Kommissionens delegerade förordning (EU) 2024/2510 av den 2 maj 2024 om komplettering av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1240 vad gäller betalningssätt och förfarande för att ta ut den avgift för resetillstånd som föreskrivs i den förordningen

(1)

Genom förordning (EU) 2018/1240 inrättas EU-systemet för reseuppgifter och resetillstånd (Etias) som är tillämpligt på tredjelandsmedborgare som är undantagna från viseringskrav och som önskar resa in på medlemsstaternas territorium.

(2)

I enlighet med artiklarna 18 och 24 i förordning (EU) 2018/1240 är sökande i princip skyldiga att betala en avgift för att kompensera kostnaderna för driften och underhållet av Etias.

(3)

Det är därför nödvändigt att fastställa vilka betalningssätt som ska användas och förfarandet för att ta ut avgiften för resetillstånd.

(4)

Avgiften för resetillstånd bör tas ut av en betaltjänstleverantör som valts ut genom ett upphandlingsförfarande.

(5)

För att ta hänsyn till sökandenas geografiska spridning och de varierande betalningssätten runt om i världen bör betaltjänstleverantören godta en bred uppsättning betalningssätt när de tredjelandsmedborgare som avses i artikel 2.1 i förordning (EU) 2018/1240 betalar avgiften för resetillstånd.

(6)

För att avgiften för resetillstånd ska kunna betalas på ett säkert sätt, och för att i största möjliga utsträckning minska risken för bedrägeri, bör betalningstransaktionerna och de betalningssätt som används strikt följa bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/2366 (2) och kommissionens delegerade förordning (EU) 2018/389 (3).

(7)

För att säkerställa att betalningen av avgiften för resetillstånd kan kopplas till en specifik ansökan bör Etias informationssystem meddela betaltjänstleverantören en tillfällig identifierare för den ansökningsakt som avses i kapitel III i förordning (EU) 2018/1240 när betalningsprocessen inleds.

(8)

För att skydda personuppgifter om personer som ansöker om Etias-resetillstånd bör betaltjänstleverantören inte begära någon annan information från sökande än den betalningsinformation som krävs för att avgiften för resetillstånd ska kunna betalas.

(9)

När sökanden har betalat avgiften för resetillstånd bör betaltjänstleverantören göra betalningens unika referensnummer som avses i artikel 19.3 e i förordning (EU) 2018/1240 tillgängligt för Etias informationssystem tillsammans med den tillfälliga identifieraren för ansökningsakten, så att Etias informationssystem i enlighet med artikel 19.1 i förordning (EU) 2018/1240 kan kontrollera om en ansökan bör anses vara prövningsbar.

(10)

För att säkerställa en korrekt avstämning av betalningar bör Europeiska unionens byrå för den operativa förvaltningen av stora it-system inom området frihet, säkerhet och rättvisa (eu-LISA) och betaltjänstleverantören meddela kommissionen det totala antalet betalningar som slutförts och deras unika referensnummer.

(11)

Eftersom förordning (EU) 2018/1240 är en utveckling av Schengenregelverket har Danmark, i enlighet med artikel 4 i protokoll nr 22 om Danmarks ställning som är fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, lämnat ett meddelande om genomförande av förordning (EU) 2018/1240 i sin nationella lagstiftning. Denna förordning är därför bindande för Danmark.

(12)

Denna förordning utgör en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket i vilka Irland inte deltar i enlighet med rådets beslut 2002/192/EG (4). Irland deltar därför inte i antagandet av denna förordning, som inte är bindande för eller tillämplig på Irland.

(13)

När det gäller Island och Norge utgör denna förordning, i enlighet med avtalet mellan Europeiska unionens råd och Republiken Island och Konungariket Norge om dessa staters associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket (5), en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket som omfattas av det område som avses i artikel 1 A i rådets beslut 1999/437/EG (6).

(14)

När det gäller Schweiz utgör denna förordning, i enlighet med avtalet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om Schweiziska edsförbundets associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket (7), en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket som omfattas av det område som avses i artikel 1 A i beslut 1999/437/EG jämförd med artikel 3 i rådets beslut 2008/146/EG (8).

(15)

När det gäller Liechtenstein utgör denna förordning, i enlighet med protokollet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen, Schweiziska edsförbundet och Furstendömet Liechtenstein om Furstendömet Liechtensteins anslutning till avtalet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om Schweiziska edsförbundets associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket (9), en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket som omfattas av det område som avses i artikel 1 A i beslut 1999/437/EG jämförd med artikel 3 i rådets beslut 2011/350/EU (10).

(16)

Denna förordning utgör en akt som utvecklar Schengenregelverket eller som på annat sätt har samband med detta i den mening som avses i artikel 3.1 i 2003 års anslutningsakt.

(17)

Europeiska datatillsynsmannen har hörts i enlighet med artikel 42.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1725 (11) och avgav ett yttrande den 27 april 2021.