Kommissionens genomförandeförordning (EU) 2021/2287 av den 17 december 2021 om införande av slutgiltiga utjämningstullar på import av aluminiumfolie för vidare förädling med ursprung i Folkrepubliken Kina och om ändring av genomförandeförordning (EU) 2021/2170 om införande av slutgiltiga antidumpningstullar beträffande import av aluminiumfolie för vidare förädling med ursprung i Folkrepubliken Kina

(1)

Den 4 december 2020 inledde Europeiska kommissionen (nedan kallad kommissionen) ett antisubventionsförfarande beträffande import till unionen av aluminiumfolie för vidare förädling med ursprung i Folkrepubliken Kina (nedan kallad Kina eller det berörda landet) på grundval av artikel 10 i grundförordningen. Kommissionen offentliggjorde ett tillkännagivande om inledande i Europeiska unionens officiella tidning (nedan kallat tillkännagivandet om inledande) (2).

(2)

Kommissionen inledde undersökningen till följd av ett klagomål som ingavs den 21 oktober 2020 av sex europeiska tillverkare (nedan kallade klagandena eller klaganden) som företrädare för över 50 % av unionens sammanlagda tillverkning av aluminiumfolie för vidare förädling (nedan kallad den berörda produkten). Klagomålet innehöll bevisning för subventionering och därav följande skada som var tillräcklig för att motivera inledandet av en undersökning.

(3)

Innan kommissionen inledde antisubventionsundersökningen underrättades de kinesiska myndigheterna (3) om det korrekt underbyggda klagomål som mottagits och uppmanade de kinesiska myndigheterna att inleda ett samråd i enlighet med artikel 10.7 i grundförordningen. Samråden hölls den 30 november 2020. Man fann emellertid ingen lösning som kunde godtas av båda parter.

(4)

Den 22 oktober 2020 inledde kommissionen en separat antidumpningsundersökning beträffande import av samma produkt med ursprung i Kina (nedan kallad den separata antidumpningsundersökningen) (4). De analyser av skada, orsakssamband och unionens intresse som genomförts inom ramen för denna antisubventionsundersökning och den separata antidumpningsundersökningen är i tillämpliga delar identiska, eftersom definitionerna av unionsindustrin, de unionstillverkare som ingår i urvalet, skadeundersökningsperiod och undersökningsperioden är desamma i båda undersökningarna.

(5)

Såväl före som efter inledandet hävdade de kinesiska myndigheterna att undersökningen inte borde inledas eftersom klagomålet inte uppfyllde de krav vad gäller bevisning som anges i artikel 11.2 och 11.3 i WTO-avtalet om subventioner och utjämningsåtgärder (nedan kallat avtalet om subventioner och utjämningsåtgärder) och i artikel 10.2 i grundförordningen. Enligt de kinesiska myndigheterna fanns det inte tillräcklig bevisning om utjämningsbara subventioner, skada och orsakssamband mellan den subventionerade importen och skadan. I sin inlaga efter inledandet upprepade de kinesiska myndigheterna att klagomålet, beträffande ett antal påstådda subventionsordningar, inte innehöll tillräcklig bevisning för att uppfylla beviskraven och att det, oavsett vilka uppgifter klaganden rimligen kunde ha tillgång till, alltid måste finnas tillräcklig bevisning för förekomsten och arten av en subvention, väsentlig skada och orsakssamband. De kinesiska myndigheterna framförde även detta påstående på nytt efter det slutgiltiga utlämnandet.

(6)

I sin inlaga efter inledandet och även efter det slutliga utlämnandet, hävdade de kinesiska myndigheterna även att kommissionens memorandum om bevisningens tillräcklighet och subventionsfrågeformulären gick längre än de påståenden som framfördes i klagomålet, och att kommissionen hade lagt till ytterligare bevisning till klagomålet för att motivera inledandet av undersökningen. De kinesiska myndigheterna hävdade att kommissionen genom att lägga till sådan ytterligare bevisning breddade undersökningens omfattning. De kinesiska myndigheterna påstod närmare bestämt att kommissionen hade breddat undersökningens omfattning genom att lägga till hänvisningar till dokument som t.ex. 2018 års rapport om aluminium, “Made in China 2025”-strategin, en a U.S. DOC determination on aluminium products från 2018, och genom att föra upp Chinese Export & Credit Insurance Corporation (Sinosure) i förteckningen över finansinstitut som ska undersökas eller genom att begära uppgifter om den kinesiska bank- och försäkringstillsynskommissionen (CBIRC).

(7)

Kommissionen avvisade de kinesiska myndigheternas påstående om bevisningens tillräcklighet. Den bevisning som lämnats i klagomålet utgjordes nämligen av de uppgifter som rimligen fanns tillgängliga för klaganden vid den tidpunkten. Såsom framgår av memorandumet om tillräcklig bevisning, vilken innehåller kommissionens bedömning av all bevisning rörande Kina och på grundval av vilken kommissionen inledde undersökningen, fanns det tillräcklig bevisning i det inledande skedet för att de påstådda subventionerna var utjämningsbara med hänsyn till förekomst, omfattning och art. Klagomålet innehöll även tillräcklig bevisning för förekomsten av skada för unionsindustrin som vållats av den subventionerade importen.

(8)

Kommissionen avvisade även påståendet om undersökningens omfattning. Memorandumet om tillräcklig bevisning innehåller en undersökning av de uppgifter som kommissionen hade tillgång till, bl.a., men inte bara, de uppgifter som klaganden lämnat. Uppgifterna i klagomålet analyserades tillsammans och styrktes med andra fakta som kommissionen kände till i enlighet med etablerad praxis. Såsom nämns i tillkännagivandet om inledande utarbetade kommissionen med hänvisning till artikel 10.2 och 10.3 i grundförordningen ett memorandum om bevisningens tillräcklighet, med en analys av all bevisning som kommissionen förfogade över avseende Kina och på grundval av vilken kommissionen inledde undersökningen. Undersökningens omfattning begränsas således inte till bevisningen och påståendena i klagomålet, utan kan kompletteras med andra uppgifter som kommissionen har tillgång till. I undersökningar av detta slag kan kommissionen dessutom undersöka alla uppgifter av relevans för de påstådda subventionerna, och behöver inte begränsa sig till uppgifterna i klagomålet. Detta gäller även de finansinstitut som tillhandahåller förmånlig finansiering, såsom Sinosure, och berörda tillsynsorgan som CBRC.

(9)

De kinesiska myndigheterna upprepade sina påståenden om tillräcklig bevisning och undersökningens omfattning även efter det slutliga utlämnandet, men lade inte fram några nya väsentliga argument eller bevis. Dessa påståenden tillbakavisades därför.

(10)

I sin inlaga efter inledandet gjorde de kinesiska myndigheterna gällande att klaganden hänvisade till kinesiska lagar på ett selektivt sätt och feltolkade deras koppling till industrin för aluminiumfolie för vidare förädling. De kinesiska myndigheterna uppgav att policydokument som de tionde–trettonde femårsplanerna, den vägledande katalogen för industriell strukturanpassning (2005) och utvecklingsplanen avseende industrin för andra metaller än järn (2016–2020) endast är icke-bindande vägledningsdokument. De kinesiska myndigheterna uppgav även att femårsplanerna inte specifikt avser aluminiumfolie för vidare förädling.

(11)

Kommissionen konstaterade att de kinesiska myndigheterna inte förnekade att dessa planer, program och rekommendationer finns, utan endast hade invändningar vad gäller i vilken utsträckning dessa kan anses vara bindande för industrin för aluminiumfolie för vidare förädling. Kommissionen konstaterade dessutom att klaganden inkom med bevisning för att icke-järnmetallindustrier, som aluminiumindustrin ingår i, nämns i flera regeringsdokument. De kinesiska myndigheterna kunde inte lägga fram någon bevisning för att dessa dokument inte skulle vara tillämpliga på den berörda produkten.

(12)

De kinesiska myndigheterna uppgav även att statsägda företag, statsägda banker eller Sinosure inte kan anses utgöra offentliga organ och att klaganden på ett omotiverat sätt grundade sig på formella tecken på statlig kontroll, till exempel statens ägande och statens befogenhet att tillsätta och utse den högsta ledningen, för att dra den omotiverade slutsatsen att alla statsägda företag eller statsägda banker agerade som offentliga organ. De kinesiska myndigheterna hävdade också att klaganden förlitade sig till tidigare ärenden som handlagts av kommissionen eller Förenta staternas handelsministerium i sin utvärdering av arten av de funktioner som bankerna fullgjorde och arten och omfattningen av de myndighetsbefogenheter som de anförtrotts. De kinesiska myndigheterna hävdade att kommissionen tidigare slutsatser beträffande andra industrier inte kunde anses utgöra tillräcklig bevisning i klagomålet, och att de inte heller styrker att statsägda banker och Sinosure agerade som offentliga organ i denna undersökning.

(13)

Kommissionen konstaterade att detta påstående har samband med det påstående som redan nämns ovan, och att bland annat den kinesiska banklagen nämns i klagomålet. Den lagen utgör kinesisk lagstiftning, vilket de kinesiska myndigheterna inte bestrider. Kommissionen påpekar att frågan om huruvida statsägda företag eller statsägda banker agerar som offentliga organ även har undersökts i antisubventionsundersökningar som EU nyligen genomfört rörande samma subventionsprogram som de som nämns i klagomålet, och slutsatsen i dessa undersökningar blev att så var fallet (5). Det faktum att undersökningarna omfattade industrier som inte är kopplade till industrin för aluminiumfolie för vidare förädling motsäger inte slutsatsen att de ovannämnda institutionerna utgör offentliga organ. Bevisning om statligt ägande kan dessutom anses utgöra bevisning som ”tenderar att bevisa eller tyder på” att en institution är ett offentligt organ som kan bevilja ett finansiellt bidrag (6).

(14)

I sin inlaga efter inledandet hävdade de kinesiska myndigheterna dessutom att finanssektorn genomgått betydande ändringar och reformer under de senaste åren och att det därför inte gick att grunda klagomålet på en tidigare situation. Kommissionen konstaterade emellertid att sökanden även lämnat ytterligare bevisning i klagomålet för att subventionsprogrammen fortfarande existerade. Kommissionen erinrade vidare om att de kinesiska myndigheterna inte lämnat någon bevisning för att de relevanta programmen inte längre existerade. I det inledande skedet tydde således den tillgängliga bevisningen på att det inte förekommit några betydande ändringar av subventionsprogrammen i fråga.

(15)

I samma inlaga hävdade de kinesiska myndigheterna även att några av vägledningsdokumenten, bland annat de tillfälliga bestämmelserna om främjande av industriell strukturanpassning (beslut nr 40 2005 från centralregeringen) (nedan kallat beslut nr 40), med hänvisning till den ”elfte femårsplanen” är inaktuella och inte längre var tillämpliga under undersökningsperioden.

(16)

Beslut 40 kapitel III innehåller en hänvisning till ”katalogen för vägledning av industriell strukturanpassning”, som består av tre delar, nämligen delen om främjade projekt, delen om begränsade projekt och delen om avskaffade projekt.

(17)

Enligt vad kommissionen erfar godkändes den senaste ändringen av katalogen för vägledning av industriell strukturanpassning genom dekret nr 29 av den 27 augusti 2019 från Kinas nationella utvecklings- och reformkommission, vilket trädde i kraft den 1 januari 2020 (7). Denna nya ”katalog för vägledning av industriell strukturanpassning (2019 års version)” antogs och trädde i kraft under undersökningsperioden. Följaktligen var ”katalogen för vägledning av industriell strukturanpassning” som avses i beslut nr 40 tillämplig under undersökningsperioden.

(18)

Efter det slutliga utlämnandet upprepade de kinesiska myndigheterna sitt påstående att kommissionen hade misstolkat den roll som de kinesiska myndigheternas planer och projekt spelade och vidhöll att dessa uteslutande är vägledande dokument och inte rättsligt bindande. De instämde inte heller i ett förlitande på fakta fastställda i tidigare undersökningar och på användning av hänvisningar i 2017 års arbetsdokument från kommissionens avdelningar rörande betydande snedvridningar i Kinas ekonomi i samband med undersökningar om handelspolitiska skyddsåtgärder (8), vilka de kinesiska myndigheterna anser vara felaktiga och inte objektiva, eftersom dessa dokument skrevs specifikt för att underlätta inledandet av undersökningar om handelspolitiska skyddsåtgärder. De kinesiska myndigheterna invände dessutom mot kommissionens åsikt att lagar, förordningar och statliga planer rimligen kan antas fortsatt vara tillämpliga om det inte kan visas att de upphävts eller ersatts.

(19)

För det första noterade kommissionen att de kinesiska myndigheterna inte lade fram några nya väsentliga argument eller bevis avseende den allmänna roll som de kinesiska myndigheternas planer och projekt spelar och deras bindande karaktär.

(20)

För det andra, vad gäller användningen av informationen i Kinarapporten, innebär det faktum att dokumentet utfärdades med tanke på dess potentiella användning i undersökningar om handelspolitiska skyddsåtgärder inte att de objektiva bevisen är felaktiga eller partiska, vilket de kinesiska myndigheterna hävdar. Kommissionen noterar också att den endast hänvisade till detta dokument två gånger i den pågående undersökningen, en gång som en allmän introduktion till systemet med femårsplaner, och en gång i samband med upprättandet av en koppling mellan planeringsdokument och främjade sektorer. Dessa hänvisningar användes i kombination med och bekräftade av andra hänvisningar, bl.a. dokument som de kinesiska myndigheterna själva hade utfärdat.

(21)

För det tredje vidhåller kommissionen att fastställda lagar, förordningar och statliga planer rimligen kan antas fortsatt vara tillämpliga om det inte kan visas att de upphävts eller ersatts. Som en del av undersökningen sände kommissionen en förteckning över referensdokument till de kinesiska myndigheterna gällande den allmänna rättsliga ramen, de regler och förfaranden som är tillämpliga i Kina samt vissa särskilda dokument som rör den berörda industrin. De kinesiska myndigheterna ombads att se över dessa dokuments fullständighet och giltighet och att i tillämpliga fall aktualisera eller komplettera dem. Efter att ha mottagit ett underbyggt svar och aktualiserade referensdokument från de kinesiska myndigheterna ansåg kommissionen att den rimligen kunde anta att de dokument som inte upphävts eller ersatts fortfarande var tillämpliga.

(22)

Följaktligen avvisas de kinesiska myndigheternas påståenden i detta avseende.

(23)

Efter inledandet hävdade de kinesiska myndigheterna vidare att klaganden inte fastställde villkoren för tillämpningen av ett referensvärde utanför landet för marknyttjanderätt. Kommissionen fann emellertid att påståendena i klagomålet stöds av antisubventionsundersökningar som EU nyligen genomfört, i vilka det i denna fråga dras slutsatsen att det är nödvändigt med externa referensvärden justerade till de rådande förhållandena i Kina (9).

(24)

De kinesiska myndigheterna hävdade vidare att flera av de ordningar som klaganden påstod utgjorde subventionsordningar inte kunde betraktas som subventioner eftersom klagomålet inte innehöll detaljerad bevisning om förekomsten, omfattningen och arten av dessa subventioner eller att det fanns ett direkt förhållande mellan subventionen och den berörda produkten. De kinesiska myndigheterna hävdade även att klaganden inte lämnat någon bevisning vad gäller förmån och selektivitet för olika subventioner.

(25)

Kommissionen anser att klaganden har lämnat tillräcklig bevisning vad gäller förekomst, omfattning, art, förmån och selektivitet med hänsyn till de uppgifter som klaganden rimligen hade tillgång till. Kommissionen påpekar dessutom att förmån och selektivitet även har undersökts i antisubventionsundersökningar som EU nyligen genomfört rörande samma subventionsprogram som de som nämns i klagomålet, och att dessa undersökningar har lett till andra slutsatser i dessa frågor 9. Hursomhelst så undersökte kommissionen bevisningen i klagomålet och gjorde sin egen bedömning av alla relevanta faktorer i memorandumet om tillräcklig bevisning, vilken vid inledandet fogades till de ärendehandlingar som berörda parter kan begära att få ta del av. De kinesiska myndigheterna framförde sina kommentarer på nytt efter inledandet, men lämnade ingen ytterligare bevisning.

(26)

Kommissionen drog därför slutsatsen att det finns tillräcklig bevisning i klagomålet som tyder på att de kinesiska myndigheternas påstådda subventionering förekommer.

(27)

I sin inlaga efter inledandet uppgav de kinesiska myndigheterna att skatteordningen för nedsatt mervärdesskatt för utrustning av inhemsk tillverkning hade avslutats. Kommissionen noterade denna synpunkt, men påpekade att skatteordningarna för nedsatt mervärdesskatt, eller importtullavdrag och momsbefrielse för importerad utrustning, fortfarande kunde fortsätta att ge förmåner såsom avskrivning över den relevanta utrustningens livslängd, eventuellt under undersökningsperioden.

(28)

Efter inledandet hävdade de kinesiska myndigheterna även att klagandena felaktigt hade bortsett från det faktum att industrin för aluminiumfolie för vidare förädling i unionen gynnas av flera direkta och indirekta subventioner, stöd och incitament i olika former från EU och medlemsstaternas myndigheter, och att kommissionen inte borde tillämpa dubbla måttstockar. Efter det slutliga utlämnandet upprepade de kinesiska myndigheterna också detta påstående.

(29)

Detta påstående om subventioner i EU saknade betydelse för den bedömning från kommissionen som ligger till grund för inledandet av detta förfarande, eftersom de inte ingår bland de faktorer som beaktas i detta syfte.

(30)

Unionsindustrin lämnade inte in en begäran om registrering av import enligt artikel 24.5 i grundförordningen.

(31)

Den 6 augusti 2021 underrättade kommissionen i enlighet med artikel 29a.2 i grundförordningen de berörda parterna om sin avsikt att inte införa provisoriska utjämningsåtgärder och att fortsätta undersökningen. Eftersom inga provisoriska utjämningsåtgärder infördes registrerade kommissionen inte importen enligt artikel 24.5a i grundförordningen. Kommissionen fortsatte att inhämta och kontrollera alla uppgifter som den ansåg vara nödvändiga för sina slutgiltiga avgöranden.

(32)

Undersökningen av subventionering och skada omfattade perioden från och med den 1 juli 2019 till och med den 30 juni 2020 (nedan kallad undersökningsperioden eller i tabeller UP). Undersökningen av de utvecklingstendenser som är relevanta för bedömningen av skada omfattar perioden från och med den 1 januari 2017 till och med slutet av undersökningsperioden (nedan kallad skadeundersökningsperioden).

(33)

Både den nu aktuella antisubventionsundersökningen och separata den antidumpningsundersökning som nämns i skäl 4 har samma undersökningsperiod och samma skadeundersökningsperiod.

(34)

I tillkännagivandet om inledande uppmanades berörda parter att ta kontakt med kommissionen för att delta i undersökningen. Dessutom informerade kommissionen uttryckligen klaganden, de kinesiska myndigheterna, andra kända unionstillverkare, de kända exporterande tillverkarna samt kända importörer och användare om inledandet av undersökningen och uppmanade dem att delta.

(35)

De berörda parterna gavs möjlighet att lämna synpunkter på inledandet av undersökningen och att begära att bli hörda av kommissionen och/eller förhörsombudet för handelspolitiska förfaranden.

(36)

Flera parter begärde att få bli hörda av kommissionens avdelningar. Parter som lämnade in en begäran inom den utsatta tidsfristen gavs möjlighet att höras. Xiamen Xiashun Aluminium Foil Co. Ltd begärde att förhörsombudet skulle ingripa, och en utfrågning med förhörsombudet hölls den 8 april 2021.

(37)

I tillkännagivandet om inledande angav kommissionen att den gjort ett preliminärt urval av unionstillverkare. Kommissionen gjorde sitt urval baserat på volymen av tillverkning och försäljning av den likadana produkten i unionen under undersökningsperioden. Tre unionstillverkare ingick i urvalet. Unionstillverkarna i urvalet svarade för över 50 % av den uppskattade sammanlagda produktionen och 40 % av den uppskattade totala försäljningsvolymen av den likadana produkten i unionen. Kommissionen uppmanade berörda parter att lämna synpunkter på det preliminära urvalet. Inga synpunkter inkom, och urvalet bekräftades därför.

(38)

För att kunna avgöra om ett stickprovsförfarande var nödvändigt och i så fall göra ett urval, bad kommissionen icke-närstående importörer att lämna de uppgifter som anges i tillkännagivandet om inledande.

(39)

Två icke-närstående importörer lämnade den begärda informationen och samtyckte till att ingå i urvalet. Med tanke på det begränsade antalet svar var det inte nödvändigt med ett stickprovsförfarande avseende icke-närstående importörer.

(40)

För att kunna avgöra om ett stickprovsförfarande var nödvändigt och i så fall göra ett urval, bad kommissionen alla exporterande tillverkare i Kina att lämna de uppgifter som anges i tillkännagivandet om inledande. Kommissionen bad dessutom Kinas delegation vid Europeiska unionen att identifiera och/eller kontakta eventuella andra exporterande tillverkare som skulle kunna vara intresserade av att delta i undersökningen.

(41)

Nio exporterande tillverkare eller grupper av exporterande tillverkare i Kina lämnade den begärda informationen och samtyckte till att ingå i urvalet. I enlighet med artikel 27.1 i grundförordningen gjorde kommissionen ett urval av tre grupper av exporterande tillverkare på grundval av den största representativa exportvolym till EU som rimligen kunde undersökas inom den tid som stod till förfogande. Dessa företag stod för över 90 % av den uppskattade totala importen av den berörda produkten till unionen.

(42)

I enlighet med artikel 27.2 i grundförordningen gavs alla de kända berörda exporterande tillverkarna och myndigheterna i det berörda landet möjlighet att lämna synpunkter på urvalet för stickprovsundersökningen. Inga synpunkter inkom.

(43)

Urvalet består av följande grupper av exporterande tillverkare:

(44)

Fyra av de kinesiska exporterande tillverkare som besvarade frågeformuläret för urvalet underrättade kommissionen om att de hade för avsikt att begära en individuell undersökning enligt artikel 27.3 i grundförordningen. Kommissionen gjorde frågeformuläret tillgängligt via internet samma dag som undersökningen inleddes. Kommissionen underrättade vidare de exporterande tillverkare som inte ingick i urvalet att de måste besvara frågeformuläret om de önskade en individuell undersökning. Ingen av dem besvarade emellertid frågeformuläret. Det var följaktligen inte möjligt att företa några individuella undersökningar.

(45)

Kommissionen sände ett frågeformulär till klaganden och frågeformulären för unionstillverkare, importörer, användare och exporterande tillverkare i Kina gjordes tillgängliga på internet (10) den dag då undersökningen inleddes.

(46)

Kommissionen sände även ett frågeformulär till de kinesiska myndigheterna, vilket innehöll särskilda frågeformulär för Sinosure, bankerna och andra finansinstitut som tillhandahöll finansiering eller exportkrediter till de exporterande tillverkare som ingick i urvalet, och för de tio största tillverkarna och distributörerna av de insatsvaror som de exporterande tillverkarna i urvalet använde. För underlätta administrationen ombads de kinesiska myndigheterna även att samla in alla svar från dessa finansinstitut och tillverkare eller distributörer av insatsvaror och vidarebefordra dem direkt till kommissionen.

(47)

Kommissionen mottog ett svar på frågeformuläret från de kinesiska myndigheterna, vilket innehöll ett frågeformulärssvar från Export-Import Bank of China (nedan kallad EXIM-banken) och Sinosure. Inga svar inkom dock från de andra bankerna eller finansinstituten eller från de största tillverkarna och distributörerna av insatsvaror.

(48)

Kommissionen mottog även svar på frågeformuläret från alla grupper av exporterande tillverkare som ingick i urvalet, de tre unionstillverkarna i urvalet, nio användare och en icke-närstående importör.

(49)

Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 28 i grundförordningen inhämtade och dubbelkontrollerade kommissionen alla uppgifter som den ansåg vara nödvändiga för fastställandet av subventionering, vållad skada och unionens intresse. På grund av covid-19-pandemins utbrott och de efterföljande åtgärder som vidtagits för att hantera utbrottet (tillkännagivandet om covid-19) (11) kunde kommissionen inte genomföra kontrollbesök på plats hos de kinesiska myndigheterna, företagen i urvalet eller de samarbetsvilliga importörerna användarna. Kommissionen genomförde i stället en dubbelkontroll på distans av de uppgifter som de kinesiska myndigheterna lämnat, under vilken tjänstemän från de berörda ministerierna och andra statliga myndigheter deltog. Kommissionen genomförde dessutom dubbelkontroller på distans av följande företag via videokonferens:

(50)

En dubbelkontroll på distans hos användaren Manreal kunde inte slutföras på grund av dess bristande samarbetsvilja. Manreal begärde att förhörsombudet skulle inbegripa, som bekräftade att avslutandet av dubbelkontrollen på distans hos Manreal inte innebar att Manreals rätt till försvar åsidosattes. Manreals svar på frågeformuläret beaktades därför inte i de slutgiltiga undersökningsresultaten. Detta påverkade dock inte slutsatsen beträffande unionens intresse. Trots att dubbelkontrollen på distans av Manreal inte kunde slutföras ansågs företaget fortfarande vara en berörd part och dess synpunkter i undersökningen beaktades.

(51)

Den 3 november 2021 underrättade kommissionen alla parter om de viktigaste omständigheter och överväganden på grundval av vilka den avsåg att införa en slutgiltig utjämningstull på import av den berörda produkten (nedan kallat det slutgiltiga utlämnandet).

(52)

Alla parter beviljades en period inom vilken de kunde lämna synpunkter på det slutliga utlämnandet. De berörda parterna gavs möjlighet att lämna synpunkter på inledandet av undersökningen och att begära att bli hörda av kommissionen och/eller förhörsombudet för handelspolitiska förfaranden.

(53)

Kommissionen behandlar i denna förordning de synpunkter som lämnats inom ramen för antisubventionsförfarandet. Synpunkter som lämnats inom ramen för den separata antidumpningsundersökningen har inte behandlats i denna förordning, såvida inte parterna uttryckligen angivit att de synpunkter de lämnat avser båda undersökningarna.

(54)

Den berörda produkten är aluminiumfolie för vidare förädling med en tjocklek på mindre än 0,021 mm, utan förstärkning, valsad men inte vidare bearbetad, i rullar av vikt som överstiger 10 kg (nedan kallad den berörda produkten).

(55)

Följande produkter ingår inte:

(56)

Undersökningen visade att följande produkter har samma grundläggande fysiska, kemiska och tekniska egenskaper och samma grundläggande användningsområden:

(57)

Kommissionen beslutade i detta skede att dessa produkter därför är att anse som likadana produkter i den mening som avses i artikel 2 c i grundförordningen.

(58)

Flera parter ingav begäranden om undantag från produktdefinitionen avseende följande produkter: aluminiumfolie för vidare förädling med tjocklek under 6 mikrometer och aluminiumfolie för vidare förädling för elektriska bilbatterier.

(59)

Flera användare, Walki, Gascogne och Alupol, påstod att unionstillverkarna inte erbjuder aluminiumfolie för vidare förädling med tjocklek under 6 mikrometer. Enligt påståendet bevisas detta av det faktum att unionstillverkarna inte marknadsför dessa produkter på sina webbplatser eller i sina broschyrer, och genom att de vägrar ta emot beställningar på dessa produkter. Unionstillverkarna är inte heller intresserade av att erbjuda aluminiumfolie för vidare förädling med tjocklek under 6 mikrometer, eftersom deras produktionskapacitet är uppfylld med beställningar av andra produkter, även med beaktande av den förväntade efterfrågan på folie för bilbatterier. Unionstillverkarna är inte i stånd att tillhandahålla den efterfrågade ”handelskvaliteten”, i synnerhet rörande porositet/permeabilitet, som mäts i maximalt antal porer per kvadratmeter. Användningen av tunnare aluminiumfolie för vidare förädling är mer miljövänlig och borde även av detta skäl uteslutas från undersökningen.

(60)

Dessutom hävdade användaren Huhtamäki att unionsindustrin har leveransrestriktioner på tunnare aluminiumfolie för vidare förädling.

(61)

Kommissionen har begärt att alla de nio användarna ska samarbeta med undersökningen genom att ange sin nuvarande efterfrågan på och källor till aluminiumfolie för vidare förädling med tjocklek under 6 mikrometer. Endast en användare bekräftade att företaget under undersökningsperioden hade köpt in en mängd aluminiumfolie för vidare förädling med tjocklek under 6 mikrometer som översteg kvalitetströskeln för kommersiell tillverkning, från en enda kinesisk tillverkare. Dock utgör aluminiumfolie för vidare förädling med tjocklek under 6 mikrometer även för denna användare endast en mycket liten del av förbrukningen av aluminiumfolie för vidare förädling. Andra användare angav endast önskemål från sina respektive kunder om produkter som innehåller aluminiumfolie för vidare förädling med tjocklek under 6 mikrometer, vilket efter undersökningsperioden har gett upphov till provbeställningar både till unionens industri för aluminiumfolie för vidare förädling och till kinesiska tillverkare.

(62)

Svaren tydde på att efterfrågan på aluminiumfolie för vidare förädling med tjocklek under 6 mikrometer har uppstått först nyligen och att trenden är att denna efterfrågan ökar. Det har funnits viss begränsad efterfrågan på denna folie under de senaste tio åren, men inget tydligt mönster. Detta ligger i linje med förklaringar från unionstillverkarna att det även tidigare förekom en gradvis övergång till aluminiumfolie för vidare förädling med tunnare tjocklekar, från att 7–8 mikrometer brukade vara den nedre gränsen till att 6 och 6,35 mikrometer är den nuvarande standarden för många användningsområden.

(63)

En utfrågning av unionstillverkarna har visat att ingen av dem för närvarande aktivt marknadsför aluminiumfolie för vidare förädling med tjocklek under 6 mikrometer, med undantag för i direkta förhandlingar, men kommissionen har samlat in gott om bevis på att unionstillverkarna har kapacitet att tillverka aluminiumfolie för vidare förädling med tjocklek under 6 mikrometer. Detta inbegriper provvalsningstillverkning efter undersökningsperioden, som enligt provningsdokumentation uppfyller köparnas tekniska krav. Dessutom kunde kommissionen bekräfta att flera olika unionstillverkare har sålt aluminiumfolie för vidare förädling med tjocklek under 6 mikrometer i kommersiell tillverkningsmängd, om än i begränsad skala, under en period på tio år före undersökningsperioden. Kommissionen kunde även konstatera att investeringar gjorts i kvalitetskontroll. Kommissionen drog därför slutsatsen att unionsindustrin kan tillhandahålla den kvalitet som är lämplig för marknadsefterfrågan.

(64)

För det andra, eftersom kapaciteten att tillverka aluminiumfolie för vidare förädling med tjocklek under 6 mikrometer är begränsad i det sista stadiet, dvs. valsningen. Kommissionen har därför analyserat olika unionstillverkares kapacitet i detta sista stadium, även med hänsyn till efterfrågan på andra produkter i de olika tillverkningsstadierna. Alla unionstillverkare i urvalet har tillräckligt med outnyttjad kapacitet för att kunna tillhandahålla aluminiumfolie för vidare förädling med tjocklek under 6 mikrometer, även om efterfrågan på folie för bilbatterier ökar i framtiden. Kommissionen kunde därför inte bekräfta risken för försörjningsbrist vid en framtida ökning av efterfrågan på aluminiumfolie för vidare förädling med tjocklek under 6 mikrometer.

(65)

För det tredje, rörande argumentet att användningen av tunnare aluminiumfolie för vidare förädling är mer miljövänlig, påminde kommissionen om att den avsedda effekten av handelspolitiska skyddsåtgärder i form av tullar inte är att förhindra import av en viss produkt, utan att se till att handel med denna import bedrivs till icke-skadevållande priser. Kommissionen erinrade även om att unionstillverkarna har kapacitet att tillverka aluminiumfolie för vidare förädling med tjocklek under 6 mikrometer.

(66)

Avslutningsvis, vad gäller Huhtamäkis argument rörande leveransrestriktioner, visade undersökningen att unionsindustrins tillverkningskapacitet när det gäller aluminiumfolie för vidare förädling med tjocklek under 6 mikrometer är betydligt högre än efterfrågan.

(67)

Mot bakgrund av ovanstående överväganden avslog kommissionen begäran om att aluminiumfolie för vidare förädling med tjocklek under 6 mikrometer skulle undantas från produktdefinitionen för den undersökta produkten.

(68)

Gascogne begärde att dess argument i det separata antidumpningsförfarandet avseende samma produktursprung från Kina skulle införlivas i denna antisubventionsundersökning. Kommissionen har redan behandlat samma argument i skälen 25–28 i förordning (EU) 2021/2170.

(69)

Walki begärde också att dess argument i den separata antidumpningsundersökningen skulle införlivas i denna antisubventionsundersökning. Kommissionen hänvisade i detta avseende till sina slutsatser i skälen 29–32 i förordning (EU) 2021/2170.

(70)

Under sitt hörande efter det slutliga utlämnandet förklarade Walki dessutom att efter undersökningsperioden, i oktober 2021, fanns det fortfarande inga europeiska tillverkare som aktivt sålde eller saluförde aluminiumfolie för vidare förädling med tjocklek under 6 mikrometer på marknaden. Walki inkom med bevisning för att företaget efter undersökningsperioden inte fick några positiva svar på sina förfrågningar om offerter för aluminiumfolie för vidare förädling med en tjocklek lika med 6,0 mikrometer, och förklarade att det endast fanns en unionstillverkare som kunde ta emot beställningar på aluminiumfolie för vidare förädling med en tjocklek under 6 mikrometer i kommersiella mängder. Kommissionen har redan behandlat samma argument i skäl 28 i förordning (EU) 2021/2170.

(71)

En berörd part, Xiamen, begärde att aluminiumfolie för bilbatterier skulle undantas av följande skäl:

(72)

Som svar noterade kommissionen för det första att alla de legeringar som nämnts av den berörda parten har samma egenskaper, dvs. alla innehåller över 98 % aluminium, och att klagomålet inte begränsas till en särskild legering. Det är inte ovanligt att olika legeringar används för olika produktvarianter, och detta kan inte tjäna som ett uteslutningskriterium.

(73)

För det andra är en blank/matt yta resultatet av att man valsar två lager av aluminiumfolie för vidare förädling tillsammans i den sista valsmaskinen, där de sidor på aluminiumfolien för vidare förädling som ligger mot varandra blir matta. Denna tillverkningsmetod omfattades av klagomålet, där det uttryckligen anges att båda ytorna på aluminiumfolie för vidare förädling kan vara blanka om kunden så önskar. Den avsedda användningen av aluminiumfolie för vidare förädling för bilbatterier kan därför inte motivera något undantag från produktdefinitionen eftersom produktens fysiska egenskaper är desamma. Detsamma gäller för den högre kostnaden på grund av valsning av ett enda lager.

(74)

För det tredje befinner sig tillverkningen av bilbatterier i unionen fortfarande i sin inledningsfas. Kommissionen samlade in bevis som visade att unionstillverkarna förbereder sig för att möta efterfrågan i detta framväxande marknadssegment. Argumentet motbevisas dessutom av Walkis påstående, när det gäller undantaget för aluminiumfolie för vidare förädling med tjocklek under 6 mikrometer, att unionsindustrin kanske är så inriktad på folie för bilbatterier att de potentiellt inte skulle vara intresserade av att avsätta tillräckligt med tillverkningskapacitet för aluminiumfolie för vidare förädling med tjocklek under 6 mikrometer.

(75)

För det fjärde avspeglar det faktum att det för närvarande inte finns någon betydande export från Kina att tillverkningen av elektriska bilbatterier i EU fortfarande är i sin linda. Detta är därför inte ett giltigt argument för ett undantag.

(76)

Analysen har visat att aluminiumfolie för vidare förädling för elektriska bilbatterier tekniskt sett är aluminiumfolie för vidare förädling som ingår i undersökningens definierade tillämpningsområde.

(77)

Mot bakgrund av ovanstående överväganden avslog kommissionen begäran om att aluminiumfolie för vidare förädling för elbilbatterier skulle undantas från den undersökta produktens produktdefinition.

(78)

Efter det slutliga utlämnandet hävdade Xiamen Xiashun att kommissionens fyra argument till stöd för att avslå undantaget var felaktiga, inte besvarade Xiamen Xiashuns argument och inte redovisa de materiella uppgifter som låg till grund för kommissionens slutsatser. Kommissionen underlät att i sina inlagor och vid förhandlingen den 23 februari redovisa någon faktisk bevisning som svar på Xiamen Xiashuns begäran om undantag. Vägran att ange på vilken bevisning kommissionen grundade sitt avslag åsidosätter Xiamen Xiashuns rätt till försvar. Xiamen Xiashun hävdade vidare att ett sent inlämnande av bevisning från klaganden avseende begäran om undantag av batterifolie i antidumpningsförfarandet ger upphov till tvivel om vilken bevisning som kommissionen faktiskt beaktade i antisubventionsundersökningen. Xiamen Xiashun hävdade att en inlaga från klaganden av den 19 juli 2021 lämnades in efter tidsfristen löpt ut för synpunkter i det preliminära skedet av antidumpningsundersökningen och därför inte borde beaktas. En överdriven sekretess i inlagan gör det dessutom omöjligt för Xiamen Xiashun att svara på ett meningsfullt sätt.

(79)

Klagandenas inlaga av den 19 juli 2021 var en reaktion på Xiamen Xiashuns inlaga av den 5 juli 2021, i vilken Xiamen Xiashun lade fram argument för att aluminiumfolie för vidare förädling för elbilsbatterier skulle undantas från tillämpningsområdet. Den öppna versionen av denna inlaga har inte redigerats i alltför hög grad. För att inte röja konfidentiella uppgifter om företagets verksamhet var det nödvändigt att redigera namnet på det företag som utarbetade de tekniska detaljerna i inlagan och att redigera uppgifter om deras tekniska produktion. Kommissionen tillbakavisar således argumentet att den åsidosatte Xiamen Xiashuns rättigheter genom att pröva denna argumentation. Kommissionen tillbakavisar vidare påståendet att den inte har preciserat vilka bevis den har beaktat. Kommissionen beaktade nödvändigtvis all bevisning i ärendeakten.

(80)

Xiamen Xiashun hade hävdat att aluminiumfolie för elbilsbatterier på grund av skild användning och andra tekniska egenskaper skulle vara en ny produkt för industrin, även om det är aluminiumfolie. Kommissionen hade emellertid svarat på alla dessa argument och tydligt angett att även aluminiumfolie för vidare förädling för elbilsbatterier har samma tekniska egenskaper och produktionssteg. De tekniska skillnader som Xiamen Xiashun hade formulerat visade endast på en skillnad i förhållande till andra typer av aluminiumfolie för vidare förädling, men visade inte att aluminiumfolie för vidare förädling för elbilsbatterier inte skulle ha samma egenskaper som definieras i undersökningens produktdefinition. Kommissionen svarade också på argumentet att unionsindustrin inte skulle kunna tillverka aluminiumfolie för vidare förädling för elbilsbatterier. Kommissionen avvisade därför detta påstående.

(81)

Xiamen Xiashun hävdade att kommissionen gjort en uppenbart oriktig bedömning och agerat i strid mot principen om god förvaltningssed genom att inte opartiskt ha undersökt den framlagda bevisningen och inte vederbörligen ha beaktat all bevisning i sina avgöranden, eftersom den inte tillhandahöll en meningsfull sammanfattning av unionstillverkarnas planer på att öka sin kapacitet för att möta efterfrågan på folie för bilbatterier och avvisade den bevisning som Xiamen Xiashun lade fram om efterfrågan på folie för bilbatterier.

(82)

Xiamen Xiashun hävdade att kommissionens uttalande om att ”unionsindustrin har en outnyttjad produktionskapacitet som kan tillgodose efterfrågan på den framväxande marknaden för folie för bilbatterier”, motsade dess uttalande om att ”de uppgifter som visar att unionstillverkarna förbereder sig för att möta efterfrågan på folie för bilbatterier är ytterst konfidentiella och låter sig inte sammanfattas eftersom projekten ännu inte har offentliggjorts och således är ytterst känsliga”.

(83)

Xiamen Xiashun hävdade också att kommissionen avvisade dess omfattande översikt av förväntad efterfrågan eftersom företaget uppgav att flera batteriprojekt skulle genomföras i framtiden, men utan att ange exakt tidpunkt. Xiamen Xiashun hävdade att det är normalt att inga exakta tidpunkter anges när det gäller planerade projekt.

(84)

Kommissionens uttalande om att unionsindustrin kan tillgodose efterfrågan på den framväxande marknaden för folie för bilbatterier rör valsverkens totala outnyttjade kapacitet. Uppgifterna som visar att unionstillverkarna förbereder sig för att möta efterfrågan på folie för bilbatterier rör unionsindustrins ansträngningar för att kunna tillverka produkter med de särskilda egenskaper som batteritillverkare kräver. Genom att tillhandahålla en sammanfattning av dessa ansträngningar skulle kommissionen avslöja unionstillverkarnas affärsstrategier. Det finns således ingen motsägelse mellan de ovannämnda uttalandena. Kommissionen avvisade därför detta påstående.

(85)

När kommissionen bedömde den översikt av förväntad framtida efterfrågan som Xiamen Xiashun tillhandahöll från en allmänt tillgänglig källa gjorde kommissionen åtskillnad mellan projekt i planeringsfasen med en angiven tidsram och planerade projekt där det inte angavs vilket år som de kommer att tas i drift. Kommissionen avvisar således inte Xiamen Xiashuns bevisning, utan har gjort en grundlig analys av den faktiska förväntade efterfrågan. Bedömningen av huruvida unionsindustrin kan tillgodose den förväntade framtida efterfrågan baserades alltså på lämpligt sätt på batteriprojekt som förväntas genomföras under ett angivet år i framtiden. Påståendet avvisades således.

(86)

Detta ärende inleddes under övergångsperioden efter Förenade kungarikets utträde ur EU. Under denna övergångsperiod omfattades Förenade kungariket fortfarande av unionsrätten. Övergångsperioden löpte ut den 31 december 2020. Från och med den 1 januari 2021 betraktas därför företag och intresseorganisationer med säte i Förenade kungariket inte längre som berörda parter i detta förfarande. Sammanfattningsvis omfattas Förenade kungariket inte längre av unionsrätten, och därför bygger undersökningsresultaten om subventionering och skada på marknadsuppgifter för EU-27.

(87)

Innan kommissionen påbörjade sin analys av den påstådda subventioneringen i form av subventioner eller subventionsprogram gjorde den först en bedömning av de statliga planer, projekt och dokument som var relevanta för analysen av de undersökta subventionsprogrammen. Den konstaterade att alla subventioner och subventionsprogram som bedömts ingår som ett led i den kinesiska statens centralplanering för att främja industrin för aluminiumfolie för vidare förädling av de skäl som anges nedan.

(88)

Inriktningen på Kinas ekonomi bestäms i betydande utsträckning av ett välutvecklat planeringssystem som innehåller prioriteringar och anger de mål som de centrala och lokala myndigheterna måste inrikta sig på. Relevanta planer finns på alla myndighetsnivåer och omfattar alla ekonomiska sektorer. De mål som fastställs genom planeringsinstrumenten är bindande, och myndigheterna på varje administrativ nivå övervakar hur de lägre myndigheterna genomför planerna. Generellt sett leder planeringssystemet i Kina till att resurser fördelas till sektorer som staten har betecknat som strategiska eller på annat sätt politiskt viktiga, i stället för att fördelas enligt marknadskrafterna (12).

(89)

De kinesiska myndigheterna anser att aluminiumfolie för vidare förädling är en nyckelprodukt, vilket framgår av policydokument och förteckningar. En sådan kategorisering är av stor betydelse eftersom den gör det möjligt för vissa sektorer att omfattas av en rad specifika strategier och stödåtgärder som är utformade för att stimulera utvecklingen inom varje sektor (13). Aluminiumfolie för vidare förädling ingår även bland de nya materialen i strategin ”Made in China 2025” (14) och finns med i ett stort antal planer, riktlinjer och andra dokument som utfärdas på nationell, regional och kommunal nivå, vilka är ömsesidigt sammankopplade. Exempel på sådana viktiga policydokument är följande planer, projekt och andra dokument.

(90)

I den ”tionde femårsplanen för ekonomisk och social utveckling (2001–2005)” anges att syftet med att påskynda den industriella omstruktureringen och omorganiseringen var att utveckla industriprodukter, inbegripet råvaruindustrin, och i synnerhet aluminium (15).

(91)

Enligt den ”elfte nationella femårsplanen för ekonomisk och social utveckling (2006–2010)” ska aluminiumbearbetningen utvecklas och en ”omfattande utnyttjandenivå av resurser inom aluminiumindustrin” stärkas (16).

(92)

I de ”tolfte nationella femårsplanen för ekonomisk och social utveckling (2011–2015)” anges att omstruktureringen av nyckelindustrier bör omfatta nya framsteg med FoU, integrerat resursutnyttjande, energihushållning och utsläppsminskningar inom smält- och byggnadsmaterialindustrierna (17).

(93)

I Kinas trettonde femårsplan för nationell ekonomisk och social utveckling (nedan kallad den trettonde femårsplanen), som omfattar perioden 2016–2020, beskriver de kinesiska myndigheterna sin strategiska vision för att förbättra och främja nyckelindustrier. I den trettonde femårsplanen framhåller de kinesiska myndigheterna sin avsikt att stärka utvecklingen av strategiska avancerade tekniker. Planen visar hur de kinesiska myndigheterna gynnar ”nyckelindustrier”, som bör främjas och förbättras. I planen benämns industrin för andra metaller än järn, där industrin för aluminiumfolie för vidare förädling ingår, som en av de ”nyckelindustrier” för vilka systemet med stödtjänster, inbegripet finansiering, beskattning, försäkringar och investeringsplattformar, bör förfinas (18).

(94)

I centralregeringens beslut om utfärdande av övergångsbestämmelser om främjande av industriell strukturanpassning (nedan kallat Guo Fa (2005) No. 40 eller beslut nr 40) anges att ”katalogen för vägledning av industriell strukturanpassning” utgör ett viktigt underlag för vägledning om investeringar och den statliga förvaltningen av politik för bland annat offentlig finansiering, beskattning och krediter. I beslut nr 40 anges vidare att projekt inom ”främjade” industrier ska ges kreditstöd enligt kreditprinciperna (19).

(95)

Aluminium ingår uttryckligen i katalogen för vägledning av industriell strukturanpassning, och utveckling av produktionsteknik inom aluminiumindustrin främjas (20). Detta bekräftas i den vägledande katalogen för industriell strukturanpassning (2019 års version), enligt vilken bearbetning av aluminium genom valsning, vakuumaluminisering för förpackningar och bearbetning aluminiumlegeringar främjas.

(96)

I utvecklingsplanen för industrin för andra metaller än järn (2016–2020) beskrivs denna industrin som en viktig grundsten för tillverkningsindustrin och planen stöder ”förverkligandet av en stark tillverkningssektor”, Utveckling av sektorn för aluminiumfolie anges dessutom som en prioritering (21).

(97)

I ”meddelandet om riktlinjer för påskyndande av strukturanpassning av aluminiumindustrin” (2006) anges att ”aluminium är en viktig råvara för utvecklingen av den nationella ekonomin” (22): Meddelandet föreskriver riktat finansiellt stöd för aluminiumsektorn: ”Enligt de nationella kraven avseende makrokontroll, industripolitik och krediter ska finansinstituten fördela kreditmedel på ett rimligt sätt. Företag som tillverkar aluminium och elektrolytiskt aluminium som uppfyller de nationella industripolitiska kraven, marknadstillträdesvillkoren och kreditprinciperna ska ges fortsatt kreditstöd. Företag som inte uppfyller de nationella industripolitiska kraven och marknadstillträdesvillkoren, som tillämpar omodern teknik och anges i förteckningen över förbjudna eller avskaffade artiklar ska inte ges någon form av kreditstöd” (23).

(98)

Kinas katalog över högteknologiska produkter som ges ut av ministeriet för vetenskap och teknik, utrikeshandelsministeriet och den allmänna tullförvaltningen, innehåller dessutom en förteckning med över 1 900 högteknologiska exportprodukter i kategorier som de kinesiska myndigheterna valt ut för en förmånlig exportstrategi. En av dessa kategorier är kategorin ”nya material”, vilken även omfattar aluminiumfolie för vidare förädling (24).

(99)

Eftersom industrin för aluminium för vidare förädling är en främjad industri enligt strategin Made in China 2025 är den berättigad till betydande statlig finansiering. Ett antal fonder har inrättats för att stödja initiativet Made in China 2025 (25) och därmed industrin för aluminiumfolie för vidare förädling (26).

(100)

I färdplanen för Made in China 2025 (27) anges dessutom tio strategiska sektorer som de kinesiska myndigheterna anser vara nyckelindustrier. I avsnitt 9 ”Nya material” anges målen att ”aktivt utveckla särskilda nya material för både militärt och civilt bruk, påskynda tvåvägsöverföringen och den tekniska omställningen samt främja integrerad militär och civil utveckling av industrin för nya material som ett sätt att påskynda uppgraderingen av grundläggande material” (28). Aluminiumfolie för vidare förädling omfattas av utvecklingsprioriteringarna för denna sektor. Nya material omfattas således av de fördelar som de stödmekanismer som förtecknas i dokumentet ger, bland annat ekonomiska stödåtgärder, finans- och skattemässiga stödåtgärder och centralregeringens tillsyn och stöd.

(101)

De kinesiska myndigheternas strategi att fastställa främjade industrier och produkter i kataloger för att tilldela resurser därefter baserat på den strategiska eller politiska vikt som dessa tillmätts och att genomföra och övervaka planerna på varje administrativ nivå framgår även vid en granskning av den nationella utvecklings- och reformkommissionens (NDRC) katalog över strategiska och nya varor och tjänster från 2016 (29). Aluminiumfolie för vidare förädling ingår bland de nya materialen.

(102)

Beslut 40 kapitel III innehåller en hänvisning till ”katalogen för vägledning av industriell omstrukturering”, som består av tre delar, nämligen delen om främjade projekt, delen om begränsade projekt och delen om avskaffade projekt. Följande anges i artikel XVII i beslutet: ”Investeringsprojekt omfattas av delen om främjade projekt ska undersökas, godkännas och registreras enligt relevanta nationella bestämmelser om investeringar. alla finansinstitut ska tillhandahålla kreditstöd i enlighet med principerna för kreditgivning; utrustning som importerats för eget bruk och som ingår i beloppet för den totala investeringen, med undantag för varor som ingår i den förteckning över icke tullbefriade importerade varor i inhemska investeringsprojekt (ändrad 2000) som publiceras av finansministeriets, kan befrias från importtullar och importrelaterad moms, såvida inte det antas nya bestämmelser om icke tullbefriat innehåll i inhemska investeringsprojekt. Andra favoriseringsstrategier för främjade industriprojekt ska genomföras i enlighet med relevanta nationella bestämmelser”.

(103)

Detta innebär att beslut nr 40, jämfört med den vägledande katalogen för industriell strukturanpassning, föreskriver en särskild behandling för vissa projekt inom vissa främjade industrier.

(104)

Mot bakgrund av ovanstående anses industrin för aluminiumfolie för vidare förädling således vara en nyckelindustri/strategisk industri, vars utveckling aktivt eftersträvas av de kinesiska myndigheterna som ett politiskt mål. På grundval av de policydokument som anges i detta avsnitt drog kommissionen slutsatsen att de kinesiska myndigheterna ingriper i industrin för aluminiumfolie för vidare förädling för att genomföra berörda politiska åtgärder och påverkar de fria marknadskrafterna inom sektorn för aluminiumfolie för vidare förädling, särskilt genom att främja och stödja sektorn med olika medel.

(105)

Efter det slutliga utlämnande av uppgifter hävdade de kinesiska myndigheterna att ovan i detta avsnitt nämnda handlingar inte utgör någon grund för särskilt stöd eller uppmuntran till industrin för aluminiumfolie för vidare förädling. Enligt de kinesiska myndigheterna saknas tillräckliga bevis för att industrin för aluminiumfolie för vidare förädling är en främjad industri, och de dokument som avser andra metaller än järn, aluminiumindustrin och/eller nya material omfattar inte aluminiumfolie för vidare förädling.

(106)

Kommissionen höll inte med. För det första vidhåller kommissionen att det rimligen kan antas att beskrivningen av produkter som t.ex. nya material, andra metaller än järn och aluminiumindustrin även innefattar aluminiumfolie. För det andra nämns aluminiumfolie som sådan uttryckligen i vissa av de dokument som förtecknas ovan, t.ex. utvecklingsplanen för andra metaller än järn (2016–2020) som avses i skäl 96 och Kinas katalog över högteknologiska produkter i skäl 98. För det tredje fastställdes i undersökningen att de samarbetsvilliga exporterande tillverkarna hade fått subventioner som endast kunde tilldelas främjade industrier enligt beslut nr 40 och som analyserats ingående i relevanta avsnitt nedan. Kommissionen avvisade därför de kinesiska myndigheternas påståenden.

(107)

Efter det slutliga utlämnandet framförde de kinesiska myndigheterna några allmänna synpunkter på kommissionens beslut att tillämpa bestämmelserna i artikel 28.1 i grundförordningen på förmånliga lån, exportkreditförsäkring och insatsvaror.

(108)

De kinesiska myndigheterna hävdade att alla kommissionens begäranden om information som de kinesiska myndigheterna inte kunde besvara var orimliga, eftersom de förutsatte att det fanns rättsliga befogenheter som de kinesiska myndigheterna saknade.

(109)

Vidare hävdade de kinesiska myndigheterna att kommissionen inte gjorde någon korrekt bedömning av de faktiska omständigheterna och inte gav någon ordentlig förklaring till varför tillgängliga uppgifter rimligen ersatte alla saknade nödvändiga uppgifter.

(110)

Som anges i skäl 118 ansåg kommissionen att de kinesiska myndigheterna hade rättslig befogenhet att inhämta den begärda informationen, i egenskap av aktieägare eller ansvarig myndighet för de enheter för vilka kommissionen begärde informationen. Kommissionen angav i sitt meddelande till de kinesiska myndigheterna, vilket upprepas i avsnitten 3.2.1–3.2.3 nedan, varför den var tvungen att förlita sig på tillgängliga uppgifter. Kommissionen ansåg att offentligt tillgänglig information var en rimlig ersättning för den information som inte tillhandahölls av de kinesiska myndigheterna. Kommissionen avvisade därför de kinesiska myndigheternas påståenden.

(111)

För underlätta administrationen begärde kommissionen att de kinesiska myndigheterna skulle vidarebefordra särskilda frågeformulär till finansinstitut som tillhandahöll lån eller exportkrediter till företagen i urvalet.

(112)

Till att börja med inkom endast ett svar från EXIM-banken och Sinosure. De kinesiska myndigheterna besvarade inte kommissionens begäran att lämna frågeformulär till alla finansinstitut som tillhandahöll lån eller exportkrediter till företagen i urvalet. I skrivelsen med begäran om komplettering upprepade kommissionen därför sin begäran avseende finansinstituten i syfte att maximera deras möjligheter till deltagande i undersökningen genom att tillhandahålla nödvändig information för att kommissionen skulle kunna dra slutsatser om förekomst och omfattning av den påstådda subventioneringen.

(113)

Efter skrivelsen med begäran om komplettering uppgav de kinesiska myndigheterna att de inte hade befogenhet att begära information från kommersiella banker. Kommissionen instämde inte i denna åsikt. För det första anser kommissionen att den information som begärts från statsägda enheter finns tillgänglig för de kinesiska myndigheterna för alla enheter där de kinesiska myndigheterna är största eller stor aktieägare. Dessutom har de kinesiska myndigheterna nödvändiga befogenheter för att interagera även med finansinstitut som inte är statsägda, eftersom alla finansinstitut omfattas av CBIRC:s behörighet.

(114)

Till sist erhöll kommissionen endast information om företagsstruktur, styrning och ägarförhållanden från EXIM-banken, men inte från något av de andra finansinstitut som hade tillhandahållit lån till företagen i urvalet. Kommissionen fick inte heller in någon kontrollerbar företagsspecifik information från någon av bankerna eller något av finansinstituten.

(115)

Eftersom kommissionen varken erhållit någon information rörande flertalet av de banker som tillhandahållit lån till företagen i urvalet anser den att den inte har fått tillgång till avgörande information avseende denna aspekt av undersökningen.

(116)

Kommissionen underrättade därför de kinesiska myndigheterna om att den skulle kunna komma att använda sig av tillgängliga uppgifter i enlighet med artikel 28.1 i grundförordningen vid sin prövning av förekomsten och omfattningen av den påstådda subventioneringen i form av förmånliga lån.

(117)

Som svar invände de kinesiska myndigheterna mot tillämpningen av artikel 28.1 i grundförordningen. De kinesiska myndigheterna hävdade att de inte är skyldiga att lämna de begärda uppgifterna, att frågorna borde ställas direkt till de berörda enheterna och inte till de kinesiska myndigheterna i deras egenskap av investerare eller aktieägare, och att de begärda uppgifterna inte utgör nödvändig information.

(118)

Kommissionen instämmer i att de direkt berörda enheterna borde ha svarat. Kommissionen begärde dock av administrativa skäl att de kinesiska myndigheterna skulle vidarebefordra särskilda frågeformulär till alla relevanta finansinstitut, vilket de inte gjorde. Såsom nämns i skäl 113 vidhöll kommissionen dessutom sin ståndpunkt om att de kinesiska myndigheterna, som tillsynsorgan, är den myndighet som ska begära svar på de särskilda frågorna från de finansinstitut som tillhandahöll finansiering till de exporterande tillverkarna i urvalet.

(119)

Kommissionen ansåg slutligen att den begärda informationen var avgörande för att bedöma de kinesiska myndigheternas kontroll över finansinstituten vad gäller deras utlåningspolitik och riskbedömning för lån till industrin för aluminiumfolie för vidare förädling.

(120)

Kommissionen konstaterade således att den var tvungen att delvis använda sig av tillgängliga uppgifter vid sin prövning av förekomsten och omfattningen av den påstådda subventioneringen i form av förmånliga lån.

(121)

Av administrativa skäl uppmanade kommissionen de kinesiska myndigheterna att vidarebefordra ett särskilt frågeformulär till Sinosure.

(122)

Kommissionen erhöll ett svar på frågeformuläret, men Sinosure underlät att lämna de styrkande handlingar som begärts om sin bolagsstyrning, såsom dess bolagsordning. Varken de kinesiska myndigheterna eller Sinosure inkom med några särskilda uppgifter om de exportkreditförsäkringar som tillhandahållits till industrin för aluminiumfolie för vidare förädling, premiernas storlek eller närmare uppgifter om lönsamheten av verksamheten avseende exportkreditförsäkringar.

(123)

Eftersom denna information saknades ansåg kommissionen att den inte hade fått tillgång till avgörande information avseende denna aspekt av undersökningen. Följaktligen underrättade kommissionen de kinesiska myndigheterna om att den skulle kunna komma att använda sig av tillgängliga uppgifter i enlighet med artikel 28.1 i grundförordningen vid sin prövning av förekomsten och omfattningen av den påstådda subventioneringen i form av exportkreditförsäkring.

(124)

I sitt svar, och efter det slutliga utlämnandet, vidhöll de kinesiska myndigheterna sin ståndpunkt om att Sinosure inte tillhandahöll särskilda subventioner till industrin för aluminiumfolie för vidare förädling, att Sinosure tillämpar den marknadsorienterade principen i den berörda försäkringsverksamheten och att industrin för aluminiumfolie för vidare förädling inte gynnas av förmånlig behandling. Exportkreditförsäkringar ingick dessutom inte i klagomålet och de begärda uppgifterna var därför varken nödvändiga eller centrala för kommissionens avgöranden.

(125)

Såsom nämns i skäl 8 har kommissionen i undersökningar av detta slag rätt att undersöka alla uppgifter av relevans för de påstådda subventionerna, och behöver inte begränsa sig till uppgifterna i klagomålet. Kommissionen konstaterar dessutom att ordningar för förmånlig finansiering och direkt överföring av medel, vilket även omfattar exportkreditförsäkringar, ingick mer allmänt i klagomålet och i tillkännagivandet om inledande. Kommissionen ansåg även att de uppgifter som de kinesiska myndigheterna lämnade med avseende på Sinosure var ofullständiga och inte gjorde det möjligt för kommissionen att dra slutsatser om viktiga delar av undersökningen om exportkreditförsäkring, i synnerhet om huruvida Sinosure är ett offentligt organ och om de premier som tagits ut av företagen i urvalet var marknadsmässiga. Detta påstående avvisades därför.

(126)

Kommissionen drar således slutsatsen att den delvis måste använda sig av tillgängliga uppgifter för sina slutsatser beträffande exportkreditförsäkring.

(127)

Kommissionen begärde att de kinesiska myndigheterna skulle vidarebefordra ett särskilt frågeformulär till de tio största tillverkarna och distributörerna av de insatsvaror som används i tillverkningen av aluminiumfolie för vidare förädling samt till eventuella andra leverantörer av materialen i fråga som har levererat insatsvaror till företagen i urvalet. I sitt svar på frågeformuläret hävdade de kinesiska myndigheterna att de inte hade kontroll över leverantörer av insatsvaror för att kunna lämna den konfidentiella information som begärdes i frågeformuläret, och att det skulle vara en orimlig börda för de kinesiska myndigheterna att samordna processen eftersom företagen i urvalet har ett mycket stort antal leverantörer av insatsvaror.

(128)

De kinesiska myndigheterna tillhandahöll ingen översikt med namn och ägandeförhållandena hos de kinesiska tillverkarna av insatsvaror under undersökningen, och hävdade att detta var konfidentiell information. Vidare underlät de kinesiska myndigheterna att tillhandahålla detaljerade uppgifter om de flesta av särdragen hos den inhemska marknaden för insatsvaror för aluminiumfolie för vidare förädling i Kina, bland annat andelen statsägda företag inom den inhemska tillverkningen och förbrukningen, den inhemska marknadens storlek, statens och/eller statliga företags prispolitik, faktiska priser på insatsvaror på den inhemska marknaden och statistik.

(129)

Eftersom kommissionen inte erhöll uppgifter om samtliga faktorer som anges ovan från de kinesiska myndigheterna, bland annat om den inhemska marknadens struktur, prissättningsmekanismer och priser och aktieinnehav i företag, ansåg kommissionen att den inte hade erhållit avgörande information som var relevant för undersökningen.

(130)

Kommissionen drog således slutsatsen att den delvis måste använda sig av tillgängliga uppgifter för sina slutsatser beträffande insatsvaror.

(131)

Enligt subventionsfrågeformuläret är närstående företag som tillhandahåller insatsvaror och tillgångar för tillverkningsprocessen för de exporterande tillverkarna i urvalet skyldiga att besvara avsnitten A och E i frågeformuläret. Yongxin, en närstående leverantör av insatsvaror till den exporterande tillverkaren Xiamen Xiashun, inkom till en början inte med ett sådant svar. Xiamen Xiashun uppgav att företaget på grund av den typ av förhållande som företaget hade med Yongxin inte kunde tvinga Yongxin att besvara ett frågeformulär, och att Yongxins bristande samarbetsvilja inte borde påverka denna undersökning.

(132)

Kommissionen konstaterade att Xiamen Xiashun och Yongxin hade inrättat ett samriskföretag, Yongshun, vilket innebar att dessa företag var närstående i den mening som avses i artikel 127 i kommissionens genomförandeförordning (EU) 2015/2447 (30). Samriskföretaget Yongshun var dessutom en viktig leverantör av råvaror för Xiamen Xiashuns tillverkning av aluminiumfolie för vidare förädling. Yongshun borde därför inkomma med ett svar på antisubventionsfrågeformuläret enligt anvisningarna i frågeformuläret och skrivelsen med begäran om komplettering av den 19 februari 2021.

(133)

Vad gällde bristande inverkan på undersökningen kunde kommissionen konstatera att det fanns många företagsinterna transaktioner mellan Yongxin och Yongshun i fråga om mark, råvaror och finansiering. Kommissionen ansåg att det faktum att Yongxin inte besvarade frågeformuläret gjorde det omöjligt att fastställa den verkliga omfattningen av subventionerna till gruppen.

(134)

Den 15 mars 2021 underrättade kommissionen därför Xiamen Xiashun om att den skulle kunna komma att använda sig av tillgängliga uppgifter i enlighet med artikel 28.1 i grundförordningen vid sin prövning av förekomsten och omfattningen av den påstådda subventioneringen som beviljats via Yongxin. Som svar på kommissionens skrivelse begärde Xiamen Xiashun den 23 mars 2021 att bli hört av förhörsombudet. Förhörsombudet föreslog att Xiamen Xiashun skulle göra en ytterligare ansträngning för att få Yongxin att lämna de begärda uppgifterna. Kommissionen mottog slutligen ett svar på sina specifika frågor från Yongxin den 7 maj 2021, och uppgifterna kontrollerades genom en dubbelkontroll på distans den 2 juni 2021.

(135)

Enligt subventionsfrågeformuläret uppmanades företagen i urvalet och deras närstående företag att inkomma med uppgifter och styrkande handlingar om köp av markanvändningsrättigheter, bl.a. markanvändningsintyg och köpeavtal för de ursprungliga transaktionerna med markmyndigheten, med angivelse av villkoren för beviljandet av markrättigheterna. Företagen i Nanshan-gruppen inkom dock inte med de begärda handlingarna, vilket gjorde det omöjligt för kommissionen att kontrollera villkoren, inbegripet inköpspriset, för markanvändningsrättigheterna.

(136)

Några av företagen i Nanshan-gruppen hade inte fyllt i tabellerna om importerade maskiner och maskiner av inhemsk tillverkning, och lämnade därför inte de begärda uppgifterna om inköp av importerade maskiner och maskiner av inhemsk tillverkning samt momsbefrielse och importtullavdrag i samband med detta för användning av importerad utrustning och teknik.

(137)

Samarbetet från Nanshan-gruppens moderbolag dvs. Nanshan Group Co., Ltd, var slutligen begränsat när det gällde i) personalens tillgänglighet för att besvara kommissionens frågor, och ii) inlämnade handlingar. Handlingar om markinköp och tilldelning av ett antal bidrag och lån lämnades t.ex. antingen inte in alls, eller var ofullständiga. Denna begränsning hindrade undersökningen avsevärt, särskilt eftersom många av företagen inom Nanshan-gruppen hade fått sina markanvändningsrättigheter och finansiering via Nanshan Group Co., Ltd

(138)

Genom en skrivelse av den 3 september 2021 underrättade kommissionen därför Nanshan-gruppen om att den skulle kunna komma att använda sig av tillgängliga uppgifter i enlighet med artikel 28.1 i grundförordningen med avseende på de saknade uppgifter som nämns i skälen 135–137.

(139)

I sina synpunkter på den ovannämnda artikel 28-skrivelsen framförde Nanshan-gruppen flera påståenden som beskrivs nedan.

(140)

Vad gällde markanvändningsrättigheter hävdade Nanshan-gruppen att eftersom de andra företagen i gruppen redovisade sina inköp från Nanshan Group Co. Ltd, borde priserna för dessa företagsinterna transaktioner användas för att fastställa inköpspriset för de markanvändningsrättigheter som Nanshan Group Co. Ltd köpt från tredje parter. Nanshan-gruppen hävdade dessutom att priserna på företagsinterna överföringar av markanvändningsrättigheter fastställdes på grundval av markvärdet, vilket anges i en markvärderingsrapport som utfärdas av en oberoende utvärderare. Nanshan-gruppen hävdade vidare att alternativt kunde andra gruppföretags transaktioner avseende markanvändningsrättigheter användas som ett närmevärde för att fastställa priset på de transaktioner som Nanshan Group Co. Ltd genomfört.

(141)

Vad gällde de begärda uppgifterna om inköp av importerade maskiner och maskiner av inhemsk tillverkning samt momsbefrielse och importtullrabatter för användning av importerad utrustning och teknik, hävdade Nanshan-gruppen att den i alla händelser hade lämnat in ett register över fasta tillgångar för de flesta företagen i gruppen. Nanshan-gruppen hävdade dessutom att momsbefrielseprogrammet avslutades redan 2009, och att eventuella förmåner som mottagits i detta sammanhang hade avskrivits helt innan undersökningsperioden inleddes.

(142)

Vad beträffade den begränsade samarbetsviljan från Nanshan Group Co., Ltd hävdade Nanshan-gruppen att den hade agerat efter bästa förmåga och att den bristande samarbetsviljan berodde på tidpunkten för fjärrkontrollen på distans och andra problematiska omständigheter. Nanshan-gruppen hävdade att kommissionen inte borde avvisa alla uppgifter som Nanshan Group Co., Ltd lämnat, och att kommissionen borde komplettera dessa uppgifter med uppgifter från jämförbara mark- och lånetransaktioner som genomförts av företaget eller andra företag i gruppen. Kommissionen instämde inte i synpunkterna om markanvändningsrättigheter. Det är priset på den ursprungliga transaktionen med markmyndigheten som avgör subventionsbeloppet för gruppen, inte företagsinterna marköverföringar, och i avsaknad av nödvändig dokumentation från det företag som var part i den ursprungliga transaktionen, dvs. Nanshan Group Co., Ltd, var det omöjligt att fastställa den fullständiga omfattningen av de subventioner som gruppen mottagit.

(143)

Vad gäller de begärda uppgifterna om inköp av importerade maskiner och maskiner av inhemsk tillverkning samt de berörda momsbefrielserna och importtullavdragen, instämde inte kommissionen i Nanshan-gruppens synpunkter. För det första lämnade Nanshan-gruppen visserligen in ett register över fasta tillgångar för vissa företag i gruppen, men inkom inte med de omfattande uppgifter om momsbefrielser och importtullavdrag som kommissionen hade begärt. För det andra konstaterade kommissionen att företagen i urvalet beviljats både momsbefrielse och importtullavdrag under undersökningsperioden. Det rörde sig bland annat om befrielse för utrustning som köpts in under tidigare år, men vars förmån skrevs av över utrustningens livslängd och därmed även delvis över undersökningsperioden. Kommissionen fastställde således att företagen i urvalet fortfarande utnyttjade förmåner enligt detta program.

(144)

Avslutningsvis var påståendet om att andra transaktioner som genomförts av Nanshan Group Co., Ltd, eller andra företag i Nanshan-gruppen, kunde användas som ett närmevärde för transaktioner avseende markanvändningsrättigheter eller utrustning där tillräckliga uppgifter inte hade lämnats ogrundat, eftersom inget av företagen i gruppen inkom med de fullständiga uppgifter som begärts.

(145)

På grundval av informationen i klagomålet, tillkännagivandet om inledande och svaren på kommissionens frågeformulär undersöktes följande subventioner från de kinesiska myndigheterna:

(146)

Enligt de uppgifter som lämnats av de tre grupperna av exporterande tillverkare som ingick i urvalet hade dessa erhållit finansiering från 48 finansinstitut belägna inom Kina. Av dessa 48 finansinstitut var 47 statsägda. Återstoden av finansinstituten var antingen privatägda eller så kunde kommissionen inte fastställa huruvida de var stats- eller privatägda. Endast en statsägd bank besvarade dock det särskilda frågeformuläret, trots att begäran till de kinesiska myndigheterna omfattade alla finansinstitut som gett lån till företagen i urvalet.

(147)

Kommissionen undersökte huruvida de statsägda bankerna agerar som offentliga organ i den mening som avses i artiklarna 3 och 2 b i grundförordningen. För att fastställa om en statsägd enhet är ett offentligt organ använder man sig av följande kriterier (31): ”Det viktiga är att en enhet har fått befogenhet att utöva myndighetsuppgifter och inte hur den har fått denna befogenhet. Det finns många olika sätt för myndigheterna i snäv bemärkelse att ge en enhet befogenheter. Följaktligen kan olika typer av bevisning vara relevant för att visa att en viss enhet fått en sådan befogenhet. Bevisning för att en enhet faktiskt utövar myndighetsuppgifter kan användas som bevisning för att den har eller har fått myndighetsbefogenheter, särskilt om bevisningen tyder på ett kontinuerligt och systematiskt utövande. Av detta följer enligt vår mening att bevisning för att en myndighet utövar en meningsfull kontroll över en enhet och dess handlande under vissa omständigheter kan tjäna som bevisning för att enheten i fråga har myndighetsbefogenheter och utövar dessa befogenheter genom att utföra myndighetsuppgifter. Vi understryker dock att det, förutom i de fall där det finns en uttrycklig delegering av befogenheter i ett rättsligt instrument, är föga sannolikt att förekomsten av rent formella band mellan en enhet och myndigheter i snäv bemärkelse räcker för att det ska kunna fastställas att enheten har myndighetsbefogenheter. Till exempel räcker det inte med att staten är majoritetsaktieägare i en enhet för att det ska anses påvisat att staten utövar meningsfull kontroll över enhetens handlande, och än mindre att staten har gett den myndighetsbefogenheter. I vissa fall, där det finns många formella indikationer på statlig kontroll och där det även finns bevisning för att denna kontroll har utövats på ett meningsfullt sätt, kan det dock vara möjligt att dra slutsatsen att enheten i fråga utövar myndighetsbefogenheter.”

(148)

Kommissionen inhämtade information om statligt ägande och om formella indikationer på statlig kontroll i de statsägda bankerna. Den undersökte även huruvida denna kontroll i så fall utövats på ett meningsfullt sätt. För detta ändamål var kommissionen tvungen att delvis använda sig av tillgängliga uppgifter, eftersom de kinesiska myndigheterna och de statsägda bankerna vägrat att lämna bevisning om beslutsprocessen för beviljandet av förmånliga lån.

(149)

Kommissionen genomförde denna analys genom att först undersöka information från den statsägda bank som fyllt i det särskilda frågeformuläret.

(150)

Endast en statsägd bank, nämligen EXIM, besvarade frågeformuläret.

(151)

På grundval av de uppgifter som den erhållit via frågeformulärssvaret slog kommissionen fast att den kinesiska staten, direkt och indirekt, ägde mer än 50 % av aktierna i detta finansinstitut.

(152)

Vad gäller de formella indikationerna på statlig kontroll över den samarbetsvilliga statsägda banken betecknade kommissionen banken som ett ”viktigt statsägt finansinstitut”. I tillkännagivandet ”Interimsbestämmelser för tillsynsstyrelser i viktiga statsägda finansinstitut” (32) fastställs det att: ”Med de statsägda finansinstitut som nämns i dessa bestämmelser avses statsägda programbanker, affärsbanker, kapitalförvaltningsföretag, värdepappersföretag, försäkringsföretag osv. (statsägda finansinstitut) för vilka centralregeringen utser tillsynsstyrelse”.

(153)

Tillsynsstyrelserna för de viktiga statsägda finansinstituten utses i enlighet med interimsbestämmelserna för tillsynsstyrelserna för viktiga statsägda finansinstitut. Kommissionen fastställde på grundval av artiklarna 3 och 5 i dessa interimsbestämmelser att medlemmarna i tillsynsstyrelserna utses av och är ansvariga inför centralregeringen, vilket visar på att staten utövar en institutionell kontroll över de samarbetsvilliga statsägda bankernas affärsverksamhet.

(154)

Förutom dessa allmänt tillämpliga indikationer konstaterade kommissionen dessutom följande vad gäller EXIM-banken. EXIM-banken grundades och fungerar i enlighet med ”tillkännagivandet om inrättandet av Export-Import Bank of China”) och sin bolagsordning. Enligt bolagsordningen utses EXIM-bankens ledning direkt av staten. Tillsynsstyrelsen tillsätts av centralregeringen i enlighet med ”Interimsbestämmelser för tillsynsstyrelser i viktiga statsägda finansinstitut” och andra lagar och författningar samt är ansvariga inför centralregeringen.

(155)

I bolagsordningen anges även att partikommittén i EXIM-banken har en ledande och politisk roll när det gäller att säkerställa att EXIM-banken genomför partiets och statens politik och viktigare idriftsättningar. Partiets ledning är integrerad i alla aspekter av verksamhetsledningen.

(156)

I bolagsordningen anges även att EXIM-banken har till uppgift att stödja utvecklingen av utrikeshandeln och ekonomiskt samarbete, gränsöverskridande investeringar, initiativet ”One Belt, One Road”, samarbete vad gäller internationell kapacitet och tillverkning av utrustning. Dess verksamhet omfattar kortfristiga, medelfristiga och långfristiga lån som godkänts och som ligger i linje med utrikeshandelspolitiken och ”going-out”-strategin, t.ex. exportkrediter, importkrediter, utomlands upptagna lån till anläggningsarbeten, lån till utländska investeringar, kinesiska statens utvecklingsbiståndslån och köparkrediter för export.

(157)

I sin årsredovisning för 2019 uppger EXIM-banken även att den fullständigt genomförde alla viktiga politiska åtgärder och beslut från kommunistpartiets centralkommitté och centralregeringen.

(158)

Kommissionen konstaterade också att statsägda finansinstitut, inklusive EXIM bank, ändrade sina bolagsordningar under 2017 för att stärka det kinesiska kommunistpartiets roll i bankernas högsta beslutsfattande nivå (33).

(159)

I de ändrade bolagsordningarna fastställs följande:

(160)

Det framgår av bevisningen att den kinesiska staten utövar meningsfull kontroll över dessa finansinstituts handlande.

(161)

Kommissionen inhämtade uppgifter om huruvida de kinesiska myndigheterna utövade meningsfull kontroll över EXIM-banken vad gäller dess utlåningspolitik och riskbedömning för lån till industrin för aluminiumfolie för vidare förädling. Följande föreskrifter har beaktats för detta ändamål:

(162)

Vid sin genomgång av dessa föreskrifter fann kommissionen att det allmänna rättsliga klimat som Kinas finansinstitut fungerar i styr dem att anpassa sig till den kinesiska statens industripolitiska mål när de fattar sina finansieringsbeslut, vilket beror på de skäl som anges nedan.

(163)

Vad gäller EXIM-banken fastställs dess offentliga uppdrag i tillkännagivandet om inrättandet av EXIM-banken och i dess bolagsordning.

(164)

I artikel 34 i banklagen, som är tillämplig på alla finansinstitut som är verksamma i Kina, fastställs rent generellt att ”affärsbanker ska bedriva sin utlåningsverksamhet i enlighet med behoven av ekonomisk och social utveckling i landet och med vägledning från den statliga industripolitiken”. Även om det i artikel 4 i banklagen föreskrivs att ”affärsbankerna i enlighet med lagstiftningen ska bedriva sin affärsverksamhet utan inblandning från någon enhet eller enskild person och att affärsbankerna själva bär det civilrättsliga ansvaret med all sin egendom som juridisk person”, visade undersökningen att artikel 4 i banklagen tillämpas om inte annat följer av artikel 34 i banklagen, dvs. när det finns en statlig politik ska bankerna tillämpa denna och följa statens instruktioner.

(165)

Dessutom föreskrivs det i artikel 15 i de allmänna lånereglerna att ”i enlighet med den statliga politiken kan berörda avdelningar subventionera räntorna på lån för att främja tillväxten inom vissa branscher och den ekonomiska utvecklingen inom vissa områden”.

(166)

På samma sätt fastställs i beslut nr 40 att alla finansinstitut ska ge kreditstöd särskilt till ”främjade” projekt. Som redan förklarats i avsnitt 3.1, och särskilt i skäl 94, kategoriseras projekt inom industrin för aluminiumfolie för vidare förädling som ”främjade”. Beslut nr 40 bekräftar således den slutsats som redan dragits beträffande banklagen, dvs. att bankerna utövar myndighetsbefogenheter i form av förmånlig kreditgivning.

(167)

Kommissionen fann även att CBIRC har långtgående godkännandebefogenheter när det gäller alla aspekter av förvaltningen av samtliga finansinstitut som är etablerade i Kina (däribland privatägda och utländskt ägda finansinstitut), såsom (36):

(168)

Banklagen är rättsligt bindande. Att femårsplanerna och beslut nr 40 är obligatoriska till sin natur fastslås i avsnitt 3.1. Den obligatoriska naturen av CBIRC:s föreskrifter härrör från dess befogenheter som banktillsynsmyndighet. Den tvingande karaktären av de övriga dokumenten framgår av de tillsyns- och utvärderingsklausuler de innehåller.

(169)

I centralregeringens beslut nr 40 fastställs att alla finansinstitut ska ge kreditstöd endast till främjade projekt och det utlovas att ”andra förmånliga strategier för de främjade projekten kommer att genomföras”. På grundval av detta framgår det att bankerna ska lämna kreditstöd till industrin för aluminiumfolie för vidare förädling.

(170)

Dessutom måste till och med beslut rörande privat kommersiell bankverksamhet övervakas av kommunistpartiet och ligga i linje med den nationella politiken. Ett av statens tre övergripande mål när det gäller bankförvaltning är nu att stärka partiets ledarskap inom bank- och försäkringssektorn, även när det gäller operativa frågor och ledningsfrågor inom företag. I detta avseende föreskrivs det CBIRC:s treåriga åtgärdsplan för åren 2020–2022 att CBIRC ska ”fortsätta att genomföra andan i generalsekreterare Xi Jinpings huvudanförande om att främja reformen av bolagsstyrningen i den finansiella sektorn”. Dessutom syftar planens avsnitt II till att främja den organiska integrationen av partiets ledarskap i bolagsstyrningen: ”vi ska göra integrationen av partiets ledarskap i bolagsstyrningen mer systematisk, standardiserad och förfarandebaserad […] Större verksamhets- och ledningsfrågor måste ha diskuterats av partikommittén innan beslut tas av styrelsen eller den högre ledningen”.

(171)

De kinesiska myndigheterna har nyligen bestämt att även aktieägare i finansinstitut ska underlätta de kinesiska myndigheternas utövande av kontroll via institutets bolagsstyrningsram, enligt följande: ”Stora aktieägare i banker och försäkringsbolag ska stödja banker och försäkringsbolag med att inrätta en oberoende och sund företagsstyrningsstruktur med effektiva kontroller och motvikter, och uppmuntra och stödja banker och försäkringsinstitutioner för att säkerställa en organisk integrering mellan partiledarskap med företagsstyrning.” (37)

(172)

Slutligen måste CBIRC:s resultatbedömningskriterier för affärsbanker nu särskilt ta hänsyn till hur enheter ”tjänar de nationella utvecklingsmålen och realekonomin”, och i synnerhet hur de ”tjänar strategiska och framväxande industrier” (38).

(173)

Kommissionen drog därför slutsatsen att de kinesiska myndigheterna har skapat ett normativt regelverk som måste följas av chefer och tillsynsstyrelseledamöter i den samarbetsvilliga statsägda banken, som utsetts av de kinesiska myndigheterna och är ansvariga inför dem. Följaktligen använde sig de kinesiska myndigheterna av detta normativa regelverk för att utöva en meningsfull kontroll över de samarbetsvilliga statsägda bankernas handlande när dessa tillhandahöll lån till industrin för aluminiumfolie för vidare förädling.

(174)

Kommissionen inhämtade även konkret bevisning för utövande av en meningsfull kontroll på grundval av konkreta lån som beviljats de exporterande tillverkarna i urvalet. I sitt svar på frågeformuläret förklarade den samarbetsvilliga statsägda banken att den tillämpade sofistikerade strategier och modeller för kreditriskbedömning (värderingssystem) när den beviljade lånen i fråga. EXIM-banken förklarade vidare att det inte finns någon politisk skillnad när det gäller i vilken industri låntagaren är verksam i fråga om kreditsituation, kapitalstatus osv., men att sådana faktorer påverkar kreditvärderingen och låntagarens riskkostnad. Den kan hänvisa till relevanta planer och politiska åtgärder när den beviljar lån, men tillämpar en marknadsbaserad bedömning när den beslutar om individuella låneprojekt.

(175)

Den samarbetsvilliga statsägda banken vägrade dock att ge konkreta exempel på sin kreditriskbedömning avseende de företag som ingick i urvalet med motiveringen att de begärda uppgifterna är av intern karaktär och innehåller affärshemligheter som inte får lämnas ut, trots att kommissionen hade ett skriftligt medgivande från de företag som ingick i urvalet om att de avstod från sina konfidentialitetsrättigheter.

(176)

Eftersom det inte fanns någon konkret bevisning vad gäller kreditprövning undersökte kommissionen i stället den allmänna rättsliga miljön (se skälen 161–169) i kombination med de samarbetsvilliga statsägda bankens beteende i samband med de lån som getts till företagen i urvalet. Undersökningen visade att detta beteende skilde sig från bankens officiella hållning, eftersom banken i praktiken inte agerade utifrån grundliga marknadsbaserad riskbedömningar.

(177)

Under undersökningens gång konstaterade kommissionen att de tre grupper av exporterande tillverkare som ingick i urvalet beviljades lån till räntesatser som låg under eller nära Folkbankens lånereferensränta och under eller nära den bästa utlåningsränta som offentliggjorts av National Interbank Funding Center (NIFC), införd den 20 augusti 2019 (39), oberoende av företagens finansiella situation och kreditrisksituation. Lånen hade således tillhandahållits till en ränta som var lägre än de marknadsmässiga räntor som gäller för företag med samma riskprofil som de exporterande tillverkarna i urvalet.

(178)

Kommissionen drog slutsatsen att de kinesiska myndigheterna utövade en meningsfull kontroll över den samarbetsvilliga statsägda banken vad gäller bankens utlåningspolitik och riskbedömning i samband med utlåning till industrin för aluminiumfolie för vidare förädling.

(179)

Efter det slutliga utlämnandet hävdade de kinesiska myndigheterna att kommissionen inte visade att den samarbetsvilliga statsägda banken, dvs. EXIM-banken, är ett offentligt organ och att de kinesiska myndigheterna utövade meningsfull kontroll över EXIM-banken. De kinesiska myndigheterna hävdade att de formella kopplingarna inte är tillräckliga för att visa att staten utövar meningsfull kontroll och förefintligheten av ett offentligt organ. De kinesiska myndigheterna hävdade också att kommissionen inte påvisade bristen på oberoende i EXIM-bankens ledning genom att hävda att de kinesiska myndigheterna endast utövar kontroll över EXIM-banken när den övervakar utnämningen av bankens ledning och dess styrelse. Vidare hävdade de kinesiska myndigheterna att kommissionen i alltför hög grad förlitade sig på artikel 34 i den kinesiska banklagen, som den anser endast vara ett vägledande dokument utan specificitet för att dra slutsatsen att EXIM eller andra finansinstitut skulle ha offentliga befogenheter.

(180)

De kinesiska myndigheterna hävdade vidare att den inte har utövat någon meningsfull kontroll över EXIM-banken eller den har fått statliga befogenheter. De kinesiska myndigheterna hävdade att även om det i artikel 34 i den kinesiska affärsbankslagen föreskrivs att affärsbanker ska agera ”vägledd av den kinesiska statens industripolitik”, bör denna bestämmelse betraktas som en vägledande princip för kinesiska banker. Dessutom hävdade de kinesiska myndigheterna att även artikel 15 i de allmänna lånereglerna och beslut nr 40 inte är obligatoriska utan endast vägledande. Slutligen instämde de kinesiska myndigheterna inte i påståendet att EXIM Bank ”tillhandahöll lån till lägre eller nära relevanta referensräntor” och hävdade att kommissionen inte har lämnat de uppgifter som stöder detta påstående.

(181)

Kommissionen instämde inte i den kinesiska statens synpunkter. Kommissionen åberopade inte bara ”formella förbindelser” för att kvalificera den samarbetsvilliga statsägda EXIM Bank som ett offentligt organ, utan visade också att de kinesiska myndigheterna utövade meningsfull kontroll över banken av följande skäl.

(182)

Som förklaras i skäl 168 ansåg kommissionen att den kinesiska banklagen och beslut nr 40 är tvingande. Resultatet av denna undersökning samt kommissionens resultat i tidigare undersökningar rörande samma subventionsprogram, gav dessutom inte stöd för påståendet att bankerna inte beaktar statens politik och planer när de fattar beslut i låneärenden. Till exempel fann kommissionen att de exporterande tillverkarna gynnades av förmånlig utlåning till räntor under marknadsräntorna.

(183)

Undersökningen tydde på att artikel 15 i de allmänna lånereglerna verkligen tillämpas i praktiken och att artiklarna 4, 5 och 41 i banklagen tillämpas med förbehåll för artikel 34 i banklagen, dvs. när det finns en statlig politik ska bankerna tillämpa denna och följa statens instruktioner. Medan artiklarna 4 och 5 i banklagen ingår i kapitel I, i där de allmänna bestämmelserna fastställs, återfinns artikel 34 i kapitel IV, där de grundläggande reglerna för lån fastställs. Artikel 34 har följande ordalydelse: ”affärsbanker bedriver sin låneverksamhet efter de behov som den nationella ekonomin och den sociala utvecklingen har, och under ledning av den statliga industripolitiken”, visar att denna bestämmelse inte är vägledande utan snarare är obligatorisk och ger bankerna en tydlig instruktion om att beakta den statliga industripolitiken när de bedriver sin låneverksamhet. Kommissionen noterade även att centralregeringens beslut nr 40 fastställer att alla finansinstitut ska ge kreditstöd endast till främjade projekt samt utfäster att det kommer att genomföras ”andra förmånliga strategier för de främjade projekten”. Även om det anges i artikel 17 i samma beslut att bankerna ska respektera kreditgivningsprinciperna kunde kommissionen inte under undersökningen fastställa att så var fallet i praktiken. Tvärtom beviljades de exporterande tillverkarna lån oavsett deras ekonomiska situation och kreditvärdighet.

(184)

När det gäller EXIM Bank är det dessutom obestridligt att detta är en programbank som enligt egen utsago direkt bedriver statlig politik. Som förklaras på dess webbplats (40) är EXIM en statsfinansierad och statsägd programbank som direkt leds av centralregeringen och som ägnar sig åt att stödja bl.a. Kinas utrikeshandel och genomföra den pågående globala strategin. Styrelsen (41), tillsynsstyrelsen (42) och de högsta verkställande cheferna (43) för EXIM Bank har höga poster i kommunistpartiet och/eller företräder ett ministerium.

(185)

Kommissionen vidhåller sin ståndpunkt på denna grundval att de kinesiska myndigheterna förlitade sig på det normativa regelverket för att utöva en meningsfull kontroll över de samarbetsvilliga statsägda bankerna när det gäller deras utlåning till industrin för aluminiumfolie for vidare förädling såsom beskrivs i skäl 173. Detta exemplifieras i skäl 170, varvid det tydligt visas att de kinesiska myndigheterna ingriper i alla viktiga beslut som fattas av bankens ledning. Av detta framgår att det normativa regelverket inte gav bankens chefer och tillsynsstyrelse något handlingsutrymme huruvida de ska följa regelverket eller ej med avseende på de exporterande tillverkare som ingick i urvalet, vilket försatte bankens ledning i en beroendeställning.

(186)

Såsom nämns i skäl 177 konstaterade kommissionen slutligen under undersökningens gång att de tre grupper av exporterande tillverkare som ingick i urvalet beviljades lån till räntesatser som låg under eller nära Folkbankens lånereferensränta och under eller nära den bästa utlåningsräntan, oberoende av företagens finansiella situation och kreditrisksituation. Med tanke på riskprofilen för de exporterande tillverkare som ingick i urvalet och som beskrivs i avsnitt 3.4.2.3 nedan och på att de exporterande tillverkarna enligt kommissionens riskanalys borde ha fått ett lägre kreditbetyg och därför borde ha betalat räntor som var betydligt högre än den riskfria räntesatsen, drog kommissionen slutsatsen att lånen i fråga beviljades under marknadsräntorna. På grund av uppgifternas känsliga karaktär kan de detaljerade uppgifterna om dessa lån endast lämnas ut till respektive exporterande tillverkare.

(187)

Kommissionen drar slutsatsen att de kinesiska myndigheterna utövade en meningsfull kontroll över den samarbetsvilliga statsägda banken vad gäller bankens utlåningspolitik och riskbedömning i samband med utlåning till industrin för aluminiumfolie för vidare förädling.

(188)

Kommissionen fastställde att den samarbetsvilliga statsägda banken tillämpade den rättsliga ram som anges ovan i utövandet av myndighetsuppgifter när det gäller sektorn för aluminiumfolie för vidare förädling. Det agerade således som ett offentligt organ i den mening som avses i artikel 2 b i grundförordningen jämförd med artikel 3.1 a i) i grundförordningen och i enlighet med relevant WTO-praxis.

(189)

Såsom anges i skäl 146 besvarade ingen av de andra statsägda finansinstitut som tillhandahöll lån till företagen i urvalet det särskilda frågeformuläret. De kinesiska myndigheterna lämnade vissa uppgifter som ägarförhållandena i ett antal banker, men inte om deras styrningsstruktur och riskbedömning, eller exempel på specifika lån till industrin för aluminiumfolie för vidare förädling.

(190)

Följaktligen beslutade kommissionen, i överensstämmelse med slutsatserna i avsnitt 3.2.1, att använda sig av tillgängliga uppgifter för att fastställa huruvida dessa statsägda finansinstitut är att anse som offentliga organ.

(191)

I tidigare undersökningar (44) konstaterade kommissionen att följande banker som hade tillhandahållit lån till de grupper av exporterande tillverkare i urvalet, som omfattas av föreliggande undersökning, helt eller delvis ägdes av staten eller av statsägda juridiska personer: Agricultural Bank of China, Bank of Beijing, Bank of China, Bank of Communications, Bank of Jiangsu, Bank of Kunlun, Bank of Nanjing, Bank of Ningbo, Bank of Qingdao, Bank of Shanghai, Bank of Tianjin, Bank of Yantai, CCB, China Bohai Bank, China CITIC Bank, China Construction Bank, China Development Bank, China Everbright Bank, China Guangfa Bank, China Industrial Bank, China Industrial International Trust Limited, China Merchants Bank, China Merchants Bank Financial Leasing Co., Ltd, China Minsheng Bank, Chongqing Rural Commercial Bank, Daye Trust Co., Ltd, Dongying Bank, EverGrowing Bank, Fudian Bank, Guangdong Development Bank, Guosen Securities Co., Hang Fung Bank, Ltd, Hangzhou Bank, Hankou Bank, Hengfeng Bank Co., Ltd, Huaxia Bank, Hubei Bank, Industrial and Commercial Bank of China (ICBC), Minsheng Securities Co., Ltd, Postal Savings Bank, Qilu Bank, Shanghai Pudong Development Bank, Shanghai Rural Commercial Bank, Shenyang Rural Commercial Bank, Sinotruk Finance Co. Ltd och Zheshang Bank. Eftersom det inte har ingetts någon information som tyder på motsatsen drar kommissionen samma slutsats i den aktuella undersökningen.

(192)

Med hjälp av allmänt tillgänglig information som t.ex. bankernas webbplatser, årsredovisningar och uppgifter som fanns tillgängliga i bankernas adresskataloger eller på internet, konstaterade kommissionen att följande finansinstitut som hade tillhandahållit lån till de tre grupperna av exporterande tillverkare i urvalet helt eller delvis ägdes av staten eller av statsägda juridiska personer:

(193)

Eftersom det inte fanns någon särskild information från de berörda finansinstituten som tydde på motsatsen fastställde kommissionen det statliga ägandet och kontrollen på grundval av formella tecken av samma skäl som anges i avsnitt 3.4.1.3. På grundval av tillgängliga uppgifter föreföll det som om framför allt chefer och tillsynsstyrelsemedlemmar i de icke-samarbetsvilliga statsägda finansinstituten tillsätts av de kinesiska myndigheterna och är ansvariga inför de kinesiska myndigheterna på samma sätt som i den samarbetsvilliga statsägda banken.

(194)

Vad gäller utövandet av en meningsfull kontroll ansåg kommissionen att undersökningsresultaten för de samarbetsvilliga statsägda finansinstituten kan anses vara representativa även för de icke-samarbetsvilliga statsfinansinstituten. Det normativa regelverk som analyseras i avsnitt 3.4.1.3 är tillämpligt på dem på samma sätt. Eftersom det inte finns något som tyder på motsatsen, och på grundval av tillgängliga uppgifter gäller precis som var fallet för den samarbetsvilliga statsägda banken att det även för finansinstituten i fråga saknas konkret bevisning vad gäller kreditbedömningar.

(195)

Efter det slutliga utlämnandet hävdade de kinesiska myndigheterna att kommissionens argument var otillräckliga gällande slutsatsen att alla statsägda finansinstitut också utgjorde offentliga organ. De kinesiska myndigheterna hävdade att kommissionen förlitade sig på tidigare antisubventionsärenden och sina egna slutsatser med avseende på de statsägda finansinstituten och att den inte gjorde en analys från fall till fall med särskild relevans för de särskilda omständigheterna i varje enskilt ärende och för vart och ett av finansinstituten. De kinesiska myndigheterna hävdade vidare att kommissionen inte tillhandahöll tillräckliga bevis för att fastställa förekomsten av meningsfull kontroll över de statsägda finansinstituten, utan endast förlitade sig på formella kopplingar som utgjorde ägande och kontroll.

(196)

I detta hänseende erinrade kommissionen om att den varit tvungen att använda sig av tillgängliga uppgifter eftersom de övriga statsägda bankerna, förutom EXIM, inte samarbetade. Såsom reda nämndes i kommissionens frågeformulär, och i avsaknad av ny information från de kinesiska myndigheterna drog kommissionen slutsatsen att informationen från tidigare undersökningar i kombination med formella indikationer på kontroll och undersökningens ytterligare resultat rörande EXIM Bank och rörande bankernas faktiska handlande när det gäller de exporterande tillverkarna kan anses utgöra de bästa tillgängliga uppgifterna i detta ärende. Det normativa regelverk som analyseras i avsnitt 3.4.1.3 är under alla omständigheter tillämpligt på all banker på samma sätt. De kinesiska myndigheterna kunde vidare inte lämna någon bevisning eller komma med några argument som motbevisade kommissionens undersökningsresultat om att de andra statsägda banker som tillhandahöll lån till företagen i urvalet är offentliga organ i den mening som avses i artikel 2 b jämförd med artikel 3.1 a i) i grundförordningen. Kommissionen vidhöll därför sin ståndpunkt.

(197)

Mot bakgrund av ovanstående fastställde kommissionen att alla statsägda kinesiska finansinstitut som tillhandahöll finansiering till de tre grupperna av exporterande tillverkare som ingick i urvalet är offentliga organ i den mening som avses i artikel 2 b jämförd med artikel 3.1 a i) i grundförordningen.

(198)

Även om de statsägda finansinstituten inte skulle betraktas som offentliga organ, fastställde kommissionen att de av de kinesiska myndigheterna, skulle anses ha anförtrotts eller ålagts att utföra funktioner som normalt ligger inom statens befogenhet i den mening som avses i artikel 3.1 a iv i grundförordningen av samma orsaker som anges i avsnitt 3.5.1.2. Deras beteende skulle därför i vilket fall som helst tillskrivas de kinesiska myndigheterna.

(199)

Overseas-Chinese Banking Corporation, Limited ansågs vara privatägda, på grundval av slutsatserna i tidigare antisubventionsundersökningar (45), och kompletteras med offentligt tillgänglig information: Kommissionen analyserade om detta finansinstitut av de kinesiska myndigheterna hade anförtrotts eller ålagts att bevilja subventioner till sektorn för aluminiumfolie för vidare förädling i den mening som avses i artikel 3.1 a iv i grundförordningen.

(200)

Enligt WTO:s överprövningsorgan anses ”anförtroende” äga rum när en myndighet ger ansvar till ett privat organ och ”åläggande” avser situationer där en myndighet utövar sina befogenheter över ett privat organ (46). I bägge fallen använder sig en myndighet av ett privat organ som ett ombud för att genomföra det finansiella bidraget och ”i de flesta fall kan det antas att ett anförtroende eller åläggande av funktioner till ett privat organ omfattar någon form av hot eller incitament” (47). Samtidigt medger artikel 3.1 a iv inte att medlemsstaterna inför utjämningsåtgärder för produkter ”i de fall en myndighet enbart utövar sina allmänna föreskrivande befogenheter” (48) eller när ett statligt ingripande som ”i vissa fall men inte i andra kan leda till ett visst resultat uteslutande beroende på de faktiska omständigheterna och marknadsaktörernas utövande av sitt fria val” (49). ”Anförtroende” och ”åläggande” innebär i stället att ”myndigheterna har en mer aktiv roll än att bara inta en stödjande hållning” (50).

(201)

Kommissionen noterade att det normativa regelverket rörande den industri som nämns i skälen 161–168 är tillämpligt på alla finansinstitut i Kina, inbegripet privatägda finansinstitut. Ett exempel på detta är att banklagen och CBIRC:s olika föreskrifter omfattar alla Kinafinansierade banker och banker med utländska investeringar som står under CBIRC:s förvaltning.

(202)

De flesta låneavtal med privata finansinstitut innehöll dessutom liknande villkor som avtalen med statsägda banker, och privata finansinstituts inlåningsräntor låg mycket nära de räntor som de statsägda finansinstituten tillhandahöll.

(203)

Eftersom de privata finansinstituten inte lämnat någon information som stred mot kommissionens resultat drog kommissionen slutsatsen att alla finansinstitut (även privata finansinstitut) i Kina som står under CBIRC:s tillsyn för såvitt angår industrin för aluminiumfolie för vidare förädling har anförtrotts eller ålagts funktioner av staten i den mening som avses i artikel 3.1 a iv första strecksatsen i grundförordningen i form av genomförande av politiska åtgärder och tillhandahållande av lån till förmånliga räntor till industrin för aluminiumfolie för vidare förädling.

(204)

Efter det slutliga utlämnandet hävdade de kinesiska myndigheterna att kommissionen inte kunde visa att de kinesiska myndigheterna anförtrodde eller ålade finansinstituten funktioner, särskilt att en koppling finns mellan staten och alla finansinstituts specifika beteende. De kinesiska myndigheterna hävdar att utövandet av allmänna regleringsbefogenheter genom att endast ge vägledning eller uppmuntran inte är tillräckligt för att visa på att funktioner anförtrotts och ålagts dem. De kinesiska myndigheterna hävdade dessutom att kommissionen underlåtit att uppfylla sin skyldighet att göra en sådan analys för varje enhet.

(205)

Kommissionen instämde inte i denna åsikt. Eftersom det normativa regelverk som förklaras i skälen 161–173, som är tillämpligt på alla banker i Kina, dvs. både offentligägda och privata, är rättsligt bindande, vilket bekräftas ytterligare i skälen 182 och 183, utgör den inte bara en uppmuntran eller vägledning från staten. Kommissionen har redan fastställt i skäl 169 att beslut nr 40 fastställer att alla finansinstitut ska ge kreditstöd endast till främjade projekt, även om det anges i artikel 17 i samma beslut att bankerna ska respektera kreditgivningsprinciperna. Kommissionen fastställde dessutom i skäl 185 att de kinesiska myndigheterna förlitade sig på detta normativa regelverk för att på ett meningsfullt sätt utöva kontroll över finansinstituten, utan att ge dem något handlingsutrymme för om de ska genomföra det eller inte. Det finns därför en tydlig koppling mellan de kinesiska myndigheterna och de privata bankernas specifika agerande, vilket visar att de kinesiska myndigheterna har anförtrott och ålagt dem funktioner.

(206)

Kommissionen erinrade i detta hänseende dessutom om att den i avsaknad av samarbete från de privata bankerna varit tvungen att använda sig av tillgängliga uppgifter. Eftersom endast en statsägd bank samarbetade partiellt använde kommissionen information tillgänglig för denna bank, som bevisats vara ett offentligt organ, och jämförde den med de utlåningsvillkor som de icke-samarbetande privata bankerna erbjöd. Vid dubbelkontrollen på distans hos företagen i urvalet framkom det inte några större skillnader mellan de lånevillkor och räntor som erbjöds av de privata finansinstituten och dem som erbjöds av de statsägda finansinstituten. Det faktum att det fanns en överlappning mellan räntesatserna visar att de privata bankerna också tillhandahöll lån till under marknadsmässig ränta i överensstämmelse med det normativa regelverk som avses ovan. De kinesiska myndigheternas påstående att kommissionen underlåtit att uppfylla sin skyldighet att göra en sådan analys för varje enhet är därför grundlös.

(207)

Efter det slutliga utlämnandet hävdade Nanshan-gruppen också att eftersom finansinstituten hade varierade räntesatser, villkor och typer av produkter beroende på till vilket företag de lånade till, visade detta att de inte anförtrotts och ålagts av staten att erbjuda särskilda eller förmånliga lånevillkor, utan i stället tillhandahåller finansiering enligt marknadsvillkor och kundernas finansiella ställning.

(208)

Det faktum att företagen i urvalet gynnades av olika typer av lån under undersökningsperioden med varierande räntesatser och andra villkor innebär inte nödvändigtvis att dessa lån erhölls på marknadsvillkor. Såsom redan nämnts i skäl 177 konstaterade kommissionen att lån beviljades till de tre grupper av exporterande tillverkare som ingick i urvalet till räntesatser som låg under eller nära Kinas folkbanks lånereferensränta och under eller nära den bästa utlåningsränta som aviserats av National Interbank Funding Center (NIFC), införd den 20 augusti 2019 (51), oberoende av företagens finansiella situation och kreditrisksituation. Lånen beviljades därför under marknadsräntorna, och påståendet avvisas.

(209)

Kommissionen bekräftade följaktligen sin slutsats att alla finansinstitut (även privata finansinstitut) som verkar i Kina, för såvitt angår industrin för aluminiumfolie för vidare förädling, har anförtrotts eller ålagts funktioner av staten i den mening som avses i artikel 3.1 a iv första strecksatsen i grundförordningen i form av politiska åtgärder och tillhandahållande av lån till förmånliga räntor till industrin för aluminiumfolie för vidare förädling.

(210)

I tidigare antisubventionsundersökningar har kommissionen redan fastställt att kreditbetyg för kinesiska inhemska företag inte var tillförlitliga, grundat på en undersökning som offentliggjordes av Internationella valutafonden (52) och som visar en skillnad mellan internationella och kinesiska kreditbetyg, tillsammans med resultaten av undersökningen om de företag som ingick i urvalet. Enligt IMF ger de lokala kreditvärderingsinstituten över 90 % av de kinesiska obligationerna kreditbetyget AA till AAA. Detta är inte jämförbart med andra marknader, såsom unionen eller Förenta staterna. Exempelvis får mindre än 2 % av företagen så höga kreditbetyg på den amerikanska marknaden. Kinesiska kreditvärderingsinstitut är således i hög grad inriktade på den övre delen av bedömningsskalan. De har mycket breda bedömningsskalor och tenderar att samla obligationer med väsentligt olika kreditrisker i en bred betygskategori (53). Enligt Bloombergs China bond market insight 2021 (54) dominerar fem kinesiska lokala kreditvärderingsinstitut obligationsmarknaden: China Chengxin, Dagong, Lianhe, Shanghai Brilliance och Golden Credit Rating, och cirka 90 % av obligationerna ges kreditbetyget AAA av lokala kreditvärderingsinstitut. Många av emittenterna har dock fått det lägre kreditbetyget A och BBB av den globala aktören ”S&P” (Standard and Poor) (55).

(211)

Dessutom skulle utländska kreditvärderingsinstitut som Standard and Poor’s och Moody’s, i typfallet tillämpa en höjning över emittentens ursprungliga kreditbetyg baserat på en uppskattning av företagets strategiska betydelse för de kinesiska myndigheterna och styrkan av en implicit garanti när de värderar kinesiska obligationer som emitterats utomlands (56).

(212)

Kommissionen fann även ytterligare information för att komplettera denna analys. Först fastställde kommissionen att staten kan utöva ett visst inflytande över marknaden för kreditvärderingsinstitut. Enligt de uppgifter som de kinesiska myndigheterna inkom fanns tolv kreditvärderingsinstitut verksamma på Kinas obligationsmarknad under undersökningsperioden, varav flertalet var statsägda. Sammanlagt 60 % av alla obligationer i Kina hade bedömts av ett statsägt kreditvärderingsinstitut (57).

(213)

För det andra finns det inte något fritt tillträde till den kinesiska marknaden för kreditvärderingsinstitut. Det är i huvudsak en stängd marknad, eftersom kreditvärderingsinstitut måste godkännas av Kinas tillsynsmyndighet på värdepappersområdet (CSRC) eller av Kinas folkbank innan de kan starta sin verksamhet (58). Kinas folkbank tillkännagav i mitten av 2017 att utländska kreditvärderingsinstitut, på vissa villkor, skulle få utföra kreditvärderingar på en del av den inhemska obligationsmarknaden. Kommissionen konstaterade också att två utlandsägda och två kinesisk-utländska kreditvärderingsinstitut som var samriskföretag var verksamma på den kinesiska marknaden. Dessa kreditvärderingsinstitut följer emellertid kinesiska värderingsskalor och är således inte helt jämförbara med internationella skalor, såsom förklaras ovan.

(214)

Slutligen bekräftar en studie genomförd av Kinas folkbank kommissionens slutsatser, där det i slutsatserna anges att ”om investeringsnivån för utländska obligationer är inställd på internationella kreditbetyg BBB-och högre, får den inhemska avkastningen på obligationer värderas på AA-nivå och högre, med hänsyn tagen till skillnaden mellan den genomsnittliga inhemska kreditvärderingen och den internationella kreditvärderingen på 6 eller fler steg” (59).

(215)

Mot bakgrund av den situation som beskrivs i skälen 210–214 drog kommissionen slutsatsen att de kinesiska kreditbetygen inte ger en tillförlitlig uppskattning av kreditrisken i de underliggande tillgångarna. Mot denna bakgrund drog kommissionen slutsatsen att även om vissa av företagen i urvalet tilldelats ett gott kreditbetyg av ett kinesiskt kreditvärderingsinstitut, är dessa betyg inte tillförlitliga. Dessa kreditbetyg snedvreds också av de politiska målen för att främja viktiga strategiska industrier, såsom industrin för aluminiumfolie för vidare förädling.

(216)

Efter det slutliga meddelandet av uppgifter ifrågasatte de kinesiska myndigheterna att låne- och finansieringsvillkoren alltid är kopplade till kreditbetyg och hävdade att mer tillförlitliga, dvs. mindre förmånliga, kreditbetyg inte skulle innebära att lånet skulle utfärdas till högre räntor. De kinesiska myndigheterna instämde inte heller i kommissionens hänvisning till Kinas folkbanks arbetsdokument nr 2017/5, som nämns i skäl 214, som bekräftade skillnaden mellan det genomsnittliga inhemska kreditbetyget och de internationella kreditbetygen. De kinesiska myndigheterna hävdade att det inte är ett arbetsdokument som utfärdats av Kinas folkbank, utan att det är en akademisk avhandling som samförfattats av en anställd vid Kinas folkbank och således inte företräder Kinas folkbank.

(217)

Enligt de kinesiska myndigheterna försöker man dessutom i dokumentet förklara att det finns en stegmässig skillnad vad gäller kreditbetyget för ett kinesiskt företag mellan det inhemska systemet och det internationella systemet, på grund av att det förstnämnda baseras på företagets riskrankning bland kinesiska inhemska företag, medan det senare bygger på samma företags riskrankning bland alla företag i världen. Slutligen hävdade de kinesiska myndigheterna att flera kinesiska företag hade fått högre kreditbetyg från internationella organ.

(218)

Kommissionen noterade för det första att påståendet om att skillnader i kreditbetyg inte skulle påverka prissättningen av lån inte har något stöd i finanslitteraturen. Den grundläggande idén med kreditbetyg är att hjälpa de finansiella aktörerna att korrekt prissätta kreditrisken i sina utlåningsbeslut. Om det inte finns något samband mellan kreditbetyget och priset (räntesatsen) på lånen, skulle detta tyda på att marknaden är snedvriden och att finansinstituten anförtros eller åläggs att tillhandahålla lån till företagen oavsett deras ekonomiska situation och kreditvärdighet.

(219)

För det andra innebär det faktum att vissa företag fått högre kreditbetyg från internationella organ inte att kommissionens övergripande bedömning som sådan blir satt i fråga. Som nämnts i skäl 211 tillämpar utländska kreditvärderingsinstitut i typfallet en höjning över emittentens ursprungliga kreditbetyg baserat på en uppskattning av företagets strategiska betydelse för de kinesiska myndigheterna och styrkan av en implicit garanti när de värderar kinesiska obligationer som emitterats utomlands.

(220)

Vad gäller Kinas folkbanks arbetsdokument nr 2017/5 noterade kommissionen att det återfanns i forskningsavdelningen på PBOC:s webbplats, där följande anges: ”Arbetsdokumenten innehåller akademiska uppsatser av PBC:s personal. De åsikter som uttrycks i dokumenten är upphovsmännens och är eventuellt inte representativa för deras organisation. I rapporter och citat ur dem bör källan anges vara ”PBC-arbetsdokument” (60). Även om de som sådana kanske inte representerar Folkbankens officiella uppfattningen är det korrekt att hänvisa till dem som arbetsdokument från Kinas folkbank. Eftersom dessa avhandlingar dessutom publiceras på organisationens officiella webbplats, kan man rimligen anta att Kinas folkbank åtminstone anser att de uppfyller kriterierna för giltig akademisk forskning.

(221)

Kommissionen håller inte heller med om antagandet att det finns en stegmässig skillnad på grund av att det inhemska kreditbetyget baseras på en riskrankning bland kinesiska inhemska företag, medan den utländska värderingen baseras på en riskrankning bland alla företag i världen. Mot bakgrund av denna hypotes, och med tanke på att omkring 90 % av obligationerna i Kina har kreditbetyget AAA, skulle detta leda till slutsatsen att nästan alla företag i Kina rangordnas på samma risknivå, eftersom de alla presterar exceptionellt bra jämfört med varandra, vilket förefaller högst osannolikt med tanke på den ekonomiska verkligheten.

(222)

Under alla omständigheter konstaterade kommissionen att eftersom ingen av de banker som tillhandahöll lånen till de exporterande tillverkarna samarbetade i undersökningen gick det inte att kontrollera om och på vilket sätt riskbedömningen och kreditbetyget beaktas. Kommissionen var därför tvungen att förlita sig på tillgängliga uppgifter, som bekräftade att räntesatserna för de lån som tillhandahölls låg långt under marknadsräntorna och att dessa statliga strategier och arbetsdokument således spelade en roll vid fastställandet av räntesatserna eftersom de inte var kopplade till den verkliga underliggande risken.

(223)

Kommissionen erinrade slutligen om att dess bedömning av ett lämpligt kreditbetyg inte grundar sig på ett mekaniskt tillvägagångssätt, utan på att kommissionen gjort en individuell bedömning av den ekonomiska situationen för varje grupp av exporterande tillverkare som ingick i urvalet för att avspegla deras särdrag, såsom beskrivs i skäl 237.

(224)

Kommissionen slog fast att företag i samtliga tre grupper som ingick i urvalet använde olika kort- och långfristiga lån för att finansiera sina verksamheter. Lånen användes främst för daglig drift, rörelsekapitalbehov, för särskilda projekt, investeringar eller för att ersätta andra lån. Varje grupp använde även kort- och långfristiga exportkrediter.

(225)

Under undersökningens gång konstaterade kommissionen att samtliga grupper i urvalet tecknade lån med det specifika syftet att ersätta lån från andra banker. Kommissionen slog fast att vissa företag på så sätt kunde omstrukturera sina skulder och uppbringa finansiering utan vilken de inte skulle kunna fullgöra sina återbetalningsskyldigheter, vilket därför visade att de hade problem med att återbetala sina skulder.

(226)

Efter det slutgiltiga utlämnandet av uppgifter hävdade de kinesiska myndigheterna att revolverande lån inte nödvändigtvis är ett tecken på likviditetsproblem. De hävdade att sådan verksamhet är gemensam för alla affärsdrivande företag, även i unionen. De kinesiska myndigheterna hävdade vidare att det finns olika skäl till sådan refinansiering och att det inte finns något som tyder på att företag som utnyttjar sådana transaktioner inte skulle kunna betala tillbaka sina skulder.

(227)

Kommissionen höll inte med om de kinesiska myndigheternas bedömning. De kinesiska myndigheterna anser själva att revolverande lån är ytterligare en faktor i kreditrisken. Som anges i CBRC:s riktlinjer för riskbaserad låneklassificering bör revolverande lån rapporteras åtminstone som problemlån (61). Ett lån som faller under denna kategori innebär att även om en låntagare kan återbetala kapitalbeloppet och ränta nu, finns vissa faktorer som kan påverka återbetalningen negativt.

(228)

Revolverande kreditfaciliteter existerar faktiskt i Europa, men deras villkor är mycket annorlunda från kinesiska revolverande lån. Revolverande kreditfaciliteter i unionen är egentligen kreditlinor med ett förutbestämt högsta belopp som kan tas ut och återbetalas vid flera tillfällen under en tidsperiod som anges på förhand. Sådana kreditfaciliteter innebär dessutom en ytterligare kostnad, antingen en avtalsenlig marginal utöver de vanliga kortsiktiga marknadsräntorna eller en förutbestämd förvaltningsavgift.

(229)

Å andra sidan hade de revolverande lån som konstaterades hos de kinesiska företagen i urvalet inte annorlunda villkor jämfört med andra kortfristiga lån. De betecknades inte som kreditlinor eller en revolverande kreditfacilitet, och medförde inga extra avgifter eller marginaler. Vid en första anblick såg de ut som vanliga kortfristiga lån. I bland hänvisades dock i syftet med lånet till ”återbetalning av lån”. Vid kontrollen av återbetalningar av sådana lån under dubbelkontrollen på distans konstaterades det dessutom att kapitalbeloppet faktiskt återbetalades genom nya lån från samma bank till samma belopp inom en vecka före eller efter förfallodagen för det ursprungliga lånet. Kommissionen utvidgade sedan sin analys till övriga lån i lånetabellerna och fann i de flesta fall andra exempel med exakt samma egenskaper. Av alla dessa skäl vidhöll kommissionen sin ståndpunkt om revolverande lån.

(230)

Som visats i skälen 161–168 åläggs finansinstituten i flera rättsliga dokument som är särskilt inriktade på företag i sektorn att tillhandahålla lån till förmånliga räntor till industrin för aluminiumfolie för vidare förädling. Dessa handlingar visar att finansinstituten endast beviljar förmånliga lån till ett begränsat antal industrier eller företag som följer de kinesiska myndigheternas politik. Kommissionen ansåg dessutom att hänvisningen till industrin för aluminiumfolie för vidare förädling är tillräckligt tydlig, eftersom denna industri identifieras antingen genom sitt namn eller genom en hänvisning till den produkt som den tillverkar eller den industrigrupp som den tillhör.

(231)

Efter det slutliga utlämnandet invände de kinesiska myndigheterna mot kommissionens utredningsresultat angående selektivitet i den mening som avses i artikel 4.2 a i grundförordningen. De kinesiska myndigheterna upprepade sina påståenden om att den rättsliga ram enligt vilken finansinstituten anförtros eller åläggs att tillhandahålla lån till främjade industrier endast är av icke-bindande karaktär och att industrin för aluminiumfolie för vidare förädling inte är främjad.

(232)

För det första bekräftas den rättsliga ramens bindande karaktär redan i skälen 182 och 183. För det andra har det faktum att industrin för aluminiumfolie för vidare förädling uppmuntras också redan diskuterats ingående och bekräftats i avsnitt 3.1.

(233)

Kommissionen vidhöll därför sin slutsats att subventioner i form av förmånliga lån inte är allmänt tillgängliga för alla branscher, utan selektiva i den mening som avses i artikel 4.2 a i grundförordningen.

(234)

Kommissionen beräknade den utjämningsbara subventionens storlek på grundval av den förmån som mottagarna konstaterats få under undersökningsperioden. I enlighet med artikel 6 b i grundförordningen anses den fördel som mottagaren får vara skillnaden mellan det räntebelopp som företaget har betalat för det förmånliga lånet och det belopp som företaget skulle ha betalat för ett likvärdig kommersiellt lån som det faktiskt skulle ha kunnat få på marknaden.

(235)

Såsom förklaras i avsnitten 3.4.1 och 3.4.2 visar de lån som tillhandahållits av de kinesiska finansinstituten tecken på ett betydande statligt ingripande och motsvarar inte de räntor som normalt sett gäller på en fungerande marknad.

(236)

Företagsgrupperna i urvalet skilde sig åt vad gäller deras allmänna ekonomiska situation. De fick samtliga någon form av lån under undersökningsperioden, vilka hade olika löptider, säkerhet, garantier och andra villkor. Av dessa två skäl hade varje företag en genomsnittlig ränta som baserades på dess egna lån.

(237)

Kommissionen bedömde den ekonomiska situationen för varje grupp av exporterande tillverkare i urvalet för att återspegla dessa specifika villkor. I detta avseende följde kommissionen den beräkningsmetod för förmånlig finansiering via lån som fastställs i antisubventionsundersökningen om varmvalsade platta produkter med ursprung i Kina liksom i antisubventionsundersökningen om däck med ursprung i Kina och vissa vävda och/eller sydda glasfibermaterial med ursprung i Kina (62) såsom förklaras i skälen nedan. Följaktligen beräknade kommissionen förmånen från den förmånliga finansieringen i form av lån för varje grupp av exporterande tillverkare i urvalet på individuell basis och fördelade förmånen till den berörda produkten.

(238)

Efter det slutliga utlämnandet hävdade Daching-gruppen att kommissionen inte hade lämnat någon analys av huruvida någon beräkningsmetod som använts i dessa antisubventionsundersökningar av däck med ursprung i Kina och vissa vävda och/eller sydda glasfibermaterial med ursprung i Kina (63) vore rättsligt och faktiskt tillräcklig för att tillämpas i den aktuella undersökningen. Det fanns heller inget som tydde på att beräkningsmetoden var densamma.

(239)

Analysen av den förmånliga finansieringen, i enlighet med skälen 224–236, jämfördes med analysen i de tidigare ärenden (64) som nämns i skäl 237. Beräkningsmetoden följde samma principer, men den förmån som härrör från förmånlig finansiering i form av lån för varje grupp av exporterande tillverkare i urvalet beslutades på individuell basis, såsom förklaras i skäl 237, och lämnades ut till dessa tillverkare. Partens påstående avvisades därför.

(240)

Kommissionen konstaterade att Donghai Foil, den exporterande tillverkaren i Nanshan-gruppen, inte hade tilldelats ett kreditbetyg för skadeundersökningsperioden. Andra företag inom Nanshan-gruppen tilldelades kreditbetyg på mellan AA+ och AAA– från kinesiska kreditvärderingsinstitut. I ljuset av den övergripande snedvridning av de kinesiska kreditbetygen som nämns i avsnitt 3.4.1.8 drog kommissionen slutsatsen att dessa betyg inte är tillförlitliga.

(241)

Såsom anges i skälen 176–178 tillhandahöll de kinesiska långivande finansinstituten inte någon kreditprövning i denna undersökning. För att kommissionen skulle kunna fastställa förmånen måste den därmed bedöma om räntesatserna för de lån som beviljats Nanshan-gruppen var marknadsmässiga.

(242)

Donghai Foil hade enligt sin egen redovisning ett allmänt lönsamt ekonomiskt läge med vinstmarginaler på 0,5–7,2 %, även om vinstmarginalerna hade minskat under de senaste åren och hade legat lägre än 1 % sedan 2018. Detta företag använde endast kortfristiga skulder för att finansiera sina verksamheter. Kommissionen bedömde företagets kortsiktiga likviditetssituation.

(243)

För kortsiktig likviditet använde kommissionen likviditetsmått som balanslikviditet, kassalikviditet, kassakvot och kassaflöde. Med dessa mått mäts företagets förmåga att fullgöra kortfristiga betalningsskyldigheter, inklusive kortfristiga skulder. Företaget hade en genomsnittlig balanslikviditet på 1,6 under undersökningsperioden. Även om balanslikviditeten är över 1 räcker företagets omsättningstillgångar precis till för att betala kortfristiga skulder. Detta är inte tillräckligt för att motivera ett högt kreditbetyg, för vilket företaget måste ha en balanslikviditet på minst 2. Företagets kassalikviditet var 1,3 under 2019 och 1,2 under 2020, medan en kassalikviditet på minst 1 anses utgöra referensvärdet. Ett företag som har en kassalikviditet lägre än 1 kanske inte kan betala sina kortfristiga skulder på kort sikt. Företagets kassakvot uppgick i genomsnitt till 0,01 under undersökningsperioden, och företaget hade därför inte tillräckligt med kontanta medel för att återbetala sina kortfristiga skulder. Företaget hade även ett negativt kassaflöde från rörelseverksamheten under 2016, 2017 och 2019. Kvoten för kassaflödet från rörelseverksamheten var ytterst låg, –0,02 år 2019 och –0,04 år 2020. En kvot för kassaflödet från den löpande verksamheten lägre än 1 innebär att företaget inte genererar tillräckligt med likvida medel för att täcka sina kortfristiga skulder.

(244)

Med beaktande av de likviditetsindikatorer som beskrivs i skäl 243 drog kommissionen slutsatsen att företaget i fråga hade kortsiktiga likviditetsproblem som leder till en högriskskuldsprofil.

(245)

Kommissionen grundade sin långsiktiga riskbedömning av solvensen på flera kapitaltäckningsgrader, t.ex. skuldkvoter och täckningsgrader. Genom kapitaltäckningsgraderna mäts företagets förmåga att fullgöra sina långfristiga skuldförbindelser. De används av långivare och investerare i obligationer när de bedömer ett företags kreditvärdighet.

(246)

Skuldkvoter mäter skulderna, särskilt långfristiga skulder. Företaget hade en hög skuldsättningsgrad på 0,54, vilket innebär att 54 % av företagets tillgångar finansieras av kortfristiga skulder. Skuldsättningsgraden har dessutom ökat kraftigt under årens lopp. Skuldsättningsgraden ökade också kontinuerligt från 0,3 år 2016 till 1,2 år 2020, vilket tyder på att företaget finansierar en allt större del av sin verksamhet främst genom att skuldsätta sig. Ju högre skuldsättningsgraden är desto högre är företagets finansiella risk, vilket innebär att företaget kan få svårare att betala sina befintliga skulder.

(247)

Täckningsgraderna mäter företagets förmåga att betala sina skulder och fullgöra sina finansiella åtaganden. Eftersom företaget hade haft ett negativt kassaflöde från rörelseverksamheten under de flesta år var även förhållandet mellan företagets kassaflöde från verksamheten och dess totala skuld negativt under undersökningsperioden. Detta innebär att företaget inte skulle kunna återbetala sin totala skuld med det kassaflöde från löpande verksamhet som det genererar. Uppgifterna från 2020 visar att situationen förbättrats något. Trots detta skulle det ta företaget 25 år att återbetala sin skuld, vilket visar att det har allvarliga problem med att generera tillräckligt med likvida medel för att återbetala sin skuld.

(248)

Med tanke på de likviditets- och solvensproblem som beskrivs i skälen 242–247 ansåg kommissionen därför att företaget uppvisade en bräcklig finansiell situation och hög riskprofil för potentiella långivare och investerare. Med tanke på den exporterande tillverkarens vanskliga likviditetssituation är det således inte förvånande att se att det inte räknade med någon extern finansiering över huvud taget, utan endast finansierades via företagsinterna lån.

(249)

Kommissionen undersökte därför även den finansiella situationen för koncernens två moderbolag, Nanshan-gruppen och Shandong Nanshan. Även om deras finansiella situation vid första anblicken såg bättre ut, med högre lönsamhetssiffror (cirka 8–10 %) och lägre skuldkvoter (en skuldsättningsgrad på 25 % för båda), kunde liknande likviditetsproblem observeras. Moderbolagens kassakvoter låg konstant under 1 och var i genomsnitt 0,6 under undersökningsperioden. De hade därför inte tillräckligt m med kontanta medel för att betala sina kortfristiga skulder. Företagen visade även ett konstant lågt förhållande mellan kassaflöde från rörelseverksamheten och total skuld, som uppgick till 0,4 under undersökningsperioden, vilket innebär att de inte genererade tillräckligt med likviditet för att täcka sina kortfristiga skulder.

(250)

Vissa företag i gruppen hade dessutom tecknat lån och obligationer för att återbetala tidigare lån eller lån från andra banker. Denna typ av lån anses utgöra en indikation på att företaget befinner sig i en värre ekonomisk situation än vad som vid första påseendet framgår av årsredovisningen och att det finns en ytterligare risk för dess kort- och långsiktiga finansiering. Kommissionen konstaterade slutligen att Shandong Nanshan tidigare hade genomgått en skuldsanering och utnyttjat sig av en konvertering av skulder till aktier, vilket förklaras närmare i avsnitt 358.

(251)

Med hänsyn till de allvarliga likviditets- och solvensproblem som påpekades i den finansiella analysen av företagen i Nanshan-gruppen, som beskrivs i skälen 242–247, ansåg kommissionen att Nanshan-gruppens övergripande finansiella situation motsvarar ett kreditbetyg på BB, vilket är det högsta kreditbetyg som inte längre klassificeras som ”fullgod kreditvärdighet”. Fullgod kreditvärdighet betyder att kreditvärderingsinstituten anser att de obligationer ett företag emitterar sannolikt är tillräckliga för att företaget ska kunna fullgöra sina betalningsförpliktelser och att banker kan investera i dem.

(252)

På grundval av offentligt tillgängliga uppgifter om Bloomberg använde kommissionen som riktmärke den förväntade premien för obligationer som emitterats av företag med kreditbetyget BB, som tillämpades på Folkbankens utlåningsreferensränta, eller efter den 20 augusti 2019 på den bästa utlåningsränta som NIFC (65) offentliggjorde för att fastställa marknadsräntan.

(253)

Detta pålägg fastställdes genom att man beräknade den relativa spreaden mellan indexen för företagsobligationer med amerikanska AA-kreditbetyg och företagsobligationer med amerikanska BB-kreditbetyg på grundval av Bloomberg-data för industrisegment. Denna relativa spread lades därefter till den utlåningsreferensränta som offentliggjorts av Folkbanken eller efter den 20 augusti till den bästa utlåningsränta som NIFC offentliggjort, den dag lånet beviljades (66) och gällande samma löptid som det berörda lånet. Denna beräkning genomfördes individuellt för vart och ett av de lån som tillhandahållits företagsgruppen.

(254)

För lån som är noterade i utländsk valuta är situationen densamma vad gäller marknadssnedvridningar och bristen på giltig kreditvärdering, eftersom dessa lån beviljas av samma kinesiska finansinstitut. Såsom konstaterats tidigare användes därför företagsobligationer med BB-kreditbetyg i relevanta valutor som emitterats under undersökningsperioden för att fastställa ett lämpligt referensvärde.

(255)

Förmånen fastställdes genom tillämpning av det riktmärke som beskrivs i skälen 252–253 på lånefinansieringsperioden under undersökningsperioden.

(256)

Efter det slutliga utlämnandet ansåg de kinesiska myndigheterna att kommissionen felaktigt bortsåg från de samarbetsvilliga exporterande tillverkarnas kreditbetyg och invände mot den metod som kommissionen använt för att fastställa ett referensvärde, som bör baseras på att hitta ett jämförbart referensvärde på den inhemska marknaden i stället för att tillämpa kreditbetyg utanför landet. Kommissionen borde i stället ha använt jämförbara lån som inte påverkades av marknadssnedvridningar i det berörda landet. De kinesiska myndigheterna ansåg också att kommissionens slutsats var godtycklig när den angav att de flesta av de kinesiska exportörer som ingick i urvalet borde motsvara ett BB-betyg.

(257)

De kinesiska myndigheterna invände dessutom mot användningen av den relativa spreaden mellan obligationer med kreditbetyget AA och BB som pålägg och att de lagts till Folkbankens betyg. Enligt de kinesiska myndigheterna är metoden för den relativa spreaden bristfällig, eftersom nivån på den uppåtriktade justeringen i första hand beror på nivån på de löpande räntesatserna, och eftersom Folkbankens referensräntor i Kina under de relevanta åren var mycket högre än referensräntan i Förenta staterna. Dessutom innebär användningen av en relativ spread att pålägget blir en variabel siffra.

(258)

Som svar på dessa påståenden påpekade kommissionen följande.

(259)

För det första, vad gäller användningen av ett referensvärde utanför landet, såsom förklaras ovan, ansågs inhemska kreditbetyg som tilldelats kinesiska företag vara snedvridna av de kinesiska myndigheternas politiska mål att uppmuntra viktiga strategiska industrier och därför otillförlitliga. Kommissionen var till följd av detta tvungen att leta efter ett riktmärke baserat på icke snedvridna kreditbetyg, vilket endast kan hittas utanför landet.

(260)

För det andra erinrar kommissionen om att den inte fattade något godtyckligt beslut om kreditbetyget BB, utan gjorde en individuell finansiell analys av alla berörda företag, vilket pekade på en finansiell situation som motsvarade ett kreditbetyg på BB.

(261)

För det tredje förklarades användningen av den relativa spreaden redan i tidigare undersökningar (67). Den relativa spreaden fångar därmed upp förändringar i de bakomliggande landsspecifika marknadsvillkoren som inte uttrycks av logiken i en absolut spread. De land- och valutaspecifika riskerna varier ofta över tiden och dessa variationer ser olika ut för olika länder. Detta stämmer även i detta fall. Följaktligen varierar de riskfria räntorna avsevärt över tiden och är ibland lägre i Förenta staterna, ibland i Kina. Dessa skillnader härrör från faktorer såsom faktisk och förväntad BNP-tillväxt, ekonomisk optimism och inflationsnivåer. Eftersom den riskfria räntan varierar över tiden kan samma nominella absoluta spread innebära en mycket annorlunda riskbedömning. När en bank till exempel uppskattar en företagsspecifik risk för fallissemang är 10 % högre än den riskfria räntan (relativ uppskattning) kan den resulterande absoluta spreaden ligga mellan 0,1 % (vid en riskfri ränta på 1 %) och 1 % (vid en riskfri ränta på 10 %). Ur en investerares perspektiv är den relativa spreaden således ett bättre mått i och med att det återspeglar storleken på avkastningsspreaden och på grund av det sätt den påverkas av referensräntenivån. (332) För det tredje är den relativa spreaden även landsneutral. Om till exempel den riskfria räntan i Förenta staterna är lägre än den riskfria räntan i Kina kommer denna metod att ge högre absoluta pålägg. Om å andra sidan den riskfria räntan i Kina är lägre än den riskfria räntan i Förenta staterna kommer denna metod att ge högre absoluta pålägg.

(262)

Efter det slutliga utlämnandet bestred Nanshan-gruppen även det BB-betyg som kommissionen fastställt för företagen i koncernen och hävdade att kreditbetygen borde ha granskats separat för varje företag, att analysen felaktigt var begränsad till undersökningsperioden och att bevisning saknades för att Nanshan faktiskt inte uppfyllde sina finansiella skyldigheter.

(263)

Kommissionens lönsamhetsanalys är dessutom bristfällig, eftersom det riktmärke som kommissionen använder sig av: a) inte återspeglar de rådande marknadsvillkoren i Kina, b) motsäger kommissionens påståenden om att finansmarknaderna i Kina är snedvridna (eftersom utgångspunkten är kinesiska Folkbankens referensränta), och c) baseras på två separata finansieringsverktyg (lån och obligationer), vilket är ett orealistiskt hybridriktmärke som inte avspeglar normal marknadspraxis.

(264)

Nanshan-gruppen tillhandahöll också en förteckning över renminbi-yuan-noterade obligationer emitterade på Hongkongmarknaden för utländska investerare, som erhållits från Bloomberg, och hävdade att ett Hongkongbaserat referensvärde (endast baserat på avkastning av obligationer) bättre skulle avspegla marknadsvillkoren i Kina än en konstruerad hypotetisk modell för amerikanska/kinesiska lån/obligationer.

(265)

Vad gäller Nanshan-gruppens kreditbetyg noterade kommissionen att den gjorde en individuell bedömning av de huvudsakliga företag som omfattas av undersökningen, dvs. den exporterande tillverkaren, och de företag som har den största delen av finansieringen i koncernen, dvs. det mellanliggande moderbolaget och det yttersta moderbolaget, såsom anges i skälen 242 och 249–250. Tvärtemot vad företaget hävdade tog kommissionen hänsyn till utvecklingen av de finansiella indikatorerna under hela skadeundersökningsperioden (dvs. 2017 till undersökningsperioden). Kommissionen fann inga meningsfulla skillnader mellan dessa företags ekonomiska situation. Den fann inte heller några meningsfulla skillnader i räntesatserna. Den omständigheten att Nanshan inte har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter strider inte i sig mot slutsatserna om Nanshan-gruppens övergripande ekonomiska situation. Kommissionen vidhöll därför sina slutsatser om kreditbetyget.

(266)

Vad gäller det referensvärde som används för beräkningen av förmånen vill kommissionen framhålla att användningen av Folkbankens utlåningsreferensränta som utgångspunkt för att fastställa referensvärdet är exakt det sätt på vilket referensvärdet anpassas till rådande marknadsförhållanden i Kina, eftersom det utgör den riskfria räntan i Kina, som är landsspecifik, såsom redan nämnts i skäl 261. Därför finns ingen motsägelse som sådan. Kommissionen ser dessutom inga problem med kombinationen av den riskfria räntan på lån och användningen av en relativ spread baserad på obligationer. Kommissionen adderar inte bara Folkbankens låneränta och den amerikanska BB-obligationsavkastningen. I stället beräknar den en spread mellan obligationer med kreditbetyget AA och BB, som motsvarar en riskfaktor som ska tillämpas på den riskfria räntan.

(267)

Lån och företagsobligationer är dessutom i princip likartade finansiella skuldinstrument. I själva verket är en företagsobligation ett slags lån som stora enheter använder för att anskaffa kapital. Både lån och företagsobligationer tecknas/utfärdas för en viss tidsperiod och har en ränta/kupongränta. Det faktum att finansieringen via lån tillhandahålls av ett finansinstitut och att finansieringen genom en företagsobligation tillhandahålls av investerare, som i de flesta fall också är finansinstitut, saknar betydelse för fastställandet av de båda instrumentens grundläggande egenskaper. Båda instrumenten tjänar till att finansiera affärsverksamhet, genererar samma typ av ersättning och har liknande återbetalningsvillkor och villkor. Man kan således rimligen anta att riskfaktorn mellan AA- och BB-värderade företag förblir densamma, oavsett om det gäller emission av lån eller obligationer. Dessa påståenden avvisades därför.

(268)

Kommissionen undersökte också det alternativa riktmärke som Nanshan Group föreslagit. De renminbi-yuan-noterade obligationer som emitterades i Hongkong och som lämnades in avsåg dock nästan uteslutande obligationer som emitterats av kinesiska staten eller finansinstitut, och är därför inte jämförbara med företagsobligationer. De flesta av de emitterade obligationerna gav inte heller någon kreditvärderingsindikation. Kommissionen fann därför att detta inte kunde användas som ett rimligt alternativ för det riktmärke som för närvarande används.

(269)

Slutligen hävdade Nanshan-gruppen att kommissionen gjorde vissa beräkningsfel för flera företag i koncernen på grund av cellformatering, dubblering av lån, felaktigt ursprungligt lånebelopp i de inlämnade tabellerna eller fel som upptäcktes i formlerna. Kommissionen konstaterade faktiskt vissa skrivfel, varför beräkningen av förmånen från lånen därför anpassades i enlighet med detta.

(270)

Kommissionen konstaterade att Wanshun-gruppen tilldelades kreditbetyget AA+ av ett kinesiskt kreditvärderingsinstitut 2018.

(271)

Såsom anges i skälen 176–178 gjorde de långivande kinesiska finansinstituten inte någon kreditprövning. För att kommissionen skulle kunna fastställa förmånen måste den därmed bedöma om räntesatsen för det lån som beviljats Wanshun-gruppen låg på en marknadsmässig nivå.

(272)

Den exporterande tillverkaren i Wanshun-gruppen hade enligt sin egen redovisning ett allmänt lönsamt ekonomiskt läge.

(273)

Den exporterande tillverkaren använde kort- och långfristiga skulder för att finansiera sin verksamhet. Kommissionen bedömde företagets kortsiktiga likviditetssituation och långsiktiga solvenssituation.

(274)

För kortsiktig likviditet använde kommissionen likviditetsmått som a) balanslikviditet, b) kassakvot, c) kassalikviditet och d) kontanta medel från drift. Med dessa mått mäts företagets förmåga att fullgöra kortfristiga betalningsskyldigheter, inklusive kortfristiga skulder.

(275)

Företagets balanslikviditet uppgick till 1,04 år 2018, minskade till 0,96 år 2019 och ökade därefter igen till 0,98 år 2020. Trots att företaget 2019 tilldelades kreditbetyget AA+ räckte dess omsättningstillgångar således inte till för att betala de kortfristiga skulderna. Detta motiverar inte ett högt kreditbetyg, för vilket företaget bör ha en kvot på minst 2.

(276)

Företagets kassakvot uppgick i genomsnitt till 0,1 åren 2016–2019 och till 0,2 i slutet av undersökningsperioden. och företaget hade därför inte tillräckligt med kontanta medel för att återbetala sina kortfristiga skulder.

(277)

Företagets kassalikviditet var 0,11 under 2018 och 0,14 under 2019 och 2020, medan en kassalikviditet på minst 1 anses utgöra referensvärdet. Ett företag som har en kassalikviditet lägre än 1 kanske inte kan betala sina kortfristiga skulder på kort sikt.

(278)

Företaget hade ett positivt kassaflöde från rörelseverksamheten sedan 2017. Efter det att kassaflödet fördubblades under 2018 minskade det med 90 % fram till 2020. Kassaflödet från den löpande verksamheten var 0,25 år 2018, 0,04 år 2019 och 0,02 till 2020. En kvot för kassaflödet från rörelseverksamheten lägre än 1 innebär att företaget inte har genererat tillräckligt med kontanta medel för att täcka sina kortfristiga skulder.

(279)

Med beaktande av de kortfristiga likviditetsindikatorer som beskrivs i skäl 297 drog kommissionen slutsatsen att företaget i fråga hade kortsiktiga likviditetsproblem som leder till en högriskskuldsprofil.

(280)

Kommissionen grundade sin riskbedömning av den långsiktiga solvensen på flera kapitaltäckningsgrader, t.ex. a) skuldkvoter och b) täckningsgrader. Dessa kvoter mäter företagets förmåga att fullgöra sina långfristiga skuldförbindelser. De används av långivare och investerare i obligationer när de bedömer ett företags kreditvärdighet.

(281)

Skuldkvoter mäter skulderna, särskilt långfristiga skulder. Företaget hade en hög skuldsättningsgrad på 0,5, vilket innebär att 50 % av företagets tillgångar finansieras av skulder. Skuldsättningsgraden var 0,5 under undersökningsperioden, vilket tyder på att företaget finansierar sin verksamhet med skuldsedel. Ju högre skuldsättningsgraden är desto högre är företagets finansiella risk, vilket innebär att företaget kan få svårare att betala sina befintliga skulder.

(282)

Täckningsgraderna mäter företagets förmåga att betala sina skulder och fullgöra sina finansiella åtaganden. Kommissionen grundade sin bedömning av räntetäckningsgraden och skuldsättningsgraden, vilka visar förtagets förmåga att återbetala sin skuld med likvida medel som genererats från rörelseverksamheten. Den exporterande tillverkarens genomsnittliga förhållande mellan kassaflöde från rörelseverksamheten och total skuld uppgick till 0,03 under undersökningsperioden. Detta innebär att företaget skulle behöva 33 år för att återbetala sin totala skuld med det kassaflöde från löpande verksamhet som det genererade under undersökningsperioden. Det finns därför indikationer på att företaget har allvarliga problem med att generera tillräckligt med kontanter för att återbetala sin skuld.

(283)

Med tanke på de långfristiga likviditets- och kapitaltäckningsgrader som beskrivs i skälen 303 ansåg kommissionen därför att företaget inte befann sig i en solid finansiell situation och hade hög riskprofil för potentiella långivare och investerare.

(284)

Företaget hade dessutom tecknat lån i syfte att återbetala lån från andra banker. Denna typ av lån anses utgöra en indikation på att företaget befinner sig i en värre ekonomisk situation än vad som vid första påseendet framgår av årsredovisningen och att det finns en ytterligare risk för dess kort- och långsiktiga finansiering.

(285)

Av ovanstående skäl och med tanke på att de kinesiska kreditbetygen är snedvridna rent generellt, vilket nämns i avsnitt 3.5.2, drog kommissionen slutsatsen att det AA+-kreditbetyg som Wanshun-gruppen tilldelats inte är tillförlitligt.

(286)

Kommissionen ansåg att gruppens övergripande ekonomiska situation motsvarar ett BB-kreditbetyg, vilket är det högsta betyg som inte längre anses motsvara ”fullgod kreditvärdighet”.

(287)

Förmånen fastställdes genom tillämpning av den metod som beskrivs i skälen 252–255 på lånefinansieringsperioden under undersökningsperioden.

(288)

Efter det slutliga utlämnandet begärde Wanshun-gruppen att kommissionen skulle klargöra den faktiska grunden för påståendet att företaget i koncernen ”tecknade lån i syfte att återbetala lån från andra banker”. Parten hävdade också följande:

(289)

När det gäller den första punkten bekräftade kommissionen att de indikatorer som nämns i detta avsnitt grundar sig på årsredovisningarna för Zhongji Lamination Materials Co. Ltd Såsom redan förklarats i skäl 265 gjorde kommissionen en individuell bedömning av de huvudsakliga företag som omfattas av undersökningen, dvs. den exporterande tillverkaren, och de företag som har den största delen av finansieringen i koncernen, dvs. moderbolaget. Detta tillvägagångssätt verkar rimligt, eftersom lån ges till juridiska personer och inte till koncernen som sådan. Kommissionen tog också hänsyn till utvecklingen av de finansiella indikatorerna under hela den aktuella perioden (dvs. 2017 till undersökningsperioden).

(290)

Kommissionen fann i vilket fall som helst inte några meningsfulla skillnader mellan koncernföretagens ekonomiska situation. Även om man beaktar de konsoliderade uppgifter som företaget självt lämnade efter utlämnandet av uppgifter iakttar vi fortfarande en bräcklig situation vad gäller kontanta medel, med en låg kassakvot och låg nivå likvida medel från rörelsen i förhållande till skuldkvoten. Skuldsättningen i förhållande till tillgångar är också mycket lik den enda exporterande tillverkarens. Kommissionen fann inte heller några meningsfulla skillnader i räntesatserna för de lån som beviljats de olika företagen i koncernen. Detta påstående avvisades därför.

(291)

Kommissionen godtog inte det påstående som lagts fram under den andra punkten, eftersom det datum som företaget föreslagit inföll efter lånets startdatum, medan kommissionen använde riktmärket för det datum som omedelbart föregick lånets startdatum, och som således fortfarande var tillämpligt vid detta startdatum.

(292)

Kommissionen instämde i påståendet under den tredje punkten och anpassade beräkningarna i enlighet med detta.

(293)

Kommissionen konstaterade att Daching-gruppen tilldelades kreditbetyget AAA– av ett kinesiskt kreditvärderingsinstitut 2019.

(294)

Såsom anges i skälen 176–178 gjorde de långivande kinesiska finansinstituten inte någon kreditprövning. För att kommissionen skulle kunna fastställa förmånen måste den därmed bedöma om räntesatsen för det lån som beviljats Daching-gruppen låg på en marknadsmässig nivå.

(295)

Den exporterande tillverkaren Xiamen Xiashun hade enligt sin egen redovisning ett allmänt lönsamt ekonomiskt läge.

(296)

Xiamen Xiashun använde kort- och långfristiga skulder för att finansiera sin verksamhet. Kommissionen bedömde företagets kortsiktiga likviditetssituation och långsiktiga solvenssituation.

(297)

För kortsiktig likviditet använde kommissionen likviditetsmått som a) balanslikviditet, b) kassakvot, c) kassalikviditet och d) kontanta medel från drift. Med dessa mått mäts företagets förmåga att fullgöra kortfristiga betalningsskyldigheter, inklusive kortfristiga skulder.

(298)

Företagets balanslikviditet uppgick till 0,9 år 2018, ökade till 1,0 år 2019 och minskade därefter igen till 0,9 i slutet av undersökningsperioden (första halvåret 2020). Trots att företaget 2019 tilldelades kreditbetyget AAA– räckte dess omsättningstillgångar således precis till för att betala de kortfristiga skulderna. Detta är inte tillräckligt för att motivera ett högt kreditbetyg, för vilket företaget bör ha en kvot på minst 2.

(299)

Företagets kassakvot uppgick i genomsnitt till 0,1 åren 2016–2019 och till 0,2 i slutet av undersökningsperioden. och företaget hade därför inte tillräckligt med kontanta medel för att återbetala sina kortfristiga skulder.

(300)

Företagets kassalikviditet var 0,4 under 2017–2018 och 0,5 under 2019 fram till slutet av undersökningsperioden, medan en kassalikviditet på minst 1 anses utgöra referensvärdet. Ett företag som har en kassalikviditet lägre än 1 kanske inte kan betala sina kortfristiga skulder på kort sikt.

(301)

Företaget visade ett positivt kassaflöde från rörelseverksamheten, men kassaflödet minskade med nästan hälften från 2016 till 2019 och i slutet av undersökningsperioden. Kassaflödet från rörelseverksamheten uppgick till 0,2 under 2019 och i slutet av undersökningsperioden. En kvot för kassaflödet från rörelseverksamheten lägre än 1 innebär att företaget inte har genererat tillräckligt med kontanta medel för att täcka sina kortfristiga skulder.

(302)

Med beaktande av de kortfristiga likviditetsindikatorer som beskrivs i skäl 297 drog kommissionen slutsatsen att företaget i fråga hade kortsiktiga likviditetsproblem som leder till en högriskskuldsprofil.

(303)

Kommissionen grundade sin riskbedömning av den långsiktiga solvensen på flera kapitaltäckningsgrader, t.ex. a) skuldkvoter och b) täckningsgrader. Dessa kvoter mäter företagets förmåga att fullgöra sina långfristiga skuldförbindelser. De används av långivare och investerare i obligationer när de bedömer ett företags kreditvärdighet.

(304)

Skuldkvoter mäter skulderna, särskilt långfristiga skulder. Företaget hade en hög skuldsättningsgrad på 0,6, vilket innebär att 60 % av företagets tillgångar finansieras av skulder. Skuldsättningsgraden var 1,5 under undersökningsperioden, vilket tyder på att företaget finansierar sin verksamhet med skuldsedel. Ju högre skuldsättningsgraden är desto högre är företagets finansiella risk, vilket innebär att företaget kan få svårare att betala sina befintliga skulder.

(305)

Täckningsgraderna mäter företagets förmåga att betala sina skulder och fullgöra sina finansiella åtaganden. Kommissionen grundade sin bedömning på räntetäckningsgraden och kassaflödet från den löpande verksamheten. Räntetäckningsgraden visar företagets förmåga att finansiera räntekostnader. Exportörens räntetäckningsgrad uppgick till omkring 1,2 under undersökningsperioden. En räntetäckningsgrad lägre än 1,5 visar att företaget har svårt att betala sina ränteutgifter. Kassaflödet från den löpande verksamheten visar företagets förmåga att återbetala sin skuld med kontanta medel som genererats från rörelseverksamheten. Den exporterande tillverkarens genomsnittliga förhållande mellan kassaflöde från verksamheten och total skuld uppgick till 0,1 under undersökningsperioden. Detta innebär att företaget skulle behöva tio år för att återbetala sin totala skuld med det kassaflöde från löpande verksamhet som det genererade under undersökningsperioden. Det finns därför indikationer på allvarliga problem med att generera tillräckligt med kontanter för att återbetala skulder.

(306)

Företaget hade dessutom tecknat lån i syfte att återbetala lån från andra banker. Denna typ av lån anses utgöra en indikation på att företaget befinner sig i en värre ekonomisk situation än vad som vid första påseendet framgår av årsredovisningen och att det finns en ytterligare risk för dess kort- och långsiktiga finansiering.

(307)

Med tanke på de långfristiga likviditets- och kapitaltäckningsgrader som beskrivs i skälen 276 ansåg kommissionen därför att företaget inte befann sig i en solid finansiell situation och hade hög riskprofil för potentiella långivare och investerare.

(308)

Med beaktande av den exporterande tillverkarens likviditets- och solvensrelaterade inslag, såsom beskrivs i skälen 297–305, ansåg kommissionen att Daching-gruppens övergripande finansiella situation motsvarar kreditbetyget B/BB (där kreditbetyget B tillämpades för lån i syfte att återbetala lån från andra banker), vilket är det högsta kreditbetyg som inte längre klassificeras som ”fullgod kreditvärdighet”.

(309)

Förmånen fastställdes genom tillämpning av det riktmärke som beskrivs i skälen 252–253 på lånefinansieringsperioden under undersökningsperioden.

(310)

Efter det slutliga utlämnandet hävdade Daching-gruppen att:

(311)

När det för det första gäller kommentaren om användningen av den utlåningsreferensränta som offentliggjorts av Folkbanken eller den av NIFC offentliggjorda bästa utlåningsräntan som utgångspunkt vid beräkningen av referensvärdet, påpekade kommissionen att dessa räntor betraktas som riskfria räntesatser som enligt en försiktig metod skulle tillämpas på företag med AA-betyg. Som kommissionen konstaterade i den aktuella undersökningen tillämpades Folkbankens utlåningsreferensränta och den bästa utlåningsränta som NIFC offentliggjort var tillämpliga på dessa bankers bästa kunder, dvs. de företag som hade högst kreditbetyg. Såsom nämndes i den dokumentation som de kinesiska myndigheterna inlämnat under förfarandets gång: ”bästa utlåningsränta har uppgetts av alla banker som uppger bästa utlåningsränta i enlighet med de räntesatser som erbjuds till deras främsta klients (vår fetstilning) den 20:e varje månad (69)”.Kommissionen konstaterade också att kreditbetyget för företagen i gruppen under de senaste fyra åren, som det värderats på nytt av den part som använde Bloombergs metod, inte tilldelades betyget ”fullgod kreditvärdighet”.

(312)

För det andra omfattade den kreditvärderingsmetod som kommissionen använde ett antal nyckeltal som mätte företagets nuvarande förmåga att betala de kortfristiga förpliktelserna, vilket visade sig vara otillräckligt varken genom att sälja omsättningstillgångarna (balanslikviditet) eller använda de likvida medlen (kassakvot) och inte använda likvida medel (rörelsekassakvot). Alla dessa kvoter visade på kortsiktiga likviditetsproblem för den exporterande tillverkaren, vilket ledde till en högriskskuldsprofil, såsom förklaras i skälen 296–302. Samtidigt kunde parten inte visa varför dessa kvoter skulle ha behandlats på något annat sätt som är specifikt för industrin för aluminiumfolie för vidare förädling. Dessutom anger dessa kvoter företagets ”nuvarande” förmåga att betala de kortfristiga förpliktelserna och används för att riskbedöma gäldenären endast för denna undersökning. Denna utvärdering är separat och kan skilja sig från företagsledningens antagande vid utarbetandet av de finansiella rapporterna, där företagets förmåga att fortsätta verksamheten utvärderas.

(313)

För det tredje tillhandahölls lånegarantierna av närstående parter i koncernen, för vilka samma kreditbetyg gäller. Detta bör därför inte i sig påverka kommissionens bedömning. Partens påstående avvisades därför.

(314)

Daching-gruppen hävdade vidare att kommissionen hade använt felaktig kapitalbalans vid beräkningen av låneränteförmånen för koncernen på två lån. För de två lån som ursprungligen lånades betalades kapitalbeloppet delvis av och det kapitalbelopp som var tillämpligt på räntebetalningen skulle ha varit lägre än det ursprungliga beloppet. Dessutom betalades den faktiska räntebetalningen för två andra lån efter undersökningsperioden och kommissionen borde inte ha behandlat räntebetalningen som noll i beräkningen. Kommissionen granskade beräkningen och korrigerade den med avseende på dessa påståenden.

(315)

Kommissionen fastställde att alla grupper av exporterande tillverkare i urvalet gynnades av förmånlig finansiering i form av lån under undersökningsperioden. Eftersom det rör sig om ett finansiellt bidrag, en förmån för de exporterande tillverkarna och selektivitet, ansåg kommissionen att förmånlig finansiering i form av lån bör anses vara en utjämningsbar subvention.

(316)

De subventionsnivåer som fastställts för den förmånliga finansiering i form av lån under undersökningsperioden för de företagsgrupper som ingick i urvalet uppgick till

Förmånlig finansiering: lån

(317)

Syftet med en kreditlina är att fastställa en begränsad kredit som företaget får utnyttja när som helst för att finansiera sin löpande verksamhet, vilket gör finansieringen genom rörelsekapital flexibel och omedelbart tillgänglig vid behov. Kommissionen ansåg därför att i princip all kortsiktig finansiering av företagen i urvalet, såsom kortfristiga lån, bankaccepter osv., borde omfattas av en kreditlina.

(318)

Kommissionen slog fast att kinesiska finansinstitut tillhandahöll kreditlinor till varje grupp i urvalet i samband med finansiering. Dessa bestod av ramavtal enligt vilka banken låter företagen i urvalet använda olika skuldinstrument, till exempel rörelsekapitallån, bankaccepter och andra typer av handelsfinansiering osv, upp till ett visst högsta belopp.

(319)

Såsom nämns i skäl 317 bör all kortfristig finansiering omfattas av en kreditlinje. Kommissionen jämförde därför beloppet för de kreditlinor som var tillgängliga för de samarbetsvilliga företagen under undersökningsperioden, med det belopp för kortsiktig finansiering som användes av dessa företag under samma period, för att fastställa huruvida all kortsiktig finansiering omfattades av en kreditlina. Om beloppet för den kortsiktiga finansieringen översteg kreditlinans tak ökade kommissionen beloppet för den befintliga kreditlinan med det belopp som faktiskt togs i anspråk av de exporterande tillverkarna utöver detta tak.

(320)

Under normala marknadsförhållanden skulle sådana kreditlinor normalt vara föremål för en ”överenskommelse”- eller ”åtagande”-avgift för att kompensera för bankens kostnader och risker samt för årsavgifter som tas ut i ett tidigt skede för att förlänga kreditlinornas löptid. Kommissionen fann dock att varje grupp i urvalet gynnades av kreditlinor som tillhandahölls avgiftsfritt. Därför beviljades de undersökta grupperna av företag en förmån i den mening som avses i artikel 6 d i grundförordningen.

(321)

Som anförs i skäl 99 ska finansinstitut enligt beslut nr 40 tillhandahålla kreditstöd till främjade industrier.

(322)

Kommissionen ansåg att kreditlinor utgör en form av förmånligt finansiellt stöd från finansinstitut till främjade industrier som t.ex. sektorn för aluminiumfolie för vidare förädling. Som anges i avsnitt 3.1 hör sektorn för aluminiumfolie för vidare förädling till de främjade industrierna och är därför berättigad till alla typer av finansiellt stöd.

(323)

Efter det slutliga utlämnandet hävdade de kinesiska myndigheterna att de kreditlinor som enligt påståenden tillhandahölls industrin för aluminiumfolie för vidare förädling, inte medför några fördelar och inte är selektiva. De kinesiska myndigheterna upprepade sina argument om att beslut 40 inte är bindande, liksom resonemanget som bestrider kvalificeringen av kinesiska finansinstitut som offentliga organ. Kommissionen noterade i detta avseende att de kinesiska myndigheterna inte kunde visa att företag i Kina också kan dra nytta av de förmånliga villkor som iakttagits för industrin för aluminiumfolie för vidare förädling. Eftersom kreditlinor är nära kopplade till andra typer av förmånliga lån, t.ex. lån och eftersom de ingår i det kreditstöd som särskilt ges till främjade industrier, är den analys av offentliga organ och selektivitetsanalysen som beskrivs i avsnitten 3.4.1.1–3.1.5 samt avsnitt 3.4.2.2 för lån också tillämplig på kreditlinor. Dessa påståenden avvisades därför.

(324)

I enlighet med artikel 6 d ii i grundförordningen anser kommissionen att den förmån som mottagaren erhåller vara skillnaden mellan det belopp som de betalar för kreditlinor som beviljats eller förnyats av det kinesiska finansinstitutet, och det belopp som de skulle betala för en likvärdig kommersiell kreditlina på marknaden.

(325)

De lämpliga riktmärkena för arrangemangsavgiften och för förnyelseavgiften fastställdes till 1,5 % respektive 1,25 % med hänvisning till offentligt tillgängliga uppgifter (70) och referensvärden som använts i tidigare undersökningar (71).

(326)

I princip betalas överenskommelseavgiften och årsavgiften som ett engångsbelopp när en ny kreditlina beviljas eller en befintlig kreditlina förlängs. För beräkningsändamål beaktades kommissionen dock kreditlinor som hade beviljats eller förlängts före undersökningsperioden men som fanns tillgängliga för grupperna i urvalet under undersökningsperioden och även kreditlinor som beviljades under undersökningsperioden. Därefter beräknade kommissionen förmånen på grundval av den period inom undersökningsperioden under vilken kreditlinan fanns tillgänglig.

(327)

Efter det slutliga utlämnandet hävdade Daching-koncernen att kommissionen inte borde ha beräknat en subventionsförmån för kreditavtal som ingåtts av Daching-gruppen eftersom

(328)

För det första noterade kommissionen att förmånsfinansiering till Daching Enterprises Ltd beviljades av samma kinesiska banker, såsom i analysen i avsnitt 3.4.1.5. Kommissionen ansåg därför att sådan förmånlig finansiering genom lån var en utjämningsbar subvention. För det andra har kommissionen också noterat att Daching Enterprises Ltd:s hela exportomsättning kom från Xiamen Xiashun, varför subventionsbeloppet beräknades som en procentandel av Xiamen Xiashuns omsättning och var kopplat till Xiamen Xiashuns kreditvärdighetsbedömning. För det tredje betraktades avsaknaden av en arrangemangsavgift, såsom förklaras i skäl 320, som den förmån som mottagarna beviljats. Ingen bevisning inhämtades under undersökningen eller lades fram av parten för att en bank inte ådrar sig några kostnader eller risker när en kreditlinje tillgängliggörs och därför inte tar ut någon avgift. Partens påstående avvisades därför.

(329)

Efter det slutliga utlämnandet hävdade Nanshan-gruppen att kommissionen inte borde ha beräknat en subventionsförmån för kreditavtal som ingåtts av Nanshan-gruppen eftersom

(330)

förnyelseavgiften på 1,25 % och arrangemangsavgiften på 1,5 % som anges i Barclays prislista som används av kommissionen gäller för kreditlinjer över 15 000 pund. De villkor som gäller för kreditlinjer på 40 000 pund eller till och med 100 000 pund är dock inte jämförbara med de villkor som skulle gälla för de kreditlinjer på mellan tio och hundratals miljoner US-dollar som Nanshan-gruppen tecknat. Det är således uppenbart att de avgifter som beskrivs i kommissionens prislista för små företag skulle ha avsagts i syfte att säkra ett finansieringsavtal av denna storlek. Den andra källan till riktmärke som kommissionen lämnat i bilaga 2.2 (HSBC UK) är också vilseledande eftersom den inte innehåller några avgifter. Som ett alternativ föreslog Nanshan Group att använda avgifter som tas ut av PNC Bank i Förenta staterna, som inte tar ut någon arrangemangsavgift utan endast tar ut en årlig årlig förnyelseavgift på 0,25 % för en kreditlina på mellan 100 001 och 3 miljoner US-dollar.

(331)

Vad gäller den första och den andra punkten konstaterade kommissionen att även om kundernas individuella avgifter kan variera, har parten inte lagt fram någon bevisning för att en bank inte ådrar sig några kostnader eller risker när en kreditlinje görs tillgänglig och därför inte tar ut någon avgift.

(332)

Vad gäller den tredje punkten beträffande de referensavgifter som används av kommissionen, såsom anges i skäl 325, använde kommissionen undersökningsresultaten i tidigare antisubventionsärenden och offentligt tillgängliga uppgifter för att dra slutsatsen att tillämpningen av ett riktmärke för arrangemangsavgifter på 1,5 % och en referensavgift på 1,25 % var rimlig. Kommissionen på pekade härvidlag att Barclays Bank t.ex. tar ut en etableringsavgift på 1,5 % av den överenskomna övertrasseringsgränsen och en förnyelseavgift på 1,5 % för övertrasseringar över 15 000 pund. I detta fall är det riktmärke för förnyelseavgifter som används av kommissionen lägre. En ytterligare sökning visade också att Barkley tar ut högre övertrasseringsavgifter, från 1,6 % upp till 2,5 % av gränserna för företagsintervallerna 15 001–20 000 pund och 20 001–25 000 pund. Slutligen noterade kommissionen att det alternativa riktmärke som Nanshan-gruppen föreslog specifikt avsåg små företagskunder, vilket inte är relevant enligt företagets egna uttalanden, och till säkrade kreditlinjer, dvs. kreditlinjer med lägre risk eftersom de är säkrade genom vissa typer av säkerheter. Kommissionen upprepade därför sin slutsats att de referensavgifter som den har använt är rimliga och bygger på tillgängliga marknadsuppgifter och avvisade därför påståendet.

(333)

Slutligen hävdade Nanshan att kommissionen inte borde beräkna en kreditlineförmån för Nanshan Finance, eftersom all kortfristig upplåning som Nanshan Finance erhöll avsåg omdiskonterade obligationer, som inte berättigar till en kreditlinje. Kommissionen godtog detta påstående eftersom de omräknade räkningarna tillhandahölls genom upplåning mellan banker och justerade beräkningar i enlighet med detta.

(334)

Bankaccepter utgör finansiella produkter som syftar till att utveckla en aktivare inhemsk penningmarknad genom att utvidga lånefaciliteterna. Det är en form av kortfristig finansiering som kan ”minska finansieringskostnaden och stärka uttagarens kapitaleffektivitet” (74). Dessutom kan, som Folkbanken anger på sin webbplats, ”bankaccepten garantera upprättandet och genomförandet av avtalet mellan köparen och säljaren samt främja kapitalomsättningen med hjälp av krediter från Kinas folkbank” (75). På sin webbplats annonserar DBS Bank dessutom bankaccepter som ett sätt att ”öka rörelsekapitalet genom att skjuta upp betalningar” (76).

(335)

Kommissionen har redan fastställt i en tidigare undersökning att bankaccepter i stor utsträckning används som ett betalningsmedel i handelstransaktioner i stället för en postanvisning, vilket underlättar uttagarens kassaflöde och arbetande kapital (77). Kontantmässigt ger instrumentet i praktiken innehavaren en uppskjuten betalning med förfallodag om sex månader eller ett år, eftersom den faktiska kontantbetalningen av transaktionsbeloppet sker vid bankacceptens förfallodag och inte vid den tidpunkt då uttagaren måste betala sin leverantör. I avsaknad av ett sådant finansiellt instrument skulle innehavaren antingen utnyttja sitt eget rörelsekapital, vilket medför en kostnad, eller ta ett kortfristigt rörelsekapitallån hos en bank för att betala sina leverantörer, vilket också medför en kostnad. Genom att betala med bankaccepter använder innehavaren de varor eller tjänster som levererats för en period av tre månader till ett år, utan att lägga ut några kontanter och utan kostnad.

(336)

Under normala marknadsförhållanden skulle bankaccepter i egenskap av finansiella instrument innebära en finansieringskostnad för innehavaren. Undersökningen visade att alla företag i urvalet som använde bankaccepter under undersökningsperioden endast betalade en avgift för den tjänst som banken tillhandahöll, som vanligen uppgick till 0,05 % av bankacceptens nominella värde. Inget av företagen i urvalet bar dock någon kostnad för finansieringen genom bankaccepter genom att skjuta upp kontant betalning för leveransen av varor och tjänster. Kommissionen ansåg därför att de undersökta företagen utnyttjade finansiering i form av bankaccepter för vilka de inte bar några kostnader.

(337)

Mot denna bakgrund drog kommissionen slutsatsen att det system för bankaccepter som infördes i Kina gav alla exporterande tillverkare en kostnadsfri finansiering av sin nuvarande verksamhet, vilket innebar att en utjämningsbar förmån beviljades enligt vad som anges i skälen 354–356 i enlighet med artikel 3.1 a i och 3.2 i grundförordningen.

(338)

Kommissionen fastställde i en tidigare undersökning (78) att bankaccepter har samma syfte och effekter som kortfristiga rörelsekapitallån, eftersom de används av företag för att finansiera deras löpande verksamhet i stället för att använda kortfristiga lån, och att de följaktligen bör bära en kostnad som motsvarar en kortfristig lånefinansiering.

(339)

Efter det slutliga utlämnandet hävdade de kinesiska myndigheterna, Wanshun och Nanshan-gruppen att bankaccepter i själva verket är krediter som leverantören (dvs. innehavaren av accepten) tillhandahåller köparen (uttagaren), inte av en bank till säljaren. Detta beror på att det i avtalsvillkoren tydligt anges att leverantören samtycker till betalningen medelst bankaccept. Genom att underteckna ett sådant avtal förutsåg leverantören därför redan att betalningen inte skulle ske inom en viss tidsperiod (beroende på bankacceptens löptid). Eventuella tilläggskostnader i samband med den sena betalningen bör redan finns medtagna i inköpskostnaden. Bankens godkännande är i sig endast avsett att underlätta transaktioner mellan parter som inte känner varandra. Bankens uppgift är att ställa en garanti, för vilken banken tar ut en viss avgift när bankaccepten görs tillgänglig. I slutändan är det dock pengarna på företagets bankkonto som kommer att användas för att betala för den transaktion för vilken bankaccepten utfärdades. Banken kommer endast att betala om företaget inte fullgör sin skyldighet att ha tillräckliga medel på sitt bankkonto för betalningen.

(340)

Kommissionen observerade att bankaccepten faktiskt är ett betalningssätt, vilket erkänns i försäljningskontrakten, och uttagarens betalningsförpliktelse gentemot leverantören annulleras genom betalning med en bankaccept. Uttagarens betalning till leverantören sker vid tidpunkten för godkännandet av bankaccepten, medan uttagaren vid förfall uppfyller sin betalningsskyldighet gentemot banken. Som de kinesiska myndigheterna själv medger har leverantören dessutom möjlighet att godkänna bankaccepten gentemot andra parter och därmed omedelbart använda det som betalningsmedel för sina egna inköp. Bankaccepten kan därför inte klassificeras som en kredit från leverantören eller som en ytterligare garanti för en framtida betalning från banken, varför detta påstående avvisades.

(341)

När det gäller selektivitet, såsom nämns i skäl 102 ska finansinstitut enligt beslut nr 40 tillhandahålla kreditstöd till främjade industrier.

(342)

Kommissionen ansåg att bankaccepter utgör en annan form av förmånsstöd från finansiella institut till främjade industrier såsom sektorn för aluminiumfolie för vidare förädling. Som anges i avsnitt 3.1 hör sektorn för aluminiumfolie för vidare förädling till de främjade industrierna och därför berättigad till alla möjliga typer av finansiellt stöd. Bankaccepter som finansieringsform är en del av det förmånliga systemet för finansiellt stöd från finansinstitut till främjade industrier, t.ex. industrin för aluminiumfolie för vidare förädling.

(343)

Inga bevis lades fram för att något företag i Kina (förutom inom främjade industrier) utnyttjar bankaccepter på samma fördelaktiga villkor.

(344)

Efter det slutliga utlämnandet hävdade både de kinesiska myndigheterna, Wanshun-gruppen och Nanshan-gruppen att bankaccepter inte specifikt erbjuds industrin för aluminiumfolie för vidare förädling, eftersom de är tillgängliga för alla företag i Kina och används i stor utsträckning. De kinesiska myndigheterna upprepade vidare sina argument om att beslut 40 inte är bindande, liksom resonemanget som bestrider kvalificeringen av kinesiska finansinstitut som offentliga organ.

(345)

Kommissionen noterade i detta avseende att de kinesiska myndigheterna och Nanshan-gruppen underlät att visa att alla företag i Kina på samma sätt kan utnyttja de förmånliga villkor som iakttagits för industrin för aluminiumfolie för vidare förädling. På likartat sätt som för kreditlinor är bankaccepter nära kopplade till andra typer av förmånliga lån, t.ex. lån och eftersom de ingår i det kreditstöd som särskilt ges till främjade industrier, varför analyserna av offentliga organ och av selektivitet som beskrivs i avsnitten 3.4.1.1–3.1.5 samt avsnitt 3.4.2.2 för lån är tillämpliga på samma sätt. Även om en finansieringsform i princip kan vara tillgänglig för företag inom andra branscher, kan de konkreta villkoren, som innebär att sådan finansiering erbjuds företag från en viss bransch, t.ex. finansiering av löner och finansieringsvolym, göra dem specifika. Ingen av de berörda parterna lade heller fram några bevis för att den förmånliga finansieringen genom bankaccepter av företag i inom aluminiumsektorn grundas på objektiva kriterier eller villkor i den mening som avses i artikel 4.2 b i grundförordningen. Dessa påståenden avvisades därför.

(346)

Både Wanshun och Nanshan-gruppen begärde att även om kommissionen skulle behålla sitt beslut att behandla bankaccepten som en subvention, borde följande ändringar göras i beräkningen av förmånen, nämligen:

(347)

Vad gäller den första punkten fastställde kommissionen redan i skäl 338 att bankaccepter har samma syfte och verkan som kortfristiga rörelsekapitallån och att de följaktligen bör bära en kostnad som motsvarar en kortfristig finansiering av rörelsekapitallån. Parten motiverade inte ytterligare varför riktmärket för bankaccepten skulle vara detsamma som för kreditlinjen. Påståendet avvisades därför.

(348)

Beträffande den andra punkten konstaterade kommissionen redan i skäl att alla företag i urvalet som använde bankaccepter under undersökningsperioden endast betalade en avgift för den tjänst som banken tillhandahöll, som vanligen uppgick till 0,05 % av bankacceptens nominella värde. Faktum är att denna provision, som betalas för bankens hantering av bankaccepten, är en separat del av den finansiering som beviljas av banken, för vilken de samarbetsvilliga exporterande tillverkarna inte har haft någon kostnad. Denna avgift betalas för att täcka bankens administrativa kostnader för hanteringen av bankaccepter. Påståendet avvisades därför.

(349)

Vad gäller den tredje punkten bör det, som kommissionen konstaterade i tidigare undersökningar (79), först och främst noteras att det är praxis för banker att begära garantier och säkerheter från sina kunder när de beviljar finansiering. Dessutom bör det noteras att sådana garantier används för att säkerställa att den exporterande tillverkaren bär det finansiella ansvaret gentemot banken och inte gentemot leverantören. Undersökningen visade också att dessa garantier inte systematiskt begärs av kinesiska banker och inte alltid är kopplade till specifika bankaccepter. I detta avseende utgör de påstådda insättningarna inte en förskottsbetalning från uttagaren till bankerna, utan endast en ytterligare garanti som bankerna ibland begär och som inte inverkar på bankens beslut att utfärda en bankaccept utan någon ytterligare upplåning för uttagaren. Dessutom kan de ta sig olika former, bland annat i form av tidsbundna depositioner och utfästelser. Insättningarna är räntebärande för uttagaren och utgör därför inte någon kostnad för bankacceptens uttagare. På grundval av detta avvisades detta påstående.

(350)

Beträffande den sista punkten erinrar kommissionen om att en bankaccept är ett betalningssätt och att det därför inte innebär en förlängning av den förfallodag som överenskommits med leverantören, men har till effekt att skjuta upp kontantutbetalningen. Som betalningsmedel kan bankaccepter godkännas av betalningsmottagaren (leverantören) för att reglera dess skulder gentemot andra parter. Därför finns det ingen motsvarande minskning av likviditeten för de närstående parter som mottog bankaccepten. Någon dubbelräkning föreligger heller inte, eftersom bankaccepter som mottagits som betalningsmedel inte alls utjämnades i något av företagen. Följaktligen avvisades påståendet.

(351)

Efter det slutliga utlämnandet begärde Nanshan-gruppen också en korrigering av beräkningsfel på grund av formelfel. Kommissionen godtog detta och anpassade beräkningarna i enlighet därmed.

(352)

Vid beräkningen av den utjämningsbara subventionens storlek bedömde kommissionen den förmån som mottagarna konstaterats få under undersökningsperioden.

(353)

Såsom angavs i skälen 334 och 335 konstaterade kommissionen att de exporterande tillverkarna i urvalet använde bankaccepter för kortsiktig finansiering utan att betala en ersättning.

(354)

Kommissionen drog därför slutsatsen att uttagare av bankaccepter bör betala en ersättning för finansieringsperioden. Kommissionen ansåg att finansieringsperioden inleddes på datumet för utfärdandet av bankaccepten och avslutades på bankacceptens förfallodag. Vad gäller bankaccepter som utfärdades före undersökningsperioden och bankaccepter med en förfallodag efter undersökningsperioden beräknade kommissionen förmånen endast för den finansieringsperiod som omfattades av undersökningsperioden.

(355)

I enlighet med artikel 6 b i grundförordningen ansåg kommissionen, med tanke på att bankaccepter utgör en form av kortsiktig finansiering och att de i praktiken har samma syfte som kortfristiga rörelsekapitallån, att den fördel som mottagaren får är skillnaden mellan det belopp som företaget faktiskt betalat som ersättning för finansiering genom bankaccept, och det belopp som den skulle betala genom att tillämpa en kortsiktig finansieringsränta.

(356)

Kommissionen fastställde den fördel som uppstår vid utebliven betalning av en kortsiktig finansieringskostnad. Kommissionen ansåg, vilket fastställts i tidigare undersökning (80), att bankaccepter bör bära en kostnad motsvarande kortsiktig lånefinansiering. Kommissionen använde därför samma metod som för kortsiktig lånefinansiering som anges i renminbi-yuan, enligt avsnitt 3.4.2.

(357)

Företag från två grupper i urvalet hade gett ut konvertibla företagsobligationer före undersökningsperioden. Ett företag inom grupperna i urvalet (Shantou Wanshun) gav ut konvertibla företagsobligationer före undersökningsperioden, vilka delvis konverterades till kapital under undersökningsperioden. Denna konvertibla obligation har en progressiv räntesats med mycket låga räntor på mellan 0,4 % och 2 %, vilket är långt lägre än den utlåningsreferensränta och bästa utlåningsränta som har fastställts av de kinesiska myndigheterna.

(358)

Ett annat företag (Shandong Nanshan) hade gett ut konvertibla obligationer före undersökningsperioden, vilka konverterades till kapital 2015 som en del av en konvertering av skulder till aktier. Innehavarna av båda företagens obligationer var huvudsakligen statsägda finansinstitut. Kommissionen konstaterade även att båda företagens konvertibla obligationer konverterades till kapital till ett betydligt högre pris än det rådande marknadspriset för aktierna vid konverteringstillfället.

(359)

Kommissionen slog fast att båda företagen i urvalet gynnades av förmånlig finansiering i form av konvertibla obligationer.

—

Kinas värdepapperslag (version 2014) (nedan kallad värdepapperslagen) (81).

—

Administrative Measures on Issuance of Securities by Listed Companies (version 2008) (82);

—

Administrative Measures on Sponsorship for Securities Issuance and Listing (version 2008) (83).

—

Administrativa åtgärder för värdepapperiseringsemissioner och emissionsgarantier (2018 års version).

—

Bestämmelser om förvaltning av företagsobligationer, utfärdade av centralregeringen den 18 januari 2011.

—

Administrativa åtgärder för emission och handel med företagsobligationer, föreskrift från Kinas tillsynsmyndighet på värdepappersområdet nr 113 av den 15 januari 2015.

—

Åtgärder för förvaltning av icke-finansiella företags skuldebrev på interbankmarknaden för obligationer, utfärdade av Kinas folkbank, föreskrift från Kinas folkbank [2008] nr 12 av den 9 april 2008.

(360)

Bestämmelserna om förvaltning av företagsobligationer och de administrativa åtgärderna för emission och handel med företagsobligationer utgör den allmänna rättsliga ramen för företagsobligationer. Konvertibla företagsobligationer omfattas dock av särskild lagstiftning, nämligen de administrativa åtgärderna för börsnoterade företags emission av värdepapper, de administrativa åtgärderna för värdepapperiseringsemissioner och emissionsgarantier och de administrativa åtgärderna för sponsring av emission och notering av värdepapper.

(361)

I artikel 14 i the Administrative Measures on Issuance of Securities by Listed Companies definieras konvertibla företagsobligationer som ”företagsobligationer som ges ut av ett utgivande företag enligt lag och som kan konverteras till aktier under en viss period och enligt angivna villkor”.

(362)

Enligt artikel 11 i värdepapperslagen, som var tillämplig vid den tidpunkt då företagen i urvalet gav ut de konvertibla obligationerna, samt artikel 45 i the Administrative Measures on Issuance of Securities by Listed Companies och artikel 2 i de administrativa åtgärderna för sponsring av emission och notering av värdepapper, måste företag som vill ge ut konvertibla företagsobligationer anlita en värdepapperssponsors tjänster, som agerar som emissionsgarant. Sponsorn organiserar utgivandet av obligationerna, rekommenderar emittent, lämnar in ansökningshandlingarna till Kinas tillsynsmyndighet på värdepappersområdet för godkännande, förhandlar om de räntesatser vid vilka obligationen ska erbjudas till investerare och ansvarar för att finna investerare som godtar de överenskomna emissionsvillkoren för obligationen, inbegripet räntan.

(363)

Enligt regelverket kan konvertibla obligationer inte ges ut eller handlas fritt i Kina. Emission av obligationer måste godkännas av Kinas tillsynsmyndighet på värdepappersområdet. I artikel 16 i värdepapperslagen föreskrivs att ”börsnoterade företag som ger ut konvertibla obligationer ska […] uppfylla kraven i denna lag för offentlig emission av aktier och ska inhämta godkännande från centralregeringens tillsynsmyndigheter på värdepappersområdet”. Enligt artikel 3 i de administrativa åtgärderna för sponsring av emission och notering av värdepapper, vilka är tillämpliga på konvertibla obligationer, ”ska Kinas tillsynsmyndighet på värdepappersområdet övervaka och förvalta emission och notering av värdepapper enligt lagen”. Enligt artikel 10 i bestämmelserna om förvaltning av företagsobligationer finns det dessutom årliga kvoter för emission av företagsobligationer.

(364)

Enligt artikel 16 i värdepapperslagen ska offentliga emissioner av obligationer uppfylla följande krav: ”Den avsedda användningen av intäkterna ska uppfylla den statliga industripolitiken”, och ”intäkter från offentlig emission av företagsobligationer får endast användas för godkända ändamål”. I artikel 12 i bestämmelserna om förvaltning av företagsobligationer upprepas att syftet med de medel som anskaffats måste överensstämma med den statliga industripolitiken. I artikel 10.2 i Administrative Measures for the Issuance of Securities by Listed Companies, vilken är en lex specialis som är tillämplig på konvertibla obligationer, föreskrivs att ”den avsedda användningen av anskaffade medel ska överensstämma med den statliga industripolitiken”.

(365)

Såsom förklaras i skäl 100 hänvisar beslut nr 40 till ”Den vägledande katalogen för omstrukturering av industrin” och innehåller föreskrifter att om ”investeringsprojektet har uppmuntrat innehåll ska det granskas och godkännas och registreras i enlighet med relevanta nationella bestämmelser om investeringar. Alla finansinstitut ska tillhandahålla kreditstöd i enlighet med principerna för kreditgivning”. Av detta följer att emission av konvertibla företagsobligationer, vilka som det har visat sig, nödvändigtvis riktas mot en främjad industri, är ett sätt för finansinstituten att stödja dessa industrier.

(366)

Räntesatserna för företagsobligationer är också strängt reglerade. I artikel 16 i Administrative Measures for the Issuance of Securities by Listed Companies fastställs att räntesatsen för en konvertibel företagsobligation ska fastställas av det utgivande företaget och den ledande emissionsgaranten genom förhandlingar, men ska uppfylla relevanta statliga bestämmelser. Enligt artikel 16.5 i värdepapperslagen ”ska företagsobligationernas kupongränta inte överskrida den kupongränta som har fastställts av centralregeringen”. I artikel 18 i bestämmelserna om förvaltning av företagsobligationer, som är allmänt tillämpliga på alla obligationer, anges dessutom närmare bestämmelser genom att det föreskrivs att ”den ränta som erbjuds för alla företagsobligationer får inte vara högre än 40 % av den rådande ränta som betalas av banker till privatpersoner för tidsbunden inlåning med samma löptid”.

(367)

Enligt artikel 17 i Administrative Measures for the Issuance of Securities by Listed Companies”ska ett företag som vill genomföra en offentlig emission av konvertibla företagsobligationer anlita ett kvalificerat kreditvärderingsinstitut som ska utfärda kreditvärderingar och uppföljningsvärderingar”. I artikel 18 i de allmänt tillämpliga administrativa åtgärderna för emission och handel med företagsobligationer föreskrivs dessutom att endast vissa obligationer som uppfyller stränga kvalitetskriterier, t.ex. ett AAA-kreditbetyg, får emitteras offentligt till offentliga eller kvalificerade investerare. Företagsobligationer som inte uppfyller dessa normer kan endast emitteras offentligt till kvalificerade investerare.

(368)

Enligt Bloombergs China bond market insight 2021 står de obligationer som är noterade på interbankobligationsmarknaden för 88 % av den totala handelsvolymen för obligationer (84). Enligt samma undersökning är de flesta investerarna institutionella investerare, inbegripet finansinstitut. I synnerhet utgör statsägda affärsbanker 57 % av investerarna och programbankerrna står för 3 % (85). Kommissionen fann även att alla investerare i de konvertibla obligationer som utfärdades av ett av företagen i urvalet är institutionella investerare, en kategori av investerare som omfattar finansinstitut.

(369)

Som en främjad industri enligt den ”vägledande katalogen för industriell strukturanpassning” har industrin för aluminiumfolie för vidare förädling enligt beslut nr 40 dessutom rätt till kreditstöd från finansinstitut. Den omständigheten att konvertibla obligationer, som de konvertibla obligationer som utfärdas av företagen i urvalet, har en låg ränta är en stark indikation på att finansinstituten, som är de största investerarna i dessa obligationer, är skyldiga att tillhandahålla kreditstöd till dessa företag och beakta andra överväganden än kommersiella överväganden när de fattar beslut om investeringar eller finansiering, såsom regeringens politiska mål. En investerare som verkar under normala marknadsvillkor skulle i själva verket vara känsligare för investeringens finansiella avkastning och skulle sannolikt inte investera i konvertibla obligationer med mycket låga räntor. Kommissionens slutsatser om den ekonomiska situationen för båda grupperna av exporterande tillverkare i avsnitt 3.4.2.3 ovan vad gäller deras likviditets- och solvensprofiler tyder dessutom på att investerare som verkar på marknadsmässiga villkor inte skulle investera i finansiella instrument som t.ex. konvertibla obligationer, vilka ger låg ekonomisk avkastning, om emittenten uppvisar höga likviditets- och solvensrisker. Kommissionen anser därför att endast investerare som motiveras av andra faktorer än finansiell avkastning på sina investeringar, t.ex. att fullgöra en rättslig skyldighet att tillhandahålla finansiering till företag i främjade industrier, skulle göra en sådan investering.

(370)

På grundval av ovanstående ansåg kommissionen att det finns en bevisningskedja enligt vilken en stor andel av investerarna i de konvertibla obligationer som ges ut av företagen i urvalet är finansinstitut som har en rättslig skyldighet tillhandahålla kreditstöd till tillverkare av aluminiumfolie för vidare förädling.

(371)

Såsom anges i avsnitt 3.4.1 kännetecknas dessa finansinstitut dessutom av en stark statlig närvaro, och de kinesiska myndigheterna har möjlighet att utöva ett meningsfullt inflytande på dem. Det allmänna regelverk inom vilket dessa finansinstitut är verksamma är även tillämpligt på konvertibla obligationer.

(372)

I avsnitt 3.4.1 ovan drog kommissionen slutsatsen att statligt ägda finansinstitut är offentliga organ i den mening som avses i artikel 2 b jämförd med artikel 3.1 a i i grundförordningen och att de under alla omständigheter anses att av de kinesiska myndigheterna ha anförtrotts eller ålagts att utföra funktioner som normalt utförs av myndigheter i den mening som avses i artikel 3.1 a iv i grundförordningen. I avsnitt 3.4.1.7 ovan drog kommissionen slutsatsen att privata finansinstitut av staten också anförtros och åläggs funktioner.

(373)

Kommissionen inhämtade också konkret bevisning för detta utövande av kontroll på ett meningsfullt sätt på grundval av konkreta emissioner av konvertibla obligationer. Den undersökte därför den allmänna rättsliga miljö som anges i skälen 360–367 i kombination med de konkreta undersökningsresultaten.

(374)

Kommissionen fann att de två grupperna av exporterande tillverkare i urvalet gav ut konvertibla obligationer till mycket låga och liknande räntor, oavsett företagens ekonomiska situation och kreditrisker. Kommissionen konstaterade även ett en ansenlig mängd av dessa obligationer konverterades till kapital till ett betydligt högre pris än det rådande marknadspriset för aktierna. Detta innebär att avkastningsgraden låg under marknadsvärdet även när obligationerna konverterades till aktier.

(375)

Mot bakgrund av ovanstående överväganden drog kommissionen slutsatsen att kinesiska finansinstitut, vilka är de största investerarna i de konvertibla obligationer som ges ut av företagen i urvalet, följde de politiska riktlinjer som fastställs i beslut nr 40 genom att tillhandahålla förmånlig finansiering till företag som tillhör en främjad industri, och således antingen agerade som offentliga organ i den mening som avses i artikel 2 b i grundförordningen eller som organ som anförtrotts eller ålagts funktioner av de offentliga myndigheterna i den mening som avses i artikel 3.1 a iv i grundförordningen.

(376)

Genom att godta att investera i konvertibla obligationer med mycket låg avkastning oberoende av emittentens riskprofil, även under den riskfria referensränta som erbjuds av Kinas folkbank eller som offentliggjorts av NIFC enligt skäl 387, och genom att gå med på att konvertera obligationerna till aktier till ett pris som är mycket högre än deras nuvarande marknadsvärde, gav finansinstituten en förmån till de exporterande tillverkare som ingick i urvalet.

(377)

Efter det slutliga utlämnandet hävdade de kinesiska myndigheterna att köp av företagsobligationer och konvertibla företagsobligationer är en vanlig affärsmetod som förekommer i alla större jurisdiktioner, inklusive Europeiska unionen och Förenta staterna. Enligt de kinesiska myndigheterna liknar det faktum att många av investerarna i obligationer är institutionella investerare, däribland finansinstitut, också situationen i EU. De kinesiska myndigheterna hävdade att även om siffrorna i utlämnandet av uppgifter godtas, så att 57 % av investerarna skulle vara statsägda affärsbanker och 3 % skulle vara programbanker, skulle detta ändå lämna en marknadsandel på 40 %, vilket man inte bör bortse från.

(378)

Enligt de kinesiska myndigheterna har kommissionen inte heller gjort någon separat analys av vilka roller som finansinstituten har på den kinesiska marknaden för konvertibla obligationer, eftersom de utgör andra typer av instrument jämfört med lån, och eftersom de funktioner som sköts av investerande finansinstitut också i grunden är annorlunda. Samma resonemang tillämpades även på företagsobligationer som avses i avsnitt 3.6.2 nedan.

(379)

Kommissionen instämde inte i de kinesiska myndigheternas påstående att någon särskild bedömning inte gjorts av finansinstitutens agerande som offentliga organ för funktionen att köpa obligationer. Utöver kommissionens slutsatser i avsnitt 3.4.1 ovan sökte kommissionen också konkreta bevis på att kontrollen utövades på ett meningsfullt sätt på grundval av konkreta emissioner av konvertibla obligationer och gjorde en särskild bedömning i skälen 373 och 374. Kommissionen höll visserligen med de kinesiska myndigheterna om att köp av företagsobligationer och konvertibla obligationer i princip kan vara en vanlig affärsmetod som förekommer i alla större jurisdiktioner, men påpekade att kinesiska finansinstituts köp av företagsobligationer kännetecknas av statligt inflytande, vilket visas i skäl 375.

(380)

Kommissionen ansåg att den förmånliga finansieringen i form av konvertibla obligationer är specifik i den mening som avses i artikel 4.2 a i grundförordningen. Konvertibla obligationer kan inte emitteras utan godkännande från CSRC, som kontrollerar om alla lagstadgade villkor för emission av konvertibla obligationer är uppfyllda. Såsom angavs i skäl 364 måste emission av konvertibla obligationer, i enlighet med lagen om värdepapper och the Administrative Measures on Issuance of Securities by Listed Companies, som är specifikt tillämpliga på konvertibla obligationer, ligga i linje med statens industripolitik. Kommissionen ansåg att i skäl 366 att uttrycket ”i linje med statens industripolitik” innebär att investeringsprojektet ingår i det ”främjade” innehållet i den vägledande katalog över industriell omstrukturering till vilken industrin för aluminiumfolie för vidare förädling tillhör.

(381)

Ingen bevisning lades fram för att något företag i Kina (förutom företag inom främjade industrier) kan utnyttja konvertibla obligationer till samma fördelaktiga villkor.

(382)

Efter det slutliga utlämnandet hävdade de kinesiska myndigheterna att de kriterier som ett företag måste uppfylla för att emittera obligationer är av finansiell karaktär och inte är politiskt inriktade. De kinesiska myndigheterna instämde inte i ståndpunkten att emissionen av konvertibla obligationer måste ligga i linje med statens industripolitik och upprepade att industrin för aluminiumfolie för vidare förädling inte är en främjad industri. Samma resonemang tillämpades även på företagsobligationer som avses i avsnitt 3.6.2 nedan.

(383)

Även om kommissionen höll med om att obligationsmarknaderna är reglerade i varje land och att de flesta av de kriterier som ett företag måste uppfylla för att emittera obligationer är av finansiell karaktär, instämde den inte i de kinesiska myndigheternas påstående att emissionen av konvertibla obligationer inte är politiskt inriktad i Kina. För det första upprepade kommissionen sin ståndpunkt att sektorn för aluminiumfolie för vidare förädling är en främjad industri. För det andra ansåg kommissionen att ordalydelsen i den kinesiska lagen om värdepapper (version 2014) och the Administrative Measures on Issuance of Securities by Listed Companies som är specifikt tillämpliga på konvertibla obligationer, enligt vilken emissionen av konvertibla obligationer måste ligga i linje med statens industripolitik, är tillräckligt tydlig. Finally, the Commission established in recital (376) that by accepting to invest in convertible bonds with a very low rate of return irrespective of the risk profile of the issuer, the financial institutions provided a benefit to the sampled exporting producers. Följaktligen avvisas de kinesiska myndigheternas påståenden.

(384)

Konvertibla obligationer är ett hybridskuldinstrument som har en obligations egenskaper, såsom räntebetalningar, samtidigt som de även ger möjlighet att under vissa omständigheter konvertera det investerade beloppet till aktier.

(385)

Kommissionen konstaterade att räntan på de konvertibla företagsobligationer som företagen i urvalet gav ut under undersökningsperioden var så låg att endast investerare som motiverades av andra faktorer än finansiell avkastning på investeringen, t.ex. att fullgöra en rättslig skyldighet att tillhandahålla finansiering till företag inom gynnade industrier, skulle investera i dem. Detta konstaterande styrkts av det faktum att en stor andel av investerarna i de konvertibla obligationer som gavs ut av företagen i urvalet är statsägda finansinstitut.

(386)

Kommissionen konstaterade att den del av de konvertibla obligationerna från båda företagen i urvalet som inte har konverterats till aktier gav investerarna en avkastning i form av ränta liknande lån eller vanliga obligationer. Eftersom den beräkningsmetod för lån som beskrivs i skäl 248 bygger på obligationer beslutade kommissionen att använda samma metod (86). Detta innebär att den relativa skillnaden mellan amerikanska AA-företagsobligationer och amerikanska BB-företagsobligationer med samma löptid tillämpas på de lånereferensräntor som offentliggörs av Folkbanken eller, efter den 20 augusti 2019, den bästa utlåningsränta som NIFC offentliggör (87) för att fastställa en marknadsbaserad ränta för obligationer.

(387)

Förmånen utgörs av skillnaden mellan det räntebelopp som företaget borde ha betalat genom att tillämpa den marknadsbaserade räntesats som avses i skäl 419 och den faktiska ränta som företaget betalar.

(388)

Kommissionen fann även att en ansenlig mängd av dessa obligationer konverterades till aktier. Kommissionen konstaterade att båda företagens konvertibla obligationer konverterades till kapital till ett betydligt högre pris än det rådande marknadspriset för aktierna. I detta fall ansåg kommissionen att den skuld som konverterats till aktier utgjorde ett utjämningsbart kapitaltillskott. Förmånen från kapitaltillskottet ansågs vara skillnaden mellan aktiernas pris vid konverteringstillfället och den ytterligare premie som obligationsinnehavarna betalade. Denna förmån fördelades över undersökningsperioden genom användning av den genomsnittliga avskrivningsperioden för företagens tillgångar.

(389)

Efter det slutliga utlämnandet invände de kinesiska myndigheterna och Wanshun-gruppen mot användningen av samma referensvärde för obligationer och konvertibla obligationer som det som tillämpas på lån, eftersom en obligations konvertibilitet är en väsentlig del av detta, vilket också gör den till ett väsentligt annat låneinstrument. De kinesiska myndigheterna hävdade också att det inte finns någon grund för kommissionen att använda Folbankens riktmärke som utgångspunkt och sedan lägga till ett påslag. Enligt de kinesiska myndigheterna emitterade europeiska tillverkare av aluminiumfolie för vidare förädling med kreditbetyget BB också obligationer för en liknande löptid till betydligt lägre räntor än den beräknade referensräntan under samma period. Samma resonemang tillämpades även på företagsobligationer som avses i avsnitt 3.6.2 nedan.

(390)

Dessutom påpekade Wanshun att obligationer är mycket omsättningsbara på marknaden (en person som innehar obligationen kan sälja den på marknaden utan att invänta löptidens utgång). Ett lån är däremot ett avtal mellan två parter, där den ena parten lånar pengar från den andra parten. Lån kan i allmänhet inte handlas på marknaden. Dessutom kunde Shantou Wanshuns obligation omvandlas till aktier och därmed ge obligationsinnehavaren ytterligare en fördel. Följaktligen skulle räntesatserna för konvertibla obligationer logiskt sett vara lägre än för lån, liksom andra typer av obligationer (investerarna skulle vara villiga att godta en lägre kupongränta på en konvertibel obligation på grund av dess konverteringsfunktion). Som ett alternativ föreslog Wanshun att man skulle använda ett Hongkongbaserat referensvärde baserat på obligationsavkastning, dvs. samma riktmärke som Nanshan-gruppen föreslog för lån i skäl 264.

(391)

Kommissionen påpekade att lån och företagsobligationer dessutom i princip är likartade finansiella skuldinstrument. I själva verket är en företagsobligation ett slags lån som stora enheter använder för att anskaffa kapital. Både lån och företagsobligationer tecknas/utfärdas för en viss tidsperiod och har en ränta/kupongränta. Det faktum att finansieringen via lån tillhandahålls av ett finansinstitut och att finansieringen genom en företagsobligation tillhandahålls av investerare, som i de flesta fall också är finansinstitut, saknar betydelse för fastställandet av de båda instrumentens grundläggande egenskaper. Båda instrumenten tjänar till att finansiera affärsverksamhet, genererar samma typ av ersättning och har liknande återbetalningsvillkor och villkor. Under undersökningen fann kommissionen dessutom att de företagsobligationer som emitterades av de samarbetsvilliga exporterande tillverkarna hade kupongräntor och ändamål som var mycket likartade de räntor och ändamål som lån med liknande löptid har, och att de därför kunde anses vara utbytbara ur tillverkarens synvinkel, vilket motiverar att samma referensvärde tillämpas på båda instrumenten under de särskilda omständigheterna i detta ärende.

(392)

Kommissionen ansåg vidare att de kinesiska myndigheternas synpunkter på räntesatserna för företag med kreditbetyg på BB i EU var ogrundade, eftersom den riskfria räntesatsen i EU inte är densamma som den riskfria räntesatsen i Kina och det därför inte är möjligt att jämföra räntesatser i absoluta tal.

(393)

Kommissionen häll med om att konvertibla företagsobligationer är ett hybridinstrument som också ger möjlighet att omvandla det investerade beloppet till aktier på vissa villkor och att de därför i princip skiljer sig från företagsobligationer. Kommissionen undersökte möjligheten att kvantifiera denna konvertibilitetsfaktor. I det riktmärke som Wanshun föreslog beaktades dock inte denna konvertibilitet. Dessutom var det inte ett lämpligt riktmärke i allmänhet för obligationer av de skäl som redan anförs i skäl 268. Inga andra möjliga riktmärken lämnades in, och ingen ytterligare offentlig information fanns tillgänglig för att ge ett mer exakt riktmärke för konvertibla obligationer (t.ex. index för premien för amerikanska AA-värderade konvertibla obligationer och amerikanska BB-värderade konvertibla obligationer) eller för konvertibilitetsaspekten för dessa obligationer. Dessutom var det referensvärde som användes som grund för konverteringen under alla omständigheter en riskfri ränta. Därför avvisades dessa påståenden.

(394)

När det gäller konvertibla företagsobligationer hävdade Wanshun-gruppen följande:

(395)

Kommissionen noterar att Wanshun inte lämnade tillräcklig bevisning till stöd för sitt påstående om att en majoritet av investerarna i Shantou Wanshun konvertibla obligationer var enskilda personer som var verksamma på Shenzhens fondbörs. Källan till detta påstående kunde inte kontrolleras, den styrkande handlingen innehöll ingen tydlig definition av vad den anses vara privata och statsägda investerare, och den innehöll inte heller investerarnas namn. Därför avvisades detta påstående.

(396)

Kommissionen godtog Wanshuns begäran om avdrag för kupongbetalningarna från referensräntebetalningarna och drog av kupongbetalningen för undersökningsperioden från referensräntebetalningarna.

(397)

Wanshun-gruppen hävdade vidare att kommissionen gjorde fel när den kompenserade kapitaltillskottet (konverteringen av vissa Shantou Wanshun-obligationer till aktier), eftersom

(398)

Kommissionen instämde inte i kommentarerna om det ursprungliga konverteringspris som fastställdes i juli 2018. Kommissionen noterade att om börskursen för en viss aktie vid tidpunkten för konverteringen är väsentligt lägre än marknadspriset skulle en rationell investerare avstå från att konvertera obligationerna till aktier och behålla obligationerna i stället. Den rationella investeraren skulle således försöka minimera risken för en ogynnsam prisutveckling.

(399)

Kommissionen instämde inte heller i kommentaren om det felaktiga omvandlingspriset. Av de uppgifter som lämnats till kommissionen framgick det att den prisförändring som Wanshun-gruppen hävdade faktiskt ägde rum först efter konverteringen av aktierna. Kommissionen vidhöll därför att den hade använt det korrekta omvandlingspriset vid beräkningen av förmånen.

(400)

En av grupperna i urvalet gynnades av förmånlig finansiering i form av företagsobligationer.

—

Värdepapperslagen.

—

Administrativa åtgärder för emission och handel med företagsobligationer, föreskrift från Kinas tillsynsmyndighet på värdepappersområdet nr 113 av den 15 januari 2015.

—

Bestämmelser om förvaltning av företagsobligationer, utfärdade av centralregeringen den 18 januari 2011.

—

Åtgärder för förvaltning av icke-finansiella företags skuldebrev på interbankmarknaden för obligationer, utfärdade av Kinas folkbank, föreskrift från Kinas folkbank [2008] nr 12 av den 9 april 2008.

(401)

I linje med det rättsliga regelverket kan obligationer inte emitteras eller handlas fritt i Kina. Emissionen av varje obligation måste godkännas av olika statliga myndigheter, såsom Kinas folkbank, NDRC eller CSRC, beroende på typen av obligation och emittent. Enligt bestämmelserna om förvaltning av företagsobligationer finns det årliga kvoter för emission av företagsobligationer.

(402)

Enligt artikel 16 i värdepapperslagen, som var tillämplig under undersökningsperioden, ska offentliga emissioner av obligationer uppfylla följande krav: ”Den avsedda användningen av intäkterna ska uppfylla den statliga industripolitiken […]”, och ”intäkter från offentlig emission av företagsobligationer får endast användas för godkända ändamål”. I artikel 12 i bestämmelserna om förvaltning av företagsobligationer upprepas att syftet med de medel som anskaffats måste överensstämma med den statliga industripolitiken. Såsom förklaras i skälen 364 och 365 är emissionen av företagsobligationer under sådana förhållanden inriktad på en främjad industri, t.ex. Industrin för aluminiumfolie för vidare förädling och överensstämmer med finansinstitutens praxis att stödja dessa industrier.

(403)

Enligt artikel 16.5 i värdepapperslagen ”ska företagsobligationernas kupongränta inte överskrida den kupongränta som har fastställts av centralregeringen”. I artikel 18 i bestämmelserna om förvaltning av företagsobligationer anges dessutom närmare bestämmelser genom att det föreskrivs att ”den ränta som erbjuds för alla företagsobligationer får inte vara högre än 40 % av den rådande ränta som betalas av banker till privatpersoner för tidsbunden inlåning med samma löptid”.

(404)

I artikel 18 i de administrativa åtgärderna för emission och handel med företagsobligationer föreskrivs dessutom att endast vissa obligationer som uppfyller stränga kvalitetskriterier, t.ex. ett AAA-kreditbetyg, får emitteras offentligt till offentliga eller kvalificerade investerare, och endast enligt emittentens beslut. Företagsobligationer som inte uppfyller dessa normer kan endast emitteras offentligt till kvalificerade investerare. Detta innebär att de flesta företagsobligationer emitteras till kvalificerade investerare som har godkänts av CSRC och är kinesiska institutionella investerare.

(405)

Såsom angavs i skälen 3689 och 370 ansåg kommissionen att det finns en bevisningskedja enligt vilken en stor andel av investerarna i de konvertibla obligationer som ges ut av företagen i urvalet är finansinstitut som har en rättslig skyldighet tillhandahålla kreditstöd till tillverkare av aluminiumfolie för vidare förädling. Samma resonemang och slutsats gäller även företagsobligationer, eftersom emissionsvillkoren är mycket liknande, särskilt villkoret att uppfylla kraven i nationella lagar, förordningar och politiska åtgärder, och i den statliga industripolitiken.

(406)

Såsom beskrivs i skäl 403 krävs enligt artikel 16 i värdepapperslagen och artikel 12 i förordningarna om förvaltning av företagsobligationer att ett offentligt erbjudande av företagsobligationer är förenligt med statens industripolitik. Detta får till följd att företagsobligationer endast kan emitteras för ändamål som ligger i linje med målen för den kinesiska regeringens planering i fråga om främjade industrier, vilket förklaras i skälen 357 och 359. De institutionella investerarna, som, vilket framgår av skäl 368, i stor utsträckning är affärsbanker och programbanker, måste följa de politiska riktlinjer som fastställs i beslut nr 40, vilka jämförda med den vägledande katalogen för omstrukturering av industrin, föreskriver särskild behandling av vissa projekt inom vissa främjade industrier, t.ex. industrin för aluminiumfolie för vidare förädling. Denna förmånliga behandling av en av grupperna i urvalet ledde till beslutet att investera i företagsobligationer som emitterats med en ränta som inte avspeglar marknadsbaserade kriterier.

(407)

Såsom anges i avsnitt 3.4.1 kännetecknas dessa finansinstitut av en stark statlig närvaro, och de kinesiska myndigheterna har möjlighet att utöva ett meningsfullt inflytande på dem. Det allmänna regelverk inom vilket dessa finansinstitut är verksamma är även tillämpligt på företagsobligationer.

(408)

I avsnitt 3.4.1 ovan drog kommissionen slutsatsen att statligt ägda finansinstitut är offentliga organ i den mening som avses i artikel 2 b jämförd med artikel 3.1 a i i grundförordningen och att de under alla omständigheter anses att av de kinesiska myndigheterna ha anförtrotts eller ålagts att utföra funktioner som normalt utförs av myndigheter i den mening som avses i artikel 3.1 a iv i grundförordningen. I avsnitt 3.4.1.7 ovan drog kommissionen slutsatsen att privata finansinstitut av staten också anförtros och åläggs funktioner.

(409)

Kommissionen inhämtade också konkret bevisning för detta utövande av kontroll på ett meningsfullt sätt på grundval av konkreta emissioner av företagsobligationer. Den undersökte därför den allmänna rättsliga miljö som anges i skälen 402–405 i kombination med de konkreta undersökningsresultaten.

(410)

Kommissionen konstaterade att företagsobligationerna emitterades med en ränta som låg under den nivå som borde ha förväntats med tanke på företagens finansiella situation och kreditrisksituation, även lägre än den riskfria referensränta som Kinas folkbank erbjuder eller som offentliggjorts av NIFC enligt skäl 419 nedan.

(411)

I praktiken påverkas räntor på obligationer av företagets kreditbetyg, i likhet med lån. Kommissionen drog dock i skäl 215 slutsatsen att den lokala kreditvärderingsmarknaden är snedvriden och att kreditbetygen inte är tillförlitliga.

(412)

Mot bakgrund av ovanstående överväganden drog kommissionen slutsatsen att kinesiska finansinstitut följde de politiska riktlinjer som fastställs i beslut nr 40 genom att tillhandahålla förmånlig finansiering till företag som tillhör en främjad industri, och således antingen agerade som offentliga organ i den mening som avses i artikel 2 b i grundförordningen eller som organ som anförtrotts eller ålagts funktioner av de offentliga myndigheterna i den mening som avses i artikel 3.1 a iv i grundförordningen.

(413)

Genom att organisera emission av företagsobligationer med en lägre ränta än den marknadsränta som motsvarar emittentens faktiska riskprofil och genom att samtycka till att investera i en sådan företagsobligation, beviljade finansinstituten en förmån till den exporterande tillverkaren i urvalet.

(414)

Såsom angavs i skäl 380 ansåg kommissionen ansåg att den förmånliga finansieringen via obligationer är selektiv i den mening som avses i artikel 4.2 a i grundförordningen eftersom obligationerna inte kan emitteras utan regeringsmyndigheternas godkännande, och i Kinas lag om värdepapper föreskrivs att obligationsemittering måste vara förenlig med statens industripolitik. Som redan nämnts i skäl 104 betraktas industrin för aluminiumfolie för vidare förädling i den vägledande katalogen för omstrukturering av industrinsom en främjad industri.

(415)

Eftersom obligationer i huvudsak är en annan typ av skuldinstrument, i princip liknande lån, och eftersom beräkningsmetoden för lån redan bygger på en korg av obligationer, beslutade kommissionen att tillämpa beräkningsmetoden för lån som beskrivs ovan i avsnitt 3.4.2.3. Detta innebär att den relativa spreaden mellan amerikanska AA-företagsobligationer och amerikanska BB-företagsobligationer med samma löptid tillämpas på de utlåningsreferensräntor för lån som offentliggjorts av Folkbanken, eller efter den 20 augusti 2019, den bästa utlåningsränta som NIFC offentliggjort, för att fastställa en marknadsbaserad ränta för obligationer, som därefter jämförs med den faktiska ränta som betalats av företaget för att fastställa förmånen.

(416)

Efter det slutliga utlämnandet hävdade Wanshun-gruppen och Nanshan-gruppen att kommissionen felaktigt antog att alla obligationsinnehavare är finansinstitut som agerar som offentliga organ. Eftersom det i Bloomberg-rapporten, som kommissionen hänvisar till, konstateras att investerarna till 57 % utgörs av statsägda banker och att innehavarna av konvertibla företagsobligationer i Kinatill 3 % utgörs av programbanker, är endast 60 % (57 % + 3 %) av de institutionella investerarobligationerna utjämningsbara.

(417)

Kommissionen påpekade att det finns en bevisningskedja enligt vilken en stor andel av investerarna i de obligationer som ges ut av företagen i urvalet utgörs av finansinstitut som har rättslig skyldighet tillhandahålla kreditstöd till tillverkare av aluminiumfolie för vidare förädling. Dessutom vill kommissionen framhålla att Bloomberg-rapporten också visar att 27 % av obligationerna innehas av ”fondprodukter”, som huvudsakligen är fonder som förvaltas av samma finansinstitut. Om man beaktar 3 % ”övriga” finansinstitut är den totala andelen finansinstitut som investerar i obligationer i själva verket 90 %. Med tanke på den höga andelen institutionella investerare, bl.a. finansinstitut, ansåg kommissionen att de har avgjort de aktuella företagsobligationernas egenskaper, främst den låga kupongräntan, och att andra investerare, t.ex. privata investerare, endast höll sig till dessa villkor. Slutligen ansåg kommissionen att det kinesiska systemet för finansiell tillsyn av företagsobligationer och konvertibla obligationer endast utgör ett inslag, som tillsammans med den normativa ram som styr finansinstitutens finansiering, som beskrivs i avsnitt 3.4.1 samt finansinstitutens konkreta beteende, pekade på att ingripande sker från de kinesiska myndigheternas sida. Dessa påståenden avvisades därför.

(418)

Nanshan-gruppen påstod slutligen att kommissionen från sin beräkning inte dragit av de kupongbetalningarNanshan Group Co., Ltd hade gjort. Kommissionen godtog inte denna punkt, eftersom inga uppgifter om kupongbetalningar lämnades i de tabeller som företaget tillhandahöll, varken före eller under dubbelkontrollen på distans. Kommissionen erinrar också om att denna information ingår i de uppgifter som saknas för vilken artikel 28 har tillämpats. Det är i alla händelser omöjligt att i detta skede av undersökningen kontrollera de ytterligare uppgifter som lämnats som bilaga till synpunkterna på utlämnandet av uppgifter.

(419)

Kommissionen slog fast att alla grupper av exporterande tillverkare i urvalet gynnades av förmånlig finansiering i form av kreditlinor, bankaccepter, konvertibla obligationer och företagsobligationer. Eftersom det rör sig om ett finansiellt bidrag, en förmån för de exporterande tillverkarna och selektivitet, ansåg kommissionen att denna typ av förmånliga lån bör anses vara en utjämningsbar subvention.

(420)

Den subventionsnivå som fastställts för de förmånliga lån som beskrivs ovan under undersökningsperioden för de företagsgrupper som ingick i urvalet uppgår till följande:

Förmånlig finansiering: andra typer av finansiering

(421)

Kommissionen fann att Sinosure tillhandahöll exportkreditförsäkringar till grupperna av företag i urvalet. På sin webbplats uppger Sinosure att det främjar kinesisk varuexport, särskilt export av högteknologiska produkter. Enligt en OECD-studie mottog Kinas högteknologiska industri, som industrin för aluminiumfolie för vidare förädling ingår i, 21 % av Sinosures totala exportkreditförsäkring (88). Dessutom har Sinosure spelat en aktiv roll för att genomföra initiativet ”Made in China 2025”, genom att uppmuntra företagen till att använda nationella kreditresurser, genomföra vetenskaplig och teknisk innovation och teknisk uppgradering, och hjälpa företag som vill nå ut internationellt att bli mer konkurrenskraftiga på den globala marknaden (89).

—

Tillkännagivande om genomförandet av strategin för att främja handel genom vetenskap och teknik med hjälp av exportkreditförsäkring (Shang Ji Fa[2004] nr 368) utfärdat gemensamt av MOFCOM och Sinosure.

—

Plan 840 i centralregeringens meddelande av den 27 maj 2009.

—

centralregeringens meddelande om kultivering och utveckling av det strategiska beslutet påskyndande av framväxande företag (GuoFa [2010] nr 32 av den 18 oktober 2010), utfärdat av centralregeringen och dess genomföranderiktlinjer (GuoFa [2011] nr 310 av den 21 oktober 2011).

—

Tillkännagivande om utfärdandet av 2006 års utgåva av Kinas katalog över högteknologiska exportprodukter nr 16 från den nationella avdelningen för vetenskap och teknik (2006).

(422)

Tre av de företagsgrupper som ingick i urvalet hade löpande exportförsäkringsavtal med Sinosure under undersökningsperioden.

(423)

Såsom anges i skäl 122 underlät Sinosure att lämna de styrkande handlingar som begärts om sin bolagsstyrning, såsom sin bolagsordning.

(424)

Sinosure lämnade inte heller några närmare uppgifter om den exportkreditförsäkring som tillhandahållits till industrin för aluminiumfolie för vidare förädling, premiernas storlek eller detaljerade siffror om lönsamheten av dess försäkringsverksamhet för exportkrediter.

(425)

Kommissionen var därför tvungen att komplettera den information som lämnats med tillgängliga uppgifter.

(426)

Enligt uppgifter i tidigare antisubventionsundersökningar (90) och enligt Sinosures webbplats (91) är Sinosures politiskt inriktat försäkringsbolag som bildats och som stöds av staten för att stötta Kinas utländska ekonomiska och handelsrelaterade utveckling och samarbete. Företaget ägs till 100 % av staten. Det har en styrelse och en tillsynsstyrelse. De kinesiska myndigheterna har befogenhet att utnämna och avsätta företagets högre chefer. På grundval av denna information drog kommissionen preliminärt slutsatsen att det finns formella indikationer på statlig kontroll när det gäller Sinosure.

(427)

Kommissionen inhämtade vidare uppgifter om huruvida de kinesiska myndigheterna utövade meningsfull kontroll över Sinosure vad gäller industrin för aluminiumfolie för vidare förädling.

(428)

Enligt tillkännagivandet om offentliggörandet av 2006 års utgåva av Kinas katalog över högteknologiska produkter nr 16 ”får produkter som ingår i 2006 års utgåva av exportkatalogen omfattas av förmånliga politiska åtgärder som staten beviljar för export av högteknologiska produkter”. I exportkatalogen över högteknologiska produkter nämns särskilt aluminiumfolie (92).

(429)

Enligt tillkännagivandet om genomförandet av strategin för att främja handel genom vetenskap och teknik med hjälp av exportkreditförsäkring (93), bör dessutom Sinosure öka sitt stöd till nyckelindustrier och nyckelprodukter på grundval av en förstärkning av sitt övergripande stöd för export av högteknologiska produkter, bl.a. produkter av ”nya material”. Det bör behandla produkter som förtecknas i Kinas exportkatalog över kinesiska högteknologiska produkter, såsom industrin för aluminiumfolie för vidare förädling, som företagets fokus och ge omfattande stöd när det gäller teckningsförfaranden, tidsbegränsade godkännanden, hur snabbt ansökningarna behandlades och hur flexibla avgifterna var. Vad gäller avgiftsflexibiliteten bör den ge produkter maximal premierabatt inom det intervall som exportförsäkringsbolaget erbjuder. Som anges i skälen 89 och 98 ingår industrin för aluminiefolie för vidare förädling i den mer allmänna kategorin ”nya material”. I Sinosures årsrapport för 2019 anges vidare att Sinosure har ”understött en stadig utveckling av nyckelindustrier” och ”påskyndat tillväxten av strategiska framväxande industrier” (94).

(430)

På grundval av detta drog kommissionen slutsatsen att de kinesiska myndigheterna har skapat ett normativt regelverk som måste följas av de chefer och tillsynsstyrelsemedlemmar vid Sinosure som har utsetts av de kinesiska myndigheterna och är ansvariga inför dem. Detta innebär att de kinesiska myndigheterna använde sig av ett sådant normativt regelverk för att utöva en meningsfull kontroll över Sinosure.

(431)

Kommissionen inhämtade även konkret bevisning för utövande av en meningsfull kontroll på grundval av konkreta försäkringsavtal. Det gavs emellertid inga specifika exempel med avseende på industrin för aluminiumfolie för vidare förädling eller företagen i urvalet.

(432)

Eftersom kommissionen inte hade tillgång till någon konkret bevisning undersökte den i stället Sinosures konkreta beteende med avseende på den försäkring som tillhandahållits till de företag som ingick i urvalet. Detta beteende skiljde sig från Sinosures officiella hållning, eftersom Sinosure inte agerade på grundval av marknadsprinciper.

(433)

Efter att ha jämfört de sammanlagda utbetalda ersättningarna med de sammanlagda försäkrade beloppen, på grundval av uppgifterna i Sinosures årsrapport 2019 (95), drog kommissionen slutsatsen att Sinosure i genomsnitt skulle behöva ta ut 0,33 % av det försäkrade beloppet som en premie för att täcka kostnaderna för ersättningarna (utan att ens ta hänsyn till indirekta kostnader). I praktiken var dock de premier som betalats av de företag som ingick i urvalet lägre än den lägsta avgift som krävs för att täcka driftskostnader.

(434)

Efter det slutliga utlämnandet upprepade de kinesiska myndigheterna att Sinosure inte är ett offentligt organ och att det följer marknadsprinciper i sin affärsverksamhet. Sinosure tar vid sin bedömning av möjligheten att bevilja exportkreditförsäkring hänsyn till faktorer som nationella risker, industririsker och importörens kreditrisker på ett heltäckande sätt. De kinesiska myndigheterna noterade också på nytt att kommissionen borde ha använt ett inhemskt riktmärke.

(435)

Eftersom de kinesiska myndigheterna inte lade fram någon ny bevisning om Sinosures funktion som offentligt organ vidhöll kommissionen sina slutsatser i detta avseende. Eftersom Sinosure hade en dominerande ställning på marknaden under undersökningsperioden kunde kommissionen inte heller finna någon marknadsbaserad inhemsk försäkringspremie, vilket lyfts fram i avsnitt 3.6.4.3 nedan. Detta påstående avvisades därför också.

(436)

Kommissionen drog därför slutsatsen att Sinosure tillämpar den rättsliga ram som anges ovan i utövandet av myndighetsuppgifter när det gäller sektorn för aluminiumfolie för vidare förädling. Sinosure agerade som ett offentligt organ i den mening som avses i artikel 2 b jämförd med artikel 3.1 a i) i grundförordningen och i enlighet med relevant WTO-praxis. Dessutom gavs de exporterande tillverkare som ingick i urvalet en förmån, eftersom försäkringen tillhandahölls till räntor som var lägre än den lägsta avgift som krävdes för Sinosure för att täcka dess driftskostnader.

(437)

Kommissionen fastställde också att de subventioner som getts inom exportförsäkringsprogrammet är selektiva, eftersom de inte kunde ha erhållits utan export och därmed är knutna till exportresultat i den mening som avses i artikel 4.4 a i grundförordningen.

(438)

Eftersom Sinosure hade en dominerande ställning på marknaden under undersökningsperioden kunde kommissionen inte fastställa en marknadsbaserad inhemsk försäkringspremie. I linje med tidigare antisubventionsundersökningar använde kommissionen det mest lämpliga externa referensvärdet för vilket det fanns lätt tillgänglig information, dvs. de premiesatser som Export-Import Bank i Förenta staterna tillämpar på icke-finansiella institut för export till OECD-länder.

(439)

Kommissionen ansåg att förmånen för mottagarna är skillnaden mellan det belopp som de faktiskt hade betalat som försäkringspremie och det belopp som de borde ha betalat genom att tillämpa den externa referenspremie som nämns i skäl 438.

(440)

Vad gäller exportkreditförsäkringen hävdade Wanshun-gruppen att kommissionen borde ha undersökt om de premiesatser som togs ut var tillräckliga för att täcka försäkringsgivarens driftskostnader och förluster. Parten lämnade uppgifter om att de årliga premier som Sinosure samlat in under dessa år var tillräckliga för att täcka företagets driftskostnader och förluster på lång sikt.

(441)

Wanshun hävdade också att kommissionen inte bara borde beakta det försäkrade beloppet och de ersättningar som betalats ut för att beräkna en lämplig fast premiesats, utan även borde ha beaktat återkraven av fordringarna. Dessutom begärde parten att kommissionen skulle redovisa sin exakta beräkning. Den betonade också att inte alla företag betalade försäkringspremier till fast ränta.

(442)

Den hävdade vidare att om kommissionen vidhåller sitt beslut om att behandla Sinosures exportkreditförsäkring som en utjämningsbar subvention, borde den revidera den orimligt höga premiesatsen. Kommissionen lämnade ingen analys eller några förklaringar vad gäller huruvida det valda riktmärket var rimligt och uppmanade kommissionen att åtminstone förklara på vilken grund den ansåg att de amerikanska Exim-räntorna var lämpligare.

(443)

Kommissionen håller inte med Wanshuns påstående angående exportkreditförsäkringar.Sinosure samarbetade inte i undersökningen och lämnade inte några särskilda uppgifter om den exportkreditförsäkring som tillhandahållits till industrin för aluminiumfolie för vidare förädling, premiernas storlek eller detaljerade siffror om lönsamheten av dess försäkringsverksamhet gällande exportkrediter. Det var därför inte möjligt att göra en jämförelse mellan de premiesatser som Sinosure tog ut och försäkringsgivarens driftskostnader och förluster för en viss industri, än mindre för exporterande tillverkare. Därför kunde ingen korssubventionering mellan industrier och företag bedömas. På grund av Sinosures bristande samarbete var det inte heller möjligt att göra en jämförelse mellan fordringar och indrivningar av fordringar, vilket Wanshun föreslog. Slutligen lade Wanshun inte fram några bevis eller underbyggda argument till stöd för sitt påstående att det externa riktmärket, dvs. de premiesatser som amerikanska Export-Import Bank tillämpade på icke-finansiella institutioner för export till OECD-länder, vilket förklaras i skäl 438, skulle vara orimliga eller uppenbart felaktiga. Därför tillbakavisades dessa påståenden.

(444)

Den subventionsnivå som fastställts för den ordning som beskrivs ovan under undersökningsperioden för de företagsgrupper som ingick i urvalet uppgår till följande:

Förmånlig finansiering: Exportkreditförsäkring

(445)

Kommissionen konstaterade att företagsgrupperna i urvalet gynnades av ett antal olika bidragsprogram, såsom bidrag till teknik, innovation och utveckling, tillgångsrelaterade bidrag, ränterabatter på lån och exportbidrag. Bidrag till teknik, innovation och utveckling utgjorde en stor del av de bidrag som redovisades av företagsgruppen i urvalet. Kommissionen grupperade därför bidragen i två grupper: i) bidrag till teknik, innovation och utveckling, och ii) andra bidrag.

(446)

Alla företagsgrupper i urvalet fick bidrag till forskning och utveckling (FoU) och industrialisering, teknisk uppgradering och innovation under undersökningsperioden.

—

Trettonde femårsplanen för teknisk innovation.

—

Vägledande yttranden om främjande av upprustning av företagsteknik, centralregeringen, Guo Fa (2012) 44.

—

Arbetsplan för industriförnyelse och teknikupprustning, NDRC och MIIT, 2015.

—

Fonder för industristöd och särskilda fonder för FoU och industrialisering, Dong Ban Fa (2018) nr 62.

—

Nationellt program för forskning och utveckling av avancerad teknik, (863) förvaltningsåtgärder.

—

Tillkännagivande om första omgången av indikatorer för den speciella fonden på provinsnivå för omvandling och uppgradering av industrier och informationsindustrier 2019.

—

Tillkännagivanden om fördelning av särskilda medel för teknisk upprustning, särskilda medel för industriförnyelse, särskilda medel för teknisk omställning och särskilda medel för industriutveckling.

(447)

Kommissionen konstaterade att bidragen både avsåg teknisk uppgradering, upprustning eller omställning av tillverkningsprocesser samt till forskning om och utveckling av avancerade och nya tekniker.

(448)

Enligt de vägledande yttrandena om främjande av upprustning av företagsteknik uppmanas centrala och lokala myndigheter att ytterligare öka det ekonomiska stödet och öka investeringarna med inriktning på industriell omställning och uppgradering inom nyckelområden och viktiga frågor som rör teknisk upprustning. Dessutom bör myndigheterna ständigt förnya och förbättra fondförvaltningsmetoderna, flexibelt genomföra flera typer av stöd och öka användningen av skattemedlen.

(449)

Arbetsplanen för industriförnyelse och teknikupprustning genomför ovannämnda vägledande yttranden i praktiken genom att särskilda fonder för att främja tekniska framsteg och tekniska omställningsprojekt inrättas. Dessa medel omfattar investeringsstöd och lånerabatter. Användningen av medlen måste överensstämma med nationell makroekonomisk politik, industripolitik och politik för regional utveckling.

(450)

De bidragsprogram som företagsgrupperna i urvalet gynnades av är i stor utsträckning utformade på ett liknande sätt. Beroende på syfte fastställs ansökningskriterier för företagen och om kriterierna är uppfyllda beviljas finansiellt stöd.

(451)

Till exempel har vissa av de bidrag som beviljades företagen i urvalet sin rättsliga grund i det nationella högteknologiska forsknings- och utvecklingsprogrammet, som än en gång illustrerar hur den statliga planeringen i Kina fungerar, vilket beskrivs i skäl 88. I artikel 2 anges att ”den nationella planen för forskning om och utveckling av avancerad teknik (863) är ett vetenskapligt och tekniskt program med tydliga nationella mål som stöds av centrala finansiella anslag”. I artikel 29 i samma dokument fastställs förfarandet för godkännande av bidragsberättigade projekt. Förfarandet ät utformat såsom beskrivs ovan: Efter ansökan, godkännande och utvärdering lägger en expertgrupp fram projektförslag och uppskattningar av projektfinansiering. Därefter godkänns och undertecknas bidragen av ett gemensamt kontor.

(452)

Bidragen till teknik, innovation och utveckling, inklusive de bidrag till FoU-projekt som beskrivs ovan, utgör subventioner i den mening som avses i artikel 3.1 a i och 3.2 i grundförordningen, dvs. överföring av medel i form av bidrag från de kinesiska myndigheterna till tillverkare av den berörda produkten. Såsom nämns i skäl 445 bokförs dessa medel som statliga subventioner i räkenskaperna för de exporterande tillverkare som ingick i urvalet.

(453)

Dessa subventioner är selektiva i den mening som avses i artikel 4.2 a i grundförordningen, eftersom endast företag inom de nyckelområden eller nyckelteknik som förtecknas i de riktlinjer, administrativa åtgärder och kataloger som regelbundet offentliggörs är berättigade till dem, och sektorn för aluminiumfolie för vidare förädling hör till de berättigade sektorerna. I alla händelser är de bidrag som redovisats av företagen och dubbelkontrollerats av kommissionen företagsspecifika.

(454)

Efter det slutliga utlämnandet hävdade de kinesiska myndigheterna att kommissionen inte visade att de berörda FoU-bidragen är selektiva i den mening som avses i artikel 4.2 a, eftersom tilldelningen av forsknings- och utvecklingsbidrag är vanlig i hela världen och inte begränsad till vissa företag.

(455)

Kommissionen har redan visat att bidragen är selektiva eftersom endast företag verksamma inom nyckelområden eller nyckelteknik som anges i riktlinjerna, de administrativa åtgärderna och katalogerna är stödberättigade. Vidare tillhandahöll de samarbetsvilliga exporterande tillverkarna bidragsrelaterade dokument, t.ex. rättsliga handlingar och meddelanden om tilldelning, som visade att bidragen beviljades företag som tillhör vissa angivna industrier eller sektorer och/eller som är involverade i särskilda industriprojekt som främjas av staten. Kommissionen upprepade därför sin slutsats att dessa bidrag endast är tillgängliga för vissa företag och inte allmänt tillgängliga i hela ekonomin. Kommisionen fann dessutom att villkoren för stödberättigande för dessa bidrag inte var tydliga och objektiva och att de inte tillämpades automatiskt. De uppfyllde följaktligen inte de krav på selektivitet som anges i artikel 4.2 b i grundförordningen.

(456)

För att fastställa förmånen under undersökningsperioden beaktade kommissionen bidrag som mottagits under undersökningsperioden liksom bidrag som mottagits före undersökningsperioden, men för vilka avskrivningsperioden fortsatte under undersökningsperioden. Vad gäller bidrag som inte har skrivits av ansågs förmånen utgöra det belopp som mottagits under undersökningsperioden. Vad gäller projekt- och tillgångsrelaterade bidrag ansågs förmånen utgöra den andel av det totala bidragsbeloppet som skrevs av under undersökningsperioden.

(457)

Kommissionen övervägde att tillämpa en ytterligare årlig marknadsränta i enlighet med avsnitt F a i kommissionens riktlinjer för beräkning av subventionsbeloppet (96). Detta tillvägagångssätt skulle dock ha medfört en rad olika hypotetiska faktorer som det inte fanns någon tillförlitlig information om. Kommissionen ansåg därför att det var lämpligare att fördela beloppen till undersökningsperioden i enlighet med avskrivningstakten för FoU-projekt och tillgångar i enlighet med den beräkningsmetod som använts i tidigare ärenden (97).

(458)

Kommissionen konstaterade att företagsgrupperna i urvalet även fick andra bidrag. såsom tillgångsrelaterade bidrag, ränterabatter på lån, exportbidrag och andra enstaka eller återkommande bidrag, från olika statliga myndighetsnivåer.

(459)

Dessa bidrag beviljades företagen av myndigheter på nationell nivå eller på provins-, stads- eller distriktsnivå, och samtliga tycktes vara selektivt riktade till de företag som ingick i urvalet eller selektiva med avseende på geografisk belägenhet eller typ av industri. Uppgifter om den rättsliga grunden för beviljandet av dessa bidrag lämnades inte av alla företag i urvalet. Från några av företagen fick kommissionen dock en kopia av ett dokument utfärdat av en myndighet som åtföljde beviljandet av medel, vilka benämndes ”tillkännagivanden”.

(460)

Andra bidrag utgjordes till exempel av tillgångsrelaterade bidrag, patentmedel, medel och stipendier för vetenskap och teknik, medel för näringslivsutveckling, medel för exportfrämjande, bidrag till ökad kvalitet och stärkt effektivitet inom industrin, medel för kommunalt handelsstöd, medel för utveckling av utrikeshandel och stipendier för produktsäkerhet

(461)

Med tanke på det stora antal bidrag som kommissionen fanns i redovisningen hos företagsgrupperna i urvalet presenteras endast en sammanfattning av de huvudsakliga undersökningsresultaten i denna förordning. Bevisning för att det förekom en mängd bidrag och det faktum att de hade beviljats av myndigheter på olika nivåer tillhandahölls inledningsvis av de tre företagsgrupperna i urvalet. Närmare undersökningsresultat om dessa bidrag lämnades till de enskilda företagen i deras särskilda dokument med utlämnandet av uppgifter.

(462)

Dessa andra bidrag utgör subventioner i den mening som avses i artikel 3.1 a i och artikel 3.2 i grundförordningen, eftersom en överföring av medel från myndigheterna skedde i form av bidrag till företagsgrupperna i urvalet, vilket medförde en förmån för mottagarna.

(463)

Företagsgrupperna i urvalet lämnade uppgifter om bidragsbeloppen och den myndighet som beviljade och betalade ut varje bidrag. De berörda företagen bokförde också oftast denna inkomst under rubriken ”stödinkomster” i sin redovisning och hade låtit dessa räkenskaper granskas i en oberoende revision. Kommissionen anser att uppgifterna om dessa bidrag utgör faktisk bevisning för en subvention som medförde en förmån.

(464)

Efter det slutliga utlämnandet hävdade de kinesiska myndigheterna att kommissionen inte har lämnat tillräckligt detaljerade uppgifter om vilka bidrag den hänvisar till, eftersom den inte pekade på specifika bidrag eller rättsliga källor. Såsom nämns i skälen 459 och 461 utgjordes de bidrag som det hänvisas till i detta avsnitt av flera små belopp, som gavs av myndigheter på olika nivåer och för vilka styrkande handlingar i många fall inte lämnades av de företag som ingick i urvalet, förutom för vissa beteckningar på hög nivå. Kommissionen är därför inte i stånd att tillhandahålla en exakt rättslig grund för de kinesiska myndigheterna. Närmare undersökningsresultat om dessa bidrag lämnades till de enskilda företagen i deras särskilda dokument med utlämnandet av uppgifter.

(465)

Dessa bidrag är också selektiva i den mening som avses i artikel 4.2 a och 4.3 i grundförordningen, eftersom de enligt de handlingar som de samarbetsvilliga exporterande tillverkarna har lämnat tycks vara begränsade till vissa företag, vissa industrier, såsom industrin för aluminiumfolie för vidare förädling, eller specifika projekt i specifika regioner. Dessutom är några av bidragen knutna till exportresultat i den mening som avses i artikel 4.4 a i grundförordningen.

(466)

Dessa bidrag uppfyller dessutom inte kraven för att selektivitet inte ska anses föreligga enligt artikel 4.2 b i grundförordningen, eftersom villkoren för berättigande och de faktiska urvalskriterierna för företagen inte är transparenta och objektiva och inte tillämpas automatiskt.

(467)

Efter det slutliga utlämnandet hävdade Nanshan-gruppen i fråga om bidrag:

(468)

Kommissionen konstaterade att de icke-avskrivningsbara subventioner som avses i skäl 467 avser anläggningstillgångar. Följaktligen har kommissionen hänfört förmånen till samma tidsperiod under vilken anläggningstillgångarna avskrivs. Kommentaren avvisas därför.

(469)

Efter synpunkterna från Nanshan Group granskade kommissionen de avskrivningsperioder som användes i beräkningarna. I de fall en felaktig period hade använts korrigerades beräkningen.

(470)

Efter det slutliga utlämnandet hävdade Wanshun-gruppen att kommissionen hade gjort ett misstag vid beräkningen av den förmån som uppstod genom ett bidrag till ett av företagen i denna koncern. Wanshun-gruppen hävdade närmare bestämt att ett av de projekt för vilka bidraget beviljades inleddes först under det tredje kvartalet 2019 och att det därför var fel att hänföra en femtondel av värdet (motsvarande avskrivningsperioden på 15 år) till undersökningsperioden.

(471)

Kommissionen noterar att enligt etablerad praxis fördelas bidrag för undersökningsperioden med hjälp av antalet kalenderår som beräkningsgrund. Därför avvisades detta påstående.

(472)

Kommissionen beräknade förmånen i enlighet med den metod som beskrivs i skäl 457.

(473)

De subventionsnivåer för alla bidrag under undersökningsperioden för de exporterande tillverkarna i urvalet fastställdes till följande:

Bidrag

(474)

Den rättsliga grunden för detta program är artikel 28 i bolagsskattelagen (98) och artikel 93 i genomförandebestämmelserna för bolagsskattelagen (99), samt följande:

(475)

Kapitel IV i Kinas bolagsskattelag innehåller bestämmelser vad gäller förmånsbeskattning. I artikel 25 i bolagsskattelagen, som utgör inledningen till kapitel IV, anges att ”staten erbjuder förmånlig beskattning till företag i industrier eller projekt vilkas utveckling stöds och främjas särskilt av staten”. Enligt artikel 28 i bolagsskattelagen ”ska bolagsskattesatsen på högteknologiska företag och företag som utnyttjar ny teknik och som behöver särskilt statligt stöd sänkas till 15 %”.

(476)

I artikel 93 i genomförandebestämmelserna för bolagsskattelagen klargörs följande:

” De viktiga högteknologiska företag och företag som utnyttjar ny teknik som staten ska stödja” enligt artikel 28 punkt 2 i bolagsskattelagen avser företag som äger immateriella rättigheter och uppfyller följande villkor:

(477)

I de ovannämnda bestämmelserna anges tydligt att den reducerade skattesatsen för företag är förbehållen ”viktiga högteknologiska företag och företag som utnyttjar ny teknik som ska stödjas av staten”, vilka äger viktiga immateriella rättigheter och uppfyller vissa villkor, t.ex. att ”följa tillämpningsområdet för nyckelområdena för statsstödda högteknologiska företag och företag som utnyttjar ny teknik”.

(478)

Enligt artikel 11 i de administrativa åtgärderna för erkännande av högteknologiska företag måste företagen uppfylla vissa villkor för att erkännas som högteknologiska företag, bland annat ”äga immateriella rättigheter som spelar en central roll i det tekniska stödet till företagets huvudsakliga produkter (tjänster) via oberoende forskning, överföring, bidrag, sammanslagningar och förvärv osv.” och ”den teknik som spelar en central roll i det tekniska stödet till företagets huvudsakliga produkter (tjänster) omfattas av de högteknologiska områden som stöds av staten”.

(479)

De högteknologiska nyckelområden som stöds av staten förtecknas i 2016 års katalog över högteknologiområden som stöds av staten. I katalogen nämns aluminiumfolie uttryckligen som en högteknologisk produkt som stöds av staten under ”nya material/metallmaterial”.

(480)

Kommissionen konstaterade att företag inom de grupper av exporterande tillverkare som ingick i urvalet ansågs utgöra högteknologiska företag under undersökningsperioden och således gynnades av en skatterabatt på 15 % enligt bolagsskattelagen.

(481)

Kommissionen anser att skatterabatten i fråga utgör en subvention i den mening som avses i artikel 3.1 a ii och 3.2 i grundförordningen eftersom det förekommer ett ekonomiskt bidrag i form av uteblivna intäkter för de kinesiska myndigheterna, vilket medför en förmån för de berörda företagen. Förmånen för mottagarna är lika med skatteminskningen.

(482)

Denna subvention är selektiv i den mening som avses i artikel 4.2 a i grundförordningen, eftersom lagstiftningen begränsar tillämpningen av denna ordning till att endast avse företag som är verksamma inom vissa prioriterade högteknologiområden som fastställts av staten, vilket visades i skälen 477–479. Såsom anges i skäl 479 har industrin för aluminiumfolie för vidare förädling en sådan högteknologisk prioritering.

(483)

Den utjämningsbara subventionens storlek beräknades i förhållande till den förmån som mottagaren konstaterades ha erhållit under undersökningsperioden. Denna förmån beräknades som skillnaden mellan den totala skatt som skulle betalats enligt den normala skattesatsen och den totala skatt som faktiskt betalades med den lägre skattesatsen.

(484)

Subventionsnivån för denna särskilda ordning fastställdes till 0,55 % för Nanshan-gruppen, 0,43 % för Wanshun-gruppen och 0,47 % för Daching-gruppen.

(485)

Skatterabatten för forskning och utveckling innebär att företag får en förmånlig skattebehandling för sin FoU-verksamhet inom vissa prioriterade högteknologiområden som fastställts av staten, under förutsättning att vissa tröskelnivåer för FoU-utgifter uppnåtts.

(486)

Närmare bestämt innebär detta att FoU-utgifter för att utveckla ny teknologi, nya produkter och nya tekniker som inte utgör immateriella tillgångar och redovisas i vinst- och förlusträkningen för det innevarande räkenskapsåret omfattas av ett avdrag på ytterligare 75 % efter det att de dragits av till fullo mot bakgrund av den aktuella situationen. När de ovannämnda FoU-utgifterna utgör immateriella tillgångar omfattas de av avskrivning på grundval av 175 % av kostnaden för den immateriella tillgången. Sedan januari 2021 har det ytterligare avdraget före skatt för FoU-utgifter ökat till 100 % (101).

(487)

Den rättsliga grunden för detta program är artikel 30.1 i bolagsskattelagen, och artikel 95 i tillämpningsföreskrifterna för Kinas bolagsskattelag liksom följande tillkännagivanden:

(488)

I tidigare undersökningar (102) har kommissionen konstaterat att ”ny teknik, nya produkter och nya metoder”, som kan dra nytta av skatteavdraget, ingår i vissa högteknologiska områden som stöds av staten. Såsom anses i skäl 480 förtecknas de högteknologiska nyckelområden som staten stöttar i 2016 års katalog över högteknologiområden som stöds av staten.

(489)

Såsom anges i skäl 479 innehåller kapitel IV i bolagsskattelagen bestämmelser om förmånlig skattebehandling, särskilt artikel 25. I artikel 30.1 som också ingår i detta kapitel i bolagsskattelagen anges att ”företagens utgifter för forskning och utveckling i samband med ny teknologi, nya produkter och nya tekniker” får dras av vid den tidpunkt då den beskattningsbara inkomsten beräknas. I artikel 95 i tillämpningsföreskrifterna för bolagsskattelagen förtydligas innebörden av ”FoU utgifter i syfte att utveckla ny teknologi, nya produkter och nya metoder” som fastställs i artikel 30.1 i bolagsskattelagen.

(490)

Följande anges i cirkuläret om ökning av andelen superavdrag före skatt för forsknings- och utvecklingsutgifter (Cai Shui [2018] nr 99): ”Med avseende på de forsknings- och utvecklingsutgifter (FoU) som ett företag faktiskt har ådragit sig i samband med sin FoU-verksamhet får ytterligare 75 % av det faktiska utgiftsbeloppet dras av före skatt, utöver andra aktuella avdrag, under perioden från den 1 januari 2018 till den 31 december 2020, på villkor att de berörda avgifterna inte omvandlas till en immateriell tillgång och vägs in i företagets kapitalvinster och kapitalförluster. Om de berörda utgifterna omvandlas till en immateriell tillgång får de dock skrivas av med 175 % av den immateriella tillgångens kostnader före skatt under den ovannämnda perioden.”

(491)

Kommissionen konstaterade att företagen inom företagsgrupperna i urvalet gynnades av ”ytterligare avdrag för forsknings- och utvecklingsutgifter som de ådragit sig i samband med forskning och utveckling av ny teknologi, nya produkter och nya tekniker”.

(492)

Kommissionen anser att skatterabatten i fråga utgör en subvention i den mening som avses i artikel 3.1 a ii och 3.2 i grundförordningen eftersom det förekommer ett ekonomiskt bidrag i form av uteblivna intäkter för de kinesiska myndigheterna, vilket medför en förmån för de berörda företagen. Förmånen för mottagarna är lika med skatteminskningen.

(493)

Denna subvention är selektiv i den mening som avses i artikel 4.2 a i grundförordningen, eftersom lagstiftningen begränsar tillämpningen av denna åtgärd till att endast avse företag som har FoU-utgifter inom vissa prioriterade högteknologiområden som fastställts av staten, t.ex. sektorn för aluminiumfolie för vidare förädling.

(494)

Den utjämningsbara subventionens storlek beräknades i förhållande till den förmån som mottagaren konstaterades ha erhållit under undersökningsperioden. Denna förmån beräknades som skillnaden mellan den totala skatt som ska betalats enligt den normala skattesatsen och den totala skatt som ska betalas efter det ytterligare avdraget på 75 % av de faktiska FoU-utgifterna.

(495)

Storleken på subventionen för denna särskilda ordning fastställdes till 1,24 % för Nanshan-gruppen, 0,14 % för Wanshun-gruppen och 0,37 % för Daching-gruppen.

(496)

Lagen om bolagsskatt erbjuder förmånlig beskattning till företag i industrier eller projekt vilkas utveckling stöds och främjas särskilt av staten och i synnerhet undantas från skatt på intäkter från kapitalinvesteringar, till exempel utdelningar och bonus, mellan berättigade inhemska företag.

(497)

Den rättsliga grunden för detta program är artikel 26.2 i bolagsskattelagen och genomförandebestämmelserna för Kinas bolagsskattelag.

(498)

I artikel 25 i bolagsskattelagen, som utgör inledningen till kapitel IV ”Förmånliga skattepolitiska åtgärder”, anges att ”staten erbjuder förmånlig beskattning till företag i industrier eller projekt vilkas utveckling stöds och främjas särskilt av staten”. I artikel 26.2 anges vidare att skattebefrielsen är tillämplig på inkomst från kapitalinvesteringar mellan ”berättigade inhemska företag”, vilket verkar begränsa dess tillämpningsområde till endast vissa inhemska företag.

(499)

Kommissionen konstaterade att ett företag i urvalet var befriat från utdelningsskatt mellan berättigade inhemska företag.

(500)

Kommissionen ansåg att denna ordning utgör en subvention i den mening som avses i artikel 3.1 a ii och 3.2 i grundförordningen eftersom det förekommer ett ekonomiskt bidrag i form av uteblivna intäkter för de kinesiska myndigheterna, vilket medför en förmån för det berörda företaget. Förmånen för mottagaren är lika med skatteminskningen.

(501)

Denna subvention är selektiv i den mening som avses i artikel 4.2 a i grundförordningen, eftersom lagstiftningen i sig begränsar tillämpningen av detta undantag till att endast avse berättigade inhemska företag verksamma inom industrier eller projekt vars utveckling särskilt stöds och främjas av staten, t.ex. industrin för aluminiumfolie för vidare förädling.

(502)

Efter det slutliga utlämnandet hävdade Nanshan-gruppen att befrielsen från utdelningsskatt mellan inhemska företag inte är en utjämningsbar subvention, eftersom den inte är selektiv, är tillämplig på alla företag och endast syftar till att undvika dubbelbeskattning.

(503)

Även om kommissionen höll med om att slopandet av dubbelbeskattning är en legitim skattepraxis, ingår artikel 26.2 i bolagsskattelagen i kapitel IV ”Skatteförmåner”, där ett antal förmånliga typer av skattebehandling föreskrivs som är undantag från de allmänna skattereglerna. Som förklaras i skäl 491 som föreskrivs i artikel 25 i bolagsskattelagen, som utgör inledningen till kapitel IV ”Förmånliga skattepolitiska åtgärder”, att ”staten erbjuder förmånlig beskattning till företag i industrier eller projekt vilkas utveckling stöds och främjas särskilt av staten”. I artikel 26.2 anges vidare att skattebefrielsen är tillämpligt på inkomst från kapitalinvesteringar mellan ”berättigade inhemska företag”, vilket verkar begränsa dess tillämpningsområde till endast vissa inhemska företag. Kommissionen ansåg därför att en sådan förmånlig skattepolitik är begränsad till vissa industrier som särskilt stöds och uppmuntras av staten, t.ex. industrin för aluminiumfolie för vidare förädling, och är därför selektiv i den mening som avses i artikel 4.2 a i grundförordningen. Kommissionen bekräftade följaktligen sin slutsats att detta system är en utjämningsbar subvention. Detta påstående avvisas därför.

(504)

Kommissionen har beräknat subventionsbeloppet genom att använda den vanliga skattesatsen för den aktieutdelning som dragits av från den beskattningsbara inkomsten.

(505)

Subventionens storlek för denna särskilda ordning fastställdes till 0,15 % för Nanshan-gruppen.

(506)

En organisation eller enskild person som använder mark i storstäder, mindre städer och förvaltningsenheter och i industri- och gruvdistrikt ska normalt sett erlägga skatt för urban markanvändning. Markanvändningsskatten tas ut av de lokala skattemyndigheterna i det område där marken används. Vissa markkategorier är befriade frän markanvändningsskatt, såsom mark som vunnits ur havet, mark för användning av statliga inrättningar, civilsamhällets organisationer och militära enheter för eget ändamål, mark för användning av institutioner som finansieras med statliga anslag från finansministeriet, mark som används av religiösa tempel, offentliga parker, offentliga historiska platser, offentliga platser med skönhetsvärde, gator, vägar, torg, offentliga gräsmattor och annan offentlig mark i stadsområden.

(507)

Följande dokument utgör den rättsliga grunden för detta program:

(508)

Ett företag inom en av företagsgrupperna i urvalet gynnades av en sänkning på 50 % av markanvändningsskatten på grundval av en särskild politisk åtgärd för högteknologiska företag i Shandongprovinsen enligt ”tillkännagivandet från provinsen Shandongs folkstyrelse om flera politiska åtgärder till stöd för en högkvalitativ utveckling av realekonomin”.

(509)

Företaget i fråga omfattades inte av några av de undantagna kategorier som fastställs i artikel 6 i Kinas tillfälliga bestämmelser om markanvändningsskatt i stadsplaneområden (reviderade 2019).

(510)

Kommissionen anser att den reducerade markanvändningsskatt för högteknologiska företag som beskrivs ovan utgör en subvention i den mening som avses i artikel 3.1 a i eller 3.1 a ii och artikel 3.2 i grundförordningen, eftersom det förekommer ett ekonomiskt bidrag antingen i form av direkt överföring av medel (skatteåterbäring) eller uteblivna intäkter för de kinesiska myndigheterna (ej betald skatt), vilket medför en förmån för det berörda företaget. Subventionen är selektiv eftersom den endast riktas mot högteknologiska företag i Shandong.

(511)

Förmånen för mottagarna är lika med det återbetalda beloppet/skatteminskningen.

(512)

Efter det slutliga utlämnandet hävdade Wanshun-gruppen att:

(513)

Kommissionen instämde inte i detta påstående. Wanshun lämnade inte någon dokumentation eller ytterligare motivering som styrkte påståendet att markklassificeringen hade ändrats från en klass till en annan. Detta påstående avvisades därför.

(514)

Vad beträffar det andra och det tredje påståendet godtog kommissionen påståendena och gjorde en korrigering av beräkningen av förmånen.

(515)

Den utjämningsbara subventionens storlek beräknades i förhållande till den förmån som mottagaren konstaterades ha erhållit under undersökningsperioden. Denna förmån ansågs vara det reducerade beloppet under undersökningsperioden. Det subventionsbelopp som fastställdes för denna särskilda ordning var 0,06 % för Nanshan-gruppen och 0,01 % för Wanshun-gruppen.

(516)

Detta program ger momsbefrielse och importtullrabatter för import av investeringsvaror som används i företagens produktion. För att dra fördel av denna förmån får inte kapitalvarorna omfattas av en förteckning över icke-stödberättigande varor och det sökande företaget måste erhålla ett certifikat för statsfrämjat projekt som utfärdas av de kinesiska myndigheterna i enlighet med berörd lagstiftning om investeringar, skatter och tullar.

(517)

Följande dokument utgör den rättsliga grunden för detta program:

(518)

Utrustning som importeras i syfte att utveckla inhemska eller utländska investeringsprojekt i linje med politiken att främja utländska och inhemska investeringsprojekt får befrias från moms och eller importtull, under förutsättning att utrustningskategorin i fråga inte är förtecknad i katalogen över icke-tullbefriade importerade varor.

(519)

De kinesiska myndigheterna hävdade att från och med den 1 januari 2009 tillämpades endast tullbefrielse på import, medan moms fortfarande togs ut på import av utrustning för eget bruk.

(520)

Det kunde emellertid konstateras att företagen i urvalet beviljats både tull- och momsbefrielse under undersökningsperioden. Det rörde sig bland annat om befrielse för utrustning som importerats tidigare år, men vars förmån skrevs av över utrustningens livslängd och därmed även delvis över undersökningsperioden. Kommissionen fann visserligen ingen bevisning för att denna befrielse förekommit under undersökningsperioden, men kunde på grundval av bevisningen i ärendet rörande företagen i urvalet fastställa att företagen i urvalet fortfarande erhöll förmåner inom ramen för detta program under den perioden.

(521)

Programmet ger således ett ekonomiskt bidrag i form av uteblivna statliga intäkter i enlighet med artikel 3.1 a ii i grundförordningen eftersom FIE-företag och andra stödberättigade inhemska företag befrias från betalning av moms och/eller tullar som de annars skulle betala. Det medför också en förmån för de mottagande företagen i den mening som avses i artikel 3.2 i grundförordningen.

(522)

Programmet är selektivt i den mening som avses i artikel 4.2 a i grundförordningen. Enligt den lagstiftning som tillämpas av den beviljande myndigheten är tillgången till programmet begränsat till sådana företag som investerar i vissa specifika företagskategorier som i detalj anges i lagstiftningen och som tillhör antingen den främjade kategorin eller den begränsade kategorin B i den vägledande katalogen för industrier vad gäller utländska investeringar och tekniköverföring eller sådana som är förenliga med katalogen över nyckelindustrier, produkter och teknik vars utveckling främjas av staten. Det finns inte heller några objektiva kriterier som begränsar berättigandet till programmet och det har inte lagts fram någon avgörande bevisning för att dra slutsatsen att berättigandet skulle vara automatiskt i enlighet med artikel 4.2 b i grundförordningen.

(523)

Efter det slutliga utlämnandet hävdade Wanshun-gruppen att Anhui Maximum Aluminium Industries Co., Ltd inte omfattades av ordningen för momsbefrielse, eftersom den upphörde den 31 december 2008, medan Maximums maskiner köptes 2020. Skillnaden mellan den moms som faktiskt betalats av företaget och det momsbelopp som kommissionen räkande fram beror dessutom på att de inköpspriser som kommissionen har använt inkluderar andra utgifter.

(524)

Kommissionen godtog Wanshuns påstående och korrigerade beräkningarna i enlighet därmed.

(525)

Nanshan-gruppen hävdade också att kommissionen vid fastställandet av förmånen för befrielse från importtull på maskiner gjorde sig skyldig till tre fel som Nanshan-gruppen redogör för nedan.

(526)

Kommissionen placerade felaktigt en förmån till undersökningsperioden för viss utrustning som köpts långt före undersökningsperioden och därmed helt avskrivits.

(527)

För ett av företagen i Nanshan-gruppen använde kommissionen registret över anläggningstillgångar för hela företaget, vilket omfattar ett stort antal maskiner och apparater som används av andra affärsenheter än dem som är relaterade till aluminiumfolie för vidare förädling. Kommissionen bör därför utesluta befrielse från importtull för utrustning som inte används för den undersökta produkten.

(528)

Kommissionen har även felaktigt klassificerat utrustningen i importreleterad och inhemsk upphandling.

(529)

Kommissionen godtog påståendet om utrustning som var helt avskriven före undersökningsperioden och korrigerade beräkningen i enlighet med detta. Kommissionen konstaterar dock att Nanshan-gruppen inte fyllt i den relevanta delen av antisubventionsfrågeformuläret angående maskiner och att Nanshan-gruppen därför inte kunde visa vilken affärsenhet som använde vissa maskiner och heller inte kunde förete tillräcklig bevisning för uppdelningen mellan importerade och inhemska maskiner. Därför tillbakavisades dessa påståenden.

(530)

Den utjämningsbara subventionens storlek beräknas i form av den förmån som mottagarna konstaterats få under undersökningsperioden. Den förmån som beviljas mottagarna anses vara beloppet av den moms och de tullar på den importerade utrustningen som undantas. För att se till att det utjämningsbara beloppet endast omfattade undersökningsperioden avskrevs förmånen över utrustningens användbara livslängd i enlighet med företagets normala redovisningsförfaranden.

(531)

Subventionsnivån för denna särskilda ordning fastställdes till 0,47 % för Nanshan-gruppen, 0,12 % för Wanshun-gruppen och 0,21 % för Daching-gruppen.

(532)

Efter det slutliga utlämnandet hävdade de kinesiska myndigheterna att alla ovannämnda skatteprogram innehåller objektiva kriterier som styr vilka som har rätt att få tillgång till förmånen. När dessa kriterier är uppfyllda sker tilldelningen av förmånen automatiskt. Som förklaras i föregående avsnitt separat för varje program gäller dessa ordningar dock endast företag verksamma inom vissa högteknologiska prioriterade områden eller främjade industrier. Detta påstående avvisades därför.

(533)

Nanshan-gruppen hävdade också att kommissionen gjorde ett skrivfel och felaktigt medtog en skattebefrielse för ett av koncernföretagen. Detta påstående godkändes och beräkningen aktualiserades på motsvarande sätt.

(534)

Den totala subventionsnivån för alla ordningar avseende skatter under undersökningsperioden för de exporterande tillverkarna i urvalet har fastställts till följande:

Befrielse från och nedsättning av skatter

(535)

All mark i Kina ägs antingen av staten eller av en kollektiv som består av byar eller kommuner innan äganderätten till mark eller rätt till egendom kan patenteras eller beviljas företag eller enskilda ägare. Alla fastigheter i stadsområden ägs av staten och alla fastigheter på landsbygden ägs av byarna eller kommunerna.

(536)

Enligt den kinesiska konstitutionen och marklagstiftningen kan företag och privatpersoner emellertid köpa ”marknyttjanderätt”. För industrimark är arrendeperioden vanligtvis 50 år, med möjlighet till förnyelse med ytterligare 50 år.

(537)

Enligt de kinesiska myndigheterna föreskrivs i artikel 137 i Folkrepubliken Kinas egendomslag att ”mark som används för industriella ändamål, affärsändamål, underhållning eller kommersiella ändamål osv., samt mark med minst två avsedda användare ska avyttringen ske genom auktion, inbjudan att lämna anbud eller någon annan metod för offentliga anbud”. De kinesiska myndigheterna hänvisar vidare till artikel 3 i Kinas interimsbestämmelser om tilldelning och överföring av markanvändningsrättigheter till statligt ägd mark i stadsområden. I denna artikel anges att ”varje bolag, företag, annan organisation och individ inom eller utanför Folkrepubliken Kina får, om inte annat anges i lag, ansöka om rätten att använda mark och ägna sig åt att utveckla, utnyttja och förvalta mark i enlighet med bestämmelserna i dessa förordningar”.

(538)

De kinesiska myndigheterna anser att Kina har en fri marknad för mark och att de priser som betalas av industriföretag för arrendet motsvarar marknadspriserna.

(539)

Tillhandahållandet av rättigheter för markanvändning i Kina regleras av den kinesiska lagen om markförvaltning. Även följande dokument ingår i den rättsliga grunden:

(540)

Enligt artikel 10 i bestämmelserna om tilldelning av markanvändningsrättigheter till statsägd byggnadsmark genom budgivning, auktion och offert ska de lokala myndigheterna fastställa markpriserna i enlighet med systemet för urban markvärdering (vilket endast uppdateras vart tredje år) och med den statliga industripolitiken.

(541)

I tidigare undersökningar konstaterade kommissionen att de priser som betalats för markanvändningsrättigheter i Kina inte motsvarade marknadspriser fastställda på grundval av utbud och efterfrågan på en fri marknad eftersom auktionsförfarandet var otydligt, icke-transparent och inte fungerade i praktiken och eftersom priserna konstaterades vara godtyckligt fastställda av myndigheterna. Såsom nämns i skälet ovan fastställs priserna av myndigheterna i enlighet med systemet för urban markvärdering och enligt detta system ska de vid fastställandet bland annat. ta hänsyn till industripolitiken när de fastställer priset på industrimark.

(542)

Den aktuella undersökningen har inte visat att det skulle ha skett några märkbara förändringar i detta hänseende. Kommissionen fann till exempel att de flesta företagen i urvalet erhöll sina markanvändningsrättigheter genom lokala myndigheters tilldelning och inte via ett anbudsförfarande.

(543)

För den mark som tillhandahölls genom anbud fann kommissionen att det i varje fall endast fanns en anbudsgivare för marken och att det pris som betalats motsvarade utgångspriset i anbudsförfarandet. I avsaknad av ytterligare detaljerade uppgifter om det faktiska auktionsförfarandet var det osäkert om utgångspriset sattes oberoende och motsvarade marknadsvärdet på markanvändningsrättigheten.

(544)

Kommissionen konstaterade även att vissa företag mottog återbetalningar från de lokala myndigheterna som kompensation för de priser de hade betalat för markanvändningsrättigheter. Dessutom hade en del av de tilldelade markanvändningsrättigheterna behövt betalas först flera år efter det att marken hade börjat användas. Vad gäller markanvändningsrättigheter som ägs av företag inom Nanshan-gruppen, såsom nämns i skälen 135–137, kunde inga bevis för någon inköpsprocess företes för de flesta av koncernens tomter.

(545)

Ovannämnda bevisning strider mot de kinesiska myndigheternas påståenden om att de priser som betalas för markanvändningsrättigheter i Kina motsvarar ett pris som bestämts av tillgång och efterfrågan på en fri marknad. Undersökningsresultaten visar tvärtom att förvärvet av markanvändningsrättigheter i Kina var icke-transparent och priserna sattes godtyckligt av myndigheterna.

(546)

Efter det slutliga utlämnandet hävdade de kinesiska myndigheterna att någon förmån inte beviljats företagen i urvalet genom tillhandahållande av marknyttjanderätt eftersom det finns en fri marknad för mark i Kina. I detta avseende hänvisade de kinesiska myndigheterna till artikel 347 i Kinas civillag, som föreskriver följande: ”om mark används för industriella, kommersiella ändamål eller turist- eller underhållningsändamål, för bostadsändamål eller för andra vinstdrivande syften, eller om det finns två eller flera personer som är villiga att använda samma mark, ska rätten till användning av mark för byggande tilldelas genom anbudsinfordran, auktion eller annat öppet anbudsförfarande. Priset på marken fastställs genom konkurrens på marknaden”.

(547)

Kommissionen konstaterade dock att även om det finns rättsliga bestämmelser som syftar till att tilldela marknyttjanderätt på ett öppet sätt och till marknadspriser, t.ex. genom anbudsförfaranden, respekteras dessa bestämmelser inte med jämna mellanrum, och vissa köpare får sin mark gratis eller under marknadspriserna. Myndigheterna har dessutom ofta specifika politiska mål när de tilldelar mark, bland annat genomförandet av ekonomiska planer. Så som anges i skäl 543 var, i de sällsynta fall där mark tillhandahölls genom ett auktionsförfarande, den information som lämnades, vilket nämns i skäl 543 ovan, under alla omständigheter otillräcklig för att dra slutsatsen att priserna hade fastställts på oberoende sätt och motsvarade markens marknadsvärde.

(548)

De kinesiska myndigheternas tillhandahållande av markanvändningsrättigheter utgör därför en subvention i den mening som avses i artikel 3.1 a iii och 3.2 i grundförordningen i form av tillhandahållande av varor som innebär att de mottagande företagen beviljas en förmån. Såsom förklaras i skälen 541–545 finns det ingen fungerande marknad för mark i Kina och användningen av ett externt referensvärde (se skälen 551–554) visar att de belopp som betalas för markanvändningsrättigheterna av de exporterande tillverkarna i urvalet ligger långt under det normala marknadspriset.

(549)

Vad gäller förmånlig tillgång till industrimark för företag som tillhör vissa branscher noterade kommissionen att det pris som sätts av de lokala myndigheterna måste stå i samklang med den statliga industripolitiken (se skäl 541). Inom ramen för denna industripolitik betraktas industrin för aluminiumfolie för vidare förädling som en främjad industri (103). Enligt beslut nr 40 krävs dessutom att myndigheterna säkerställer att mark tillhandahålls främjade industrier. I artikel 18 i beslut nr 40 klargörs att industrier som är ”begränsade” inte ska få tillgång till markanvändningsrättigheter. Subventionen är selektiv i enlighet med artikel 4.2 a och 4.2 c i grundförordningen, eftersom det förmånliga tillhandahållandet av mark begränsas till företag som tillhör vissa branscher, i detta fall industrin för aluminiumfolie för vidare förädling, och statens förfaranden på detta område är otydliga och icke-transparenta.

(550)

Efter det slutliga utlämnandet höll de kinesiska myndigheterna inte med kommissionen om att åtgärderna är selektiva, men lämnade inte någon ytterligare bevisning. Kommissionen vidhöll därför sina slutsatser.

(551)

Liksom i tidigare undersökningar (104) och i enlighet med artikel 6 d ii i grundförordningen användes markpriser från det separata tullområdet Taiwan, Penghu, Kinmen och Matsu (nedan kallat Kinesiska Taipei) som externt referensvärde (105). Förmånen för mottagarna beräknas som skillnaden mellan det belopp som faktiskt betalats av var och en av de exporterande tillverkarna i urvalet (dvs. det faktiska pris som anges i kontraktet eller i tillämpliga fall priset i kontraktet minus det belopp som den lokala myndigheten gett i återbetalning/bidrag) för markanvändningsrättigheterna och det belopp som normalt sett skulle ha betalats på grundval av referensvärdet från Kinesiska Taipei.

(552)

För de av Nanshan-gruppens tomter för vilka styrkande bevisning inte kunde tillhandahållas ansågs det faktiskt betalade priset vara 0.

(553)

Kommissionen anser att Kinesiska Taipei är ett lämpligt externt referensvärde av följande skäl:

(554)

I enlighet med den metod som tillämpats i tidigare undersökningar (106) använde kommissionen det genomsnittliga markpris per kvadratmeter som fastställts i Kinesiska Taipei justerat för inflation och BNP-utveckling från och med datum i respektive avtal om markanvändningsrättigheter. Uppgifterna om priser på industrimark från 2015 togs från webbplatsen för industrikontoret vid ekonomiministeriet i Taiwan (107). För tidigare år justerades priserna med hänsyn till inflationstakt och BNP-utveckling per capita i löpande priser US-dollar för Taiwan som offentliggjorts av IMF för 2015.

(555)

Efter det slutliga urlämnandet av uppgifter hävdade de kinesiska myndigheterna att kommissionen borde ha använt ett inhemskt riktmärke för mark. De kinesiska myndigheterna lämnade dock inte in någon statistik eller några uppgifter som kunde användas för detta ändamål.

(556)

De kinesiska myndigheterna vidhöll också att priserna i Taiwan inte alls är jämförbara med priserna på det kinesiska fastlandet inte bara av befolkningsskäl och geografiska skäl, utan även på grund av att mark i Kina arrenderas, inte ägs, medan den kinesiska marknaden i Kinesiska Taipei är föremål för köprättigheter. De kinesiska myndigheterna hävdade därför att en justering måste göras för att avspegla dessa faktorer.

(557)

Dessutom hävdade både Wanshun-gruppen och Nanshan-gruppen att det riktmärke som kommissionen använde för marknyttjanderätt var orimligt högt och inte avspeglade de rådande marknadsvillkoren i Kina. Detta berodde på att Taiwan under de senaste åren stod inför en exceptionell situation med brist på mark och hamring av industrimark, vilket alls inte förekommer i Kina. Ett sådant högt riktmärke har därför på ett konstlat och orättvist sätt ökat förmånen vad avser marknyttjanderätt och hela det subventionsbelopp som fastställts för koncernen. De tillade att Taiwan inte hade mycket mark tillgänglig för industri och låg på en annan ekonomisk nivå än Kina. I stället bör markpriserna i Thailand användas som ett lämpligt riktmärke för marknyttjanderätt.

(558)

I detta avseende konstaterade kommissionen att valet av Kinesiska Taipei som riktmärke baserades på en undersökning av flera faktorer som anges i skäl 553. Även om det finns vissa skillnader i marknadsvillkoren mellan marknyttjanderätt på det kinesiska fastlandet och försäljning av mark i Kinesiska Taipei, är dessa inte av sådan art att de kullkastar valet av Kinesiska Taipei som rimligt riktmärke. Om man vidare ser närmare på befolkningstätheten i de exporterande tillverkarnas faktiska belägenhet verkar det som om siffrorna för befolkningstäthet i genomsnitt i själva verket är ganska lika Kinesiska Taipeis. Exempelvi svar befolkningstätheten år 2020 för Jiangyin 1 600 personer per m2 (108), och befolkningstätheten i Xiamen var 3 036 personer per m2 (109). Kommissionen ser inte heller effekterna av markkrisen på utvecklingen av referenspriserna. Priserna steg visserligen kraftigt åren 2015–2016 men har de förblivit relativt stabila under de senaste åren. De flesta tomterna under alla omständigheter förvärvades av de företag som ingick i urvalet långt innan det, och kunde därför inte påverkas av den senaste tidens händelseförlopp. Kommissionen ansåg därför att ingen justering var befogad.

(559)

Följande subventionsbelopp har fastställts för markanvändningsrättigheter under undersökningsperioden för de exporterande tillverkarna i urvalet:

Tillhandahållande av mark mot för låg ersättning

—

Skrivelse från den nationella kommissionen för utveckling och reformer och den nationella energimyndigheten för aktivt främjande av marknadsorienterade energitransaktioner och ytterligare förbättring av handelsmekanismen (Fa Gai Yun Xing [2018] No. 1027, utfärdad den 16 juli 2018.

—

Flera yttranden från centralkommittén i Kinas kommunistiska parti och centralregeringen om ytterligare fördjupning av reformen av kraftsystemet (Zhong Fa [2015] nr 9).

—

Tillkännagivande om fullständig liberalisering av elproduktions- och förbrukningsplanen för kommersiellt verksamma användare (Nationella utvecklings- och reformkommissionen [2019] nr 1105).

—

Regler för elhandel i fråga om medel- och långfristiga transaktioner i Jiangsuprovinsen.

—

Tillkännagivande av Jiangsuprovinsens prisbyrå om en rimlig justering av elprisstrukturen, Su Jia Gong [2017] nr 124. och

—

Cirkulär från Nationella utvecklings- och reformkommissionen om minskning av elkostnader för företag till stöd för återställning av arbetstillfällen, produktionsutveckling och prisreform [2020] nr 258.