkter av animaliskt ursprung, i enlighet med de kriterier som fastställs i artikel 230.1 och om sändningarna uppfyller djurhälsokraven i artikel 234 och senare delegerade akter. Denna förordning bör göra det till den behöriga myndighetens ansvar att kontrollera att sådana sändningar som förs in till unionen uppfyller dessa krav.

(21)

I artikel 237.1 i djurhälsolagen föreskrivs att införsel till unionen av sändningar av djur, avelsmaterial och produkter av animaliskt ursprung från tredjeländer eller territorier endast är tillåten om sändningarna åtföljs av ett djurhälsointyg som utfärdats av den behöriga myndigheten i tredjelandet eller territoriet, eller av försäkringar eller andra dokument, eller av alla dessa dokument. Denna förordning bör därför klargöra vilka dokument som krävs i varje enskilt fall och bör göra det till den behöriga myndighetens ansvar att kontrollera att sådana sändningar som förs in i unionen uppfyller detta allmänna krav.

(22)

De uppgifter som ska ingå i djurhälsointyg, försäkringar och andra dokument som åtföljer sändningar av djur, avelsmaterial och produkter av animaliskt ursprung ska på ett korrekt sätt återspegla huruvida sändningarna uppfyller de allmänna kraven i djurhälsolagen och de tillämpliga kraven i denna förordning. I denna förordning bör det därför fastställas skyldigheter för de aktörer som ansvarar för införsel till unionen av sådana sändningar och för de behöriga myndigheterna i den medlemsstat där sändningarna förs in i unionen, när det gäller giltigheten för de dokument som åtföljer sändningarna och om sådana sändningar är berättigade att komma in i unionen.

(23)

Med beaktande av djurhälsorisker såsom inkubationstider för sjukdomar och för att undvika att djurhälsointyg används felaktigt är det nödvändigt att fastställa en tidsfrist för dessa intygs giltighet endast när det gäller djur och kläckägg. Detta beror på att dessa medför en högre djurhälsorisk än produkter av animaliskt ursprung, som kan ha varit föremål för riskreducerande åtgärder, och avelsmaterial som transporteras frusna i slutna och förseglade behållare. Eftersom transport till sjöss av levande djur och kläckägg kan ta lång tid bör dock intygets giltighetstid i detta fall förlängas förutsatt att vissa riskreducerande åtgärder har vidtagits.

(24)

De djurhälsokrav som måste uppfyllas och de garantier som ska tillhandahållas av tredjeländer och territorier för införsel till unionen av sändningar av djur, avelsmaterial och produkter av animaliskt ursprung beror på de sjukdomar som förtecknas i artikel 5 och i bilaga II till djurhälsolagen och deras kategorisering i enlighet med artikel 9.1 i den förordningen och bilagan till kommissionens genomförandeförordning (EU) 2018/1882 (3). I den förordningen fastställs definitionerna av sjukdomar i kategorierna A, B, C, D och E och det fastställs att bestämmelserna om förebyggande och bekämpning av de förtecknade sjukdomar som avses i artikel 9.1 i förordning (EU) 2016/429 ska tillämpas på förtecknade arter och grupper av förtecknade arter som anges i bilagan.

(25)

I del II kapitel 1 i djurhälsolagen fastställs bestämmelser om anmälan och rapportering av sjukdom för att säkerställa tidigt påvisande och effektiv bekämpning av sjukdomar i unionen. Denna förordning bör innehålla närmare uppgifter om de system för anmälan och rapportering som ska finnas i tredjeländerna eller territorierna för att garantera likvärdiga system som de som tillämpas i unionen, inbegripet de sjukdomar som ska anmälas och rapporteras. Även om levande djur kan överföra de sjukdomar för vilka de är förtecknade arter i genomförandeförordning (EU) 2018/1882, kan inte alla produkter av animaliskt ursprung och avelsmaterial från dessa djur överföra alla dessa sjukdomar. Denna förordning bör klargöra vilka djursjukdomar som inger betänkligheter och därför ska anmälas och rapporteras för varje specifik art och kategori av djur, avelsmaterial och produkter av animaliskt ursprung avsedda för införsel till unionen.

(26)

Djurhälsokraven i denna förordning bör baseras på olika nivåer av skydd mot djurhälsorisker. De olika kraven varierar beroende på om de avser ett ursprungstredjeland, ursprungsterritorium eller zon däri, eller när det gäller vattenbruksdjur en anläggningskrets, ursprungsanläggningen för djuren eller produkterna av animaliskt ursprung eller till anläggningen eller stationen för samling av avelsmaterial.

(27)

Övervakning av sjukdomar och spårbarhet på anläggningarna är viktiga inslag i unionens sjukdomsbekämpning. Denna förordning bör innehålla vissa grundläggande krav på spårbarhet och djurhälsobesök på ursprungsanläggningen för de djur som är avsedda för införsel till unionen och på ursprungsanläggningen för de djur från vilka de avelsmaterial och produkter av animaliskt ursprung avsedda att föras in i unionen erhölls. Dessa krav bör vara likvärdiga dem som fastställs i förordning (EU) 2016/429 och i delegerade akter och genomförandeakter som antagits i enlighet med den förordningen.

(28)

Om en viss typ av anläggning som håller djur eller avelsmaterial i ett tredjeland eller territorium utgör en särskild djurhälsorisk bör den dessutom få ett särskilt godkännande från den behöriga myndigheten i tredjelandet eller territoriet för att exportera till unionen som ger likvärdiga garantier som de som föreskrivs i artiklarna 92–100 i förordning (EU) 2016/429 för vissa anläggningar i unionen.

(29)

Sändningar av djur, avelsmaterial och produkter av animaliskt ursprung avsedda för införsel till unionen bör inte anses utgöra en djurhälsorisk i ursprungslandet eller ursprungsterritoriet och bör inte omfattas av nationella utrotningsprogram eller andra nationella restriktioner som grundar sig på djurhälsofrågor.

(30)

Djurhälsokraven för införsel till unionen av sändningar av djur, avelsmaterial och produkter av animaliskt ursprung måste ge ett effektivt skydd mot introduktion och spridning av överförbara djursjukdomar i unionen. Införsel till unionen av dessa sändningar bör inte tillåtas från tredjeländer eller territorier eller zoner eller, när det gäller vattenbruksdjur, anläggningskretsar däri som är smittade med vissa förtecknade sjukdomar för vilka unionen har sjukdomsfri status, och som följaktligen utgör en allvarlig risk för djurs hälsa i unionen.

(31)

Det är upp till unionen att bedöma om ett tredjeland, territorium eller zon eller, när det gäller vattenbruksdjur, en anläggningskrets är fritt/fri från en särskild sjukdom. Unionens bedömning bör grundas på information om sjukdomsövervakning som tillhandahålls av den behöriga myndigheten i tredjelandet eller territoriet och med beaktande av unionens djurhälsobestämmelser enligt del II i djurhälsolagen och kommissionens delegerade förordning (EU) 2020/689 (4). Särskilda villkor för vissa sjukdomar och omständigheter kan krävas som ytterligare riskreducerande åtgärder.

(32)

Frihet från en specifik sjukdom i ett tredjeland eller territorium eller zon däri ska baseras på internationellt erkända diagnostiska tester och metoder som utförs enligt samma standarder och förfaranden som de som tillämpas inom unionen.

(33)

Det är nödvändigt att säkerställa att hälsostatusen för djuren, avelsmaterialet och de animaliska produkterna som är avsedda för införsel till unionen uppfyller de garantier som lämnats av ursprungstredjelandet, territoriet eller zonen. Denna förordning bör därför föreskriva en minsta uppehållsperiod för djuren i ursprungstredjelandet, territoriet, zonen eller på ursprungsanläggningen, och en minimiperiod utan kontakt med varor med lägre hälsostatus, innan de avsänds till unionen. Längden på den minsta uppehållsperioden bör ta hänsyn till inkubationstiden för relevanta sjukdomar och den avsedda destinationen och användningen av djuren, avelsmaterialet och produkterna av animaliskt ursprung.

(34)

När det gäller hundar, katter och illrar är uppehållsperioder inte nödvändigt eftersom det alltid krävs vaccinering mot rabies, den sjukdom som inger störst betänkligheter för dessa arter. Registrerade hästar som är avsedda för tävlingar, kapplöpningar och hästrelaterade kulturevenemang bör också undantas från vissa krav i fråga om uppehållsperiod, om de uppfyller ytterligare garantier. Detta undantag grundas på förväntningen att sådana hästar har en hög hälsonivå.

(35)

Hälsostatusen för djur, avelsmaterial och produkter av animaliskt ursprung avsedda för införsel till unionen kan äventyras under transport från ursprungsplatsen till platsen för införsel till unionen om de kommer i kontakt med djur eller produkter som inte uppfyller samma krav eller om de transiteras genom tredjeländer, territorier eller zoner med lägre hälsostatus än ursprungslandet eller ursprungsterritoriet eller zonen däri. Därför bör vissa förebyggande åtgärder tillämpas för att bevara deras hälsostatus.

(36)

För att säkerställa att endast friska djur sänds till unionen ska djuren i sändningar genomgå en klinisk besiktning som ska utföras av en officiell veterinär innan de avsänds. Tidsramen för denna besiktning bör anpassas för vissa arter och deras inneboende risk.

(37)

Landlevande djur, kläckägg och vattenlevande djur avsedda för införsel till unionen bör endast transporteras genom eller lossas i tredjeländer, territorier eller zoner som också är förtecknade för införsel till unionen av samma arter och kategorier av djur och kläckägg. Införandet av dessa länder, territorier eller zoner på förteckningen indikerar att de tillhandahåller likvärdiga djurhälsogarantier som ursprungstredjelandet eller ursprungsterritoriet eller zonen däri.

(38)

Transport av landlevande djur och kläckägg med flyg eller fartyg kan råka ut för oförutsedda händelser såsom mekaniska problem i transportmedlet, strejker på flygplatser och i hamnar eller oförutsedda förseningar. Det är därför lämpligt att föreskriva undantag i de fall där garantier kan ges. Detta gör det möjligt att fortsätta med transporten av landlevande djur och kläckägg till unionen, samtidigt som hälsostatusen för dessa varor säkerställs och ytterligare djurhälsorisker förhindras.

(39)

När det gäller hästdjur utgör omlastningar och uppehåll i icke-förtecknade länder en del av de vanliga transporterna, och de bör tillåtas med vissa förebyggande åtgärder.

(40)

Rengöring och desinfektion av transportmedel är en viktig åtgärd för att förebygga risken för spridning av djursjukdomar. När det gäller sändningar av levande djur avsedda för unionen bör rengöring och desinfektion av transportmedel utföras omedelbart innan djuren lastas för avsändande till unionen.

(41)

Uppsamlingen av djur i ursprungstredjeländer eller ursprungsterritorier kan utgöra en ytterligare risk för hälsostatusen hos djur som är avsedda för införsel till unionen, som en följd av att djuren blandas med och kommer i kontakt med djur av olika ursprung. Därför bör antalet sådana verksamheter, deras varaktighet och de arter som tillåts genomgå dem begränsas till ett minimum och till arter med tillförlitliga spårbarhetssystem.

(42)

Utöver de allmänna djurhälsokraven är det nödvändigt att fastställa särskilda krav med hänsyn till de djurhälsorisker som är förknippade med de olika arter och kategorier av landlevande djur som omfattas av denna förordning.

(43)

Olika arter av hov- och klövdjur, enligt definitionen i djurhälsolagen, förtecknas som mottagliga arter för olika förtecknade sjukdomar i genomförandeförordning (EU) 2018/1882. Förtecknade sjukdomar fastställs också i olika kategorier för olika arter av hov- och klövdjur i samma förordning. Därför bör det i denna förordning klart och tydligt fastställas vilka särskilda krav och garantier som gäller för de förtecknade sjukdomarna för de olika arterna och kategorierna av hov- och klövdjur.

(44)

För att förhindra förekomsten av sjukdomar i kategori A, från vilka unionen anses vara fri, bör det allmänna kravet på hov- och klövdjurs ursprungstredjeland eller ursprungsterritorium eller zon däri vara en likvärdig frihet från sjukdom under en tidsperiod som garanterar att införsel av djur från tredjelandet, territoriet eller zonen inte äventyrar unionens sjukdomsfrihet. För sjukdomar i kategori B, för vilka unionen har obligatoriska utrotningsprogram, bör det i denna förordning föreskrivas riskreducerande åtgärder om det berörda ursprungstredjelandet eller ursprungsterritoriet inte är helt fritt från sådana sjukdomar.

(45)

Om sändningar av hov- och klövdjur är avsedda att föras in till medlemsstater som är officiellt sjukdomsfria eller har ett godkänt utrotningsprogram för infektiös bovin rhinotrakeit/infektiös pustulär vulvovaginit, bovin virusdiarré eller infektion med virus av Aujeszkys sjukdom, bör dessa sändningar uppfylla ytterligare krav för att säkerställa att djuren inte äventyrar hälsostatusen i dessa medlemsstater när det gäller dessa sjukdomar.

(46)

Särskilda bestämmelser vad gäller ursprungstredjelandet eller ursprungsterritoriet och ytterligare djurhälsokrav bör tillämpas när hov- och klövdjur har sitt ursprung i en avgränsad anläggning och är avsedda för insättning på en avgränsad anläggning i unionen. De särskilda bestämmelserna bör ta hänsyn till särdragen hos dessa avgränsade anläggningar och de särskilda villkor som de uppfyller för att godkännas av den behöriga myndigheten i ursprungstredjelandet eller ursprungsterritoriet och av den behöriga myndigheten i destinationsmedlemsstaten.

(47)

Den avgränsade ursprungsanläggningen kan vara belägen i ett tredjeland eller territorium som inte förtecknas för införsel till unionen av de specifika arterna av hov- och klövdjur. Den nationella lagstiftningen och veterinärtjänsterna i tredjelandet eller territoriet måste dock bedömas. Ursprungsanläggningen bör dessutom uppfylla ytterligare krav i fråga om sjukdomsövervakning, veterinärtillsyn, journalföring och verksamhet. För att säkerställa att dessa garantier kan tillhandahållas bör det i denna förordning fastställas särskilda villkor för den behöriga myndighetens godkännande av dessa avgränsade anläggningar i tredjelandet eller territoriet. En förteckning över sådana avgränsade anläggningar bör upprättas av destinationsmedlemsstaten efter att den behöriga myndigheten i den medlemsstaten utfört en riskbedömning med positivt resultat av alla relevanta uppgifter från anläggningen när det gäller djurhälsoriskerna.

(48)

Särskilda djurhälsokrav bör tillämpas vid införsel till unionen av fjäderfän och fåglar i fångenskap för att hantera de särskilda risker som är förknippade med de relevanta förtecknade sjukdomarna för dessa djur. Dessa krav bör ta hänsyn till kategori, art och avsedd användning för fjäderfän och fåglar i fångenskap och ge ett effektivt skydd mot spridning till unionen av berörda sjukdomar från tredjeländer eller territorier.

(49)

För att underlätta handel med sändningar av små mängder fjäderfä bör särskilda krav och undantag fastställas för sändningar med färre än 20 djur av andra fjäderfän än strutsfåglar.

(50)

Med beaktande av verksamhet och djurhälsorisker i samband med fåglar i fångenskap bör sändningar av dessa djur endast få föras in till unionen om de kommer från anläggningar som godkänts av de behöriga myndigheterna i fåglarnas ursprungstredjeland eller ursprungsterritorium eller zonen däri. Fåglarna i fångenskap bör hållas i karantän när de anländer till unionen för att bekräfta att det inte förekommer några sjukdomar.

(51)

Om sändningar av fåglar och kläckägg är avsedda för medlemsstater med status som fria från infektion med Newcastlesjukevirus utan vaccinering, bör sådana sändningar dessutom uppfylla ytterligare krav för att säkerställa att dessa sändningar inte äventyrar hälsostatusen för den sjukdomen i dessa specifika medlemsstater.

(52)

Angrepp av den lilla kupskalbaggen (Aethina tumida) är en av de sjukdomar som medför störst risker för bin. Den är i stor utsträckning exotisk i unionen, men har spridit sig globalt under de senaste årtiondena och skapat allvarliga problem för biodlingsindustrin och drabbar eventuellt även humlor. Tropilaelaps spp. är potentiellt förödande patogener för honungsbin. De är också exotiska i unionen. Det finns för närvarande inga effektiva och säkra behandlingar mot dessa sjukdomar. Om dessa sjukdomar förs in i unionen genom införda sändningar skulle detta innebära en risk för hållbarheten i biodlingssektorn och därutöver, vilket skulle kunna påverka jordbruket och miljön som gynnas av pollinering genom hållna och vilda bin.

(53)

Amerikansk yngelröta förekommer ibland i unionen men bekämpas med avseende på handel med honungsbin, medan vissa områden i unionen har erkänts vara fria från Varroa spp. och skyddas genom ytterligare handelsgarantier för att hålla destinationer i unionen säkra. Bestämmelser på unionsnivå har varit och förblir nödvändiga för att minska risken för införsel till unionen av ovannämnda patogener i samband med sändningar av honungsbin och humlor. Därför bör sådana bestämmelser fastställas i denna förordning.

(54)

Endast honungsbidrottningar utan yngel och åtföljda av ett litet antal arbetsbin i burar med en enda drottning kan lätt kontrolleras vad gäller angrepp från den lilla kupskalbaggen eller Tropilaelaps spp. och därför bör införseln till unionen av honungsbin i princip begränsas till sådana sändningar.

(55)

Samhällen av humlor som avlas och föds upp i miljömässigt isolerade anläggningar är ofta föremål för handel inom trädgårdsnäringen. Med tanke på de lokaler, förfaranden och slutna behållare som vanligen används för de avsända samhällena bör införsel till unionen av humlor (Bombus spp.) endast tillåtas för samhällen som avlas, föds upp och förpackas under enbart miljömässigt kontrollerade förhållanden på anläggningar och som kan kontrolleras för att säkerställa att de är fria från den lilla kupskalbaggen.

(56)

På grund av de potentiella effekterna på människor och djur är rabies den förtecknade sjukdom som medför störst oro i unionen och som drabbar hundar, katter och illrar. Medlemsstaterna måste därför genomföra obligatoriska utrotningsprogram mot rabiessmitta i enlighet med delegerad förordning (EU) 2020/689. För att förhindra att rabies förs in till unionen bör vaccinering krävas för alla sändningar av hundar, katter och illrar som förs in till unionen, med beaktande av tillgängliga och effektiva vacciner mot sjukdomen.

(57)

Hundar avsedda att föras in i en medlemsstat med sjukdomsfri status eller med ett godkänt utrotningsprogram för Echinococcus multilocularis bör uppfylla ytterligare krav för att säkerställa skyddet av den statusen i dessa medlemsstater. I detta avseende bör sådana hundar behandlas i förebyggande syfte innan de förs in i unionen. Om hundar, katter och illrar emellertid är avsedda för en avgränsad anläggning i unionen bör särskilda bestämmelser om rabies och angrepp av Echinococcus multilocularis och ytterligare djurhälsokrav tillämpas, med beaktande av de särskilda förhållanden som gäller för sådana anläggningar och de särskilda förhållanden under vilka djuren hålls i dem.

(58)

Avelsmaterial kan utgöra en betydande risk för spridning av djursjukdomar. Detta gäller särskilt för sperma, men även i mindre utsträckning för oocyter och embryon. Avelsmaterial samlas eller produceras från ett begränsat antal donatordjur, men används i stor utsträckning i den allmänna djurpopulationen, och kan därför, om det inte hanteras korrekt eller inte klassificeras med korrekt hälsostatus, vara en sjukdomskälla för många djur. Sådana fall har förekommit och har orsakat stora ekonomiska förluster. Därför måste djurhälsokrav införas för införsel till unionen av avelsmaterial från vissa hållna landlevande djur.

(59)

Kraven för införsel till unionen av avelsmaterial från hov- och klövdjur bör grundas på kraven för införsel till unionen av levande djur.

(60)

Särskilda krav för anläggningar för avelsmaterial där avelsmaterial från hov- och klövdjur som får föras in till unionen samlas in, produceras, behandlas och lagras bör återspegla de krav som fastställts för förflyttningar inom unionen. Samma tillvägagångssätt gäller för spårbarhets- och djurhälsokrav för avelsmaterial.

(61)

På grund av behovet att flytta avelsmaterial från avgränsade anläggningar i tredjeländer till avgränsade anläggningar i unionen bör det i denna förordning fastställas särskilda spårbarhets- och djurhälsokrav för sådan införsel.

(62)

Djurhälsokrav för införsel till unionen av kläckägg bör hantera riskerna när det gäller förtecknade sjukdomar som de olika kategorierna av kläckägg skulle kunna föra in i unionen. Därför bör sådana krav motsvara de som gäller för införsel till unionen av respektive art eller kategori av fåglar.

(63)

Om kläckägg från fjäderfän är avsedda för införsel till medlemsstater med status som fria från infektion med Newcastlesjukevirus utan vaccinering, bör äggen uppfylla ytterligare krav för att säkerställa att de inte äventyrar statusen i dessa specifika medlemsstater.

(64)

Produkter av animaliskt ursprung kan överföra sjukdomsagens till djur och produkter. De djurhälsorisker som är förknippade med färska och obehandlade produkter av animaliskt ursprung är uppenbart högre än de produkter som har bearbetats och behandlats. Därför bör djurhälsokraven för ursprungstredjelandet eller ursprungsterritoriet för färskt kött, obehandlad mjölk, råmjölk och råmjölksbaserade produkter vara strängare än djurhälsokraven för köttprodukter och mjölkprodukter. Den behandling som ges de behandlade produkterna måste emellertid vara effektiv för att minska den risk de utgör beroende på produktens ursprungsart, ursprungsland eller ursprungsterritorium.

(65)

De riskreducerande behandlingar som gäller för produkter av animaliskt ursprung som har sitt ursprung i restriktionszoner som upprättats vid bekräftelse av sjukdomar i kategori A i unionen fastställs i kommissionens delegerade förordning (EU) 2020/687 (5), på grundval av tillgängliga vetenskapliga rön och erfarenheter från tillämpningen av tidigare lagstiftning. Därför bör samma riskreducerande behandling tillämpas på de produkter med ursprung i tredjeländer, territorier eller zoner däri som utgör en likvärdig djurhälsorisk.

(66)

De risker som är förknippade med färskt kött som förs in till unionen bör reduceras genom krav på frihet från sjukdomar i ursprungstredjelandet eller ursprungsterritoriet och krav avseende djursjukdomar för de levande djur från vilka köttet kommer, avsändandet av de hållna djuren till slakt, slakt och avlivning samt hantering och beredning.

(67)

Färskt kött av landlevande djur kan erhållas från hållna djur, inklusive hägnat vilt enligt definitionen i förordning (EG) nr 853/2004 och från vilda djur. I unionen måste dock kött som erhålls från djur som hålls som produktionsdjur, i synnerhet djur av arterna Bos taurus, Capra hirchus, Ovis aries, och Sus scrofa erhållas i ett slakteri. För att ge tillräckliga och likvärdiga garantier är det därför lämpligt att utesluta dessa arter från möjligheten att kategoriseras som hägnat vilt eller vilda djur när färskt kött som är avsett för införsel till unionen kommer från dem.

(68)

När ett utbrott av en relevant djursjukdom inträffar i ett tredjeland eller tredjeterritorium, är datum och plats för slakt av hållna djur eller datum för avlivning av vilda djur eller hägnat vilt avgörande för att fastställa eventuella djurhälsorisker i samband med dessa djur och produkter av animaliskt ursprung som erhållits från dem. Det är därför nödvändigt att fastställa datum för slakt eller avlivning i syfte att kontrollera att djuren har slaktats eller avlivats under en period utan utbrott av sjukdom och när tredjelandet eller tredjeterritoriet var förtecknat som godkänt för införsel av färskt kött till unionen.

(69)

Den typ av behandling som ska tillämpas på produkter av animaliskt ursprung bör överensstämma med den risk som är förknippad med det tredjeland eller territorium eller zon däri där produkten framställs. Införsel till unionen av bearbetade produkter av animaliskt ursprung som har genomgått behandlingar vars effektivitet när det gäller att undanröja risker förknippade med de förtecknade sjukdomarna för den berörda kategorin av animaliska produkter inte har bevisats bör endast tillåtas från tredjeländer eller territorier eller zoner däri som tillhandahåller alla garantier för frihet från de relevanta sjukdomarna. För tredjeländer eller territorium eller zoner däri som inte tillhandahåller alla dessa garantier bör införsel till unionen av produkter av animaliskt ursprung endast tillåtas om dessa produkter har genomgått en särskild behandling.

(70)

I vissa fall kommer ett tredjeland eller territorium eller zon däri att köpa obehandlat kött från ett tredjeland eller territorium eller zon däri som är förtecknat för införsel till unionen av köttprodukter från den berörda arten som omfattas av en särskild behandling. I sådana fall bör köttprodukten alltid genomgå den strängaste särskilda behandlingen i syfte att minska alla eventuella risker för djurhälsan.

(71)

Köttprodukter som innehåller fjäderfäkött från ett tredjeland eller territorium eller zon däri där det har förekommit ett utbrott av högpatogen aviär influensa eller infektion med Newcastlesjukevirus bör genomgå en behandling som är effektiv när det gäller att minska risken i det tredjeland eller territorium eller zon däri som förtecknas för införsel till unionen. På detta sätt kan handeln tillåtas att fortsätta innan bekämpningsåtgärder, såsom regionalisering, genomförs. Den omedelbara tillämpningen av en riskreducerande behandling efter ett utbrott minskar djurhälsoriskerna och minskar samtidigt påverkan på handeln.

(72)

När köttprodukter framställs av färskt kött från olika arter bör den behandling som tillämpas undanröja alla eventuella djurhälsorisker. Om behandlingen sker före blandning bör de olika typerna av färskt kött därför behandlas på ett sätt som fastställts för de ursprungsarter från vilka det färska köttet härrör. Om däremot behandlingen sker efter blandning bör den slutliga köttprodukten genomgå den behandling som fastställts för den färska köttingrediensen med störst risk för djurhälsan.

(73)

Behandlingar för att minska särskilda risker för djurens hälsa i samband med införsel av fjälster bör ses över och uppdateras med beaktande av slutsatserna och rekommendationerna i de senaste vetenskapliga rön som utvärderats av panelen för djurs hälsa och välbefinnande vid Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet (Efsa) (6).

(74)

Villkoren för införsel till unionen av obehandlad mjölk, mjölkprodukter, råmjölk och råmjölksbaserade produkter baseras på de djurhälsorisker som dessa produkter medför. Dessa risker är kopplade till ursprungslandet eller ursprungsterritoriet eller zonen däri och till de djurarter från vilka de erhölls. Mul- och klövsjuka samt infektion med boskapspestvirus är de två sjukdomar som inger betänkligheter när det gäller mjölk och råmjölk, och därför bör obehandlad mjölk och råmjölk endast föras in från tredjeländer eller territorier eller zoner däri som är fria från dessa sjukdomar. Råmjölksbaserade produkter bör dessutom endast ha sitt ursprung i dessa tredjeländer, territorier eller zoner eftersom det inte finns några vetenskapligt baserade riskreducerande behandlingar för att säkerställa att sjukdomsagenset förstörs i den produktkategorin.

(75)

För mjölk som framställts av Bos taurus, Ovis aries, Capra hircus, Bubalus bubalis och Camelus dromedarius, kan risken för mul- och klövsjuka minskas genom tillämpning av välkända särskilda riskreducerande behandlingar. Eftersom effektiviteten hos vissa av dessa behandlingar för mjölkprodukter från andra djurarter än Bos taurus, Ovis aries, Capra hircus, Bubalus bubalis och Camelus dromedarius inte kan säkerställas, bör dessa emellertid genomgå den mest strikta riskreducerande behandlingen.

(76)

Behandlingar för produkter av animaliskt ursprung bör alltid utföras i det ursprungstredjeland eller ursprungsterritorium eller zon däri som förtecknats för införsel av dessa produkter till unionen.

(77)

Vattenlevande djur av förtecknade arter transporteras ibland till sjöss på fartyg, däribland brunnbåtar som kan byta vatten under resan. I sådana fall bör djuren utöver ett hälsointyg även åtföljas av en försäkran som undertecknats av fartygets befälhavare och som innehåller uppgifter om ursprungshamn och destinationshamn samt andra hamnar som anlöpts under resan. Denna försäkran bör bekräfta att djuren av förtecknade arter ombord på fartyget inte har utsatts för några förhållanden som kan ha ändrat deras hälsostatus under resan till slutdestinationen.

(78)

Vattenlevande djur får föras in till unionen i många olika syften. Med tanke på den sjukdomsrisk som är förknippad med förflyttning av levande djur bör sådana djur som förs in till unionen för att användas som livsmedel behandlas på samma sätt som om de fördes in i unionen för andra ändamål, såsom odling eller utsättning i naturen. Produkter av animaliskt ursprung från andra vattenlevande djur än levande sådana utgör en mindre risk än vattenlevande djur, och de åtgärder som ska vidtas med avseende på sådana produkter som förs in till unionen för vidare bearbetning är därför mindre stränga än de som gäller för levande djur.

(79)

Att vattenlevande djur sätts ut i naturen i naturligt vatten är en högriskverksamhet om dessa djur är smittade med en förtecknad sjukdom. Särskilt för sjukdomar i kategorierna A och B och när vattenlevande djur är avsedda för utsättning i naturen i unionens naturliga vatten bör därför ursprungstredjelandet eller ursprungsterritoriet eller zonen eller anläggningskretsen däri vara fritt/fri från dessa sjukdomar. Vattenlevande djur som förs in till unionen för att sättas ut i naturen i naturliga vatten bör dessutom alltid ha sitt ursprung i ett tredjeland, territorium, zon eller anläggningskrets som förklarats fritt/fri från en sjukdom i kategori C, även om medlemsstaten, zonen eller anläggningskretsen inte är fri från den sjukdomen.

(80)

När det gäller sjukdomar i vatten får medlemsstaterna vidta nationella åtgärder enligt artikel 226 i djurhälsolagen i syfte att begränsa effekterna av andra sjukdomar än förtecknade sjukdomar på deras eget territorium. I sådana fall måste sändningar av arter som är mottagliga för de sjukdomar som de nationella åtgärderna tillämpas på också ha sitt ursprung i tredjeländer, territorier, zoner eller anläggningskretsar däri som är fria från dessa sjukdomar.

(81)

Artikel 226 i djurhälsolagen har samma syfte som artikel 43 i rådets direktiv 2006/88/EG (7), eftersom den gör det möjligt för medlemsstaterna att vidta nationella åtgärder mot icke förtecknade sjukdomar. Det är därför lämpligt att fortsätta att erkänna förteckningen över sjukdomar och de berörda arter för vilka dessa åtgärder har införts. Dessa uppgifter bör fastställas i denna förordning.

(82)

Vissa bestämmelser gäller inom unionen när det gäller registrering och godkännande av vattenbruksanläggningar. Skillnaden mellan huruvida en anläggning kan registreras eller om den bör godkännas beror på den risk som den medför att smittas av eller sprida sjukdom. Det är därför viktigt att vattenbruksdjur som förs in till unionen från vattenbruksanläggningar i ett tredjeland, territorium, zon eller anläggningskrets däri, har sitt ursprung i vattenbruksanläggningar som bedöms på liknande sätt. I detta sammanhang bör sådana anläggningar uppfylla registrerings- eller godkännandekrav som är minst lika stränga som de som gäller för sådana anläggningar inom unionen.

(83)

Det är inte i alla situationer obligatoriskt att tillämpa kravet på att vattenlevande djur av förtecknade arter och produkter av animaliskt ursprung från dessa djur ska har sitt ursprung i ett tredjeland eller territorium eller en zon eller anläggningskrets däri som är fritt/fri från sjukdom. Vissa riskreducerande åtgärder kan vidtas för att underlätta införsel till unionen av vattenlevande djur och vissa animaliska produkter från dessa djur som inte har ett sådant ursprung. Vissa riskreducerande åtgärder är godtagbara för vattenlevande djur av förtecknade arter och med tanke på den lägre risknivån i samband med sådana förflyttningar, kan andra mindre stränga riskreducerande åtgärder, godtas för produkter av animaliskt ursprung från andra vattenlevande djur än levande vattenlevande djur.

(84)

De riskreducerande åtgärder som gäller för vattenlevande djur omfattar att de sänds till en anläggning för sjukdomskontroll av vattenlevande djur, en avgränsad anläggning eller en godkänd karantänanläggning efter införseln till unionen. Ett antal andra riskreducerande åtgärder gäller för blötdjur och kräftdjur av förtecknade arter som förs in till unionen levande och i enlighet med förordning (EG) nr 853/2004, men som utgör en godtagbar risk på grund av hur de behandlats eller förpackats före avsändandet eller på grund av att de inte är avsedda för lagring i unionen före bearbetning.

(85)

Det är möjligt att avvika från kraven om att vissa produkter av animaliskt ursprung från andra vattenlevande djur än levande vattenlevande djur måste ha sitt ursprung i ett tredjeland eller territorium eller zon eller anläggningskrets däri som är fritt/fri från de relevanta förtecknade sjukdomarna. De riskreducerande åtgärder som möjliggör sådan handel kan bestå i att produkterna av animaliskt ursprung sänds till en livsmedelsanläggning för sjukdomskontroll av vattenlevande djur i unionen för vidare bearbetning eller att säkerställa att produkterna av animaliskt ursprung består av fisk som har slaktats och urtagits före avsändandet till unionen. I båda fallen bedöms den risk som härrör från produkter av animaliskt ursprung vara försumbar.

(86)

I genomförandeförordning (EU) 2018/1882 fastställs en förteckning över vattenlevande arter och grupper av arter som utgör en betydande risk för spridning av de sjukdomar som förtecknas i artikel 5 och bilaga II till djurhälsolagen. Förteckningen innehåller även en förteckning över vektorarter som anges i kolumn 4 i tabellen i bilagan till den förordningen. Många av dessa arter fungerar dock inte som vektorer i alla situationer. När det gäller förflyttningar anges närmare uppgifter om de situationer i vilka dessa arter anses vara vektorer av de förtecknade sjukdomarna anges i bilaga XXX till denna förordning. I situationer där vattenlevande djur av förtecknade arter inte uppfyller villkoren för att vara vektorer omfattas de inte bestämmelserna som fastställs i denna förordning. Med tanke på den lägre risknivå som produkter av animaliskt ursprung från andra vattenlevande djur än levande vattenlevande djur medför gäller dessutom inte de åtgärder som fastställs i denna förordning avseende dessa produkter för de arter som förtecknas i kolumn 4 i tabellen i bilagan till genomförandeförordning (EU) 2018/1882.

(87)

Alla undantag och krav på hantering som föreskrivs i denna förordning för vattenlevande djur av förtecknade arter och för produkter av animaliskt ursprung från andra förtecknade arter än levande vattenlevande djur bör också gälla för de arter som förtecknas i kolumn 4 i tabellen i bilagan till genomförandeförordning (EU) 2018/1882 för vilka medlemsstaterna har vidtagit nationella åtgärder enligt artikel 226 i djurhälsolagen. Likaså bör dessa undantag och krav på hantering även gälla för vissa mottagliga arter.

(88)

Det är viktigt att vattenlevande djur av förtecknade arter, och det vatten i vilket de transporteras, hanteras på lämpligt sätt efter införseln till unionen för att säkerställa att de inte utgör en sjukdomsrisk. Korrekt hantering omfattar att säkerställa att djuren transporteras direkt till destinationen och inte sätts ut eller på annat sätt nedsänks i unionens naturliga vatten, om de kan orsaka en potentiell sjukdomsrisk.

(89)

I vissa fall får dock den behöriga myndigheten på destinationsorten tillåta att sådana djur sätts ut i naturliga vatten. I alla sådana fall bör det ankomma på den behöriga myndigheten att säkerställa att utsättningen eller nedsänkningen inte äventyrar hälsostatusen på utsättningsplatsen. Även om det mottagande vattnet inte är fritt från en särskild sjukdom i kategori C, bör dessutom de djur som ska sättas ut vara sjukdomsfria, för att säkerställa bästa allmänna hälsostatus för vilda bestånd i unionens naturliga vatten.

(90)

När det gäller berörda djurhälsorisker bör alla transitförflyttningar genom unionen betraktas som förflyttningar för införsel till unionen, eftersom de medför samma risknivå. Transitförflyttningar bör därför uppfylla alla tillämpliga krav för införsel till unionen. Undantag och särskilda bestämmelser för transitering bör dock fastställas enligt särskilda riskreducerande villkor beroende på ursprungsorten. Sådana undantag och särskilda bestämmelser är avsedda att omfatta situationer där unionen inte är slutdestinationen för djuren och produkterna från dessa och för att ta hänsyn till geografiska begränsningar och geopolitiska faktorer.

(91)

Undantag och särskilda bestämmelser bör också fastställas för transitering av sändningar av djur och produkter från dessa mellan medlemsstater via ett tredjeland eller territorium. Detta för att omfatta situationer där en medlemsstat kräver en sådan typ av införsel till unionen.

(92)

I vissa fall nekas varor med ursprung i unionen införsel av de behöriga myndigheterna i ett tredjeland eller territorium efter kontroller vid gränsen. Särskilda bestämmelser bör antas i enlighet med artikel 239 i djurhälsolagen för att dessa varor ska kunna återsändas mot bakgrund av att de har framställts enligt unionens djurhälsolagstiftning.

(93)

Det krävs också särskilda bestämmelser för att registrerade hästar ska kunna återsändas till unionen efter tillfällig export till tredjeländer för att delta i kapplöpningar, tävlingar och hästrelaterade kulturevenemang.

(94)

För att uppnå en enhetlig tillämpning av unionens lagstiftning om införsel till unionen av djur, avelsmaterial och produkter av animaliskt ursprung och för att säkerställa att lagstiftningen är tydlig och transparent bör denna förordning upphäva kommissionens förordning (EU) nr 206/2010 (8), kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 139/2013 (9), kommissionens förordning (EU) nr 605/2010 (10), kommissionens förordning (EG) nr 798/2008 (11), kommissionens beslut 2007/777/EG (12), kommissionens förordning (EG) nr 119/2009 (13), kommissionens förordning (EU) nr 28/2012 (14) och kommissionens genomförandeförordning (EU) 2016/759 (15).

(95)

Bestämmelserna i denna förordning är kopplade till och kompletterar dem i djurhälsolagen som tillämpas från och med den 21 april 2021. Av denna anledning och för att underlätta tillämpningen av den nya rättsliga ramen för djurhälsa bör denna förordning också tillämpas från och med den 21 april 2021.