Kommissionens delegerade förordning (EU) 2025/1411 av den 16 juli 2025 om ändring av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1240 vad gäller avgiften för resetillstånd inom ramen för EU-systemet för reseuppgifter och resetillstånd (Etias)

(1)

Den avgift som personer som söker resetillstånd inom ramen för EU-systemet för reseuppgifter och resetillstånd (Etias) ska betala anges i artikel 18.1 i förordning (EU) 2018/1240. I kommissionens delegerade förordning (EU) 2024/2511 (2) fastställs mekanismer som kommissionen bör använda för att bedöma om avgiften behöver justeras.

(2)

I enlighet med delegerad förordning (EU) 2024/2511 har kommissionen identifierat ett antal faktorer som sannolikt kommer att leda till betydande eller ihållande ökningar av kostnaderna för driften och underhållet av Etias-systemet och som överskrider de kostnader som förutsågs när förordning (EU) 2018/1240 antogs. För det första har den kumulativa inflationen i unionen ökat med 30,12 % sedan 2016. För det andra har antalet resenärer som reser visumfritt in i unionen ökat betydligt de senaste åren och beräknas fortsätta att öka under den närmaste framtiden. Slutligen har ytterligare Etias-funktioner genomförts för Etias funktion som inte förutsågs när förordning (EU) 2018/1240 antogs.

(3)

Det är nödvändigt att anpassa avgiften för Etias-resetillstånd till avgifterna för jämförbara system för att säkerställa likvärdiga konkurrensvillkor med andra program för resetillstånd i världen.

(4)

Det är därför nödvändigt att höja avgiften för Etias-resetillstånd.

(5)

Förordning (EU) 2018/1240 bör därför ändras i enlighet med detta.

(6)

Denna förordning påverkar inte tillämpningen av Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG (3) och avtalet om Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands utträde ur Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen (4).

(7)

Eftersom förordning (EU) 2018/1240 är en utveckling av Schengenregelverket har Danmark, i enlighet med artikel 4 i protokoll nr 22 om Danmarks ställning som är fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, meddelat sitt beslut att genomföra förordning (EU) 2018/1240 i sin nationella lagstiftning. Denna förordning är därför bindande för Danmark.

(8)

Denna förordning utgör en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket i vilka Irland inte deltar i enlighet med rådets beslut 2002/192/EG (5). Irland deltar därför inte i antagandet av denna förordning, som inte är bindande för eller tillämplig på Irland.

(9)

När det gäller Island och Norge utgör denna förordning, i enlighet med avtalet mellan Europeiska unionens råd och Republiken Island och Konungariket Norge om dessa staters associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket, en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket (6) som omfattas av det område som avses i artikel 1 A i rådets beslut 1999/437/EG (7).

(10)

När det gäller Schweiz utgör denna förordning, i enlighet med avtalet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om Schweiziska edsförbundets associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket (8), en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket som omfattas av det område som avses i artikel 1 A i beslut 1999/437/EG jämförd med artikel 3 i rådets beslut 2008/146/EG (9).

(11)

När det gäller Liechtenstein utgör denna förordning, i enlighet med protokollet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen, Schweiziska edsförbundet och Furstendömet Liechtenstein om Furstendömet Liechtensteins anslutning till avtalet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om Schweiziska edsförbundets associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket (10), en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket som omfattas av det område som avses i artikel 1 A i beslut 1999/437/EG jämförd med artikel 3 i rådets beslut 2011/350/EU (11).

(12)

Denna förordning utgör en akt som utvecklar Schengenregelverket eller som på annat sätt har samband med detta i den mening som avses i artikel 3.1 i 2003 års anslutningsakt.