Kommissionens genomförandeförordning (EU) 2022/433 av den 15 mars 2022 om införande av slutgiltiga utjämningstullar på import av kallvalsade platta produkter av rostfritt stål med ursprung i Indien och Indonesien och om ändring av genomförandeförordning (EU) 2021/2012 om införande av en slutgiltig antidumpningstull och slutgiltigt uttag av den provisoriska tull som införts på import av kallvalsade platta produkter av rostfritt stål med ursprung i Indien och Indonesien

(1)

Den 17 februari 2021 inledde Europeiska kommissionen (kommissionen) en antisubventionsundersökning beträffande import av kallvalsade platta produkter av rostfritt stål (den undersökta produkten) med ursprung i Indien och Indonesien (de berörda länderna). Kommissionen offentliggjorde ett tillkännagivande om inledande (tillkännagivandet om inledande) i Europeiska unionens officiella tidning (2).

(2)

Kommissionen inledde undersökningen till följd av ett klagomål som ingavs den 4 januari 2021 av European Steel Association (Eurofer eller klaganden) för unionsindustrins räkning avseende kallvalsade platta produkter av rostfritt stål i den mening som avses i artikel 10.6 i grundförordningen. Klagomålet innehöll bevisning för subventionering och därav följande skada som var tillräcklig för att motivera inledandet av en undersökning.

(3)

Innan kommissionen inledde antisubventionsundersökningen underrättade den de indiska (3) och de indonesiska (4) myndigheterna om att den hade mottagit ett korrekt underbyggt klagomål och uppmanade de indiska och indonesiska myndigheterna att inleda ett samråd i enlighet med artikel 10.7 i grundförordningen. Den 10 februari 2021 hölls samråd med de indiska myndigheterna och den 15 februari 2021 med de indonesiska myndigheterna. Man fann emellertid ingen ömsesidigt tillfredsställande lösning med någon av de båda myndigheterna.

(4)

Den 18 november 2021 införde kommissionen slutgiltiga antidumpningstullar och slutgiltigt uttag av provisoriska tullar på import av samma produkt med ursprung i Indien och Indonesien (5) (antidumpningsförordningen) till följd av en undersökning som hade inletts genom ett tillkännagivande om inledande av den 30 september 2020 (den separata antidumpningsundersökningen) (6).

(5)

De analyser av skada, orsakssamband och unionens intresse som genomförts inom ramen för denna antisubventionsundersökning och den separata antidumpningsundersökningen är i tillämpliga delar identiska, eftersom definitionerna av unionsindustrin, de unionstillverkare som ingår i urvalet, skadeundersökningsperiod och undersökningsperioden är desamma i båda undersökningarna.

(6)

Den 7 april 2021 lämnade klaganden in en begäran om registrering av import. Kommissionen analyserade begäran, men fann att det inte hade förekommit någon omfattande import av en produkt som omfattades av utjämningsbara subventioner i de berörda länderna på förhållandevis kort tid. Importen av kallvalsade platta produkter av rostfritt stål från Indien och Indonesien minskade med 46 % under de sju månaderna efter inledandet jämfört med importen under undersökningsperioden. Därför var villkoren för registrering av import enligt artikel 24.5 i grundförordningen inte uppfyllda och kommissionen gjorde inte importen av den berörda produkten till föremål för registrering.

(7)

Undersökningen av subventionering och skada omfattade perioden från och med den 1 juli 2019 till och med den 30 juni 2020 (undersökningsperioden). Undersökningen av den utveckling som är av betydelse för bedömningen av skada omfattade perioden från den 1 januari 2017 fram till slutet av undersökningsperioden (skadeundersökningsperioden). Båda perioderna är identiska med perioderna i den separata antidumpningsundersökningen.

(8)

I tillkännagivandet om inledande uppmanades berörda parter att ta kontakt med kommissionen för att delta i undersökningen. Dessutom informerade kommissionen uttryckligen klaganden, de indiska och de indonesiska myndigheterna, kända exporterande tillverkare i de berörda länderna samt kända importörer och användare i unionen om inledandet av undersökningen och uppmanade dem att delta.

(9)

Berörda parter gavs möjlighet att lämna synpunkter på inledandet av undersökningen och att begära att bli hörda av kommissionen och/eller förhörsombudet för handelspolitiska förfaranden. Höranden genomfördes med Eurofer och ett annat företag.

(10)

I tillkännagivandet om inledande uppmanade kommissionen också de kinesiska myndigheterna att delta i undersökningen som berörd part. Kommissionen underrättade dessutom de kinesiska myndigheterna om inledandet av undersökningen och hänvisade särskilt till inbjudan att delta som berörd part i tillkännagivandet om inledande. De kinesiska myndigheterna underrättade därefter kommissionen om att de hade registrerat sig som berörd part i denna undersökning.

(11)

Den 11 oktober 2021 översände kommissionen en begäran om upplysningar till de kinesiska myndigheterna.

(12)

De kinesiska myndigheterna besvarade inte kommissionens begäran om upplysningar och lämnade i stället sina synpunkter på själva begäran om upplysningar den 21 oktober 2021.

(13)

I denna inlaga hävdade de kinesiska myndigheterna att kommissionens förfaranden kan stå i strid med WTO:s regler och EU-rätten.

(14)

Inledningsvis uppgav de kinesiska myndigheterna att kommissionen inte informerade dem om inlämnandet av klagomålet, att den inte höll något samråd före inledandet med de kinesiska myndigheterna, att den inte informerade dem om inledandet och att den inte direkt inbjöd dem att bli berörd part i undersökningen. Eftersom Kina inte är ett exportland är de kinesiska myndigheterna inte berörd medlem eller part i den mening som avses i WTO:s regler och inbjudan saknar rättslig grund och uppfyller inte grundläggande processuella krav.

(15)

Kommissionen noterade att dessa påståenden är felaktiga i sak. Efter det att inbjudan att bli en berörd part hade intagits i tillkännagivandet om inledande, som offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning den 17 februari 2021, sände kommissionen samma dag tillkännagivandet om inledande till de kinesiska myndigheterna och hänvisade uttryckligen till inbjudan. De kinesiska myndigheterna begärde inledningsvis tillgång till de offentliga ärendehandlingarna via e-postmeddelande av den 19 februari 2021. Som svar på detta e-postmeddelande frågade kommissionen uttryckligen de kinesiska myndigheterna samma dag om de genom att begära tillgång till de offentliga ärendehandlingarna hade för avsikt att registrera sig som berörd part. Samma dag bekräftade de kinesiska myndigheterna att de hade registrerat sig som en berörd part. Hela korrespondensen via e-post är tillgänglig i de offentliga ärendehandlingarna. Kommissionen underrättade således de kinesiska myndigheterna direkt om tillkännagivandet om inledande och uppmanade dem även två gånger att bli en berörd part. Vidare inbjöd kommissionen inte de kinesiska myndigheterna till samråd innan inledandet, eftersom den förväntade sig att de indonesiska myndigheterna skulle klargöra hur de kinesiska myndigheterna varit inblandade genom tillhandahållandet av indirekt finansiellt stöd till exporterande tillverkare i Indonesien. Eftersom kommissionen inte hade för avsikt att undersöka eventuella utjämningsbara subventioner som beviljats av Kina, utan endast de subventioner som beviljats av de indonesiska myndigheterna via de kinesiska myndigheternas ekonomiska stöd, förelåg det därför inget rättsligt krav på att hålla samråd med de kinesiska myndigheterna före inledandet.

(16)

För det andra uppgav de kinesiska myndigheterna att de ville följa utvecklingen i ärendet av oro för att kommissionen kan bryta mot WTO:s regler och EU-rätten, men att de kinesiska myndigheterna inte är föremål för denna undersökning och inte är skyldiga att lämna någon information i undersökningen. Enligt de kinesiska myndigheterna bröt kommissionen redan mot WTO-avtalet om subventioner och utjämningsåtgärder (avtalet om subventioner och utjämningsåtgärder) och grundförordningen i antisubventionsundersökningen rörande import av vissa vävnader och/eller sydda glasfibermaterial med ursprung i Folkrepubliken Kina (Kina) och Egypten, som inleddes den 16 maj 2019 (7) och resulterade i införandet av slutgiltiga utjämningstullar som offentliggjordes den 15 juni 2020 (8) (antisubventionsundersökningen om glasfibermaterial), genom att klassificera det normala bilaterala ekonomiska och handelsrelaterade samarbetet mellan Kina och Egypten som så kallade gränsöverskridande subventioner.

(17)

Kommissionen erinrade om att det inte var de kinesiska myndigheterna som hade begärt att få följa utvecklingen i ärendet, utan det var kommissionen själv som uppmanade de kinesiska myndigheterna att registrera sig som en berörd part i tillkännagivandet om inledande. Vad gäller påståendena om antisubventionsundersökningen om glasfibermaterial ansåg kommissionen att de var allmänna och ogrundade och dessutom inte föremål för denna undersökning. Kommissionen noterade emellertid att det ekonomiska stöd som beviljats av de kinesiska myndigheterna, i den mån sådant stöd kan tillskrivas de indonesiska myndigheterna, omfattas av denna undersökning. Uppgifterna om det ekonomiska stöd som beviljats av de kinesiska myndigheterna är därför nödvändiga i detta sammanhang.

(18)

För det tredje noterade de kinesiska myndigheterna att kommissionen inte sände någon begäran om upplysningar under de första åtta månaderna efter inledandet, i strid med WTO:s krav att de undersökande myndigheterna ska fastställa vilka uppgifter som behövs från berörda parter så snart som möjligt, och att tidsfristen för svaret var tio dagar i stället för de 37 dagar som föreskrivs i artikel 12.1.1 i avtalet om subventioner och utjämningsåtgärder och artikel 11.2 i grundförordningen.

(19)

Kommissionen noterade att tidpunkten för att skicka begäran om upplysningar till de kinesiska myndigheterna berodde på utvecklingen i undersökningen. Det var inte helt tydligt i början av undersökningen vilka frågor som behövde ställas till de kinesiska myndigheterna och de begärda upplysningarna baserades på aspekter för vilka det krävdes ytterligare undersökningar efter den första dubbelkontrollen på distans med de indonesiska parterna. Kommissionen svarade dessutom att den hade skickat en ”begäran om upplysningar” till de kinesiska myndigheterna, inte ett ”frågeformulär”. De tidsramar som de kinesiska myndigheterna hänvisar till gäller endast frågeformulär. Den tidsram som angavs i begäran om upplysningar var tillräcklig för att de begärda upplysningarna skulle kunna lämnas. Om de kinesiska myndigheterna hade ansett att tidsramen var alltför snäv kunde de dessutom ha begärt en förlängning av tidsfristen, vilket de inte gjorde.

(20)

De indiska myndigheterna lämnade inga skriftliga synpunkter före eller efter samrådet före inledandet. Under samrådet hävdade de indiska myndigheterna emellertid att klagomålet generellt inte innehåller tillräckliga bevis för förekomsten av några påstådda subventionsprogram.

(21)

Kommissionen beaktade de indiska myndigheternas synpunkter. Såsom anges i memorandumet om bevisningens tillräcklighet (memorandumet) (9) drog kommissionen efter granskning av påståendena om subventioner slutsatsen att klagomålet, tillsammans med den bevisning som kommissionen förfogar över och som förtecknas i memorandumet, innehöll tillräcklig bevisning för att det förekom subventionering av den berörda produkten med ursprung i Indien.

(22)

Den 15 februari 2021 ingav de indonesiska myndigheterna den skriftliga versionen av sina uttalanden vid samråden före inledandet som hölls samma dag. I denna inlaga hävdades att klagomålet generellt inte innehöll tillräcklig bevisning för förekomsten av de påstådda subventionsprogrammen.

(23)

Kommissionen tog hänsyn till detta i samband med utarbetandet av memorandumet om bevisningens tillräcklighet och instämde inte i de indonesiska myndigheternas synpunkter. Kommissionen drog slutsatsen att klagomålet, tillsammans med den bevisning som kommissionen hade tillgång till och som förtecknas i memorandumet, innehöll tillräcklig bevisning för att påvisa förekomsten av subventionering. Emellertid beaktades de faktorer som de indonesiska myndigheterna lyft fram under undersökningen särskilt noggrant.

(24)

I tillkännagivandet om inledande angav kommissionen att ett stickprovsförfarande kunde komma att tillämpas för de berörda parterna i enlighet med artikel 27 i grundförordningen.

(25)

I tillkännagivandet om inledande uppgav kommissionen att den hade beslutat att begränsa undersökningen till ett rimligt antal unionstillverkare genom att tillämpa ett stickprovsförfarande och att den hade gjort ett preliminärt urval av unionstillverkare. Kommissionen gjorde det preliminära urvalet på grundval av unionstillverkarnas rapporterade tillverkning och försäljningsvolym i unionen i samband med analysen av representativiteten innan undersökningen inleddes, och även med hänsyn till deras geografiska belägenhet. Det på så sätt fastställda preliminära urvalet bestod av tre unionstillverkare som svarar för mer än 60 % av tillverkningen och cirka 70 % av försäljningen av den likadana produkten i unionen och som är belägna i fyra olika medlemsstater. Detaljer om detta preliminära urval gjordes tillgängliga i de ärendehandlingar som berörda parter kunde begära att få ta del av och lämna synpunkter på. Inga synpunkter lämnades.

(26)

Eftersom inga synpunkter mottogs inom den angivna tidsramen bekräftades det preliminära urvalet av unionstillverkare. Det bestod av Acciai Speciali Terni SpA, Aperam Stainless Europe och Outokumpu Stainless OY. Det slutgiltiga urvalet är representativt för unionsindustrin. Urvalet sammanföll med urvalet av unionstillverkare i den separata antidumpningsundersökningen.

(27)

För att kommissionen skulle kunna avgöra om ett stickprovsförfarande var nödvändigt och i sådana fall göra ett urval, ombads alla kända icke-närstående importörer att lämna de uppgifter som efterfrågades i tillkännagivandet om inledande.

(28)

En icke-närstående importör gav sig till känna som berörd part och lämnade de begärda upplysningarna. Med hänsyn till det låga antalet svar behövdes inget stickprovsförfarande. Inga synpunkter inkom på detta beslut. Denna importör ombads fylla i ett frågeformulär.

(29)

Med tanke på det potentiellt stora antalet exporterande tillverkare i de berörda länderna fastställdes det i tillkännagivandet om inledande att stickprovsförfarandet omfattade Indien och Indonesien. Kommissionen uppmanade därför alla kända exporterande tillverkare i Indien och Indonesien att lämna de upplysningar som efterfrågades i tillkännagivandet om inledande för att besluta om ett stickprovsförfarande var nödvändigt och i så fall göra ett urval.

(30)

Dessutom uppmanade kommissionen Indiens beskickning vid Europeiska unionen och Indonesiens ambassad i Bryssel att identifiera och/eller kontakta andra eventuella exporterande tillverkare som kunde vara intresserade av att delta i undersökningen.

(31)

Två (grupper av) indiska företag lämnade in ett svar på stickprovsformuläret inom den fastställda tidsfristen. De två exporterande tillverkarna i fråga, Chromeni Steels Private Limited (Chromeni) och Jindal Group stod för 100 % av den indiska exportvolymen av kallvalsade platta produkter av rostfritt stål från Indien till unionen under undersökningsperioden. Kommissionen avbröt därför stickprovsförfarandet avseende Indien.

(32)

Den del av Jindal Group (Indien) som deltar i tillverkningen och försäljningen av kallvalsade platta produkter av rostfritt stål består av två exporterande tillverkare, två handlare, en tjänsteleverantör och en råvaruleverantör.

(33)

Jindal Group är vertikalt integrerat från produktionen av koks, gas och ferrokrom, via produktionen av flytande rostfritt stål, skivor, varmvalsade ringar eller rullar, ner till tillverkningen av kallvalsade platta produkter av rostfritt stål.

(34)

Chromeni är inte vertikalt integrerad. Nämnda företag börjar sin tillverkning av kallvalsade platta produkter av rostfritt stål från varmvalsade ringar eller rullar av rostfritt stål.

(35)

Tre exporterande tillverkare eller grupper av exporterande tillverkare i Indonesien lämnade de begärda uppgifterna och samtyckte till att ingå i urvalet. I enlighet med artikel 27.1 i grundförordningen gjorde kommissionen ett urval av två grupper av exporterande tillverkare på grundval av den största representativa exportvolym från Indonesien till EU under undersökningsperioden som rimligen kunde undersökas inom den tid som stod till förfogande, nämligen PT. Indonesia Ruipu Nickel and Chrome Alloy (IRNC) och PT. Jindal Stainless Indonesia (Jindal Indonesia). De grupper av exporterande tillverkare som ingick i urvalet stod för 71 % av den uppskattade totala exportvolymen av kallvalsade platta produkter av rostfritt stål från Indonesien till unionen under undersökningsperioden.

(36)

IRNC är ett vertikalt integrerat företag. Företaget börjar sin tillverkning av kallvalsade platta produkter av rostfritt stål från nickelmalm och har därför sina egna smältverk. Dessutom ingår IRNC i en företagsgrupp som tillverkar olika typer av stålprodukter, som också är vertikalt integrerade (de utgår från nickelmalm och har därför sina egna smältverk) och tillhandahåller stålprodukter i tidigare led till IRNC för tillverkning av kallvalsade platta produkter av rostfritt stål. Dessa företag (tillsammans med IRNC nedan gemensamt kallade IRNC-gruppen) är PT. Indonesien Guang Ching Nickel and Stainless Steel Industry (GCNS), PT Indonesien Tsingshan Stainless Steel (ITSS), PT Sulawesi Mining Investment (SMI) och PT Tsingshan Steel Indonesia (TSD). Alla är belägna i Morowali Industrial Park i Indonesien.

(37)

Jindal Indonesia är inte vertikalt integrerat. Bolaget börjar sin tillverkning av kallvalsade platta produkter av rostfritt stål från rullar av rostfritt stål.

(38)

I enlighet med artikel 27.2 i grundförordningen genomförde kommissionen ett samråd om urvalet med alla berörda kända exporterande tillverkare och med de indonesiska myndigheterna. Inga synpunkter inkom, och urvalet bekräftades därför.

(39)

Den tredje indonesiska exporterande tillverkaren som besvarade stickprovsformuläret underrättade kommissionen om att den inte avsåg att begära en enskild undersökning enligt artikel 27.3 i grundförordningen. Trots detta underrättade kommissionen denna exporterande tillverkare som inte ingick i urvalet om att den var tvungen att besvara frågeformuläret om den önskade en enskild undersökning. Tillverkaren lämnade emellertid inte något svar på frågeformuläret. Det var följaktligen inte möjligt att genomföra enskilda undersökningar.

(40)

Kommissionen sände frågeformulär till de tre unionstillverkare som ingick i urvalet, klaganden, den icke-närstående importör som hade gett sig till känna och de fyra exporterande tillverkarna i de berörda länderna. Samma frågeformulär gjordes även tillgängligt via internet (10) på dagen för inledandet.

(41)

Svar på frågeformuläret mottogs från de tre unionstillverkare som ingick i urvalet, klaganden, en icke-närstående importör, två exporterande tillverkare från Indien och de två exporterande tillverkare som ingick i urvalet från Indonesien.

(42)

Kommissionen sände även ett frågeformulär till de indiska och de indonesiska myndigheterna.

(43)

Frågeformuläret för de indiska myndigheterna innehöll särskilda frågeformulär till i) finansinstitut som tillhandahöll lån eller exportkrediter till de undersökta företagen eller till deras köpare (inom ramen för exportkrediter för köpare), ii) de tio största tillverkarna och distributörerna av insatsvaror som påstods ha tillhandahållits mot för låg ersättning (krommalm och järnmalm) till de två indiska exporterande tillverkarna, vilka används vid tillverkningen av den undersökta produkten.

(44)

Frågeformuläret till de indonesiska myndigheterna omfattade ett särskilt frågeformulär för Lembaga Pembiayaan Ekspor Indonesia (Indonesia Eximbank). Detta finansinstitut hade i klagomålet specifikt hänvisats till som ett offentligt organ eller organ som anförtrotts eller ålagts att bevilja subventioner av de indonesiska myndigheterna. För att underlätta administrationen ombads de indonesiska myndigheterna dessutom att vidarebefordra särskilda frågeformulär till i) alla andra finansinstitut som tillhandahöll lån eller exportkrediter till de företag som ingick i urvalet eller till köpare från de företag som ingick i urvalet (inom ramen för exportkrediter för köpare) (11), ii) de tio största tillverkarna och distributörerna av de viktigaste insatsvarorna för den undersökta produkten, samt till alla andra tillverkare och distributörer av materialen i fråga som har levererat insatsvaror till de två företagen i urvalet, och iii) PT. Asuransi Asei Indonesia (ASEI), till vilken specifikt hänvisats i klagomålet som en leverantör av exportkreditförsäkring på subventionerad basis, samt potentiellt även till tillverkarna av den undersökta produkten.

(45)

Dessutom innehöll frågeformuläret till de indonesiska myndigheterna ett särskilt frågeformulär för PT. Indonesia Morowali Industrial Park (IMIP), det företag som driver den industripark där IRNC, en av de exporterande tillverkarna i urvalet, är belägen. Eftersom IMIP är ett företag som är närstående till IRNC, ombads IRNC också att översända samma frågeformulär till IMIP.

(46)

De indonesiska myndigheterna ombads att samla in eventuella svar från dessa enheter och skicka dem direkt till kommissionen.

(47)

Kommissionen mottog svar på frågeformuläret från de indiska myndigheterna, vilket emellertid inte omfattade svar på de särskilda frågeformulär som avses i skäl 43, samt från de indonesiska myndigheterna, som innehöll svar från Indonesia Eximbank, tre andra finansinstitut och elva leverantörer av insatsvaror, nämligen fyra kolgruvor (PT. Sungai Danau Jaya, PT Tanah Bumbu Resources, PT. Wahana Baratama Mining och PT. Bukit Asam Tbk), tre nickelmalmgruvor (PT. GAG Nikel, PT. Ceria Nugraha Indotama och PT. Tiran Indonesia), fyra handlare av nickelmalm och kol (PT. Ekasa Yad Resouces, PT. Batu Bara Global Energy, PT. Rwood Resources Indonesia och PT. Bumi Nusantara Jaya), ASEI och IMIP. Kommissionen erhöll även samma svar på frågeformuläret för IMIP från IRNC.

(48)

På grund av covid-19-utbrottet och de isoleringsåtgärder som införts av olika medlemsstater och tredjeländer kunde kommissionen i det preliminära skedet inte göra några kontrollbesök i enlighet med artikel 16 i grundförordningen. I stället dubbelkontrollerade kommissionen alla uppgifter som ansågs vara nödvändiga för dess preliminära beslut på distans i linje med tillkännagivandet om covid-19-utbrottets konsekvenser för antidumpnings- och antisubventionsundersökningar (12).

(49)

Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 28 i grundförordningen dubbelkontrollerade kommissionen via videokonferens de indiska och de indonesiska myndigheternas svar på frågeformulären på distans. Tjänstemän från relevanta ministerier deltog under dubbelkontrollerna på distans. Dubbelkontrollerna på distans av de indonesiska myndigheterna omfattade också dubbelkontroller på distans av de uppgifter som lämnats av Indonesia Eximbank och av två leverantörer av insatsvaror, nämligen PT. Gag Nikel och PT. Sungai Danau Jaya.

(50)

Kommissionen genomförde dessutom dubbelkontroller på distans hos följande företag/parter:

(51)

Den 20 oktober 2021 underrättade kommissionen i enlighet med artikel 29 a.2 i grundförordningen berörda parter om att den inte hade för avsikt att införa provisoriska åtgärder utan i stället avsåg att fortsätta undersökningen.

(52)

Kommissionen fortsatte att inhämta och kontrollera alla uppgifter som den ansåg nödvändiga för de slutgiltiga undersökningsresultaten.

(53)

Den 17 december 2021 underrättade kommissionen alla parter om de viktigaste omständigheter och överväganden på grundval av vilka den avsåg att införa en slutgiltig utjämningstull på import av den berörda produkten (det slutliga utlämnandet). Alla parter gavs möjlighet att inom en viss tid inkomma med synpunkter på utlämnandet. Berörda parter gavs möjlighet att lämna synpunkter på inledandet av undersökningen och att begära att bli hörda av kommissionen och/eller förhörsombudet för handelspolitiska förfaranden.

(54)

Den 21 januari 2022 erhöll de berörda parterna ytterligare ett slutgiltigt utlämnande av uppgifter (det ytterligare slutliga utlämnandet) och gavs möjlighet att inkomma med synpunkter inom en viss tid. Berörda parter hade möjlighet att begära att bli hörda av kommissionen och/eller förhörsombudet för handelspolitiska förfaranden.

(55)

Synpunkter inkom från klaganden, de indiska, de indonesiska och de kinesiska myndigheterna, de exporterande tillverkare som ingick i urvalet, den icke-närstående importören LSI och konsortiet av importörer och distributörer Euranimi.

(56)

Parter som begärde att bli hörda gavs även möjlighet till detta. IRNC-gruppen och Euranimi hördes.

(57)

De synpunkter som lämnats av de berörda parterna övervägdes och togs i beaktande i denna förordning där så var lämpligt.

(58)

IRNC-gruppen hävdade att dess rätt till försvar hade åsidosatts, eftersom den inte hade erhållit tillräckligt med tid för att förbereda sina synpunkter på det slutliga utlämnandet av uppgifter. Som svar betonade kommissionen att IRNC-gruppen inledningsvis erhöll en tidsfrist på 18 dagar för att lämna synpunkter, vilket är långt mer än den tidsperiod på tio dagar som föreskrivs enligt lag som kommissionen är skyldig att tillhandahålla berörda parter efter det slutliga utlämnandet av uppgifter. Dessutom beviljade kommissionen efter begäran företaget en förlängning på tre dagar. Kommissionen ansåg därför att IRNC-gruppen hade erhållit tillräckligt med tid för att lämna sina synpunkter på det slutliga utlämnandet av uppgifter, och påståendet avvisades.

(59)

Jindal-gruppen och Jindal Indonesia begärde att kommissionen skulle säkerställa att de föreslagna utjämningstullarna och skyddsåtgärderna för stål inte kumulerades såsom gjordes i antidumpningsförordningen.

(60)

Denna fråga behandlas i skäl 1083 och 1084.

(61)

Av rättssäkerhetsskäl begärde Jindal-gruppen och Jindal Indonesia att kommissionen skulle inkludera den föreslagna förordningen om införande av antisubventionsåtgärder i förordning (EU) 2019/1382 (13).

(62)

Kommissionen noterade att artikel 3 redan behandlar frågan om samverkan mellan tullar som tas ut i enlighet med denna förordning och tullar som tas ut i enlighet med förordning (EU) 2019/159 (14). I den senaste ändringen av förordning (EU) 2019/1382 har kommissionen redan meddelat att varje förordning om införande av antidumpnings- och/eller antisubventionsåtgärder avseende stålprodukter som också omfattas av skyddsåtgärden i framtiden skulle innehålla särskilda bestämmelser som förhindrar att de tillämpas samtidigt som skyddstullen för import över kvoten (15).

(63)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade Euranimi och LSI att kommissionen tillfälligt borde upphäva åtgärderna enligt artikel 24.4 i grundförordningen.

(64)

Kommissionen bekräftade mottagandet av de uppgifterna från dessa parter och påminde dem om att kommissionen, om den skulle anse det lämpligt, kan besluta att upphäva åtgärderna tillfälligt om marknadsförhållandena tillfälligt har ändrats i en sådan omfattning att det finns anledning att anta att skada inte kommer att återuppstå om åtgärderna tillfälligt upphävs och när det ligger i unionens intresse att göra detta.

(65)

Den berörda produkten som omfattas av denna undersökning är kallvalsade platta produkter av rostfritt stål som inte vidare bearbetats efter kallvalsningen och som för närvarande klassificeras enligt KN-nummer 7219 31 00, 7219 32 10, 7219 32 90, 7219 33 10, 7219 33 90, 7219 34 10, 7219 34 90, 7219 35 10, 7219 35 90, 7219 90 20, 7219 90 80, 7220 20 21, 7220 20 29, 7220 20 41, 7220 20 49, 7220 20 81, 7220 20 89, 7220 90 20 och 7220 90 80 och som har sitt ursprung i Indien och Indonesien. Dessa KN-nummer nämns endast upplysningsvis.

(66)

Av undersökningen framgick att följande produkter har samma grundläggande fysiska, kemiska och tekniska egenskaper och samma grundläggande användningsområden:

(67)

Kommissionen drog slutsatsen att dessa produkter således är likadana produkter i den mening som avses i artikel 2 c i grundförordningen.

(68)

En unionstillverkare, som också agerade som importör och slutanvändare, begärde att kallvalsade produkter av rostfritt stål av stålsort 200 och 201 skulle undantas från produktdefinitionen. Undersökningen har visat att sådana produkter är utbytbara i fråga om egenskaper. Kommissionen drog också slutsatsen att beviljandet av denna begäran om undantagande verkligen skulle utgöra en orimlig börda för tullmyndigheterna, som skulle behöva utföra ett laboratorietest och kontrollera slutanvändningen för varje sändning. Vidare visade de uppgifter som företaget lämnade om sina inköp av produkter med stålkvalitet 200 och 201 och andra produkter från de berörda länderna att det köpte andra produkter som omfattas av produktdefinitionen i den aktuella undersökningen från dessa länder, vilket i sig innebär risk för korsvis kompensation. Även om företaget hävdar att dessa stålkvaliteter endast har en enda slutanvändning kan det inte uteslutas att dessa stålkvaliteter kan ha andra användningsområden.

(69)

Kommissionen drog därför slutsatsen att det inte var lämpligt att bevilja denna begäran om undantag från produktdefinitionen och den avvisades därför.

(70)

På grundval av informationen i klagomålet, tillkännagivandet om inledande och svaren på kommissionens frågeformulär undersöktes den påstådda subventioneringen i form av följande subventioner från de indiska myndigheterna:

(71)

Klaganden hävdade att indiska banker tillhandahåller exportfinansiering före leverans till exportörer som kräver betalning för sålda varor innan varorna levereras. På samma sätt är exportfinansiering efter leverans ett lån som finansinstitut tillhandahåller exportörer. Systemet förvaltas av Indiens centralbank, Reserve Bank of India (RBI). Det hävdades vidare att de indiska myndigheterna genom sin centralbank anförtror eller ålägger privata indiska banker att tillhandahålla ett finansiellt bidrag i form av en direkt överföring av medel (artikel 3.1 a i och 3.1 a iv i grundförordningen). För att kunna utnyttja dessa system behöver exportören endast visa bevis på export utan att någon riskbedömning krävs. Förmånen för exportören utgörs därför av skillnaden mellan den förmånliga räntesats som erhållits och marknadsräntan för liknande lån i Indien.

(72)

En av de indiska exporterande tillverkarna utnyttjade i begränsad utsträckning krediter före leverans under undersökningsperioden.

(73)

Företaget använde krediter före leverans inom ramen för faciliteter för rörelsekapital (kreditlinor) som öppnats av offentliga och privata banker. Den räntesats som tillämpades fastställdes på marknadsmässiga villkor och på den nivå som togs ut av andra offentliga och privata banker (inklusive internationella banker), med vilka företaget hade öppna kreditlinor. Räntan baserades på Benchmark Prime Lending Rate (BPLR), vid exportkrediter i indiska rupier, eller på Libor, vid exportkrediter i US-dollar. I båda fallen med tillägg av en spread på grundval av företagets kreditbetyg. Samma kreditlinor användes också vid inhemsk kortfristig finansiering.

(74)

De två indiska exporterande tillverkarna använde inte exportkrediter efter leverans under undersökningsperioden.

(75)

Kommissionen behövde följaktligen inte analysera dessa system ytterligare.

(76)

Klaganden hävdade att systemet för utjämning av räntor ger exportörerna ett finansiellt bidrag i form av en direkt överföring av medel genom att kompensera långivarna till dessa exportörer motsvarande 3–5 % av värdet på den ränta som annars skulle ha betalats för vissa lån.

(77)

De två indiska exporterande tillverkarna använde inte systemet för utjämning av räntor under undersökningsperioden.

(78)

Kommissionen behövde följaktligen inte undersöka detta system ytterligare.

(79)

De indiska myndigheterna äger två exportkreditinstitut fullt ut, nämligen Export Credit Guarantee Corporation of India Ltd (ECGC) och Exim Bank of India. De båda institutens främsta mål är att främja den indiska exporten. Klaganden hävdade att de incitament som dessa institut tillhandahåller innebär en förmån för exportörerna, eftersom de tillhandahåller försäkringar, kreditgarantier, kreditlinor och exportkrediter på mer förmånliga villkor än de som finns på marknaden.

(80)

De två indiska exporterande tillverkarna använde inte kreditgarantier, exportkrediter eller kreditlinjer från ECGC eller Exim Bank.

(81)

Två tillverkare i Jindal-gruppen omfattades dock av försäkringar från ECGC. Kommissionen fann emellertid inte att dessa försäkringsavtal avvek från de normala marknadsvillkoren. Premierna berodde på maximal förlusttäckning, länder och köpare som omfattades av försäkringen och det tidigare utnyttjandet, dvs. företagens riskprofil. Kommissionen kontrollerade att alla premier och avgifter hade betalats.

(82)

Kommissionen behövde följaktligen inte undersöka detta system ytterligare.

(83)

Klaganden hävdade att de indiska myndigheterna tillhandahåller sektorsspecifika förmånliga lån till tillverkare av rostfritt stål via State Bank of India (SBI) och Steel Development Fund (SDF).

(84)

SBI var en av de banker som beviljade Jindal-gruppen långfristiga lån, men kommissionen fann inte att dessa lån var sektorsspecifika eller förmånliga. Räntan fastställdes på grundval av BLPR (Benchmark Prime Lending Rate) + spread. I själva verket var den ränta som togs ut av SBI något högre än de räntor som togs ut av privata banker som beviljade långfristiga lån till Jindal-guppen med en liknande löptid.

(85)

De två indiska exporterande tillverkarna fick inga lån från Steel Development Fund under undersökningsperioden.

(86)

Kommissionen behövde följaktligen inte undersöka detta system ytterligare.

(87)

Klaganden hävdade att de indiska myndigheterna tillhandahåller FoU-bidrag till ståltillverkare via SDF. FoU-bidragen kan också erhållas direkt från ministeriet för stål.

(88)

De två indiska exporterande tillverkarna erhöll inte FoU-bidrag under undersökningsperioden eller bidrag som kunde hänföras till undersökningsperioden.

(89)

Kommissionen behövde följaktligen inte undersöka detta system ytterligare.

(90)

Klaganden hävdade att tillverkarna av den undersökta produkten omfattas av flera tullrestitutionssystem före och efter export, enligt vilka de importerade råvarorna eller kapitalvarorna kan undantas från tullar och importrelaterade skatter. Dessa system innebär att exporterande tillverkare i den mening som avses i artikel 3.1 a ii och 3.2 i grundförordningen beviljas en förmån som motsvarar de uteblivna statliga intäkterna och därmed de tullar och skatter som efterskänkts.

(91)

Såsom förklaras i skälen 117–205 gynnades en eller båda av de indiska exporterande tillverkarna av vissa av ordningarna för befrielse och eftergift av tullar, nämligen systemet med förhandstillstånd, tullrestitutionssystemet, systemet med förmånstullar i exportfrämjande syfte vid import av kapitalvaror och systemet med varuexport från Indien.

(92)

Under undersökningsperioden gynnades emellertid ingen av de två exporterande tillverkarna av systemet med tillstånd för tullfri import eller hade inhemska försäljningstransaktioner som klassificerades som leveranser likställda med export. Kommissionen behövde därför inte undersöka dessa två system ytterligare.

(93)

Klaganden hävdade att tillverkarna av den undersökta produkten gynnas av flera skatteincitament genom att vara registrerade som exportorienterade företag eller vara belägna i särskilda ekonomiska zoner.

(94)

Ingen av de två indiska exporterande tillverkarna var emellertid registrerad som exportorienterade företag under undersökningsperioden, och inte heller gynnades de av några tidigare subventioner av kapitalvaror i egenskap av exportorienterat företag som kunde hänföras till undersökningsperioden. Ingen av de två exporterande indiska tillverkarna är heller belägna i en särskild ekonomisk zon.

(95)

Kommissionen behövde följaktligen inte analysera dessa system ytterligare.

(96)

Klaganden hävdade att tillverkare av den undersökta produkten gynnas av inkomstskatteavdrag och befrielse från inkomstskatt från flera program, däribland följande:

(97)

De två indiska exporterande tillverkarna erhöll inte några befrielser, avdrag eller nedsatta skattesatser för inkomstskatt under undersökningsperioden.

(98)

Kommissionen behövde följaktligen inte undersöka detta system ytterligare.

(99)

Klaganden hävdade att de indiska myndigheterna har genomfört en politik som omfattar fastställande av höga exportskatter på järnmalm. Regeringen säkerställde således att den inhemska tillgången på dessa produkter ökade och garanterade att järnpriserna låg kvar långt under internationella nivåer. Dessa exporttullar, tillsammans med andra faktorer, medförde att de indiska myndigheterna anförtrodde eller ålade råvarutillverkarna att tillhandahålla insatsvaror till de indiska tillverkarna mot för låg ersättning.

(100)

Emellertid använder ingen av de två indiska exporterande tillverkarna järnmalm i sin tillverkningsprocess. Kommissionen behövde följaktligen inte undersöka detta system ytterligare.

(101)

Klaganden hävdade att de indiska myndigheterna har stött den indiska industrin för kallvalsat rostfritt stål genom offentliga upphandlingar. Det påstods att statliga organ är skyldiga att använda en minimiandel av indiskt stål och järn vid sin upphandling (mellan 15 % och 50 %). Dessutom kan en utländsk anbudsgivare som erbjuder det lägsta priset endast erhålla upp till hälften av ordermängden. Den andra delen måste tilldelas en lokal leverantör som kan fastställa priset inom ett intervall på 20 % över den utländska anbudsgivarens pris. Endast om det inte finns en enda lokal leverantör som kan prissätta inom 20 % av det lägsta priset (en osannolik händelse, med hänsyn till den breda marginalen), kan den mest effektiva, utländska anbudsgivaren erhålla resten av kontraktet.

(102)

En av de indiska exporterande tillverkarna medverkade framgångsrikt vid offentlig upphandling under undersökningsperioden.

(103)

Kommissionen kontrollerade alla upphandlingsförfaranden och anbudsförfaranden som hade anknytning till det indiska företaget i fråga under undersökningsperioden. Dock förelåg inte några tecken på konkret subventionering.

(104)

Anbudsinfordringar offentliggörs online på de indiska administrativa enheternas, institutionernas eller offentliga företagens respektive webbplatser (till exempel Indian Railways) och företagen kan själva lämna sina anbud. Det är normal praxis att upphandlingsvolymen delas upp mellan två företag. Det företag som erbjöd det lägsta priset beviljas 60 % av upphandlingen och det företag som erbjöd det näst lägsta priset beviljas återstående 40 % av kontraktet, under förutsättning att det justerar sitt pris till den nivå som den vinnande anbudsgivaren erbjudit. Denna regel är även tillämplig om ett eller båda av de aktuella företagen är utländska anbudsgivare.

(105)

Det medges att vissa upphandlingar endast är öppna för inhemska företag. Om förfarandet är öppet för utländska anbudsgivare föreligger det emellertid ingen prisdiskriminering såsom klaganden hävdar. Prisförmånen (20 %) för de inhemska leverantörerna föreligger endast vid upphandlingar avseende kapitalvaror (16).

(106)

Kommissionen kontrollerade att det utvalda företaget i alla upphandlingsförfaranden som den indiska tillverkaren av kallvalsade platta produkter av rostfritt stål tilldelades under undersökningsperioden, oavsett om de var öppna för utländska anbudsgivare eller inte, erbjöd det lägsta priset eller, i egenskap av företag med det näst bästa erbjudandet, var tvunget att justera sitt pris till det lägsta erbjudna priset.

(107)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade klaganden att uteslutandet av utländska anbudsgivare från vissa upphandlingsförfaranden ledde till minskad konkurrens och därför medförde högre totalpriser, vilket motsvarade ett finansiellt bidrag genom inköp av varor mot för hög ersättning.

(108)

Dessutom konstaterade klaganden att de indiska upphandlingsreglerna genom att import undantas från vissa upphandlingar garanterar de indiska tillverkarna vissa inköpsvolymer, vilket i sig medför en förmån för dem.

(109)

Kommissionen håller med om att uteslutandet av utländska anbudsgivare potentiellt minskar konkurrensen och kan leda till inrättandet av en marknad endast för inhemska anbudsgivare. De volymer som Jindal-gruppen sålde genom tilldelning av offentliga upphandlingar var emellertid försumbara jämfört med företagets totala inhemska försäljning under undersökningsperioden. Vid analysen av upphandlingsförfaranden som den indiska tillverkaren av kallvalsade platta produkter av rostfritt stål tilldelats under undersökningsperioden noterade kommissionen inte heller några betydande skillnader i fråga om prisnivåerna mellan de vinnande anbuden vid anbudsförfaranden som var öppna för utländska företag och förfaranden där de inte deltog. Följaktligen har kommissionen i detta särskilda fall inte funnit någon väsentlig förmån i den mening som avses i artikel 3.1 b i grundförordningen.

(110)

Klaganden hävdade att Exim Bank erbjuder kreditlinjer och köparkrediter. Dessa incitament ges inte till exportörer utan till utländska regeringar, utvecklingsbanker, finansinstitut, affärsbanker eller andra enheter. Finansieringen gör det möjligt för dem att köpa från indiska exportörer med uppskjutna kreditvillkor.

(111)

Ingen av de exporterande tillverkarnas exportförsäljning under undersökningsperioden omfattades av kreditlinjer eller köparkrediter från Exim Bank.

(112)

Kommissionen behövde följaktligen inte analysera dessa system ytterligare.

(113)

Klaganden hävdade att förutom subventioner från de indiska myndigheterna, kan vissa av tillverkare av kallvalsade platta produkter av rostfritt stål gynnas genom statliga subventionssystem som tillhandahålls av Gujarats regering. I klagomålet anges fyra lokala system, nämligen följande:

(114)

Endast en av de undersökta indiska exporterande tillverkarna är etablerad i delstaten Gujarat och kan eventuellt använda de lokala subventionssystem som anges ovan. Kommissionen fann emellertid inte att företaget gynnades av något av dessa system under undersökningsperioden.

(115)

Kommissionen behövde följaktligen inte analysera dessa system ytterligare.

(116)

Kommissionen fann att en exporterande tillverkare utnyttjade denna åtgärd under undersökningsperioden. Kommissionen beslutade emellertid att inte undersöka åtgärden närmare, eftersom den förmån som detta företag erhållit föreföll försumbar (0,02 %).

(117)

Systemet med förhandstillstånd, systemet med förmånstullar i exportfrämjande syfte vid import av kapitalvaror och systemet med varuexport från Indien grundar sig på utrikeshandelslagen (Foreign Trade (Development and Regulation) Act 1992) (nr 22/1992), som trädde i kraft den 7 augusti 1992 (utrikeshandelslagen). Genom utrikeshandelslagen bemyndigas de indiska myndigheterna att göra tillkännagivanden om export- och importpolitiken. Dessa sammanfattas i dokument om utrikeshandelspolitiken (FTP) som normalt sett utfärdas av handelsministeriet vart femte år och uppdateras regelbundet.

(118)

Det dokument om utrikeshandelspolitiken som är relevant för undersökningsperioden är ”Foreign Trade Policy 2015–2020” (FTP 2015–2020). De förfaranden som de indiska myndigheterna tillämpar för FTP 2015–2020 beskrivs närmare i deras förfarandehandbok (Handbook of Procedures, HOP 2015–2020).

(119)

Tullrestitutionssystemet är baserat på avsnitt 75 i tullagen (Customs Act) från 1962, på avsnitt 37 i lagen om central punktskatt (Central Excise Act) från 1944, avsnitten 93A och 94 i skattelagen (Financial Act) från 1994 och på Customs, Central Excise Duties and Service Tax Drawback Rules (reglerna om tullar, centrala punktskatter och restitution av skatt på tjänster) från 1995. Restitutionssatserna offentliggörs regelbundet.

(120)

Som en allmän anmärkning kan det noteras att kommissionen inte inom rimlig tid kunde slutföra dubbelkontrollen på distans av vissa handlingar avseende export- och importtransaktioner inom ramen för de tullrestitutionssystem som beskrivs i detta underavsnitt, såsom begärts och avtalats under dubbelkontrollerna på distans. I detta avseende använde kommissionen bästa tillgängliga uppgifter vid avvikelser mellan de uppgifter som företagen och de indiska myndigheterna rapporterat, på grundval av artikel 28.3 i grundförordningen.

(121)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade en av de indiska exporterande tillverkarna att syftet med systemen med förhandstillstånd, tullrestitutionssystemet och systemet med varuexport från Indien är att neutralisera de tullar som företaget betalar på import av råvaror som används i de exporterade produkterna och att dessa tre system därför inte innebär att företaget beviljas någon förmån.

(122)

I strid med detta påstående har emellertid de förmåner som företagen erhåller inom ramen för tullrestitutionssystemet och systemet med varuexport från Indien inte någon direkt koppling till tullarna på import av råvaror som företaget använder i de exporterade produkterna.

(123)

När det gäller tullrestitutionssystemet erhåller ett exporterande företag kontantbetalningar som endast är kopplade till fob-värdet för dess export. Det krävs inte att företaget importerar några råvaror alls.

(124)

När det gäller systemet med varuexport från Indien erhåller en exporterande tillverkare noter som kan säljas på marknaden eller användas för att avräkna mot framtida importtullar, men denna avräkning är inte begränsad till de råvaror som används vid tillverkningen av de exporterade produkter för vilka noter har mottagits enligt nämnda system. Noter från systemet med varuexport från Indien kan således avräknas mot samtliga importtullar som ska betalas, inbegripet importtullar för kapitalvaror. De kan också lösas in även om företaget inte importerar någonting alls.

(125)

Endast när det gäller systemet med förhandstillstånd finns det ett direkt samband mellan befrielse från importtullar på råvaror som importeras av företaget och exporterade produkter. Kommissionen behandlar således inte tullbefrielsen som en förmån för företaget, under förutsättning att företaget kan styrka den faktiska förbrukningen av råvaror som importerats enligt systemet med förhandstillstånd vid tillverkningen av de exporterade slutprodukterna.

(126)

Kommissionen fastställde att en indisk exporterande tillverkare använde systemet med förhandstillstånd under undersökningsperioden.

(127)

Den detaljerade beskrivningen av systemet finns i punkterna 4.03–4.24 i FTP 2015–2020 och kapitlen 4.04–4.52 i HOP 2015–2020 och den aktualiserade HOP 2015–2020.

(128)

Systemet med förhandstillstånd består av sex delsystem, som beskrivs närmare i följande avsnitt. Delsystemen skiljer sig åt bland annat avseende vilka företag och verksamheter som omfattas. Exporterande tillverkare och exporterande handlare som ”har anknytning till” stödjande tillverkare kan få förhandstillstånd för fysisk export och förhandstillstånd för årligt behov. Exporterande tillverkare som levererar till en slutgiltig exportör kan få förhandstillstånd för mellanliggande leverans. Huvudleverantörer som levererar till företag som ingår i de kategorier av ”leverans likställd med export” som nämns i punkt 7.02 i FTP 2015–2020, till exempel leverantörer till exportorienterade företag, kan få förhandstillstånd för delsystemet leverans likställd med export. Slutligen kan mellanliggande leverantörer till exporterande tillverkare få förmåner från leveranser likställda med export inom ramen för delsystemen med dokument för förhandsbefrielse och med ömsesidig inhemsk remburs.

(129)

Förhandstillståndet kan utfärdas i de situationer som beskrivs nedan.

(130)

Fysisk export: Detta är det viktigaste delsystemet. Det möjliggör tullfri import av insatsvaror för att tillverka en specifik exportslutprodukt. Med fysisk avses i detta hänseende att exportprodukten måste lämna Indiens territorium. I licensen anges den tillåtna importmängden och exportskyldigheten, inbegripet typen av exportprodukt.

(131)

Årligt behov: Denna typ av tillstånd är inte knuten till någon specifik exportprodukt utan till en bredare produktgrupp (t.ex. kemiska och närstående produkter). Licensinnehavaren kan, upp till ett visst tröskelvärde som bestäms av företagets tidigare exportresultat, tullfritt importera alla insatsvaror som används för att tillverka en produkt som ingår i en sådan produktgrupp. Företaget kan välja att exportera varje typ av resulterande produkt som ingår i produktgruppen och som tillverkats av sådant tullfritt material.

(132)

Mellanliggande leverans: Detta delsystem omfattar fall där två tillverkare avser att tillverka en bestämd exportprodukt och delar upp tillverkningsprocessen mellan sig. Den tillverkande exportören som tillverkar mellanprodukten kan tullfritt importera insatsvaror och för detta syfte få ett förhandstillstånd för mellanliggande leverans. Den slutgiltiga exportören slutför produktionen och är skyldig att exportera den färdiga produkten.

(133)

Leverans likställd med export: Genom detta delsystem kan en huvudleverantör tullfritt importera insatsvaror som behövs för att tillverka varor som ska säljas som leveranser likställda med export. Enligt de indiska myndigheterna avses med leverans likställd med export sådana transaktioner där de levererade varorna inte lämnar landet. Ett flertal kategorier av leveranser betraktas som leveranser likställda med export förutsatt att varorna har tillverkats i Indien, t.ex. leveranser av varor till ett exportorienterat företag eller till ett företag beläget i en särskild ekonomisk zon.

(134)

Dokument för förhandsbefrielse: En innehavare av ett förhandstillstånd som avser att anskaffa insatsvaror från inhemska källor i stället för att direktimportera dem har möjlighet att göra detta med hjälp av dokument för förhandsbefrielse. I sådana fall godkänns förhandstillstånden som dokument för förhandsbefrielse och gottskrivs den inhemska leverantören vid leverans av de varor som anges i dessa. Gottskrivningen av dokument för förhandsbefrielse berättigar den inhemska leverantören till de förmåner enligt systemet med leveranser likställda med export som beskrivs i punkt 7.03 i FTP 2015–2020 (dvs. förhandstillstånd för mellanliggande leverans/leverans likställd med export, tullrestitution eller återbetalning av slutlig punktskatt vid leverans likställd med export). Genom systemet med dokument för förhandsbefrielse återbetalas skatter och tullar till leverantören i stället för till den slutgiltiga exportören i form av tullrestitution/återbetalning av tull. Skatter och tullar kan återbetalas såväl för inhemska insatsvaror som för importerade insatsvaror.

(135)

Ömsesidig inhemsk remburs: Även detta delsystem täcker inhemska leveranser till en innehavare av ett förhandstillstånd. Innehavaren av ett sådant tillstånd kan vända sig till en bank för att öppna en inhemsk remburs till förmån för en inhemsk leverantör. Banken godkänner tillståndet för direkt import endast i fråga om värdet och volymen med avseende på de varor som anskaffas på den inhemska marknaden i stället för att importeras. Den inhemska leverantören får rätt till de förmåner enligt systemet med leveranser likställda med export som beskrivs i punkt 7.03 i FTP 2015–2020 (det vill säga förhandstillstånd för mellanliggande leverans/leverans likställd med export, tullrestitution eller återbetalning av slutlig punktskatt vid leverans likställd med export).

(136)

Kommissionen fann att en exporterande tillverkare som använde systemet fick förmåner enligt det första delsystemet, dvs. förhandstillstånd för fysisk export under undersökningsperioden. Det är därför inte nödvändigt att fastställa huruvida de andra outnyttjade delsystemen är utjämningsbara.

(137)

För att det ska vara möjligt för de indiska myndigheterna att företa kontroller har innehavaren av ett förhandstillstånd rättslig skyldighet att i ett särskilt format korrekt redovisa förbrukningen och användningen av tullfritt importerade/inhemskt anskaffade varor (se kapitel 4.51 samt tillägg 4H i HOP 2015–2020), det vill säga föra ett register över den faktiska förbrukningen. Detta register måste kontrolleras av en auktoriserad extern revisor och/eller kostnadsrevisor (cost and works accountant), som utfärdar ett intyg om att det föreskrivna registret och de relevanta underlagen har granskats och att de uppgifter som lämnas enligt tillägg 4H är korrekta i alla avseenden.

(138)

När det gäller det delsystem som det berörda företaget använde under undersökningsperioden, dvs. det för fysisk export, fastställer de indiska myndigheterna volymen och värdet av vad som får importeras och vad som måste exporteras och anger detta på tillståndet. Dessutom ska myndigheternas tjänstemän vid import- och exporttillfällena dokumentera de motsvarande transaktionerna i tillståndet. Den importvolym som tillåts inom ramen för systemet med förhandstillstånd fastställs av de indiska myndigheterna på grundval av standardnormer för input/output, som finns för de flesta produkter inklusive den undersökta produkten.

(139)

Importerade insatsvaror får inte överföras och måste användas för att tillverka den färdiga exportprodukten. Skyldigheten att exportera måste fullgöras inom en viss tidsfrist efter licensens utfärdande (18 månader med möjlighet till två förlängningar om 6 månader vardera).

(140)

Det finns ingen nära koppling mellan importerade insatsvaror och exporterade färdiga produkter. De stödberättigande insatsvarorna kan också importeras och användas för andra produkter än den undersökta produkten. Dessutom kan licenser för olika produkter slås samman. Det betyder att export med förhandstillstånd av en produkt kan ge rätt till tullfri import av insatsvaror enligt ett förhandstillstånd för en annan produkt.

(141)

Undersökningen visade att inget av de förhandstillstånd som användes av den exporterande tillverkaren hade avslutats. Därför kunde den exporterande tillverkaren inte uppvisa några 4H-tillägg för sina förhandstillstånd. Den exporterande tillverkaren medgav vidare att det inte var möjligt att fastställa den faktiska förbrukningen av importerade råvaror och koppla den till tillverkade och exporterade slutprodukter med hjälp av tillverkarens register. Det bör noteras att tillverkaren i fråga är vertikalt integrerad på flera nivåer på följande sätt:

Importerade råvaror används i steg 2 där de blandas med råvaror som tillverkas i steg 1 eller förvärvas på den inhemska marknaden.

(142)

Befrielsen från importtull utgör en subvention enligt artikel 3.1 a ii och 3.2 i grundförordningen, dvs. den utgör ett finansiellt bidrag från de indiska myndigheterna, eftersom befrielsen innebär att de tullintäkter som annars skulle tas ut inte drivs in och den medför att den undersökta exportören beviljas en förmån genom att befrielsen förbättrar exportörens likviditet.

(143)

Systemet med förhandstillstånd för fysisk export är dessutom rättsligt knutet till exportresultat och betraktas därför som selektivt och utjämningsbart enligt artikel 4.4 första stycket led a i grundförordningen. Ett företag kan inte få förmåner inom ramen för detta system om det inte åtar sig att exportera.

(144)

Det delsystem som använts i detta fall kan inte betraktas som ett godkänt restitutionssystem eller ett godkänt restitutionssystem som tillåter substitution i den mening som avses i artikel 3.1 a ii i grundförordningen. Det uppfyller inte de regler som fastställs i punkt i) i bilaga I, bilaga II (definition av och regler för restitutionssystem) och bilaga III (definition av och regler för restitutionssystem som tillåter substitution) till grundförordningen. De indiska myndigheterna tillämpade inte något effektivt kontrollsystem eller ett förfarande för att kunna avgöra vilka insatsvaror och vilka mängder av dem som förbrukats vid tillverkningen av den exporterade produkten (se punkt 4 i bilaga II till grundförordningen och, när det gäller restitutionssystem som tillåter substitution, avsnitt II.2 i bilaga III till grundförordningen). Vidare anses att standardnormerna för input/output för den undersökta produkten inte var tillräckligt exakta och att de inte i sig kan betraktas som ett system för att kontrollera den faktiska förbrukningen, eftersom utformningen av dem inte gör det möjligt för de indiska myndigheterna att med tillräcklig noggrannhet kontrollera vilka mängder insatsvaror som förbrukats i exporttillverkningen. De indiska myndigheterna utförde inte heller några ytterligare granskningar avseende de insatsvaror som faktiskt förbrukats, vilket de normalt sett borde ha gjort när det saknas ett effektivt tillämpat kontrollsystem (se punkt 5 i bilaga II och avsnitt II.3 i bilaga III till grundförordningen).

(145)

Detta delsystem är således utjämningsbart.

(146)

Eftersom det inte finns några godkända restitutionssystem och det inte finns någon möjlighet att kontrollera den faktiska förbrukningen av de berörda insatsvarorna, anses det totala beloppet av uteblivna tullar (grundläggande tull och skatt på tull) vara en alltför stor återbetalning som skulle utgöra en utjämningsbar subvention i enlighet med artikel 3.1 a ii i grundförordningen.

(147)

Kommissionen underrättade den exporterande tillverkaren om sin avsikt att tillämpa artikel 28 i grundförordningen och bästa tillgängliga uppgifter i detta avseende genom skrivelsen av den 22 november 2021.

(148)

För att bemöta ytterligare invändningar från företaget om att en sådan metod för beräkning av förmånen inom ramen för systemet med förhandstillstånd utgör ett avsteg från kommissionens tidigare praxis och enbart bygger på rena antaganden och slutsatser, upprepas att företaget inte lämnade några uppgifter som gjorde det möjligt att beräkna den faktiska alltför stora återbetalningen.

(149)

I enlighet med artikel 7.1 a i grundförordningen drogs företagets avgifter för att erhålla subventionen av från det totala subventionsbeloppet där detta begärdes.

(150)

I enlighet med artikel 7.2 i grundförordningen bör den alltför stora återbetalningen fördelas över den totala exportomsättningen (nämnare), eftersom subventionen är knuten till exportresultat.

(151)

Den subventionsnivå som fastställdes för detta system under undersökningsperioden uppgick till 0,05 %.

(152)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter upprepade den indiska exporterande tillverkaren sina påståenden att det inte var motiverat att tillämpa artikel 28 i grundförordningen samt gällande den metod för beräkningen av företagets förmån enligt detta system som kommissionen använt.

(153)

Några nya argument lades emellertid inte fram. Det erinras om att kommissionen inte hade något annat val än att hänvisa till bästa tillgängliga uppgifter, eftersom företaget inte lämnade några uppgifter som möjliggjorde en standardberäkning av den alltför stora återbetalningen inom ramen för detta system. Med hänsyn till den subventionsnivå som fastställts beslutade kommissionen emellertid, såsom anges i skäl 151, att inte utjämna den försumbara förmån som Jindal-gruppen erhöll enligt systemet med förhandstillstånd.

(154)

Kommissionen fastställde att en indisk exporterande tillverkare använde sig av tullrestitutionssystemet under undersökningsperioden.

(155)

Den rättsliga grund som tillämpades under undersökningsperioden var restitutionsreglerna för tullar och centrala punktskatter 1995 (Custom & Central Excise Duties Drawback Rules 1995) (1995 års tullrestitutionsregler), som ändrades 2006 (17) och som sedan ersattes av restitutionsreglerna för tullar och centrala punktskatter 2017 (Customs and Central Excise Duties Drawback Rules 2017) (18) (2017 års regler), som trädde i kraft den 1 oktober 2017. Regel 3.2 i 1995 års tullrestitutionsregler utgör grunden för beräkningsmetoden för detta tullrestitutionssystem. Regel 12.1 a ii) i nämnda restitutionsregler utgör grunden för den deklaration som exporterande tillverkare måste lämna in för att kunna utnyttja systemet. Dessa regler står oförändrade i 2017 års restitutionsregler och motsvarar regel 3.2 respektive regel 13.1 a ii i dessa.

(156)

Vidare innehåller cirkulärskrivelse nr 24/2001 (19) specifika instruktioner om genomförandet av regel 3.2 och den deklaration som exportörer måste visa upp enligt regel 12.1 a ii.

(157)

Enligt regel 4 i 1995 års restitutionsregler kan centralregeringen ändra tullrestitutionsbelopp eller tullrestitutionssatser som fastställs enligt regel 3. Regeringen har gjort ett antal ändringar, varav de senaste som innehöll revideringar av tullrestitutionssatserna är meddelande nr 95/2018 – CUSTOMS och meddelande nr 07/2020 – CUSTOMS. För den undersökta produkten uppgick tullrestitutionssatserna till 1,8 % respektive 1,6 % av fob-värdet för de exporterade produkterna under den första respektive andra delen (20) av undersökningsperioden. Samma tullrestitutionssatser tillämpas på varmvalsade produkter av rostfritt stål som exporteras av det indiska företaget i fråga.

(158)

Alla tillverkande exportörer och exporterande handlare kan komma i fråga för detta system.

(159)

Enligt detta system har alla företag som exporterar stödberättigade produkter rätt att ta emot ett belopp som motsvarar en procentandel av det deklarerade fob-värdet för den exporterade produkten. I regel 3.2 i restitutionsreglerna för tull och centrala punktskatter anges hur stödets storlek ska beräknas:

(160)

Med andra ord baserade de indiska myndigheterna det återbetalningsbara beloppet på branschomfattande genomsnittsvärden för relevanta tullar som betalats på importerade råvaror och en genomsnittlig förbrukning i branschen som inhämtats från vad de indiska myndigheterna anser vara representativa tillverkare av de stödberättigade exporterade produkterna. De indiska myndigheterna anger därefter det belopp som ska återbetalas som en procentandel av det genomsnittliga exportvärdet av de stödberättigade exporterade produkterna.

(161)

De indiska myndigheterna använder denna procentandel för att beräkna det tullrestitutionsbelopp som alla exportörer som omfattas av detta system har rätt till. Beloppet för detta system bestäms av de indiska myndigheterna för varje produkt.

(162)

För att kunna dra nytta av detta system måste ett företag exportera. Vid den tidpunkt då uppgifter om transporten matas in i tullservern anges det att exporten äger rum inom ramen för tullrestitutionssystemet och tullrestitutionsbeloppet fastställs oåterkalleligen. Efter det att fraktföretaget har lämnat in ett generellt exportmeddelande (Export General Manifest) och tullkontoret på ett tillfredsställande sätt har jämfört detta dokument med uppgifterna på fraktsedeln, är alla villkor uppfyllda för att godkänna utbetalningen av restitutionsbeloppet antingen genom en direktutbetalning till exportörens bankkonto eller genom en växel.

(163)

Exportören måste också styrka sina exportintäkter genom ett bankintyg om att exporten har utförts (Bank Realisation Certificate). Detta dokument kan tillhandahållas efter det att restitutionsbeloppet har betalats ut, men de indiska myndigheterna kommer att återkräva det utbetalda beloppet om exportören inte lämnar in ett bankintyg om att exporten utförts inom en viss tidsfrist.

(164)

Restitutionsbeloppet kan användas för alla syften, och enligt indiska redovisningsprinciper är det möjligt att periodisera tullrestitutionsbeloppet och bokföra det som en inkomst i affärsredovisningen, efter det att exportåtagandet har uppfyllts.

(165)

Enligt relevanta lagar och administrativa instruktioner ska den indiska tulladministrationen inte kräva något bevis på att den exportör som begär tullrestitution ska ha ådragit sig eller kommer att ådra sig en tullavgift för import av de råvaror som krävs för tillverkning av den exporterade produkten. Vid dubbelkontrollen på distans bekräftade de indiska myndigheterna att företag som anskaffade alla råvaror på hemmamarknaden ändå skulle kunna dra nytta av hela tullrestitutionssatsen enligt regel 3.2 som nämns ovan.

(166)

Tullrestitutionssystemet innebär att subventioner beviljas i den mening som avses i artikel 3.1 a i och 3.2 i grundförordningen. Det så kallade tullrestitutionsbeloppet är ett ekonomiskt bidrag från de indiska myndigheterna eftersom det tillhandahålls som en direkt överföring. Det finns inga restriktioner för användandet av dessa medel. Tullrestitutionsbeloppet innebär vidare att exportören får en förmån, eftersom dennes likviditet förbättras.

(167)

Tullrestitutionssatsen för export bestäms av de indiska myndigheterna för varje produkt. Trots att subventionen kallas för tullrestitution har systemet inte alla de egenskaper som tillskrivs ett godkänt tullrestitutionssystem eller ett godkänt restitutionssystem som tillåter substitution i den mening som avses i artikel 3.1 a ii i grundförordningen, och systemet uppfyller inte heller de regler som fastställs i punkt i) i bilaga I, bilaga II (definition av och regler för restitutionssystem) och bilaga III (definition av och regler för restitutionssystem som tillåter substitution) till grundförordningen. Den kontanta betalningen till exportören är inte nödvändigtvis knuten till faktiska betalningar av importtullar på råvaror och är ingen tullkredit för att avräkna importtullar på tidigare eller framtida import av råvaror. Det har vidare inte införts något system eller förfarande för att kunna avgöra vilka insatsvaror som förbrukas vid tillverkningen av de exporterade produkterna och till vilka mängder. De indiska myndigheterna utförde inte heller några ytterligare granskningar avseende de insatsvaror som faktiskt förbrukats, vilket de normalt sett borde ha gjort när det saknas ett effektivt tillämpat kontrollsystem (se punkt 5 i bilaga II och avsnitt II.3 i bilaga III till grundförordningen).

(168)

De indiska myndigheternas betalning efter exportörers export är knuten till exportresultatet och detta system anses följaktligen vara selektivt och utjämningsbart enligt artikel 4.4 a i grundförordningen.

(169)

Mot bakgrund av ovanstående dras slutsatsen att tullrestitutionssystemet är utjämningsbart.

(170)

I enlighet med artiklarna 3.2 och 5 i grundförordningen beräknade kommissionen storleken på den utjämningsbara subventionen som den förmån som mottagaren konstaterats erhålla under undersökningsperioden. I detta avseende ansågs det att mottagaren erhåller förmånen vid den tidpunkt då exporttransaktionen sker enligt detta system. Vid denna tidpunkt blir de indiska myndigheterna förpliktade att erlägga restitutionsbeloppet, vilket utgör ett finansiellt bidrag enligt artikel 3.1 a i i grundförordningen. De indiska myndigheterna kan inte längre påverka beviljandet av subventionen när tullmyndigheterna väl utfärdat en exporthandling som innehåller uppgift om bl.a. storleken på tullrestitutionen för exporttransaktionen i fråga.

(171)

Mot bakgrund av ovanstående ansåg kommissionen det lämpligt att förmånerna inom ramen för tullrestitutionssystemet beräknas som summan av de restitutionsbelopp som förvärvats i samband med exporttransaktioner inom ramen för systemet under undersökningsperioden. Kommissionen beaktade tullrestitutionsbelopp som förvärvats i samband med alla exporttransaktioner från den indiska exporterade tillverkaren, eftersom företaget endast exporterar den undersökta produkten och varmvalsade produkter av rostfritt stål, vilka utgör halvfabrikat vid tillverkningen av den undersökta produkten som omfattas av samma tullrestitutionssatser.

(172)

I enlighet med artikel 7.2 i grundförordningen fördelade kommissionen dessa subventionsbelopp över företagets totala exportomsättning under undersökningsperioden (nämnare), eftersom subventionen är knuten till exportresultat och inte beviljades på grundval av tillverkade, framställda, exporterade eller transporterade kvantiteter.

(173)

Den subventionsnivå som fastställdes för Jindal-gruppen för denna ordning under undersökningsperioden uppgick till 1,65 %.

(174)

Kommissionen konstaterade att två indiska exporterande tillverkare erhöll skattelättnader enligt systemet med förmånstullar i exportfrämjande syfte vid import av kapitalvaror som kunde hänföras till den berörda produkten under undersökningsperioden.

(175)

Systemet med förmånstullar i exportfrämjande syfte vid import av kapitalvaror beskrivs närmare i kapitel 5 i TFP 2015–2020 och i kapitel 5 i HOP 2015–2020.

(176)

Tillverkande exportörer, exporterande handlare som har anknytning till stödjande tillverkare samt tjänsteleverantörer är stödberättigade enligt denna åtgärd.

(177)

På villkor att ett företag gör ett exportåtagande får det importera kapitalvaror (nya och begagnade kapitalvaror som är högst tio år gamla) med en nedsatt tullsats. På begäran och mot betalning av en avgift utfärdar de indiska myndigheterna i detta syfte en licens inom ramen för detta system. Systemet innebär att en reducerad importtullsats tas ut på samtliga kapitalvaror som importeras inom ramen för systemet. För att exportåtagandet ska anses vara fullgjort måste företaget använda de importerade kapitalvarorna för att tillverka en viss mängd varor avsedda för export under en viss period. Enligt FTP 2015–2020 och uppdaterade FTP 2015–2020 kan kapitalvaror importeras med en tullsats på 0 % inom ramen för systemet med förmånstullar i exportfrämjande syfte vid import av kapitalvaror. När det gäller kapitalvaror som importerats före 2015 var emellertid även en tullsats på 3 % ett alternativ – i så fall var tiden för att förverkliga exportåtagandet längre. Det exportåtagande som uppgår till sex gånger det insparade tullbeloppet måste uppfyllas inom en period på högst sex år.

(178)

Innehavaren av en licens enligt detta system kan också anskaffa kapitalvarorna på den inhemska marknaden. I detta fall kan den inhemska tillverkaren av kapitalvarorna utnyttja rätten till tullfri import av sådana delar som behövs för att tillverka kapitalvarorna. Alternativt kan den inhemska tillverkaren ta i anspråk förmånen av den leverans likställd med export som anses ha ägt rum till följd av leverans av kapitalvaror till en innehavare av en licens enligt detta system.

(179)

Systemet innebär att subventioner beviljas i den mening som avses i artikel 3.1 a ii och 3.2 i grundförordningen. Den nedsatta tullen utgör ett finansiellt bidrag från de indiska myndigheterna, eftersom den innebär en minskning av de tullintäkter som de indiska myndigheterna annars skulle ha fått. Den nedsatta tullen innebär också att exportören får en förmån, eftersom de tullar som inte behöver betalas vid import förbättrar företagets likviditet.

(180)

Systemet är vidare rättsligt sett knutet till exportresultat, eftersom licenserna i fråga inte kan erhållas utan ett exportåtagande. Systemet anses följaktligen vara selektivt och utjämningsbart enligt artikel 4.4 första stycket led a i grundförordningen.

(181)

Detta system kan inte betraktas som ett godkänt tullrestitutionssystem eller godkänt restitutionssystem som tillåter substitution i den mening som avses i artikel 3.1 a ii i grundförordningen. Kapitalvaror omfattas i enlighet med led i i bilaga I till grundförordningen inte av denna typ av godkända system, eftersom de inte förbrukas vid tillverkningen av exportprodukterna.

(182)

I enlighet med artikel 7.3 i grundförordningen beräknades den utjämningsbara subventionens storlek på grundval av beloppet av obetalda tullar på importerade kapitalvaror, fördelat över en period som motsvarar en normal avskrivningstid för sådana kapitalvaror i den ifrågavarande industrin. Det på så sätt beräknade beloppet, som kan hänföras till undersökningsperioden, har justerats genom att ränta har lagts till för denna period så att pengarnas fulla värde över tiden skulle återspeglas. För detta ändamål ansågs marknadsräntan i Indien under undersökningsperioden vara lämplig.

(183)

I enlighet med artikel 7.1 a i grundförordningen drogs företagens avgifter för att erhålla subventionen av från det sammanlagda subventionsbeloppet där detta begärdes.

(184)

I enlighet med artikel 7.2 och 7.3 i grundförordningen fördelades detta subventionsbelopp över exportomsättningen under undersökningsperioden (nämnare), eftersom subventionen var knuten till exportresultat och inte beviljades på grundval av tillverkade, framställda, exporterade eller transporterade kvantiteter. När det gäller ett av de indiska företagen användes exportomsättningen för den undersökta produkten som nämnare, eftersom företaget endast använder maskiner som köpts inom ramen för systemet med förmånstullar i exportfrämjande syfte vid tillverkningen av den berörda produkten.

(185)

En av de indiska exporterande tillverkarna begärde en justering av den exportomsättning som användes som nämnare vid beräkningarna. Företaget hävdade att det just hade påbörjat sin tillverkning under undersökningsperioden och endast uppnått 15 % av sin kapacitet. Företaget begärde därför att dess exportomsättning skulle extrapoleras för att beakta ett fullt utnyttjande av dess kapacitet.

(186)

Beräkningen av subventionsnivåerna baseras emellertid alltid på den faktiska omsättningen. Det kan inte förutsättas att företaget kommer att utnyttja sin kapacitet fullt ut efter inledningsskedet. Dessutom skulle förhållandet mellan inhemsk omsättning och exportomsättning utgöra en ren spekulation vid en framtida uppdelning. Detta påstående avvisades därför.

(187)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter upprepade företaget detta påstående och framhöll att systemet med förmånstullar i exportfrämjande syfte vid import av kapitalvaror utgör en icke-återkommande subvention och att en beräkning utan justering av nämnaren därför inte korrekt återspeglar den förmån som företaget beviljats, eftersom det just har startat sin verksamhet.

(188)

Det är korrekt att systemet med förmånstullar i exportfrämjande syfte vid import av kapitalvaror utgör en icke-återkommande subvention och kommissionen har behandlat det som en sådan. Därför hänfördes förmånen enligt systemet till undersökningsperioden med beaktande av avskrivningsperioden för de aktuella kapitalvarorna. Kommissionen kan emellertid inte justera nämnaren och göra antaganden om företagets potentiella exportomsättning, vilket redan påpekats i skäl 186. Därför upprätthålls beräkningsmetoden.

(189)

Den subventionsnivå som fastställdes för detta system uppgick till 5,69 % för Chromeni och 0,36 % för Jindal-gruppen som fördelats för undersökningsperioden.

(190)

Kommissionen fastställde att två indiska exporterande tillverkare använde systemet med varuexport från Indien under undersökningsperioden.

(191)

Systemet med varuexport från Indien beskrivs närmare i kapitel 3 i FTP 2015–2020 respektive uppdaterade FTP 2015–2020 och i kapitel 3 i HOP 2015–2020 respektive uppdaterade HOP 2015–2020.

(192)

Alla tillverkande exportörer och exporterande handlare kan komma i fråga för detta system.

(193)

Stödberättigade företag kan utnyttja systemet med varuexport från Indien genom att exportera vissa produkter till vissa länder som ingår i grupp A (traditionella marknader, inbegripet samtliga EU-medlemsstater), grupp B (nya marknader och fokusmarknader) och grupp C (övriga marknader). De länder som ingår i varje grupp och förteckningen över produkter med motsvarande ersättningsnivåer anges i tillägg 3B till uppdaterade HOP.

(194)

Förmånen ges i form av en tullkredit som motsvarar en procentsats av exportens fob-värde. Systemet med varuexport från Indien uppgick under undersökningsperioden till 2 % (21).

(195)

I enlighet med punkt 3.06 i FTP 2015–2020 undantas vissa typer av export från systemet, t.ex. export av importerade eller omlastade varor, leverans likställd med export, export av tjänster och exportomsättning hos företag som omfattas av systemet med särskilda ekonomiska zoner/exportorienterade företag.

(196)

Tullkrediterna inom systemet med varuexport från Indien får överföras fritt och gäller under en period på 18 månader från och med dagen för utfärdandet, medan de tullkreditnoter som utfärdats den 1 januari 2016 eller senare ska vara giltiga under en period på 24 månader från och med dagen för utfärdandet, i enlighet med punkt 3.13 i uppdaterade HOP 2015–2020.

(197)

De kan användas för i) betalning av importtullar på insatsvaror eller andra varor inbegripet kapitalvaror, ii) betalning av punktskatter på inhemsk anskaffning av insatsvaror eller andra varor inbegripet kapitalvaror och betalning, iii) betalning av tjänsteskatt vid anskaffning av tjänster.

(198)

En ansökan om förmåner inom ramen för systemet med varuexport från Indien måste inges online på generaldirektoratet för utrikeshandels webbplats. Relevant dokumentation (fraktsedlar, bankintyg om att betalning erhållits och lossningsbevis) måste inges med den elektroniska ansökan. Relevant regional myndighet i Indien utfärdar tullkrediten efter att ha granskat dokumenten. Så länge som exportören tillhandahåller dokumentationen i fråga har inte den regionala myndigheten någon bestämmanderätt när det gäller beviljandet av tullkrediter.

(199)

Systemet med varuexport från Indien innebär att subventioner beviljas i enlighet med artikel 3.1 a ii och 3.2 i grundförordningen. En tullkredit inom ramen för systemet utgör ett finansiellt bidrag från de indiska myndigheterna, eftersom tullkrediten i slutändan kommer att användas för att avräkna importtullar som betalats på kapitalvaror, vilket minskar de tullinkomster som de indiska myndigheterna annars skulle ha fått. Dessutom ger en tullkredit inom ramen för systemet en förmån till den exportör som inte behöver betala dessa importtullar.

(200)

Systemet med varuexport från Indien är vidare rättsligt knutet till exportresultat och betraktas därför som selektivt och utjämningsbart enligt artikel 4.4 första stycket a i grundförordningen.

(201)

Det noteras att systemet med varuexport från Indien upphörde att gälla efter undersökningsperioden från och med den 1 januari 2021. Fram till slutet av 2021 kan företagen dock fortfarande ansöka om noter enligt systemet med varuexport från Indien för de exporttransaktioner som gjordes 2020. Vidare kan företagen fortfarande använda den not som erhållits 2021 enligt systemet med varuexport från Indien för att balansera importtullar som ska betalas, till och med den 15 september 2023. Förmånerna enligt detta system erhölls således under undersökningsperioden och kommer att fortsätta även efter införandet av åtgärder.

(202)

I enlighet med artiklarna 3.2 och 5 i grundförordningen beräknade kommissionen storleken på den utjämningsbara subventionen som den förmån som mottagaren konstaterats erhålla under undersökningsperioden. I detta avseende ansågs det att mottagaren erhåller förmånen vid den tidpunkt då exporttransaktionen sker enligt detta system. Vid denna tidpunkt utfärdar de indiska myndigheterna en tullkredit som den exporterande tillverkaren bokför som en kortfristig fordran som denne när som helst kan avräkna. Detta utgör ett finansiellt bidrag enligt artikel 3.1 a ii) i grundförordningen. De indiska myndigheterna kan inte längre påverka beviljandet av subventionen när tullmyndigheterna väl utfärdat en exporthandling. Mot bakgrund av ovanstående ansåg kommissionen det lämpligt att förmånerna inom ramen för systemet med varuexport från Indien beräknas som summan av de belopp som förvärvats i samband med exporttransaktioner inom ramen för systemet under undersökningsperioden. Kommissionen beaktade belopp inom ramen för systemet med varuexport från Indien som förvärvats i samband med samtliga exporttransaktioner från de indiska exporterande tillverkarna, eftersom företagen endast exporterar den undersökta produkten och varmvalsade rostfria stålprodukter, vilka utgör halvfabrikat vid tillverkningen av den undersökta produkten som omfattas av samma nivåer enligt nämnda system.

(203)

I enlighet med artikel 7.1 a i grundförordningen drogs företagens avgifter för att erhålla subventionen av från det sammanlagda subventionsbeloppet där detta begärdes.

(204)

I enlighet med artikel 7.2 och 7.3 i grundförordningen fördelade kommissionen detta subventionsbelopp över företagens exportomsättning under undersökningsperioden (nämnare), eftersom subventionen är knuten till exportresultat och inte beviljades på grundval av tillverkade, framställda, exporterade eller transporterade kvantiteter.

(205)

Den subventionsnivå som fastställdes för detta system uppgick till 1,87 % för Chromeni och 1,92 % för Jindal-gruppen under undersökningsperioden.

(206)

Klaganden hävdade att de indiska myndigheterna säkerställer att kostnaderna för de viktigaste insatsvarorna inom den lokala industrin minskas artificiellt genom ett antal regleringsåtgärder, inklusive exportrestriktioner (t.ex. exportskatt, exportlicenser och inblandning från statliga handelsföretag i exporten) genom att förmå krommalmföretag i Indien att tillhandahålla krommalm till den indiska industrin för kallvalsade platta produkter av rostfritt stål i senare led i förädlingskedjan mot för låg ersättning.

(207)

Klaganden hävdade vidare att de indiska myndigheterna har fullständig kontroll över gruvsektorn när det gäller krommalm i Indien. Genom sina lagar och andra författningar fastställer de indiska myndigheterna vilka som får utvinna krom (gruvföretag som omfattas av licens). Det finns också statligt ägande och/eller statlig närvaro bland gruvföretagen. Gruvföretagen har således anförtrotts befogenhet av de indiska myndigheterna att eftersträva deras politiska mål.

(208)

Eftersom krommalm huvudsakligen används för produktion av ferrokrom, som huvudsakligen används för tillverkning av rostfritt stål, medförde detta en förmån för de indiska tillverkarna av kallvalsade platta produkter av rostfritt stål som tillverkar både ferrokrom och rostfritt stål.

(209)

Gruvdriftspolitiken för krommalm förvaltas av gruvministeriet. Export av mineraler förvaltas även av handels- och industriministeriet.

(210)

Både de centrala och regionala regeringarna spelar en viktig roll inom gruvindustrin, inklusive brytningen av krommalm, genom att fastställa nationell gruvpolitik, normer, riktlinjer och kriterier samt besluta om tillståndsförfaranden för gruvdrift.

(211)

Den rättsliga grunden för de relevanta reglerna och förordningarna är följande:

(212)

Kommissionen fastställde att en vertikalt integrerad indisk exporterande tillverkare av kallvalsade platta produkter av rostfritt stål förvärvade krommalm på hemmamarknaden för att tillverka ferrokrom. Av denna framställde tillverkaren bandämnen och därefter varmvalsade ringar eller rullar och slutligen kallvalsade platta produkter.

(213)

Den största delen av företagets inköp av krommalm under undersökningsperioden härrörde från det statsägda företaget Odisha Mining Corporation (OMC). Dessutom rapporterades mindre inköp från två gruvföretag och ett handelsföretag som påstods vara privata.

(214)

Kommissionen underrättade de indiska myndigheterna om att den skulle kunna komma att använda sig av tillgängliga uppgifter i enlighet med artikel 28.1 i grundförordningen för sin prövning av förekomsten och omfattningen av de påstådda subventionerna till industrin för kallvalsade platta produkter av rostfritt stål i form av tillhandahållande av krommalm mot för låg ersättning.

(215)

Kommissionen uppmanade de indiska myndigheterna i sitt frågeformulär, i skrivelsen med begäran om kompletteringar och under dubbelkontrollen på distans att lämna vissa uppgifter om leverantörerna och hur den inhemska marknaden för krommalm i Indien fungerar. Dessa förfrågningar om upplysningar innehöll bland annat frågor om den rättsliga och institutionella ramen, organisationen av marknaden för krommalm, tillverkarna av krommalm i Indien, prissättningsmekanismer och priser samt aktieinnehav i företag.

(216)

Vid inledandet bad kommissionen de indiska myndigheterna att vidarebefordra bilaga B till antisubventionsfrågeformuläret (frågeformulär för leverantörer av krommalm) till de tio största tillverkarna och distributörerna av krommalm samt till alla andra tillverkare och distributörer av krommalm som har tillhandahållit krommalm till de exporterande tillverkarna. Bilaga B bestod av ett Word-dokument (”bilaga B _ Leverantör av insatsvaror”) och en Excel-fil (”Bilaga B – Tabeller för leverantörer av insatsvaror”). Kommissionen erhöll inga svar på bilaga B.

(217)

Kommissionen noterade i sin skrivelse med begäran om kompletteringar till de indiska myndigheterna av den 25 augusti 2021 att den inte hade erhållit några svar på bilaga B till frågeformuläret.

(218)

Under och efter dubbelkontrollen på distans underrättade kommissionen de indiska myndigheterna om att den fortfarande saknade uppgifter om den totala tillverkningen och förbrukningen av krommalm på den indiska marknaden. De indiska myndigheterna uppgav också att de inte kunde tillhandahålla någon prisstatistik över de indiska inhemska priserna på råvaran i fråga. Vidare förelåg det fortfarande öppna frågor beträffande strukturen och aktörerna på marknaden och huruvida de utgjorde statsägda eller privata parter. Slutligen saknade kommissionen fortfarande den korrekta rättsliga grunden för exportskatter på krommalm.

(219)

Den 8 december 2021 underrättade kommissionen därför de indiska myndigheterna om att den avsåg att använda tillgängliga uppgifter enligt artikel 28.1 i grundförordningen. Efter denna skrivelse tillhandahöll de indiska myndigheterna först en mycket liten del av de saknade uppgifterna, främst om marknadsstrukturen, ägandet av vissa av gruvföretagen och den rättsliga grunden för exportskatten. De uppgifter som lämnades in bestod endast av ett fåtal sidor och de saknades stödjande bevisning. Därefter skickade de indiska myndigheterna ytterligare en skrivelse i vilken de generellt motsatte sig tillämpningen av artikel 28.1 i grundförordningen och hävdade att kommissionen borde ta hänsyn till de ytterligare uppgifter som tillhandahållits och därmed avstå från att använda tillgängliga uppgifter.

(220)

Som svar på detta noterade kommissionen först att de indiska myndigheterna upprepade gånger på begäran hade underlåtit att lämna dessa uppgifter under undersökningens gång och att de ytterligare uppgifterna mottogs i ett mycket sent skede av undersökningen, så att de inte kunde beaktas. Under tiden erhöll kommissionen de relevanta uppgifter som saknades om ägandet till gruvföretagen och om exportskatter på krommalm från offentliga källor. Kommissionen fann följaktligen att de indiska myndigheterna inte hade lämnade de nödvändiga uppgifterna i enlighet med artikel 28.1 första meningen i grundförordningen och att de uppgifter som de indiska myndigheterna lämnat så sent i undersökningen inte kunde användas enligt villkoren i artikel 28.3 i grundförordningen. I vilket fall som helst var kommissionen fortfarande tvungen att komplettera de mycket få uppgifter som de indiska myndigheterna lämnat med andra tillgängliga uppgifter i de delar som saknades, främst avseende prissättning samt de indiska myndigheternas roll och inflytande på leverantörer (inklusive privata aktörer) på marknaden för krommalm. Kommissionen vidhöll därför att den var tvungen att förlita sig på artikel 28.1 och använda tillgängliga uppgifter.

(221)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter upprepade de indiska myndigheterna sin ståndpunkt att tillämpningen av artikel 28 i grundförordningen inte var motiverad, eftersom de hade lämnat alla uppgifter som kommissionen begärde.

(222)

Såsom förklaras i detalj i skäl 220 erhöll kommissionen emellertid dessa uppgifter i ett mycket sent skede av undersökningen och de var ofullständiga. Detta gällde särskilt sådana viktiga faktorer som strukturen på marknaden för krommalm och metoden för prissättning eller företagsintern förbrukning av krommalm. Även om kommissionen i möjligaste mån använde de uppgifter som de indiska myndigheterna lämnat var den därför tvungen att återgå till ytterligare källor och bästa tillgängliga uppgifter.

(223)

För att kunna fastställa att det rör sig om en utjämningsbar subvention måste tre villkor vara uppfyllda enligt artiklarna 3 och 4 i grundförordningen, nämligen att det förekommer i) ett finansiellt bidrag, ii) en förmån, och iii) selektivitet (artikel 3 i grundförordningen).

(224)

I undersökningen undersöktes först om de indiska myndigheterna tillhandahöll krommalm till tillverkare av rostfritt stål genom gruvföretag som agerar som ”offentliga organ”. Den relevanta rättsliga standarden och tolkningen av denna bedömning enligt artikel 3.1 a och 3.2 b i grundförordningen härrör från WTO:s rättspraxis om ”offentliga organ”.

(225)

Enligt WTO:s rättspraxis (33) är ett offentligt organ en enhet som ”har eller utövar myndighetsbefogenheter”. En undersökning av ett offentligt organ måste genomföras från fall till fall, med vederbörlig hänsyn till ”den berörda enhetens grundläggande egenskaper och funktioner”, enhetens ”förhållande till staten” och ”den rättsliga och ekonomiska miljö som råder i det land där den undersökta enheten bedriver sin verksamhet”. Beroende på de särskilda omständigheterna i varje enskilt fall kan den relevanta bevisningen omfatta i) bevisning för att ”en enhet faktiskt utövar myndighetsuppgifter”, särskilt om bevisningen ”tyder på ett kontinuerligt och systematiskt utövande”, ii) bevisning som rör ”den statliga politikens omfattning och innehåll i förhållande till den sektor där den undersökta enheten bedriver sin verksamhet” och iii) bevisning för att staten utövar ”meningsfull kontroll över en enhet och dess handlande”. Vid en undersökning av ett offentligt organ ska den undersökande myndigheten ”utvärdera och ta vederbörlig hänsyn till alla relevanta egenskaper från enheten” och undersöka alla typer av bevis som kan vara relevanta för denna utvärdering. I detta sammanhang bör den undvika att ”fokusera uteslutande eller överdrivet på någon enskild egenskap utan att ta vederbörlig hänsyn till andra egenskaper som kan vara relevanta”.

(226)

För att kunna karakterisera en enhet som ett offentligt organ på ett korrekt sätt i ett enskilt fall kan det vara relevant att överväga ”huruvida [enhetens] funktioner eller agerande är av ett slag som normalt klassificeras som statligt i den berörda medlemmens rättsordning”, och klassificeringen och funktionerna från enheter från WTO-medlemmarna i allmänhet. Vid avgörandet om en viss enhet är ett offentligt organ eller inte kan det därför vara relevant att beakta huruvida funktionerna eller agerandet är av ett slag som normalt klassificeras som statligt i den berörda medlemmens rättsordning.

(227)

Det finns många olika sätt för myndigheterna i snäv bemärkelse att ge en enhet befogenheter. Följaktligen kan olika typer av bevisning vara relevant för att visa att en viss enhet fått en sådan befogenhet. Bevisning för att en enhet faktiskt utövar myndighetsuppgifter kan användas som bevisning för att den har eller har fått myndighetsbefogenheter, särskilt om bevisningen tyder på ett kontinuerligt och systematiskt utövande.

(228)

Bevisning för att en myndighet utövar en meningsfull kontroll över en enhet och dess handlande under vissa omständigheter kan tjäna som bevisning för att enheten i fråga har myndighetsbefogenheter och utövar dessa befogenheter genom att utföra myndighetsuppgifter. Statligt ägande av en enhet kan tillsammans med andra faktorer tjäna som bevis, även om det inte är ett avgörande kriterium. Emellertid är det föga sannolikt att förekomsten av rent formella band mellan en enhet och myndigheter i snäv bemärkelse räcker för att det ska kunna fastställas att enheten har myndighetsbefogenheter. Till exempel är det inte i sig tillräckligt att staten är majoritetsaktieägare i en enhet för att det ska anses påvisat att staten utövar meningsfull kontroll över enhetens handlande, och än mindre att staten har gett den myndighetsbefogenheter. I vissa fall, där det finns många formella indikationer på statlig kontroll och där det även finns bevisning för att denna kontroll har utövats på ett meningsfullt sätt, kan det dock vara möjligt att dra slutsatsen att enheten i fråga utövar myndighetsbefogenheter.

(229)

Tyngdpunkten vid en undersökning av ett offentligt organ är inte huruvida det beteende som påstås ge upphov till ett finansiellt bidrag är logiskt kopplat till en identifierad ”myndighetsuppgift”. I detta avseende föreskriver den rättsliga standarden för bedömningen av offentliga organ enligt artikel 1.1 a.1 i avtalet om subventioner och utjämningsåtgärder inte att det måste fastställas någon koppling av en viss grad eller karaktär mellan en identifierad myndighetsuppgift och det särskilda finansiella bidraget i fråga. Avgörande för den relevanta undersökningen är i stället om enheten ägnar sig åt ett sådant handlande, dess grundläggande egenskaper och dess förhållande till staten. Denna fokus på enheten, i motsats till det handlande som påstås ge upphov till ett finansiellt bidrag, överensstämmer med det faktum att ”staten” (i snäv bemärkelse) och ett ”offentligt organ” har ”vissa likheter eller överlappar när det gäller deras väsentliga egenskaper”, dvs. att de båda är ”statliga” till sin natur.

(230)

En enhets handlande eller praxis kan utan tvekan utgöra bevisning som är relevant för en bedömning huruvida det är frågan om ett offentligt organ. Handlandet från en enhet – särskilt när det tyder på ett ”kontinuerligt och systematiskt utövande” – är en av de olika typerna av bevisning som, beroende på omständigheterna i varje undersökning, kan belysa en enhets grundläggande egenskaper och dess förhållande till staten i snäv bemärkelse. Bedömningen av sådan bevisning har emellertid i syfte att besvara den centrala frågan huruvida enheten själv har de grundläggande egenskaper och funktioner som gör att den ska betraktas som ett offentligt organ. I samband med kinesiska statsägda affärsbanker ansågs det till exempel i DS379 att relevant information för bedömningen av huruvida en enhet är ett offentligt organ omfattade sådan som visade att i) ”[d]e verkställande direktörerna vid de kinesiska statsägda affärsbankernas huvudkontor var utsedda av staten och [kommunistpartiet] har ett betydande inflytande på valet” och att ii) kinesiska statsägda affärsbanker ”fortfarande saknar tillräckliga färdigheter när det gäller riskhantering och analytisk förmåga”. Denna bevisning var inte begränsad till de kinesiska statsägda affärsbankernas utlåningsverksamhet i sig, utan hänförde sig snarare till deras organisatoriska egenskaper, kedjor för beslutsfattande och det övergripande förhållandet till de kinesiska myndigheterna. Således noterade överprövningsorganet i DS379 att även om det amerikanska handelsministeriet inte beaktade bevisning som hänförde sig till de kinesiska statsägda affärsbankernas handlande [”vid beviljandet av lån”], så beaktades detta inom ramen för undersökningen av de grundläggande egenskaperna och förhållandet till de kinesiska myndigheterna från dessa enheter. Dessa kinesiska statsägda affärsbanker utövade myndighetsuppgifter på den kinesiska statens vägnar.

(231)

Dessutom har överprövningsorganet också beaktat att myndigheterna i fråga inte samarbetade under undersökningen. I DS379 bekräftade överprövningsorganet således det amerikanska handelsministeriets bedömning i undersökningen om belagd tunnplåt att de kinesiska statsägda affärsbankerna utgjorde ”offentliga organ” på grundval av följande överväganden: i) Banksektorn i Kina är nästan fullständigt i statlig ägo. ii) Enligt artikel 34 i lagen om kommersiell bankverksamhet åläggs bankerna att ”bedriva sin utlåningsverksamhet utifrån behoven från [den] nationella ekonomin och den sociala utvecklingen samt i överensstämmelse med den statliga industripolitiken”. iii) Dokumentationen tyder på att de kinesiska statsägda affärsbankerna fortfarande saknar tillräckliga färdigheter när det gäller riskhantering och analytisk förmåga. iv) Det faktum att det amerikanska handelsministeriet ”under [den] undersökningen inte erhöll den bevisning som krävs för att på ett övergripande sätt dokumentera det förfarande genom vilket pappersindustrin ansökte om lån och genom vilket dessa beviljades och bedömdes” (34).

(232)

Slutligen var det inte nödvändigt att de kinesiska myndigheterna kontrollerade varje försäljning av insatsvaror från de statsägda företagen till tillverkare i senare led i produktionskedjan för att dessa skulle betraktas som offentliga organ.

(233)

Sammanfattningsvis bör frågan huruvida de indiska gruvföretag som levererar krommalm är offentliga organ bedömas genom en undersökning av dessa företags grundläggande egenskaper och funktioner och deras förhållande till de indiska myndigheterna. Även i ett sammanhang där myndigheterna i fråga inte samarbetar kan bevis på statligt ägande, direkt statlig kontroll, ingripande på marknaden från de indiska myndigheterna för att uppnå vissa politiska mål, visa att gruvföretagen utövar myndighetsuppgifter på de indiska myndigheternas vägnar.

(234)

Kommissionen inhämtade inledningsvis information om statligt ägande och om andra formella indikationer på statlig kontroll i de statsägda krommalmgruvorna. I detta syfte kunde kommissionen endast förlita sig på den information som lämnats av OMC – det enda gruvföretag som samarbetade i undersökningen, åtminstone i samband med dubbelkontrollen på distans, och som nästan var exklusiv leverantör till den indiska exporterande tillverkare av kallvalsade platta produkter av rostfritt stål som förvärvade krommalm på hemmamarknaden under undersökningsperioden (se skäl 212).

(235)

De indiska myndigheterna uppgav att det fanns två aktiva statsägda tillverkare av krommalm under undersökningsperioden, OMC och Industrial Development Corporation of Orissa Ltd, som stod för 21 % av den totala produktionen, medan det andra offentliga gruvföretaget för krommalm endast hade en minimal produktion under undersökningsperioden.

(236)

De indiska myndigheterna hänvisade också till sex privata gruvföretag, nämligen Misrilal Mines Ltd., B.C., Mohanty & Sons Ltd, Ferro Alloys Corporation Ltd, Indian Metals and Ferro Alloys Ltd., Balasore Alloys Ltd. och Tata Steel Mining. Enligt offentligt tillgängliga uppgifter producerar emellertid fyra av dessa krommalm för sin företagsinterna användning av ferrokrom och är därför inte verksamma på den fria marknaden. Dessutom upphörde de två återstående gruvföretagens gruvavtal under undersökningsperioden. Deras avtal köptes av Tata Steel Mining för att komplettera utökningen av företagets egen produktion av ferrokrom. Det första av dessa företag hade fortfarande begränsad tillverkning under undersökningsperioden (9 % av den totala tillverkningen).

(237)

Till följd av detta är marknaden för konkurrensutsatt krommalm begränsad till två statsägda gruvföretag, varav ett är en marginell aktör (0,1 % av den totala produktionen), vilket i praktiken innebär att OMC är den enda leverantören av krommalm på den fria marknaden.

(238)

Vid undersökningen framkom att OMC är ett helägt statligt företag. Enligt bolagsordningen tillhörde styrelseordföranden, verkställande direktören och en av styrelseledamöterna den indiska administrativa tjänsten (det statliga ministeriet för offentliga företag) och en styrelseledamot företräder det statliga finansministeriet. Enligt företagets bolagsordning utses och betalas dessutom alla styrelseledamöter av guvernören från delstaten Odisha.

(239)

I artikel 54A i OMC:s bolagsordning föreskrivs slutligen att ”guvernören emellanåt kan utfärda sådana direktiv och instruktioner, som han anser lämpligt, med hänsyn till företagets finanser, verksamhet och transaktioner, och styrelseledamöterna ska vederbörligen följa och genomföra sådana direktiv eller instruktioner”.

(240)

På grundval av ovanstående drog kommissionen slutsatsen att marknaden för konkurrensutsatt krommalm domineras av ett företag, nämligen OMC, som är helt statsägt och även förvaltas och kontrolleras av staten. De indiska myndigheterna utövar genom sitt ägande, sin närvaro i företagets ledning och styrningen av dess affärsbeslut en meningsfull kontroll över OMC och företagets handlande.

(241)

Kommissionen har bedömt om gruvföretagen, särskilt OMC, har myndighetsbefogenheter och om de utövar dessa befogenheter genom att utföra myndighetsuppgifter.

(242)

När det gäller krommalm återspeglas de indiska myndigheternas starka inflytande och statens meningsfulla kontroll över OMC också i den starkt reglerade miljö som myndigheterna har skapat under de senaste åren, vilken omfattar exportrestriktioner, i kombination med krav på gruvlicenser som gynnar företagsintern gruvdrift, och utövandet av kontroll över leverans- och försäljningspriserna på den inhemska marknaden via statsägda aktörer. Bevisningen visade att gruvföretagen, inbegripet OMC när det gäller krommalm, följer de indiska myndigheternas politiska mål och därmed utför myndighetsuppgifter.

(243)

Redan 2005 utfärdade en expertgrupp som inrättats av ministeriet för stål för att utforma riktlinjer beträffande förmånligt beviljande av gruvavtal en rapport (Dang-rapporten) (35) som innehåller ett antal relevanta konstateranden och rekommendationer.

(244)

Vid den tidpunkten noterades följande:

”Järnmalm, manganmalm och krommalm är kritiska insatsvaror för stålindustrin. Det är en nödvändig förutsättning för en snabb och ordnad tillväxt inom stål- och järnindustrin, som är en central sektor i den nationella ekonomin, att dessa insatsvaror långsiktigt finns att tillgå i rätt tid och i tillräcklig kvantitet och av tillräcklig kvalitet”  (36).

” En jämförelse av brytningskostnaderna med nettokostnaderna för export till dessa priser avslöjar att en handfull indiska kromexportörer gör extraordinära vinster på bekostnad av bevarandet av en knapp icke-förnybar mineralresurs. Trots att Indien har mindre än 1 % av världens kända reserver av krommalm, är dess andel av den globala handeln med krommalm mycket oproportionerlig och uppgår till 35 %. I Indien står fem huvudsakliga tillverkare, nämligen TISCO, Orissa Mining Corporation Ltd., Balasore Alloys Ltd., Ferro Alloys Corporation Ltd. och Jindal Strips Ltd. för över 90 % av produktionen. […] Med tanke på de mycket begränsade reserverna av krommalm av hög kvalitet förefaller det nödvändigt att begränsa exporten av sådan naturlig malm, som till stor del efterfrågas av inhemska stål- och legeringstillverkare [...]”  (37).

(vår understrykning).

”Med endast 1 % av de 122 reserverna i världen uppgår den indiska exporten av krommalm för närvarande mycket oproportionerligt till 35 % av världshandeln. Detta är uppenbarligen en avvikelse som orsakas av stora vinstmarginaler mellan brytningskostnaderna och nettoexportintäkterna.”  (38)

(vår understrykning).

”Mot bakgrund av den stora spridningen mellan brytningskostnaderna och exportpriserna bör regeringen överväga att ta ut exportavgifter för all export av krom, inklusive koncentrat, om den över huvud taget ska tillåtas”  (39).

”I enlighet med lagen om gruvor och mineraler (utveckling och reglering) och liksom är fallet med järnmalm, måste absolut företräde ges till inhemska anläggningar som behöver krommalm för produktion av förädlade ferrolegeringar/kromstål vid beviljandet av gruvavtal för krom ”  (40).

” Efter att i första hand ha prioriterat ståltillverkare, genom företagsinterna/delvis företagsinterna gruvor, är det nödvändigt att genomföra politiska åtgärder för att uppmuntra en globalt konkurrenskraftig gruvindustri i sig, genom att arbeta mot globala riktmärken när det gäller vetenskaplig gruvdrift, optimalt utnyttjande av allt material som bryts, anrikning, systematisk och tidsbunden prospektering samt bevarande av miljö och biologisk mångfald. Sådana professionella gruvföretag, oberoende huruvida det tillhör den offentliga eller den privata sektorn, måste i första hand anslå en viss minimiandel av produktionen (omkring 70 %) för att tillgodose de inhemska användarnas behov ”  (41).

(vår understrykning).

(245)

Dang-rapporten visar således att krommalm betraktades som en viktig resurs för den inhemska stålindustrin, att exportpriserna ansågs vara för höga i jämförelse med de inhemska priserna och att en kombination av exportbegränsningar och förmånliga gruvavtal för företagsintern produktion var befogade för att bibehålla rimliga inhemska priser. Dang-rapporten visar vidare de indiska myndigheternas avsikt att reglera krommalmsektorn kraftigt i egenskap av en ”kärnsektor i den nationella ekonomin”.

(246)

I rapporten om den tolfte femårsplanen från arbetsgruppen för stålindustrin, utfärdad i november 2011 (42) anges vidare uttryckligen följande:

”Krom används främst inom metallurgiindustrin för tillverkning av ferrolegeringar, t.ex. ferrokrom, ”charge-chrome” och kiselkrom, som används som tillsatser vid tillverkning av rostfritt stål och speciallegerat stål”  (43).

” Stålindustrin har efterfrågat restriktioner för export av kromitmalmer. Regeringen har infört en finanspolitisk ram för att motverka alltför stor export av kromitmalmer ”  (44).

(vår understrykning).

”Här följer de viktigaste rekommendationerna för utvecklingen av kromitsektorn i Indien: […]. v) Kromitresurserna i landet är begränsade. Landet innehar endast 1,8 % av världens totala reserver av kromitmalm, men exporten utgör 30–35 % av världshandeln. Det finns därför ett akut behov av att bevara denna kritiska insatsvara så att den används i den inhemska industrin och införa finanspolitiska åtgärder mot export ”  (45).

(247)

Slutligen anger de indiska myndigheterna i sin nationella mineralstrategi från 2019 också att ansträngningar ska göras för att främja den inhemska industrin och att ansträngningar ska göras när det gäller gruvavtal för att säkerställa oavbruten malmförsörjning till industrin i senare led i förädlingskedjan.

(248)

Kommissionen bedömde därefter hur detta politiska syfte genomfördes i lagstiftnings- och regleringshänseende. När det gäller exportrestriktioner vidtog de indiska myndigheterna inledningsvis flera åtgärder för att motverka export av krommalm. Dessa kan kontrolleras på ministeriet för ståls webbplats (46) och i OECD:s databas över exportrestriktioner för industriråvaror (OECD:s databas) (47).

(249)

Den centrala åtgärden är en exportskatt som ursprungligen infördes 2008 i form av en specifik tull på 2 000 indiska rupier per ton (48). Skatten ändrades till en värdetull på 30 % per ton 2012 i början av den tolfte femårsplanen och ligger fortfarande kvar på denna nivå (49). Enligt OECD:s databas är syftet med denna åtgärd att ”säkra inhemsk försörjning, främja ytterligare bearbetning/mervärde”.

(250)

Andra exportrestriktioner omfattar licenskrav och en förteckning över kvalificerade exportörer (vilken i praktiken är begränsad till det statliga handelsföretaget Metal and Mineral Trading Corporation) för vissa kvaliteter av krommalm, samt ett trängselpåslag som de indiska järnvägarna tar ut på basfraktavgifterna vid kromtransport till Bangladesh och Pakistan (de enda länderna med järnvägsförbindelse med Indien).

(251)

Den tydligaste effekten av politiken var den betydande minskningen av exporten av krommalm efter införandet av de riktade exportbegränsningarna 2008 och därefter på nytt när dessa utökades 2012. Utvecklingen krommalmexporten illustreras i nedanstående diagram:

IND, kromexport (HS 261000)

(252)

De riktade exportbegränsningarna uppnådde följaktligen de indiska myndigheternas mål att motverka export och att tillhandahålla krommalm för den inhemska industrin i senare led.

(253)

Dessa exportvolymer måste betraktas mot bakgrund av den inhemska förbrukningen av krommalm. De indiska myndigheterna lämnade endast begränsade uppgifter om exporten av krommalm i sitt svar (räkenskapsår 18/19 (50)–20/21), medan uppgifter om inhemsk produktion och förbrukning lämnades för räkenskapsåret 16/17–19/20. Båda uppsättningarna uppgifter är konfidentiella. Mot denna bakgrund är det emellertid möjligt att jämföra exportvolymer och inhemsk förbrukning för räkenskapsåret 19/20 (som omfattar nio månader av undersökningsperioden) med det föregående räkenskapsåret 18/19. Under båda räkenskapsåren översteg exportvolymerna inte 1,5 % av den inhemska förbrukningen. Det bör noteras att andelen importen till den inhemska marknaden också var obetydlig.

(254)

Det förelåg även en konstant och irrationell överkapacitet vid produktionen på den indiska marknaden jämfört med den sammanlagda inhemska förbrukningen och exporten minus importen. De indiska myndigheterna kunde inte förklara denna överkapacitet. Denna överkapacitet kan därför endast förklaras genom att gruvföretagen, inbegripet OMC i krommalmsektorn, utövade myndighetsuppgifter (särskilt säkerställande av en tillräcklig tillgång på krommalm i linje med de indiska myndigheternas politiska mål att stödja industrin i senare led och öka värdet i leveranskedjan).

(255)

Dessutom fann kommissionen att företagsinterna gruvor har en förhandsrätt när deras gruvavtal löper ut enligt de indiska myndigheternas koncessionsregler för mineraler från 2016. I artikel 8a i lagen om gruv- och mineralutveckling från 1957 (i dess ändrade lydelse från 2015) föreskrivs också förlängda perioder för gruvavtal för företagsinterna användare och upprepas förhandsrätten för företagsinterna användare vid auktioner av gruvavtal. Detta möjliggör att gruvavtal i huvudsak innehas av tillverkare i senare led i produktionskedjan av ferrokrom, i linje med uttalandena i skäl 244. I praktiken konstaterade kommissionen också, såsom nämns i skäl 236 ovan, att alla privata ägare av krommalmgruvor faktiskt använde malm för företagsintern produktion. Stängningen av de yttre gränserna och den prioriterade tilldelningen av gruvavtal för företagsintern användning har således medfört att det endast finns en huvudsaklig statsägd aktör kvar på marknaden, nämligen OMC, som därför har kontroll över kvantiteterna och priserna på den krommalm som är tillgänglig på den konkurrensutsatta inhemska marknaden. I egenskap av dominerande leverantör av krommalm på den indiska marknaden är OMC skyldigt att följa de indiska myndigheternas politiska mål att stödja industrin i senare led i förädlingskedjan genom låga priser, vilket förklaras närmare i följande avsnitt, och utövar därmed myndighetsuppgifter.

(256)

I nästa steg kontrollerade kommissionen om krommalmen i praktiken tillhandahölls mot för låg ersättning, särskilt av OMC.

(257)

Såsom förklaras i skäl 213 kunde de indiska myndigheterna inte lämna uppgifter om prissättningen eller prisstatistiken för de inhemska indiska priserna på krommalm. OMC står för den största delen av försäljningen av krommalm på den indiska konkurrensutsatta marknaden och detta är även fallet för den övervägande majoriteten av Jindal-gruppens inköp. Denna försäljning ansågs därför vara representativ för hela den indiska fria marknaden.

(258)

OMC säljer denna krommalm via elektroniska auktioner. Undersökningen visade dock att OMC begränsade tillgången till dessa elektroniska auktioner genom att 70 % av den månatliga produktionen reserveras för så kallade ”långsiktiga köpare” som är belägna i delstaten Odisha. Endast tillverkare i senare led i förädlingskedjan kan komma i fråga som långsiktiga köpare, och de garanterade kvoterna får inte överstiga den företagsspecifika produktionskapaciteten för ferrokrom. Detta visar att OMC, genom utövande av myndighetsuppgifter, i praktiken tillämpar den prioriterade tilldelningen av mängden krommalm i en annan form gentemot producenter av ferrokrom i senare led, vilket redan även görs vid tilldelningen av gruvavtal. Övriga 30 % är även reserverade för inhemska tillverkare i senare led i produktionskedjan utanför delstaten Odisha (vilket undantar handlare).

(259)

Utbudet av krommalm på den fria marknaden kontrolleras således av OMC och kanaliseras främst till industrin i senare led i förädlingskedjan av nämnda företag i linje med de indiska myndigheternas övergripande avsikt och rättsliga ram, vilket framhålls i skälen 242–255.

(260)

Det fanns även bevisning för att prissättningen på de små mängder som erbjuds via elektroniska auktioner inte baseras på fria anbud från företagen. Auktionen inleds med ett baspris som beslutas godtyckligt av OMC:s styrelse. De indiska myndigheterna förklarade att detta grundpris under perioden efter undersökningsperioden fastställdes som en andel (motsvarande 13,5 %) av det internationella priset på produkten i senare led i förädlingskedjan, dvs. ferrokrom. De indiska myndigheterna kunde dock inte förklara hur denna andel/korrektionsfaktor fastställdes. Efter ytterligare analys fann kommissionen att korrektionsfaktorn för priserna efter undersökningsperioden i själva verket baserades på det historiska genomsnittet för priserna på krommalm som fastställdes genom beslut av OMC:s styrelse. Kommissionen fick inte tillgång till styrelsens tidigare beslut och de indiska myndigheterna kunde inte redogöra för principerna bakom dessa beslut. Kommissionen kunde inte heller fastställa något objektivt samband mellan korrektionsfaktorn och kostnaden för att omvandla krommalm till ferrokrom. Kommissionen behövde därför använda tillgängliga uppgifter avseende priset på krommalm på grundval av artikel 28.1 i grundförordningen.

(261)

I detta avseende noterade kommissionen att grundpriset utan anledning var godtyckligt lågt jämfört med de internationella priserna, vilket de indiska myndigheterna medgav. Sådana konstlat låga priser verkar ligga i linje med de indiska myndigheternas politik för att tillhandahålla billig inhemsk krommalm till industrin i senare led i förädlingskedjan. Dessutom undersökte kommissionen empiriska bevis. När kommissionen undersökte inköpspriserna på den råvara som OMC tillhandahöll Jindal-gruppen, fann den att dessa priser, beroende på typen av krommalm, var 15–40 % lägre än motsvarande exportpriser på krommalm med ursprung från Turkiet (vilken är den malm som har störst likhet med den indiska krommalmen) till dess huvudsakliga exportmarknad, Kina. På grundval av detta drog kommissionen slutsatsen att grundpriset för den krommalm som såldes vid den elektroniska auktionen fastställdes till en artificiellt låg nivå i förhållande till marknadspriserna för krommalm. Priserna på krommalm var också för låga i jämförelse med produkten i senare led i förädlingskedjan (ferrokrom). Påståendena från de indiska myndigheterna och OMC att priserna på ferrokrom var relevanta för priserna på krommalm avvisades därför.

(262)

Följaktligen talade bevisningen för att OMC, den dominerande leverantören av krommalm på den fria marknaden och från vilken den indiska exporterande tillverkaren förvärvade denna råvara för vidare användning i tillverkningsprocessen för kallvalsade platta produkter av rostfritt stål, inte agerade som en marknadsaktör. Vid tillhandahållandet av krommalm utövade OMC snarare myndighetsuppgifter för de indiska myndigheternas räkning och i överensstämmelse med deras politiska mål för att gynna industrin i senare led i förädlingskedjan.

(263)

Den rättsliga och ekonomiska miljön i Indien visar att de gruvföretag som levererar krommalm, särskilt det statsägda företaget OMC, har eller utövar myndighetsbefogenheter. Krommalm är, liksom andra mineraler i Indien, en naturresurs som förvaltas av de indiska myndigheterna som en kärnsektor i den nationella ekonomin. De indiska myndigheterna införde särskilt en rad åtgärder (nämligen införande av exportrestriktioner som leder till ett överutbud och låga inhemska priser och fastställande av grundpriserna från malmauktionerna på artificiellt låga nivåer för dessa tillverkare) som visar att leverantörerna av krommalm, i synnerhet OMC, kontrolleras på ett meningsfullt sätt av de indiska myndigheterna inom ramen för utövandet av myndighetsuppgifter. På grundval av tillgänglig bevisning drog kommissionen därför slutsatsen att de indiska myndigheterna tillhandahöll krommalm till industrin för rostfritt stål mot för låg ersättning i den mening som avses i artikel 3.1 a iii i grundförordningen, såsom den tolkas och tillämpas i enlighet med den relevanta WTO-standarden enligt artikel 1.1 a iii i avtalet om subventioner och utjämningsåtgärder.

(264)

Efter det slutliga meddelandet av uppgifter noterade Jindal-gruppen att auktionssystemet inte har i syfte att tillhandahålla krommalm till ett lågt pris, utan att maximera regeringens inkomster genom att sälja krommalm till högsta möjliga pris. Vidare uppgav företaget att de indiska myndigheterna inte styr priset på krommalm utan endast fastställer minimipriset vid auktionen.

(265)

Slutligen hänvisade företaget till det faktum att de indiska exportpriserna på ferrokrom var högre än exportpriserna på ferrokrom från Sydafrika, Kazakstan och Turkiet, vilket enligt företaget innebär att Jindal-gruppen inte gynnas av subventionerad krommalm som används för tillverkning av ferrokrom.

(266)

De två första argument som företaget framfört påverkar emellertid inte kommissionens huvudsakliga slutsats när det gäller krommalmauktionerna (se skälen 258–261), nämligen att tillträdet till auktionen och försäljningsvolymerna är begränsade, att minimipriset fastställs godtyckligt av OMC:s styrelse och att nivån är konstlat låg. Alla ovanstående faktorer leder till ett slutligt auktionspris som visserligen ligger över minimipriset men fortfarande inte är marknadsbaserat, vilket framför allt framgår av en jämförelse med de turkiska priserna (skäl 261).

(267)

Vidare noteras att den krommalm som levererades till Jindal-gruppen mot för låg ersättning påverkar tillverkningskostnaden för ferrokrom, som senare används företagsinternt vid tillverkningen av rostfritt stål. De indiska myndigheternas finansiella bidrag tillhandhålls under alla omständigheter på nivån för krommalm, inte för produkten i senare led i förädlingskedjan, nämligen ferrokrom. Därför är en jämförelse av exportpriserna på indisk ferrokrom med exportpriserna på ferrokrom med ursprung i andra länder inte relevant.

(268)

Mot denna bakgrund bekräftas slutsatsen i skäl 263.

(269)

I enlighet med artiklarna 3.2 och 5 i grundförordningen fastställde kommissionen förekomsten av en förmån och beräknade storleken på den utjämningsbara subventionen som den förmån som konstaterats för mottagaren under undersökningsperioden.

(270)

Endast en av de undersökta indiska exporterande tillverkarna (Jindal-gruppen) köpte krommalm för tillverkning av ferrokrom och i slutänden kallvalsade platta produkter av rostfritt stål.

(271)

I ett första steg fastställde kommissionen volymer och vägda genomsnittliga priser för alla inköp av krommalm från Jindal-gruppen under undersökningsperioden, uppdelade efter den typ av malm som definierades av företaget beroende på form (t.ex. spröd eller koncentrerad) och kromoxidhalt. Dessa två parametrar påverkar prisskillnaderna mellan olika typer av krommalm.

(272)

Som ett andra steg ersatte kommissionen de faktiska priserna för varje typ av krommalm som förvärvades med det lämpliga referenspriset.

(273)

Kommissionen noterade att marknadens struktur påverkade alla rådande marknadsvillkor i Indien. Såsom förklaras i skäl 257 dikteras priset dessutom av en dominerande aktör – med en marknadsandel på i princip 100 % på den fria marknaden – som agerar som ett offentligt organ. Det var således omöjligt att fastställa ett icke-snedvridet pris för krommalm för en indisk tillverkare av kallvalsade platta produkter av rostfritt stål eller någon annanstans på den indiska marknaden. Det fanns därför inga inhemska priser i Indien som kunde användas som lämpligt referensvärde.

(274)

I enlighet med artikel 6 d andra stycket i grundförordningen, använde sig kommissionen därför av ett annat land för det externa referensvärdet efter justering för de rådande marknadsvillkoren i Indien.

(275)

Kommissionen försökte identifiera ett icke-snedvridet pris på krommalm som utvinns i en gruva i ett representativt annat land och simulera att gruvan faktiskt låg i Indien. Globalt exporteras majoriteten av krommalmen från Sydafrika till Kina. Kommissionen ansåg därför att exportpriset från Sydafrika till Kina var ett möjligt referenspris. Det fastställdes dock att krommalm med ursprung i Sydafrika uppvisar stora skillnader jämfört med krommalm med ursprung i Indien vad gäller de två viktigaste parametrarna, nämligen kromoxidhalten och förhållandet mellan krom och järn (krom/järn-kvoten) (51).

(276)

Det alternativa riktmärke som klaganden föreslagit var exportpriset på krommalm från Turkiet (som också utgör en av de största tillverkarna i världen) till Kina. Kommissionen noterade att de två parametrar som anges i skäl 275 ligger mycket närmare varandra vid en jämförelse mellan den turkiska och indiska krommalmen än vid en jämförelse mellan den sydafrikanska och den indiska krommalmen (52).

(277)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter ifrågasatte Jindal-gruppen kommissionens slutsatser att sådana parametrar som kromoxidhalten och krom/järn-kvoten gör att den indiska krommalmen uppvisar större likheter med turkisk än med sydafrikansk krommalm. Företaget uppgav att det är viktigt att jämföra krom/järn-kvoten mellan krommalm med liknande kromoxidhalt. Enligt företaget har den turkiska krommalmen med en halt på 40–42 % en krom/järn-kvot på 2,6–2,8, vilket är mycket högre i jämförelse med indisk eller sydafrikansk malm med samma halt.

(278)

Såsom förklaras i skäl 281 använde kommissionen inte den krommalm med en halt på 40–42 % som Jindal-gruppen hänvisade till för att fastställa det grundläggande riktmärket. Det grundläggande riktmärke som kommissionen valt är krommalm med en halt på 46–48 % med en krom/järn-kvot på 2,5 (53). Den är därför mycket lik den indiska malmen med en jämförbar kromoxidhalt, vilket Jindal-gruppen själv bekräftar i sin inlaga:

”Indisk krommalm har en krom/järn-kvot på 2,4 endast vid en Cr2O3-nivå på 46 %”  (54).

”För att indisk krommalm ska ha en krom/järn-kvot på 2,6–2,8 skulle den indiska malmen behöva ha en mycket högre kromoxidhalt på 48–50 % eller högre”  (55).

Ovanstående uppgifter bekräftar att indisk malm är mycket närmare besläktad med turkisk malm än med sydafrikansk malm med dess krom/järn-kvot på 1,3–1,5 (56).

(279)

Enligt specifikationen för kromit för den metallurgiska industrin, IS: 10818-1984 (57) från Bureau of India Standards är den normala krom/järn-kvoten för produktion av ferrokrom med hög kolhalt som används vid tillverkning av rostfritt stål omkring 2.8. Detta innebär att det riktmärke som kommissionen valt också är mer representativt än det sydafrikanska alternativet med beaktande av Jindal-gruppens slutanvändning av krommalm, nämligen omvandlingen till ferrokrom med hög kolhalt för produktion av rostfritt stål.

(280)

Kommissionen noterade vidare den indiska exporterande tillverkarens påståenden om att det fortfarande finns skillnader mellan turkisk och indisk krommalm när det gäller fysisk form och kromoxidhalt. Dessa skillnader åtgärdades dock genom de justeringar som beskrivs i skäl 289.

(281)

Kommissionen använde därefter det vägda genomsnittliga turkiska exportpriset till Kina under undersökningsperioden som ett grundläggande referensvärde (58). Det grundläggande referensvärdet på 209 US-dollar per ton hänför sig till krommalm med kromoxidhalt på 46–48 %, i form av koncentrat, levererad på cif-nivå.

(282)

Kommissionen var också medveten om överprövningsorganets avgörande om att justeringar för leveranskostnader måste återspegla de leveranskostnader som gäller generellt för den berörda varan i leveranslandet (59). De priser på krommalm som Jindal-gruppen rapporterade var i 99,96 % av fallen med leveransvillkor fritt från gruvan.

(283)

Kommissionen justerade därför det grundläggande referenspriset till nivån fritt fabrik. Cif-priset minskades med frakt- och försäkringskostnader (60) och inhemska transportkostnader i Turkiet (61).

(284)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter uppgav de indiska myndigheterna att de uppgifter från OECD som kommissionen använde för att justera cif-exportpriset från Turkiet till Kina till nivån fritt fabrik endast var tillgängliga fram till 2016. De indiska myndigheterna hävdade vidare att det inte kan anses utgöra en objektiv undersökning av priserna att extrapolera den relevanta indikatorn till undersökningsperioden.

(285)

Kommissionen extrapolerade emellertid inte enbart cif/fob-förhållandet enligt OECD:s bestämmelser för 2016. Justeringen till undersökningsperioden baserades på de faktiska skillnaderna i frakt- och försäkringskostnader mellan 2016 och undersökningsperioden enligt i Baltic Exchange Dry Index för de tjugo viktigaste sjövägarna. Jindal-gruppen erhöll en detaljerad beräkning av det grundläggande referenspriset fritt fabrik i det särskilda utlämnandet av uppgifter.

(286)

Kommissionens beräkning av justeringar för frakt och försäkring ifrågasattes också i Jindal-gruppens inlaga efter utlämnandet av uppgifter. Företaget föreslog en alternativ uppgiftskälla för anpassningen cif-exportpriset mellan Turkiet och Kina till fob-priset (62). Enligt Jindal-gruppen visade denna datakälla den faktiska fraktkostnaden mellan Turkiet och Kina under undersökningsperioden på ett bättre sätt än uppgifter från OECD och Baltic Exchange Dry Index som utgör ”ett vägt genomsnitt av alla leveransvägar”.

(287)

Uttalandet från Jindal-gruppen hänför sig dock endast till en månad under undersökningsperioden, till transport mellan Turkiet och ”nordöstra Asien” i allmänhet, och till transport av natriumkarbonat, inte krommalm. OECD:s grundläggande cif/fob-kvot som kommissionen använder beaktar hela året, den specifika sjövägen (Turkiet–Kina) och den specifika produkten (krommalm och koncentrat). Det är endast justeringen av kostnaderna enligt Baltic Exchange Dry Index mellan 2016 och undersökningsperioden som hänför sig till ett genomsnitt av flera sjövägar.

(288)

Mot denna bakgrund bibehålls den metod som används för den grundläggande justeringen av referenspriset till fritt fabrik.

(289)

Kommissionen justerade vidare det grundläggande referenspriset fritt fabrik för malm- och kromoxidhalt i fysisk form för att hitta specifika referenspriser för varje typ av malm som Jindal-gruppen förvärvade under undersökningsperioden. Justeringen av den fysiska formen grundades på kostnaderna för brikettering (spröd malm) och pelletering plus sintringskostnader (malmkoncentrat) som tillhandahölls av Jindal-gruppen. Justeringen av kromoxidhalten baserades på smältningskostnaden för den kromindikator som klaganden tillhandahållit (63). Ingen justering gjordes för skillnaderna i krom/järn-kvot, eftersom denna parameter ligger mycket nära vid en jämförelse mellan turkisk och indisk malm. Detta utgjorde ett konservativt tillvägagångssätt, eftersom krom/järn-kvoten för indisk malm faktiskt är något högre, vilket normalt sett skulle medföra högre priser för malm i samma form och med samma kromoxidinnehåll.

(290)

Eftersom den turkiska krommalmen inte påverkas av de statliga åtgärder som snedvrider den indiska marknaden och eftersom de rådande marknadsvillkoren i de två länderna, inbegripet kvalitet, tillgänglighet, säljbarhet, transport och andra villkor för köpet eller försäljningen, är jämförbara, ansåg kommissionen att priserna på krommalm i Turkiet är jämförbara med de priser som skulle råda i Indien om de indiska myndigheterna inte hade vidtagit några snedvridande åtgärder.

(291)

Slutligen jämförde kommissionen Jindal-gruppens faktiska inköpskostnader för den inhemska krommalmen under undersökningsperioden med den kostnad som skulle ha betalats om priserna per malmtyp hade ersatts med respektive referenspriser.

(292)

Totalbeloppet för skillnaden utgör de ”besparingar” som den indiska tillverkaren gjort som köpte krommalm på den indiska snedvridna marknaden jämfört med det pris som denne skulle ha betalat i avsaknad av snedvridningar. Totalbeloppet motsvarar den förmån som den indiska tillverkaren beviljats av de indiska myndigheterna under undersökningsperioden.

(293)

Detaljerade beräkningar av riktmärken och förmåner för den indiska exporterande tillverkaren i fråga tillhandahölls i det särskilda utlämnandet av uppgifter.

(294)

I enlighet med artikel 7.2 i grundförordningen fördelade kommissionen detta subventionsbelopp över företagets totala omsättning under undersökningsperioden (nämnare), eftersom subventionen medförde en förmån för hela produktionen av den berörda produkten och produkten i tidigare led (varmvalsade ringar eller rullar) inte enbart för den produktion som var avsedd för export.

(295)

De indiska myndigheternas ingripande i fråga om tillhandahållande av krommalm mot för låg ersättning syftar till att gynna vissa industrier, särskilt industrin för rostfritt stål, inklusive tillverkare av kallvalsade platta produkter av rostfritt stål. Subventionen är därför selektiv i den mening som avses i artikel 4.2 a i grundförordningen. Krommalms inneboende egenskaper begränsar den möjliga användningen av subventionen till en viss industri, men det betyder inte att subventionen för att vara selektiv måste vara begränsad ytterligare till en understruktur av denna industri (64).

(296)

Mot bakgrund av ovanstående ansåg kommissionen att de indiska myndigheternas ingripanden är selektiva för tillverkare av kallvalsade platta produkter av rostfritt stål i den mening som avses i artikel 4.2 a i grundförordningen.

(297)

Mot bakgrund av alla uppgifter som anges ovan fann kommissionen att de indiska myndigheternas tillhandahållande av krommalm bör anses utgöra en särskild subvention i enlighet med artikel 3.1 a iii och 3.2 i grundförordningen i form av tillhandahållande av varor som innebär att de mottagande företagen beviljats en förmån.

(298)

Det subventionsbelopp som fastställts för Jindal-gruppen uppgick till 0,45 %.

(299)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter noterade klaganden att kommissionens undersökningsresultat visade att en stor majoritet av de subventioner som identifierats för de integrerade exporterande tillverkarna påverkar etapper i tidigare led i produktionsprocessen för kallvalsade platta produkter av rostfritt stål. Enligt klaganden innebär detta att den icke-integrerade indiska tillverkaren av kallvalsade platta produkter av rostfritt stål, Chromeni, också skulle ha kunnat dra nytta av subventioner som beviljats indiska och/eller indonesiska tillverkare i tidigare led i förädlingskedjan. Detta skulle kunna vara fallet vid inhemsk försäljning av produkter i tidigare led från Jindal-gruppen (Indien) till Chromeni eller vid inköp från Chromeni av subventionerade produkter i tidigare led i förädlingskedjan med ursprung i Indonesien.

(300)

På grundval av analysen av Chromenis tillverkningsprocess och företagets råvaruinköp under undersökningsperioden drog kommissionen slutsatsen att företaget inte kunde ha dragit nytta av inköp av subventionerade produkter i tidigare led i förädlingskedjan med ursprung i Indien.

(301)

Chromeni köpte emellertid produkter i tidigare led, nämligen varmvalsade ringar eller rullar, från ett närstående företag i Indonesien, som kan ha gynnats av de indonesiska myndigheternas tillhandahållande av nickelmalm mot för låg ersättning (se avsnitt 4.3). I detta avseende kunde kommissionen inte dra några slutsatser, eftersom det inte fanns några uppgifter i ärendeakten som möjliggjorde en bedömning i detta hänseende.

(302)

De utjämningsbara subventionerna fastställs enligt följande:

(303)

Med hänsyn till de indiska tillverkarnas stora (100 %) samarbetsvilja ansåg kommissionen att det var lämpligt att fastställa subventionsmarginalen för Indien till nivån för det högsta individuella subventionsbeloppet, dvs. 7,56 %.

(304)

På grundval av informationen i klagomålet, tillkännagivandet om inledande och svaren på kommissionens frågeformulär undersöktes den påstådda subventioneringen i form av följande subventioner från de indonesiska myndigheterna:

(305)

I sina synpunkter efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade IRNC-gruppen att felaktiga försäljningsuppgifter användes för beräkningen av överföringskvoter för två närstående företag.

(306)

Detta påstående befanns vara motiverat och kommissionen reviderade därför de respektive överföringskvoterna i enlighet med detta.

(307)

Indonesien har betydande nickelresurser. År 2020 beräknades dess resurser till 21 miljoner ton nickel (65) (1,1 miljarder ton nickelmalm), omkring 20 % av världens kända reserver av nickelmalm.

(308)

Historiskt sett har Indonesien varit en av de största producenterna av nickelmalm. Eftersom Indonesien hade begränsad kapacitet för bearbetning av nickelmalm på den inhemska marknaden (endast två smältverk såsom förklaras i skäl 315) exporterade man traditionellt merparten av sin nickelmalm, främst till Kina.

(309)

Utvinningen av nickelmalm har ökat väsentligen i Indonesien, från runt 5 miljoner ton 1996 till omkring 10 miljoner ton 2007 och ytterligare till 70 miljoner ton 2013. Denna ökning drevs av efterfrågan från de kinesiska anläggningar/smältverk som tillverkar nickeltackjärn. Nickeltackjärn är en legering av järn och nickel med låg nickelhalt. Den indonesiska nickelmalmen är särskilt väl lämpad för den kinesiska tekniken för tillverkning av nickeltackjärn.

Tabell 1

Indonesiens export av nickelmalm (ton)

(310)

De indonesiska myndigheterna insåg därför gradvis att landets export av den överväldigande majoriteten av dess reserver av nickelmalm begränsade de potentiella fördelarna från denna knappa råvara. Landets fördelar skulle kunna bli mycket större om de indonesiska myndigheterna lyckades öka det inhemska mervärde som reserverna för nickelmalm genererade. För att uppnå detta mål fokuserade de indonesiska myndigheterna på den inhemska utvecklingen av hela den industriella värdekedja som använder nickelmalm upp till industrin i senare led, nämligen smältverken och industrin för rostfritt stål i egenskap av slutanvändare av denna råvara. Detta skulle göra det möjligt för Indonesien att dra mycket större nytta av inhemska fördelar än genom att enbart exportera nickelmalm.

(311)

Det var emellertid svårt för Indonesien att själv uppnå detta mål. De indonesiska myndigheternas huvudsakliga problem var de betydande finansieringskraven för att upprätta smältverk och industri i senare led (dvs. flera miljarder euro i inledande investeringar) samt den relativa bristen på kunskap och teknik när det gällde tillverkningen av rostfritt stål från nickeltackjärn som överensstämde med kvaliteten från den nickelmalm som utvinns i Indonesien. Därför kontaktade de indonesiska myndigheterna potentiella partnerländer som kunde hjälpa dem att uppnå detta mål (66). Det naturliga valet föll på Kina på grund av de historiska banden och den geografiska närheten, samt den ännu viktigare faktorn att kinesiska tillverkare av rostfritt stål redan använde indonesisk nickelmalm. För de indonesiska myndigheterna var Kina dessutom den perfekta kandidaten att ingå ett förmånligt bilateralt ramverk med för att maximera det inhemska mervärde som de indonesiska reserverna av nickelmalm medför, eftersom Kina hade en betydande finansiering tillgänglig och en särskild förmånspolitik som främjade industrin för rostfritt stål, inbegripet investeringar utomlands inom ramen för den långvariga ”utåtriktade” politiken, samt den teknik och de kunskaper som var nödvändiga för att använda indonesisk nickelmalm på ett effektivt sätt. Detta resulterade i en mångårig samarbetsram som fortfarande består. De viktigaste delmålen och relevanta officiella dokument sammanfattas i följande skäl.

(312)

De indonesiska myndigheternas försök att locka till sig kinesiska investeringar till den indonesiska nickelindustrin kan åtminstone härledas till 2005, när Indonesien åtog sig att bygga upp ”ett gynnsamt investeringsklimat” (67) för investerare från Kina. Under ett besök i Peking i juni 2005 föreslog den indonesiska samordnande ekonomiministern investeringsmöjligheter inom fyra sektorer av den indonesiska ekonomin, inklusive naturresurser, till den kinesiska vice premiärministern och ”hoppades också att fler kinesiska företag skulle komma till Indonesien för att göra investeringar och uttalade att den indonesiska regeringen skulle skapa en gynnsam miljö för att underlätta för kinesiska investerare” (68). Som svar på detta erbjudande bad den kinesiska vice premiärminister Indonesien att garantera att de kinesiska investeringarna i Indonesien skulle bli lönsamma (69). Dessutom tackade indonesiska tjänstemän även Kina för tillhandahållandet av ”gratis och förmånliga lån till Indonesien” (70).

(313)

Till följd av detta undertecknade de indonesiska och de kinesiska myndigheterna 2005 en gemensam förklaring som inledde deras samarbete inom gruv- och metallsektorerna. På grundval av denna gemensamma förklaring undertecknade de indonesiska och de kinesiska myndigheterna 2010 en handlingsplan, som innehåller en plan för att uppmuntra kinesiska investeringar i resursbaserade industrier i Indonesien, inklusive gruvdrift, såsom förklaras närmare i skälen 563 och 584. Av dessa tidiga avtal framgår redan de viktigaste villkoren för den särskilda samarbetsramen mellan de två regeringarna, och hur regeringarna planerade att genomföra sin strategi genom att förlita sig på privata investerare som skulle gynnas genom ett antal förmånliga strategier och stöd som noga övervakades av regeringarna.

(314)

År 2007 införde de indonesiska myndigheterna lag nr 27 om en långsiktig nationell utvecklingsplan för perioden 2005–2025. I denna utvecklingsplan fastställdes industrisektorn som tillväxtmotor för att stärka den ekonomiska strukturen. Detta skulle bland annat stödjas av gruvsektorn. Att förbättra värdeökningen inom primärsektorn, inklusive gruvdrift, framhölls som det främsta målet för att främja lokal och internationell konkurrenskraft och stärka den nationella industribasen.

(315)

För att mervärdet skulle kunna ökas inom nickelsektorn krävdes ett upprättande av smältverk i Indonesien. Vid den tidpunkten (och fram till 2016) fanns det endast två smältverk i Indonesien, nämligen ett smältverk för nickel som tillhör PT. Vale med en kapacitet på ca 80 000 ton nickel och ett smältverk för ferronickel som tillhörde det statsägda företaget PT. Aneka Tambang (Antam) med en produktionskapacitet på 26 000 ton nickel.

(316)

Kostnaderna för att upprätta ett enda smältverk kan uppgå till en miljard euro beroende på teknik och produktionskapacitet. Som nämns ovan hade Indonesien varken de ekonomiska resurserna eller rätt teknik för att bygga smältverken, medan Kina hade båda delarna och även behövde den indonesiska nickelmalmen för att tillverka produkter av rostfritt stål.

(317)

En av de viktigaste åtgärderna för att denna samarbetsram mellan de indonesiska och de kinesiska myndigheterna skulle kunna ingås och för att de indonesiska myndigheterna skulle kunna uppnå sitt mål var införandet av lag nr 4 från 2009 om brytning av mineraler och kol (2009 års lag om gruvdrift), som ersatte lag nr 11 från 1967 om gruvdrift (71). Traditionellt sett har de indonesiska myndigheterna kontrollerat gruvsektorn i stor utsträckning. I artikel 1 i lag nr 11 från 1967 om gruvdrift erhöll de indonesiska myndigheterna redan en dominerande roll och befogenheter att reglera denna sektor, och det anges att ”[a]lla mineraler som finns inom den indonesiska gruvjurisdiktionen i form av naturresurser som en välsignelse från Gud den allsmäktige är det indonesiska folkets nationella rikedom och ska därför kontrolleras och utnyttjas av staten för att ge folket maximal välfärd”. I ingressen till 2009 års lag om gruvdrift anges vidare att ”mineraler och kol som är begravda i Indonesiens gruvjurisdiktion representerar icke förnybara naturtillgångar som är en gåva från Gud den allsmäktige och spelar en viktig roll för att tillgodose livets behov för många människor, och därför måste förvaltningen av dessa resurser kontrolleras av staten för att ge ett verkligt mervärde till den nationella ekonomin i en strävan att uppnå rikedom och välstånd för samhället på ett rättvist sätt.” I artikel 4 i 2009 års lag om gruvdrift anges särskilt att ”1) [i] egenskap av icke-förnybara naturresurser utgör mineral- och kolutvinning en nationell rikedom som kontrolleras av staten till största möjliga nytta för folkets välfärd och 2) [s]tatens kontroll av mineraler och kol enligt punkt 1 ska genomföras av regeringen och/eller regionala regeringar”. Det är viktigt att notera att det enligt artikel 103 i 2009 års lag om gruvdrift krävdes att mineralbearbetning i egenskap av ett mervärde för mineraler skulle äga rum i Indonesien. I motiven till artikel 103.1 anges att skyldigheten att genomföra bearbetning och förädling på den inhemska marknaden bland annat är avsedd att a) öka värdet av gruvdriften genom dess råvaror, b) tillhandahålla råvaror för industrin, c) tillhandahålla sysselsättning och d) öka statens inkomster. Genom dessa bestämmelser infördes med andra ord en skyldighet för alla företag som utvinner nickelmalm att antingen upprätta en egen anläggning för bearbetning/rening av nickel eller att sälja sin nickelmalm till en sådan inhemsk anläggning för att uppnå det övergripande målet att öka nickelmalmens inhemska mervärde genom förmånliga strategier som riktar sig till industrin för rostfritt stål i senare led. I artikel 170 i 2009 års lag om gruvdrift föreskrevs vidare en femårig ”anståndsperiod”. Syftet med ”anståndsperioden” var att förbereda gruvindustrin för den inhemska förädlingsskyldigheten och göra det möjligt för företagen att bygga de förädlingsanläggningar som krävs för att absorbera leveranserna av nickelmalm.

(318)

Mot bakgrund av 2009 års lag om gruvdrift, och särskilt dess krav på inhemsk bearbetning, sköt den indonesiska exporten av nickelmalm i höjden och Kina absorberade nästan hela den totala exporten (se tabellen nedan).

Tabell 2

Indonesiens export av nickelmalm (ton)

(319)

Eftersom de indonesiska myndigheternas mål att inrätta kapacitet för bearbetning i Indonesien inte uppnåddes, förbjöd de indonesiska myndigheterna den 11 januari 2014 genom flera förordningar export av nickelmalm från Indonesien (för närmare uppgifter om exportrestriktionerna och exportförbudet för nickelmalm, se skälen 405–413).

(320)

Under 2017 mildrade de indonesiska myndigheterna exportförbudet något genom att tillåta export av nickelmalm med en nickelhalt på mindre än 1,7 % i vissa kvantiteter. Denna export omfattades av en exporttull på 10 %, medan exportörerna också behövde bevisa att upprättandet av deras bearbetningsanläggning gick som planerat. Skälet till detta var att Indonesien vid den tidpunkten inte hade den nödvändiga tekniken för att bearbeta nickelmalm med mindre än 1,7 % nickelinnehåll till förädlade produkter, vilken lämpade sig bättre för batterier för elfordon än för stål (se nedan i avsnitt 4.4). Under 2020 förbjöd de indonesiska myndigheterna emellertid helt export av all nickelmalm. Skälet till att förbudet återinfördes för malm med låg nickelhalt var att de kinesiska företagen hade planer på att bygga smältverk för denna typ av nickelmalm som skulle kunna användas för att tillverka batterier för elfordon.

(321)

Under årens lopp byggdes flera smältverk för nickelmalm tack vare de inhemska bearbetningskraven och de exportrestriktioner som de indonesiska myndigheternas införde på export av nickelmalm. Det inhemska behovet av nickelmalm ökade också tack vare de indonesiska myndigheternas åtgärder för att få den smältningskapacitet som tidigare upprättats i Kina att flytta till Indonesien. Såsom förklaras i skäl 414 kontrollerar de indonesiska myndigheterna produktionen av nickelmalm genom sina obligatoriska årliga arbetsplaner och budgetar. De indonesiska myndigheterna ser också till att det inhemska priset hålls betydligt lägre än de internationella priserna för att gynna smältverk och tillverkare av rostfritt stål.

Tabell 3

Indonesisk nickelmalm (miljoner ton)

(322)

Det bilaterala samarbete som de indonesiska myndigheterna inledde med de kinesiska myndigheterna om förmånsbehandlingen för att inrätta och gynna skapandet och utvecklingen av den inhemska indonesiska industrin för rostfritt stål går tillbaka till början av 2000-talet. Det består av ett antal bilaterala dokument som inrättar den rättsliga och politiska ram som leder till antagandet av flera särskilda policyer för stöd och förmånsprogram som utgör utjämningsbara subventioner som omfattas av denna undersökning (se de viktigaste bilaterala dokumenten i skäl 548).

(323)

Det bilaterala samarbetet rörde särskilt den indonesiska Morowali Industrial Park (Morowali-parken). Detta är en industripark i Sulawesi där Indonesien och Kina beslutade att utveckla industrin för rostfritt stål.

(324)

För genomförandet av det bilaterala samarbetet i Morowali-parken ansvarar ett kinesiskt-indonesiskt förvaltningsföretag, IMIP. Detta företag inledde formellt sin verksamhet i oktober 2013.

(325)

Klaganden hävdade att de indonesiska myndigheterna kontrollerar nickelmalmsektorn och att priserna på nickelmalm är snedvridna i Indonesien på grund av de indonesiska myndigheternas ingripande. Nickel som ingår i nickelmalm är den viktigaste komponenten i rostfritt stål och den viktigaste prisdrivande faktorn. Enligt klaganden säkerställde de indonesiska myndigheterna genom ingripanden på marknaden för nickelmalm att råvarupriserna för tillverkning av rostfritt stål förblir betydligt lägre än de internationella priserna till förmån för de exporterande tillverkarna av kallvalsade platta produkter av rostfritt stål i Indonesien.

(326)

Gruvdriftspolitiken beträffande nickelmalm förvaltas av ministeriet för energi och mineralresurser (MEMR), företrätt av generaldirektören för mineraler och kol. Mineralexport förvaltas också av handelsministeriet, som företräds av generaldirektören för utrikeshandel.

(327)

Både de centrala och regionala regeringarna spelar en viktig roll inom gruvindustrin, genom att fastställa den nationella gruvpolitiken, normer, riktlinjer och kriterier samt genom att fastställa förfaranden för gruvdriftstillstånd. Dessutom medverkar de indonesiska myndigheterna aktivt när det gäller utveckling, kontroll, utvärdering och konfliktlösning inom sektorn.

(328)

Gruvindustrin är starkt reglerad i Indonesien. Ett stort antal förordningar, vilka ständigt ändras, som utfärdats av olika statliga organ övervakar och utövar tillsyn över varje aspekt av gruvsektorn såsom visas nedan. Den rättsliga grunden för de relevanta reglerna och förordningarna är följande:

(329)

Inledningsvis noterade kommissionen att en exporterande tillverkare av kallvalsade platta produkter av rostfritt stål köpte nickelmalmen på den inhemska marknaden, antingen från närstående eller icke-närstående företag för nedsmältning och användning vid tillverkningen av kallvalsade platta produkter av rostfritt stål.

(330)

Tillhandahållande av nickelmalm mot för låg ersättning är en av de viktigaste åtgärder som de indonesiska myndigheterna har vidtagit inom ramen för samarbetet med de kinesiska myndigheterna för att säkerställa utvecklingen av hela den industriella värdekedjan inom industrin för rostfritt stål i Indonesien.

(331)

År 2007 införde de indonesiska myndigheterna lag nr 27 om en långsiktig nationell utvecklingsplan (72) för perioden 2005–2025. I denna utvecklingsplan fastställdes industrisektorn som tillväxtmotor för att stärka den ekonomiska strukturen. Denna skulle bland annat stödjas av gruvsektorn, inklusive nickelmalm. Att förbättra värdeökningen inom primärsektorn, inklusive gruvdrift, framhölls som det främsta målet för att främja lokal och internationell konkurrenskraft och stärka den nationella industribasen. I den långsiktiga nationella utvecklingsplanen hänvisades uttryckligen till utveckling av värdekedjan genom bearbetning och diversifiering av produkterna (utveckling i senare led), strukturell fördjupning (utveckling i tidigare led) och vertikal integration (utveckling i tidigare och senare led). Utvecklingen inom tillverkningsindustrin skulle inriktas på delsektorer som uppfyllde flera kriterier, bland annat bearbetning av inhemska naturresurser och exportutvecklingspotential.

(332)

År 2009 införde de indonesiska myndigheterna 2009 års gruvdriftslag, i linje med deras mål att öka mervärdet för mineralerna i Indonesien (se skäl 317 och följande). De indonesiska myndigheterna har infört flera genomförandeförordningar, inbegripet ett antal ändringar, för att uppnå målen i 2009 års gruvdriftslag. Genom 2009 års gruvdriftslag infördes ett antal betydande lagändringar beträffande tillståndssystemet, avgifter, utländskt ägande och export av råvaror. År 2020 ändrades 2009 års gruvdriftslag genom 2020 års gruvdriftslag, vilken antogs den 10 juni 2020. Genom denna nya lag, som är av begränsad betydelse för denna undersökning, eftersom den först trädde i kraft i slutet av undersökningsperioden, bekräftades eller utvidgades vissa krav på gruvföretag.

(333)

Genom 2009 års gruvdriftslag erhöll både centralregeringen och de regionala regeringarna befogenhet att utfärda tillstånd, beroende på var gruvområdet var beläget, tillståndets ursprung och vilken typ av investeringar gruvföretaget har gjort.

(334)

Genom 2009 års gruvdriftslag infördes ett nytt tillståndssystem som ersatte det gamla systemet med entreprenadkontrakt och det lokala systemet Kuasa Pertambangan (KP) eller systemet för brytningsrättigheter. Enligt det nya systemet är två typer av gruvdriftstillstånd viktiga i kommersiellt hänseende, nämligen följande:

(335)

I 2009 års gruvdriftslag gjordes ingen åtskillnad mellan gruvdriftslicenser/särskilda gruvdriftslicenser för produktionsverksamhet som är integrerade med smältverk/bearbetningsanläggningar och gruvdriftslicenser för produktionsverksamhet som inte är integrerade med sådana anläggningar. Alla gruvdriftslicenser för produktionsverksamhet beviljades för en period på högst 20 år, som kunde förlängas med ytterligare två perioder på tio år vardera.

(336)

Enligt industrielle regleringen godtogs i allmänhet en ”verksamhetslicens för industri” som huvudsaklig licens för industriföretag med tillverkning av någon typ av produkter. Denna licens utfärdas och förvaltas av industriministeriet. År 2013 införde de centrala myndigheterna en ny typ av licens, nämligen en gruvdriftslicens för produktionsverksamhet för bearbetning och raffinering (smältverk) för industrin genom ministerförordningar (MEMR 7/2020). Denna licens omfattar utveckling och drift av smältverk och utfärdas under överinseende av ministeriet för energi och mineralresurser. Bearbetningsföretagens verksamhet grundas således på två licenser.

(337)

I 2009 års gruvdriftslag fastställs också administrativa sanktioner mot innehavare av gruvdriftslicenser, licenser för småskalig gruvdrift eller särskilda gruvdriftslicenser för överträdelser av bestämmelserna i bland annat artiklarna 102 och 103. Sådana administrativa sanktioner utgörs av ”a. skriftliga varningar, b. tillfälligt upphävande av en del av eller all prospekterings- eller produktionsverksamhet och/eller c. återkallande av gruvdriftslicensen, licensen för småskalig gruvdrift eller den särskilda gruvdriftslicensen” (artikel 151 i lagen). Slutligen inför gruvdriftslagen straffrättsliga påföljder mot företag som inte följer de olika bestämmelserna på upp till tio års fängelse och ett högsta bötesbelopp på 10 000 000 000 indiska rupier (10 miljarder rupier) för falsk rapportering av gruv- och försäljningsverksamhet (se artikel 159) och försäljning eller bearbetning av mineraler från enheter som inte har en giltig licens (se artikel 161).

(338)

Kommissionen underrättade de indonesiska myndigheterna om att den skulle kunna komma att använda sig av tillgängliga uppgifter i enlighet med artikel 28.1 i grundförordningen för sin prövning av förekomsten och omfattningen av det påstådda stödet till stålindustrin i form av tillhandahållande av nickelmalm mot för låg ersättning.

(339)

I frågeformuläret, i skrivelsen med begäran om komplettering och under dubbelkontrollen på distans uppmanade kommissionen de indiska myndigheterna att lämna vissa uppgifter om leverantörerna (dvs. gruvföretagen) och om hur den inhemska marknaden för nickelmalm i Indonesien fungerar. Dessa förfrågningar om uppgifter innehöll bland annat frågor om den rättsliga och institutionella ramen, organisationen av marknaden för nickelmalm, tillverkarna av nickelmalm i Indonesien, prissättningsmekanismer och priser på hemmamarknaden och vid export samt aktieinnehav i företag.

(340)

Vid inledandet bad kommissionen de indonesiska myndigheterna att vidarebefordra bilaga B till antisubventionsfrågeformuläret (frågeformulär för leverantörer av nickelmalm) till de tio största tillverkarna och distributörerna av nickelmalm samt till alla andra tillverkare och distributörer av nickelmalm som har tillhandahållit nickelmalm till de exporterande tillverkarna. Bilaga B bestod av ett Word-dokument (”bilaga B – Leverantör av insatsvaror”) och en Excel-fil (”Bilaga B – Tabeller för leverantörer av insatsvaror”). De indonesiska myndigheterna vidarebefordrade det särskilda frågeformuläret för leverantörer av insatsvaror till kända leverantörer i Indonesien.

(341)

Kommissionen noterade i sin skrivelse till de indonesiska myndigheterna av den 4 oktober 2021 att den inte hade erhållit något svar på bilaga B i frågeformuläret från någon av de största indonesiska leverantörerna av nickelmalm. De närstående leverantörerna av nickelmalm lämnade inte heller något svar.

(342)

Trots att det finns mer än 290 nickelmalmsgruvor i Indonesien (se skäl 378), mottog kommissionen endast svar från en närstående handlare av nickelmalm (PT. Ekasa Yad Resources) som ändå lämnade in sitt svar i egenskap av närstående företag till IRNC-gruppen och endast från en icke-närstående tillverkare av nickelmalm (PT GAG Nikel). Som svar på skrivelsen med begäran om komplettering tillhandahöll de indonesiska myndigheterna endast två ytterligare svar från producenter av nickelmalm (PT Tiran Indonesia och PT Ceria Nugraha Indotama).

(343)

Svaren från de tre företagen som utvann nickelmalm innehöll uppenbara brister. PT GAG Nikel vägrade att lämna en kopia av sin licens och protokollet från bolagsstämman med styrelsemötena under undersökningsperioden och hävdade att de var konfidentiella.

(344)

PT Ceria Hugraha tillhandahöll endast bolagsordningen och verksamhetscertifikatet på malajiska. Även om flera versioner av bolagsordningen tillhandahölls var samtliga på malajiska och i ett bildformat som inte kunde översättas av en dator och kommissionen kunde därför inte läsa dem.

(345)

PT Tiran Indonesia besvarade inte ens Word-dokumentet ”bilaga B _ Leverantör av insatsvaror”. Företaget lämnade enbart in en företagspresentation på indonesiska, ett utkast till årsredovisning för 2019 och 2020 och Excelfilen ”bilaga B – Tabeller över leverantörer av insatsvaror”. Företaget lämnade varken in sin bolagsordning eller sin licens.

(346)

När det gäller det företag som dubbelkontrollerades, PT. Gag Nikel, underlät de indonesiska myndigheterna att tillhandahålla dess årliga arbetsplaner och budget för 2019 och 2020 och kvartalsvisa, halvårsvisa och årliga produktions- och försäljningsrapporter som lämnats in till ministeriet för energi och mineralresurser för 2019 och 2020. Efter dubbelkontrollen på distans av GAG Nikel lämnade de indonesiska myndigheterna in företagets stiftelseurkund, men endast på malajiska och i ett format som inte kunde översättas av en dator, och kommissionen kunde därför inte använda den.

(347)

Slutligen hävdade de indonesiska myndigheterna att den produktionsvolym som anges i de årliga arbetsplanerna och budgeten (se skälen 414–424) fastställdes i enlighet med de volymer som angavs i genomförbarhetsstudierna. De tillhandahöll emellertid endast några sidor från genomförbarhetsstudierna och miljökonsekvensanalysen från de företag för vilka den lämnade in årliga arbetsplanen och budgeten tillsammans med några siffror, medan texten som hänförde sig till dessa siffror var överstruken utan några förklaringar. Detta tyder på att de indonesiska myndigheterna avsiktligen hindrade kommissionen från att göra en bedömning hur gruvföretagen fastställde sina årliga produktionsvolymer.

(348)

Dessutom noterade kommissionen avvikelser som hänförde sig till den totala förbrukningen av nickelmalm på den indonesiska marknaden. Kommissionen kunde inte få dessa uppgifter att stämma överens med inköpen av nickelmalm från de exporterande tillverkarna av kallvalsade platta produkter av rostfritt stål. De indonesiska myndigheterna lämnade inte heller någon statistik om de indonesiska priserna på nickelmalm på den inhemska marknaden, även om de enligt gällande lagstiftning samlar in sådan information.

(349)

Efter att ha mottagit skrivelsen om en eventuell tillämpning av artikel 28.1 i grundförordningen (artikel 28-skrivelsen) tolkade de indonesiska myndigheterna artikel 28-skrivelsen som en begäran om kompletteringar och lämnade in flera kompletterande dokument från GAG Nikel, t.ex. den årliga arbetsplanen och budgeten för 2019 och 2020, ansökan/rapporten för att erhålla godkännande av den årliga arbetsplanen och budgeten för 2019 och 2020 och kvartalsrapporterna om produktion och försäljning av nickel för 2019 och 2020. Samtliga dessa dokument var endast på malajiska. De indonesiska myndigheterna lämnade också ett svar på bilaga B för Antam.

(350)

Med tanke på det mycket sena ingivandet av dessa handlingar och det faktum att de inte ingavs på engelska och det faktum att den rättsliga bakgrunden utgjordes av förfarandet enligt artikel 28 och inte en kompletteringsprocess, samt det faktum att kommissionen ändå inte skulle vara i stånd att kontrollera dessa uppgifter och begära förtydliganden avseende dessa handlingar, kunde de inte användas i undersökningen. Kommissionen beslutade därför att lämna dessa uppgifter utan avseende i enlighet med artikel 28.3 i grundförordningen och i stället använda tillgängliga uppgifter.

(351)

När det gäller de inkonsekventa uppgifterna om förbrukningen av nickelmalm i Indonesien insisterade de indonesiska myndigheterna på att dessa uppgifter var korrekta och hävdade att de förlitade sig på den mängd nickelmalm som IRNC-gruppen förbrukade, eftersom det var den enda tillverkaren av rostfritt stål som använde nickelmalm som insatsvara. Det ska noteras att de indonesiska myndigheterna uppmanades att lämna in uppgifter om den totala förbrukningen av nickelmalm i Indonesien, inte bara förbrukningen av nickelmalm från tillverkare av rostfritt stål. Såsom anges i artikel 28-skrivelsen till de indonesiska myndigheterna är dessa uppgifter emellertid inte förenliga med de dubbelkontrollerade uppgifterna från IRNC-gruppens inköp av nickelmalm.

(352)

Vidare strider de indonesiska myndigheternas uttalande att de inte hade tillgång till uppgifter om priserna på nickelmalm i Indonesien mot uppgifterna i de kvartalsrapporter som GAG Nikel har lämnat in och ansökan om den obligatoriska årliga arbetsplanen och budgeten. I dessa handlingar rapporterade GAG Nikel all försäljning av nickelmalm på transaktionsbasis till de indonesiska myndigheterna och informerade således de indonesiska myndigheterna om försäljningsvolymen, försäljningspriserna för nickelmalm samt kundernas namn.

(353)

Bristen på samarbete i tillräcklig utsträckning innebar att kommissionen inte kunde samla in alla uppgifter som den betraktar som relevanta för bedömningen i denna undersökning. På grund av att nickelgruvorna inte samarbetade hindrades kommissionen också från att samla in ytterligare handlingar och begära ytterligare information, nämligen om licensavtal mellan gruvföretagen och de indonesiska myndigheterna, inbegripet underliggande villkor, avgifter och hänvisningar till den rättsliga ram som är tillämplig på dem. När det gäller det påstådda statliga tillhandahållandet av nickelmalm mot för låg ersättning lämnade de indonesiska myndigheterna inte den information som krävdes och de bevis som kommissionen begärde i sitt frågeformulär och under dubbelkontrollen på distans.

(354)

I avsaknad av information som tydde på motsatsen från de indonesiska myndigheterna har kommissionen därför delvis förlitat sig på tillgängliga uppgifter för sina slutsatser om dessa aspekter av undersökningen, i enlighet med artikel 28 i grundförordningen.

(355)

I synpunkterna på det slutliga utlämnandet av uppgifter förklarade de indonesiska myndigheterna att de lämnat in GAG Nikels bolagsordning som en del av stiftelseurkunden, vilken tillhandahölls genom en skrivelse av den 19 november 2021. Kommissionen bekräftade att bolagsordningen ingår i stiftelseurkunden. Kommissionen noterade dock att denna inlaga inkom i ett mycket sent skede av undersökningen och framför allt att bolagsordning endast ingavs på malajiska. Kommissionen kunde därför inte använda den.

(356)

De indonesiska myndigheterna uppgav dessutom att det krävdes tid för att översätta bolagsordningen från PT. Ceria Hugraha. Under alla omständigheter hävdade de indonesiska myndigheterna att kommissionen inte krävde att alla handlingar skulle översättas till engelska och att avsaknaden av översättning därför inte i sig borde hindra undersökningen. När det gäller filformatet hävdade de indonesiska myndigheterna att detta inte hade specificerats.

(357)

Kommissionen noterade att det i anvisningarna till antisubventionsfrågeformuläret, till vilket bilagan för leverantörer av insatsvaror bifogades, följande tydligt anges: ”Var god och tillhandahåll en engelsk översättning av alla dokument och källmaterial som lämnas in som svar på detta frågeformulär”. Dessutom skickades antisubventionsfrågeformuläret till de indonesiska myndigheterna den 18 maj 2021, och de hade därför mer än tillräckligt med tid på sig för att översätta bolagsordningen från PT. Ceria Hugraha. När det gäller filformatet kommenterade kommissionen dokumentets format i skäl 344, eftersom det inte medgav någon datorbaserad översättning, varför dokumentet inte kunde användas. Detta påstående avvisades därför.

(358)

När det gäller de obligatoriska arbetsplanerna och budgeten erinrade de indonesiska myndigheterna om att de lämnade in dem som bilagor till skrivelsen av den 8 december 2021. Kommissionen erinrade om att de indonesiska myndigheterna i sin skrivelse av den 19 november 2021 (vilket var tidsfristen för de indonesiska myndigheterna att lämna in bevisning efter dubbelkontrollen på distans) hade informerat kommissionen om att GAG Nickel på grundval av ett internt beslut hade beslutat att inte tillhandahålla arbetsplanerna och budgeten. Skrivelsen av den 8 december 2021 skickades som svar på artikel 28-skrivelsen. Kommissionen noterade att detta var alldeles för sent i undersökningen för att kommissionen skulle kunna ta hänsyn till nya handlingar. Ännu viktigare är det faktum att förfarandet enligt artikel 28 och de synpunkter som berörda parter kan lämna är kopplade till underlåtenheten att lämna uppgifter och inte kan användas av parterna som en möjlighet att lämna in nya uppgifter som borde ha lämnats i ett tidigare skede av undersökningen eller som en del av kompletteringsprocessen. Därför avvisade kommissionen detta argument.

(359)

De indonesiska myndigheterna förklarade också att de hade strukit över text som inte hade något samband med uppgifterna om produktionsvolymen för att förenkla läsningen av texten.

(360)

Kommissionen noterade att de indonesiska myndigheterna uppmanades att lämna in fullständiga handlingar och att inte stryka över någon del av texten. För sina slutsatser behövde kommissionen tillgång till all text för att kunna göra en korrekt bedömning av den fullständiga informationen i arbetsplanerna och budgeten. Detta argument avvisades därför.

(361)

Vad gäller de statistiska uppgifterna om förbrukningen hävdade de indonesiska myndigheterna att kommissionen inte kunde förena uppgifterna om den nationella förbrukningen med den nickelmalm som IRNC förvärvat, eftersom den använde ett stickprovsförfarande. Kommissionen framhöll och klargjorde att mängden nickelmalm som IRNC förvärvat var betydligt högre jämfört med de nationella uppgifter om förbrukningen som de indonesiska myndigheterna rapporterat. Det förefaller därför som om den nationella produktionen av nickelmalm ha underskattats avsevärt i de uppgifter som de indonesiska myndigheterna har lämnat. De indonesiska myndigheterna lämnade inga uppgifter för att motbevisa dessa slutsatser. Detta påstående avvisades därför.

(362)

De indonesiska myndigheterna förklarade vidare att de när tidsfristen löpte ut fortfarande försökte tillhandahålla information och uppgifter, eftersom kommissionen i sin artikel 28-skrivelse uppgav att den övervägde att använda artikel 28. De indonesiska myndigheterna hävdade att de själva och GAG Nikel inte hade tillräckligt med tid för att översätta handlingarna och att kommissionen under dubbelkontrollen på distans inte uppgivit att handlingarna behövde översättas till engelska. I fråga om översättning hänvisade kommissionen till instruktionerna i frågeformuläret och erinrade om att den inte varje gång den begär en handling behöver upprepa att handlingen ska översättas. En underlåtenhet att lämna information på engelska kan leda till en tillämpning av tillgängliga uppgifter på grund av att det är omöjligt att använda de inlämnade handlingarna. Kommissionen erinrar om att de indonesiska myndigheterna inte begärde någon förlängning av tidsfristen eller angav att arbetet pågick avseende de handlingar som senare lämnades in genom svaret på artikel 28-skrivelsen. Dessutom erinrade kommissionen om att de indonesiska myndigheterna var involverade i ett antal undersökningar avseende utjämningstullar och att de därför var väl medvetna om att handlingar måste lämnas in på engelska i sådana undersökningar. Detta påstående avvisades därför.

(363)

De indonesiska myndigheterna vidhöll vad de uppgett i sin skrivelse av den 8 december 2021 med avseende på den indonesiska förbrukningen av nickelmalm och uppgav att de hade lämnat uppgifter om förbrukningen av nickelmalm för sektorn för rostfritt stål. Såsom förklaras i skäl 361 erinrade kommissionen återigen om att de indonesiska myndigheterna uppmanades att lämna in uppgifter om den totala förbrukningen av nickelmalm i Indonesien, inte bara förbrukningen av nickelmalm från sektorn för rostfritt stål.

(364)

De indonesiska myndigheterna hävdade också att varken de själva eller gruvföretagen aldrig vägrade att lägga fram bevis för statliga aktieinnehav, kontroll och beslutsprocesser. De indonesiska myndigheterna medgav att Antam förvärvade aktieägaren i GAG Nikel, men erinrade om att GAG Nikel fortfarande är registrerad som en utländsk enhet, vilket förklarades under dubbelkontrollen på distans.

(365)

Kommissionen fann att det inte fanns några bevis för statligt ägande av majoritetsägaren i GAG Nikel i svaret på frågeformuläret, vilket endast nämndes under dubbelkontrollen på distans. Det faktum att GAG Nikel är noterad som en utländsk enhet har inte heller någon betydelse när det gäller frågan om statligt ägande. Detta påstående avvisades därför.

(366)

De indonesiska myndigheterna förklarade vidare att PT. Vale inte fanns med i förteckningen över de tio största tillverkarna av insatsvaror, eftersom de endast hade vidarebefordrat frågeformuläret för tillverkare av insatsvaror till leverantörerna av insatsvaror från de samarbetsvilliga exporterande tillverkarna. Den förteckning över de tio största tillverkare av insatsvaror som tillhandahölls omfattade därför inte PT. Vale.

(367)

Kommissionen erinrar om att de indonesiska myndigheterna i anvisningarna i frågeformuläret om förteckningen över de tio största tillverkarna av insatsvaror tydligt ombads att ”tillhandahålla en förteckning över följande uppgifter avseende de tio största tillverkarna av var och en av dessa insatsvaror”. I anvisningarna fanns ingen hänvisning till leveranser av insatsvaror till de exporterande tillverkarna, och förteckningen borde därför ha inkluderat de tio största tillverkarna av insatsvaror i Indonesien totalt sett.

(368)

Sammanfattningsvis avvisades alla påståenden. Kommissionen noterade emellertid att ingen av dessa synpunkter, vare sig separat eller tillsammans, skulle ha kunnat ändra slutsatserna om bristande samarbete eller några andra aspekter av undersökningen, som därmed bekräftades.

(369)

För att kunna fastställa att det rör sig om en utjämningsbar subvention måste tre faktorer föreligga enligt artiklarna 3 och 4 i grundförordningen, nämligen a) ett finansiellt bidrag från de indonesiska myndigheterna via ett offentligt organ och/eller att privata organ anförtrotts eller ålagts att tillhandahålla nickelmalm på den inhemska marknaden, b) en förmån för mottagaren och c) selektivitet.

(370)

Vad gäller den första faktorn analyserade kommissionen om de åtgärder som de indiska myndigheterna vidtagit ledde till ett finansiellt bidrag i form av regeringens tillhandahållande av nickelmalm mot för låg ersättning till de indonesiska exporterande tillverkarna av kallvalsade platta produkter av rostfritt stål via ett offentligt organ eller genom att anförtro eller ålägga uppgifter till privata organ i den mening som avses i artikel 3.1 a i grundförordningen.

(371)

I undersökningen bedömdes först om de indonesiska myndigheterna tillhandahöll nickelmalm till tillverkare av rostfritt stål genom gruvföretag som agerar som offentliga organ. Den relevanta rättsliga standarden och tolkningen vid denna bedömning enligt artikel 3.1 a i grundförordningen härrör från WTO:s praxis avseende offentliga organ, som beskrivs i skälen 225–232.

(372)

Sammanfattningsvis bör frågan huruvida gruvföretag i Indonesien är offentliga organ undersökas genom att titta på dessa företags grundläggande egenskaper och funktioner och deras förhållande till de indonesiska myndigheterna.

(373)

De indonesiska myndigheterna har inrättat en regleringsmekanism som ger företag som utvinner nickelmalm befogenhet att utöva myndighetsuppgifter.

(374)

Utvinning och förvaltning av mineraler i Indonesien klassificeras som statligt i Indonesien. I detta avseende bekräftar artikel 33.3 i 1945 års författning att jorden, vattnet och rikedomar i form av naturresurser som är begravda jorden ska kontrolleras av staten och utnyttjas för största möjliga välstånd för samhället. Såsom anges i ingressen till 2009 års gruvdriftslag måste ”förvaltningen av dessa resurser kontrolleras av staten för att ge den nationella ekonomin ett verkligt mervärde i en strävan att uppnå rikedom och välstånd för samhället på ett rättvist sätt”. Alla mineraler i Indonesien är således offentliga naturresurser som kontrolleras och utnyttjas av staten.

(375)

Genom flera lagar och andra författningar beslutar de indonesiska myndigheterna vilka företag som får utvinna nickelmalm och varifrån (dvs. gruvområden). Gruvföretag måste ha licens för att kunna utvinna nickelmalm. De indonesiska myndigheterna avgör också hur stor mängd nickelmalm gruvföretag får utvinna. Enligt artikel 5.3 i 2009 års gruvdriftslag har de indonesiska myndigheterna befogenhet att fastställa den årliga produktionsmängden för varje råvara i varje provins. På liknande sätt kan de indonesiska myndigheterna enligt artikel 5.1 och 5.5 i 2009 års gruvdriftslag kontrollera produktionen och exporten av mineraler i nationellt intresse. De indonesiska myndigheterna kräver också att gruvföretagen ökar mineralernas mervärde, genom att kräva ytterligare bearbetning och rening av nickelmalmen, och bestämmer till vem gruvföretagen kan sälja nickelmalmen för sådan vidare bearbetning (artiklarna 102–104 i 2009 års gruvdriftslag). I artikel 119 i 2009 års gruvdriftslag föreskrivs vidare att tillståndet ”kan återkallas av ministern, guvernören, delprovinsens styresman/borgmästaren i enlighet med deras befogenheter, om a. innehavaren av [licensen] inte uppfyller de skyldigheter som anges i [licensen] och lagar och andra författningar ”.

(376)

Det framgår således av den rättsliga och ekonomiska miljö som råder i Indonesien, vilken även beskrivs närmare i skälen 396–400, att de gruvföretag som utvinner nickelmalm är nära knutna till regeringen när de utför myndighetsuppgifter. I synnerhet är gruvföretagen, som ofta ägs av staten, instrument för att genomföra den indonesiska politiken att naturresurser ska förvaltas på det sätt som bäst tjänar och bidrar till den nationella utvecklingen.

(377)

Inledningsvis inhämtade kommissionen information om statligt ägande och om formella indikationer på statlig kontroll i de statsägda nickelmalmgruvorna. I detta avseende var kommissionen tvungen att nästan helt förlita sig på tillgängliga uppgifter i enlighet med artikel 28 i grundförordningen på grund av att de indonesiska myndigheterna och nickelgruvorna vägrat att lägga fram bevis för ägande, kontroll och beslutsprocess som ledde till att nickelmalm tillhandahölls mot för låg ersättning (se skälen 338–354).

(378)

De indonesiska myndigheterna uppgav att det under undersökningsperioden fanns mer än 290 nickelmalmproducenter i Indonesien. De indonesiska myndigheterna lämnade en förteckning över de tio största producenterna av nickelmalm och angav att endast en av dem var statsägd, nämligen Antam. Dessutom hävdade de indonesiska myndigheterna att de inte hade någon äganderätt, kontroll eller relation till de företag som klassificeras som privata. De indonesiska myndigheterna hävdade vidare att ingen statlig tjänsteman ingår i styrelsen från PT Aneka Tambang. Det bör noteras att Antam inte lämnade något svar på bilaga B som anges i skäl 340 inom tidsfristen. De indonesiska myndigheterna lämnade ett svar på bilaga B för Antam efter att ha underrättats om tillämpningen av artikel 28 (se skäl 349) och detta kunde därför inte längre dubbelkontrolleras.

(379)

Dessutom hävdade de indonesiska myndigheterna att 6 % och 4 % av den inhemska nickelproduktionen under 2019 respektive 2020 genererades av statsägda företag.

(380)

I skrivelsen med begäran om komplettering bad kommissionen de indonesiska myndigheterna att tillhandahålla marknadsandelar för var och en av de tio största producenterna av nickelmalm eller, om de inte var tillgängliga, deras respektive omsättning. Som svar på denna fråga lämnade de indonesiska myndigheterna en annan förteckning över de tio största företagen som producerade nickelmalm på grundval av den volym av nickelmalm som utvanns under 2019 och 2020. Dessa företag stod sammanlagt för 37 % respektive 42 % av den totala inhemska produktionen. Det förekom endast en överlappning mellan två tillverkare i de två förteckningarna över de tio största producenterna av nickelmalm.

(381)

I skrivelsen med begäran om kompletteringar bad kommissionen även de indonesiska myndigheterna att tillhandahålla aktieägarstrukturen från de tio största producenterna av nickelmalm som lämnats i svaret på frågeformuläret. Kommissionen bad också de indonesiska myndigheterna att tillhandahålla information om aktieägarstrukturen från tio producenter av nickelmalm som identifierades som stora leverantörer till IRNC.

(382)

De indonesiska myndigheterna svarade att förutom Antam, som var ett börsnoterat företag, var de andra företagen inte noterade vid den indonesiska börsen och därför kunde de inte erhålla information om deras aktieägarstruktur. Vidare tillhandahöll de indonesiska myndigheterna information om aktieägarstrukturen från två företag från den andra förteckningen över de tio största producenterna av nickelmalm, vilken visade att dessa två företag var privatägda. När det gäller den förteckning över företag som kommissionen tillhandahållit lämnade de indonesiska myndigheterna information om aktieägarstrukturen för sex företag, som uppgavs vara privata företag. Slutligen hävdade de indonesiska myndigheterna att den enda exporterande tillverkaren som förvärvade nickelmalm i Indonesien endast gjorde detta från privata leverantörer.

(383)

Undersökningen visade att de indonesiska myndigheternas uttalande att de inte hade några uppgifter om nickelgruvföretagens aktieägarstruktur var felaktigt i sak. Tvärtom fann kommissionen att de indonesiska myndigheterna noggrant övervakar ägandet i gruvföretagen. För det första måste ett företag, när det ansöker om en gruvlicens (t.ex. en gruvdriftslicens eller en särskild gruvdriftslicens), lämna in aktieägarstrukturen till den respektive indonesiska myndigheten, eftersom det finns vissa begränsningar när det gäller utländskt ägande. Enligt förordning 77/2014 (73) kan gruvdriftslicenser eller särskilda gruvdriftslicenser för prospektering ha upp till 75 % utländskt ägande. Procentsatserna för utländskt ägande av gruvdriftslicenser eller särskilda gruvdriftslicenser börjar med 49 % och ökar därefter gradvis till 60 % om driften omfattar bearbetnings- eller raffineringsverksamhet och återigen till 70 % om verksamheten sker under jord. Vidare är aktieägarstrukturen också nödvändig för att de indonesiska myndigheterna ska kunna genomföra kravet på avyttring enligt 2009 års gruvdriftslag i enlighet med förordning 1/2017 och MEMR 9/2017 (i dess ändrade lydelse enligt MEMR 43/2018), såsom förklaras i skälen 425–433. Slutligen har de indonesiska myndigheterna sedan 2009 års lag om gruvdrift utfärdat flera förordningar som kräver godkännande från den centrala eller regionala regeringen vid byte av aktieägare och styrelsemedlemmar i gruvföretag. MEMR 27/2013 var den första förordningen i vilken krav på godkännande av ändring av aktieägare och styrelsemedlemmar infördes för innehavare av gruvdriftslicenser. Enligt denna förordning krävdes huvudsakligen godkännande från ministeriet för energi och mineralresurser eller regionala regeringschefer (beroende på deras respektive befogenheter) vid byte av aktieägare och styrelsemedlemmar i gruvföretag som innehar gruvdriftslicens. Den senaste förordningen i detta avseende är förordning 48/2017 (74). Dessutom ingick aktieägarstrukturen från GAG Nikel i ansökan/rapporten för att erhålla den obligatoriska årliga arbetsplanen och budgeten för GAG Nikel, vilken de indonesiska myndigheterna lämnat in som svar på tillämpningen av artikel 28, såsom anges i skäl 349. När ett gruvföretag ansöker om den obligatoriska årliga arbetsplanen och budgeten måste det därför varje år, som en del av det informationspaket som inges i detta avseende, lämna in information om sin aktieägarstruktur till ministeriet för energi och mineralresurser. Kommissionen var därför tvungen att använda tillgängliga uppgifter på grundval av artikel 28 i grundförordningen för att fylla luckorna på grund av att de indonesiska myndigheterna inte samarbetade när det gällde ägande och kontroll över gruvföretagen.

(384)

Inledningsvis undersökte kommissionen den mycket begränsade informationen om ägande och kontroll över gruvföretagen som lämnats i undersökningen. I svaret på bilaga B från PT GAG Nickel uppgavs att Antam var minoritetsägare och att ett annat företag var majoritetsaktieägare. De indonesiska myndigheterna tillhandahöll inga särskilda uppgifter om den offentliga karaktären från aktieägarna i detta företag i sitt svar på frågeformuläret. Enligt de offentliga källor som kommissionen funnit (75) visade det sig emellertid att den faktiska aktieägaren i detta företag i själva verket var de indonesiska myndigheterna som hade hela äganderätten. Detta bekräftades sedan vid dubbelkontrollen på distans av PT GAG Nickel. Av detta framgick att de indonesiska myndigheterna inte hade lämnat fullständiga och korrekta uppgifter om det faktiska slutliga ägandet i företaget.

(385)

Vidare noteras att de indonesiska myndigheterna inte inkluderade PT Vale i förteckningen över de största nickelmalmsföretagen i Indonesien. På grundval av offentligt tillgänglig information utvann PT Vale emellertid omkring 4,2 miljoner (76) ton nickelmalm under 2019. Detta överstiger vad den största nickelmalmsgruvan som de indonesiska myndigheterna rapporterade om utvann under 2019. Dessutom äger staten genom PT Indonesia Asahan Aluminium (Inalum) (77) 20 % av aktierna i PT Vale Indonesia (78). De indonesiska myndigheterna blev aktieägare i PT Vale 2020 som en del av de krav på avyttring av andelar från utländska företag som nämnda myndigheter krävde. Som svar på artikel 28-skrivelsen uppgav de indonesiska myndigheterna dessutom att PT Vale inte utgjorde ett statsägt företag (men utan att nämna att den indonesiska staten äger en andel på 20 % i PT Vale) och att företaget inte tillverkade och sålde nickelmalm utan nickelskärsten. Även om PT Vale tillverkar nickelskärsten har företaget också en nickelmalmgruva i Indonesien (79) och utvinner nickelmalm för företagsintern användning.

(386)

Detta visar att de indonesiska myndigheterna lämnade felaktiga uppgifter om de största gruvföretagen som levererade nickel och vidare motsade de indonesiska myndigheterna även sig själva vid en jämförelse av deras uttalanden i svaret på frågeformuläret och i svaret på skrivelsen med begäran om kompletteringar och vad de uppgav vid dubbelkontrollen på distans. Dessutom lämnade de indonesiska myndigheterna inte enbart otillförlitliga uppgifter om förbrukningen av nickelmalm (se skäl 351), utan även om produktionsvolymen av nickelmalm, eftersom de indonesiska myndigheterna inte inkluderade tillverkningen av nickelmalm för företagsintern förbrukning. Dessa uppenbara inkonsekvenser gör att man kan ifrågasätta om de uppgifter som de indonesiska myndigheterna har lämnat var riktiga och tillförlitliga när det gäller dessa aspekter av undersökningen.

(387)

För att fylla alla väsentliga luckor beträffande statligt ägande och utövande av kontroll i de gruvföretag som utvinner nickelmalm och med hänsyn till de begränsade och inkonsekventa uppgifter som de indonesiska myndigheterna har lämnat, genomförde kommissionen efterforskningar som baserades på offentligt tillgängliga källor. Tyvärr var den offentligt tillgängliga informationen begränsad när det gällde ägande och kontroll över gruvföretag, inklusive de stora gruvföretagen. Denna undersökning visade dock att staten förutom i Antam (80) även äger aktier i PT GAG Nickel och PT WEDA Bay Nickel (81) via Antam, även om de indonesiska myndigheterna hävdade att de inte hade information om aktieägarstrukturen i PT WEDA Bay Nickel.

(388)

Dessutom visade kommissionens undersökning att ett annat statsägt företag, nämligen PT Timah TbK, bedriver sin nickelutvinningsverksamhet genom sitt dotterbolag PT Tim Nikel Sejahtera i sydöstra Sulawesi (82). I ett av de företag som de indonesiska myndigheterna har angett, PT Tonia Mitra Sejahtera, är det indonesiska handelsministeriet aktieägare.

(389)

Kommissionen beräknade därefter de statsägda företagens andel på grundval av de procentandelar av den inhemska produktionen som de indonesiska myndigheterna hade uppgett i undersökningen. Även med hänsyn till den offentliga information som fanns tillgänglig för det mycket begränsade antalet företag (fem) jämfört med det totala antalet gruvföretag som de indonesiska myndigheterna rapporterat (mer än 290), kunde man dra slutsatsen att de statsägda företagens andel av den totala produktionen 2020 uppgick till över 27 % (83) (aktierna i PT Vale och PT Tim Nikel Sejahtera ingick inte i de uppgifter som de indonesiska myndigheterna lämnat). Redan detta utgör en betydande marknadsandel för statsägda företag och bör anses utgöra en underskattning, eftersom det är mycket sannolikt att det finns andra statsägda företag bland de många övriga gruvföretag för vilka det inte fanns någon tillgänglig offentlig information. På grundval av artikel 28 kan kommissionen därför dra slutsatsen att en större andel av de gruvföretag som producerar nickelmalm faktiskt var statsägda. Denna procentsats kan enbart bli större med hänsyn till den avyttringsskyldighet som beskrivs i skälen 425–434.

(390)

Kommissionen var tvungen att förlita sig på sina egna efterforskningar även när det gäller förvaltningen och kontrollen av gruvföretagen på grund av de indonesiska myndigheternas bristande samarbete. Återigen var den allmänt tillgängliga informationen begränsad. När det gäller Antam konstaterade kommissionen att enligt företagets årsrapporter består dess förvaltningsråd av fem ledamöter och styrelsen av fyra ledamöter. Det förefaller som om de indonesiska myndigheterna direkt endast äger A-aktier i Antam (”Dwiwarna-aktier” som endast kan ägas av staten). Alla andra aktieägare innehar B-aktier. Innehavare av Dwiwarna-aktier/ombud har ensamrätt att utse styrelseledamöter och ledamöterna i förvaltningsrådet. Under 2018 avsattes och ersattes två av fem ledamöter i förvaltningsrådet och tre av fyra styrelseledamöter på förslag från de indonesiska myndigheterna och deras ”ombud”. År 2019 avsattes och ersattes förvaltningsrådets ordförande, styrelseordföranden och två andra styrelseledamöter på ett liknande sätt, på förslag från de indonesiska myndigheterna och deras ”ombud”. Dessutom är den nuvarande ordföranden i förvaltningsrådet en tidigare medlem av försvarsmakten, en annan ledamot är en nuvarande medlem från den statliga underrättelsebyrån och en annan tjänsteman vid ministeriet för energi och mineralresurser. Endast två av förvaltningsrådets fem ledamöter kan klassificeras som ”oberoende ledamöter”. I förvaltningsrådet är slutligen en ledamot en tidigare anställd från GAG Nikel, en annan tidigare anställd från Inalum och en annan tidigare anställd från ett annat statsägt företag. Bara en ledamot kommer från näringslivet.

(391)

Vidare består GAG Nikels förvaltningsråd av två ledamöter, medan styrelsen består av två ledamöter enligt GAG Nikels svar på frågeformuläret (eller tre ledamöter enligt Antams årsrapport för 2020). En nuvarande ledamot i GAG Nikels förvaltningsråd är den tidigare direktören för mineral- och kolintäkter vid ministeriet för energi och mineralresurser, medan den förre (fram till den 20 juni 2020) ordföranden var anställd av Antam. Den nuvarande styrelseordföranden för GAG Nikel och en annan styrelseledamot är anställda av Antam, den tredje styrelseledamoten är anställd av Inalum.

(392)

PT Vales styrelse består av fem ledamöter och förvaltningsrådet av tio ledamöter. Förvaltningsrådets nuvarande vice ordförande är för närvarande chef för Inalums strategiska tjänster (84). En annan ledamot i förvaltningsrådet är en tidigare indonesisk kommunikations- och informationsminister och vice verkställande direktör för det indonesiska statsägda elbolaget PT. PLN. En annan ledamot i förvaltningsrådet är den tidigare generaldirektören för ministeriet för energi och mineralresurser och tidigare ordförande för Antams förvaltningsråd och nuvarande assistent till industriministern för metall-, naturgas- och naturresursfrågor.

(393)

Kommissionen drog på grundval av uppgifterna i ärendeakten och sina egna efterforskningar på grund av de indonesiska myndigheternas omfattande bristande samarbetsvilja slutsatsen att gruvföretag som stod för en betydande produktion av nickelmalm helt eller delvis är statsägda och även förvaltades och/eller kontrollerades av staten i nära samarbete med de indonesiska myndigheterna.

(394)

Utöver det statliga ägandet och de formella banden mellan staten och gruvföretagen bedömde kommissionen huruvida gruvföretagen har myndighetsbefogenheter och om de utövar dessa befogenheter genom att utföra myndighetsuppgifter.

(395)

Undersökningen bekräftade att alla gruvföretag, oberoende av deras ägandeförhållanden, är föremål för och måste genomföra ett antal åtgärder som föreskrivs av staten i samband med tillhandahållande av nickelmalm, nämligen följande: 1) inhemsk förädlingsskyldighet, 2) exportrestriktioner och/eller exportförbud, 3) obligatorisk årlig arbetsplan och budget, 4) avyttringsskyldigheter, 5) obligatorisk prissättningsmekanism. Dessa skyldigheter visar tydligt att gruvföretagen utför myndighetsuppgifter.

(396)

Som relevant bakgrund till alla dessa åtgärder erinrar kommissionen om att mineraler enligt artikel 4 i 2009 års gruvdriftslag kontrolleras av staten. Det viktigaste målet med 2009 års gruvdriftslag är dessutom att maximera nickelmalmreservernas mervärde för den indonesiska ekonomin. För att göra detta föreskrivs statlig kontroll av mineral- och kolbrytningen i lagstiftningen. I artikel 2.2 föreskrivs följande: ”Statens kontroll av mineraler och kol enligt punkt 1 ska genomföras av regeringen och/eller regionala regeringar”. Dessutom kan de indonesiska myndigheterna fastställa en mineralpolitik som prioriterar inhemska intressen, särskilt genom kontroll av produktion och export. I artikel 5.2 föreskrivs följande: ”De nationella intressen som avses i punkt 1 kan förverkligas genom att produktionen och exporten kontrolleras”. De indonesiska myndigheterna har befogenhet att fastställa den årliga produktionen av varje råvara för varje provins. I artikel 5.3 föreskrivs följande: ”Vid genomförandet av den kontroll som avses i punkt 2 har regeringen befogenhet att fastställa den årliga produktionen av varje råvara för varje provins”. I enlighet med artikel 144 övervakar de indonesiska myndigheterna noggrant förvaltningen av gruvverksamheten. Som ett led i genomförandet av denna artikel har de indonesiska myndigheterna antagit förordning 55/2010 om vägledning och övervakning av förvaltningen av gruvverksamheten. I artikel 22 anges att de indiska myndigheternas övervakning bland annat hänför sig till ”förverkligandet av produktion och försäljning, inklusive kvalitet och kvantitet och priset på mineraler och kol”.

(397)

För att genomföra 2009 års gruvdriftslag antog de indonesiska myndigheterna dessutom förordning 23/2010, i dess lydelse enligt förordning 24/2012. På grundval av artikel 89.1 enligt vilken ”ministern ska kontrollera produktionen av mineraler och kol från innehavare av gruvdrifttillstånd för mineral- och kolproduktion och innehavare av särskilda gruvdrifttillstånd för mineral- och kolproduktion” och artikel 89.2 enligt vilken ”kontroll av mineral- och kolproduktion enligt punkt 1 ska syfta till att a. uppfylla miljökraven, b. bevara mineral- och kolresurser, c. kontrollera mineral- och kolpriserna.” I artikel 90.1 föreskrivs vidare följande: Ministern ska fastställa den nationella kvantiteten för mineral- och kolproduktionen på provinsnivå” och i artikel 90.2 ”Ministern får delegera befogenhet till guvernörerna att fastställa mängden mineral- och kolproduktion för respektive distrikt/städer”. I artikel 84 föreskrivs vidare följande: 1) Innehavare av gruvdrifttillstånd för produktionsverksamhet och innehavare av särskilda gruvdrifttillstånd för produktionsverksamhet ska prioritera de inhemska behoven av mineraler och/eller kol. 2) Ministern ska fastställa de inhemska behoven av mineraler och kol enligt punkt 1, vilket omfattar behoven från förädlingsindustrin och direkt inhemsk användning”.

(398)

Kontrollen av produktionen åtföljs vidare av kontroll av inhemsk försäljning och priserna på mineraler. Enligt artikel 92.1 i denna förordning får ministern ”kontrollera mineral- och kolförsäljning från innehavare av gruvdrifttillstånd för mineral- och kolproduktionsverksamhet och innehavare av särskilda gruvdrifttillstånd för mineral- och kolproduktionsverksamhet”. I artikel 92.2 föreskrivs vidare följande:” Kontrollen av mineral- eller kolförsäljningen enligt punkt 1 ska syfta till att a) prioritera att de inhemska behoven av mineraler och kol tillgodoses och b) stabilisera mineral- och kolpriserna.”

(399)

Utöver produktionsvolymen övervakar de indonesiska myndigheterna strikt alla försäljningstransaktioner på den inhemska marknaden. I artikel 10 i MEMR 7/2017 föreskrivs följande: ”Innehavare av gruvdriftslicens för produktionsverksamhet för metallhaltiga mineraler eller kol och innehavare av särskilda gruvdriftslicens för produktionsverksamhet för metallhaltiga mineraler eller kol måste lämna in eventuella avtal om försäljning av metallhaltiga mineraler eller kol till ministern genom generaldirektören eller guvernören i överensstämmelse med deras befogenheter. Dessutom har artikel 11 följande lydelse: ”1) Innehavare av gruvdriftslicens för produktionsverksamhet för metallhaltiga mineraler eller kol och innehavare av särskilda gruvdriftslicenser för produktionsverksamhet för metallhaltiga mineraler eller kol är skyldiga att varje månad, senast fem (5) kalenderdagar efter utgången av varje månad, lämna in rapporter om sin försäljning av metallhaltiga mineraler eller kol till ministern genom generaldirektören eller guvernören i enlighet med deras befogenheter. 2) Rapporten om försäljningen av metallhaltiga mineraler eller kol som avses i punkt 1 ska minst innehålla försäljningspriset, försäljningsvolymen, kvaliteten på de sålda metallhaltiga mineralerna eller kolet, försäljningsställen och försäljningsland eller försäljningsregion.”

(400)

Dessa åtgärder visar redan på en stark inblandning och statlig kontroll inom gruvsektorn, inbegripet i fråga om nickelmalm, bland annat beträffande produktions- och försäljningsmål, priskontroller och en partiskhet till förmån för inhemska behov när det gäller mineraler som utvinns i Indonesien. Detta utgör inte enbart en rättslig ram för gruvverksamheten, utan den ram inom vilken gruvföretag ges befogenheter som gjort det möjligt för dem att utveckla myndighetsuppgifter i samband med marknadsföring och leverans av gruvprodukter för att uppnå de relevanta statliga målen. Nedanstående åtgärder som är specifika för nickelmalmsektorn visar vidare hur de indonesiska myndigheterna utövar sin befogenhet och kontroll över gruvföretag.

(401)

Enligt artikel 102 i 2009 års gruvdriftslag är ”innehavare av en gruvdriftslicens och en särskild gruvdriftslicens skyldiga att öka mineral- och/eller kolresursernas mervärde vid utveckling, bearbetning och rening samt vid utvinning av mineraler och kol”. I artikel 103.1 föreskrivs vidare: ”Innehavare av en gruvdriftslicens och en särskild gruvdriftslicens är skyldiga att bearbeta och rena inhemska gruvprodukter” och i artikel 103.2 ”Innehavare av en gruvdriftslicens och en särskild gruvdriftslicens enligt punkt 1 kan behandla och rena gruvprodukter från andra innehavare av gruvdriftslicenser och särskilda gruvdriftslicenser”.

(402)

Skyldigheten att genomföra bearbetning och raffinering på den inhemska marknaden har bland annat i syfte att a) öka gruvdriftens värde genom dess råvaror, b) tillhandahålla råvaror för industrin, c) tillhandahålla sysselsättning och d) öka statens inkomster. Genom dessa bestämmelser ålades med andra ord en skyldighet för samtliga företag som utvinner nickelmalm att antingen bygga en egen anläggning för bearbetning/rening av nickel eller att sälja sin produkt till en sådan inhemsk anläggning.

(403)

I artikel 170 i 2009 års gruvdriftslag föreskrivs dessutom en femårig ”anståndsperiod” på följande sätt: ”Innehavaren av ett utvinningsavtal […] som redan har påbörjat produktionen är skyldig att inleda reningen i enlighet med artikel 103.1 senast fem år efter det att denna lag har antagits”. I artikel 112.4 i förordning 23/2010, i dess ändrade lydelse enligt förordning 24/2012, bekräftades att innehavare av gruvdriftstillstånd måste genomföra bearbetning och raffinering på den inhemska marknaden senast fem år efter ikraftträdandet av 2009 års gruvdriftslag ”gruvtillstånd, regionala gruvtillstånd och småskaliga gruvdriftstillstånd som beviljats enligt lagar och andra författningar före utfärdandet av denna regeringsförordning ska vara giltiga tills de löper ut de löper ut och ska […] c) åta sig att genomföra inhemsk bearbetning och/eller raffinering/smältning senast fem (5) år efter det att lag nr 4 från 2009 om mineral- och kolbrytning har trätt i kraft”.

(404)

Dessa skyldigheter visar att det inte står gruvföretagen fritt att organisera sin produktions- och förädlingsverksamhet enligt affärsmässiga överväganden. De måste i stället iaktta dessa skyldigheter att producera och bearbeta malm på den inhemska marknaden för att öka mervärdet i Indonesien. De har därför myndighetsbefogenheter och utför därmed myndighetsuppgifter.

(405)

Den 11 januari 2014 utfärdade de indonesiska myndigheterna förordning 1/2014 som ändrade artikel 112 i förordning 24/2012 och lade till en ny artikel 112c. Den huvudsakliga ändringen var att artikel 112.4 c i förordning 23/2010 upphävdes. Enligt denna bestämmelse var innehavaren av en gruvdriftslicens eller en licens för småskalig gruvdrift skyldig genomföra bearbetning och raffinering av mineraler inom landet inom fem år efter antagandet av 2009 års gruvdriftslag, under förutsättning att tidsfristen hade löpt ut. Det centrala innehållet i denna kompletterande artikel 112c var följande: 1) Innehavare av entreprenadkontrakt som avses i artikel 170 i 2009 års gruvdriftslag måste raffinera sina gruvprodukter inom landet och 2) innehavare av en gruvdriftslicens för drift och produktion enligt artikel 112.4 a i denna förordning måste bearbeta och raffinera sina gruvprodukter inom landet (85).

(406)

Samma dag utfärdades MEMR 1/2014 (86) som en genomförandeförordning till förordning 1/2014. MEMR 1/2014 tillhandahöll vägledning om den nivå av bearbetning eller raffinering som måste vara uppfylld innan export. I MEMR 1/2014 definierades de elva metallhaltiga mineraler för vilka det förelåg exportförbud från och med januari 2014. Sex metaller, inklusive nickel, kunde enbart exporteras i bearbetad form.

(407)

I ett försök att mildra inverkan från förbudet mot export av obearbetade eller otillräckligt bearbetade mineraler på gruvföretagen och landets exportintäkter utfärdade de indonesiska myndigheterna förordning 1/2017, enligt vilken gruvföretagen tilläts att fortsätta exportera delvis bearbetade produkter och vissa typer av malm under en femårsperiod från och med den 11 januari 2017, med förbehåll för de villkor som fastställs i genomförandeförordningar. I artikel 4 i MOT 01/M-DAG/PER/1/2017 föreskrivs följande: ”Gruvprodukter som anges i bilaga III får i enlighet med artikel 3.1 endast exporteras på följande villkor: a. företag som innehar gruvdriftslicens eller särskild gruvdriftslicens för nickelproduktionsverksamhet 1. har använt nickel med ett innehåll på mindre än 1,7 % för minst 30 % av den totala ingående kapacitet som anläggningen för bearbetning och rening av nickel har och 2. har byggt eller bygger en reningsanläggning, antingen självständigt eller i samarbete med andra parter”.

(408)

I MEMR 25/2018 föreskrevs särskilda regler för metallhaltiga mineraler som uppfyllde särskilda kriterier (dvs. nickel med ett innehåll på mindre än 1,7 %). I artikel 46.1 föreskrivs följande: ”Innehavare av en gruvdriftslicens för produktionsverksamhet eller en särskild gruvdriftslicens för produktionsverksamhet får sälja nickel med en halt på mindre än 1,7 % eller tvättad bauxit med en halt på A12O3 > = 42 % (större eller lika med fyrtiotvå procent) utomlands i de specifika kvantiteterna genom att använda tullposten/HS (Harmoniserade systemet) i överensstämmelse med de bestämmelser som föreskrivs i lagar och andra författningar senast den 11 januari 2022. I artikel 46.2 föreskrivs följande: ”Försäljningen av nickel med en halt på mindre än 1,7 % eller tvättad bauxit med en halt på A12O3 > = 42 % (större eller lika med fyrtiotvå procent) enligt punkt 1 är förenad med följande villkor: a. En reningsanläggning finns eller håller på att upprättas och b. exporttullen betalas i enlighet med villkoren i lagar och andra författningar”. Anläggningen för raffinering/smältning fick byggas antingen självständigt eller tillsammans med andra parter.

(409)

För att dessa produkter skulle kunna exporteras krävdes en granskning från en inspektör och godkännande från generaldirektoratet för utrikeshandel efter en rekommendation från ministeriet för energi och mineralresurser. Syftet med undersökningen var att säkerställa att gruvprodukterna uppfyllde minimikraven för bearbetning och/eller raffinering.

(410)

I februari 2017 utfärdade finansministern PMK nr 13/PMK.010/2017 (87) (senare ändrad genom finansministerns förordning PMK nr 164/PMK.010/2018) med fastställande av exporttullsatser för de olika formerna av bearbetade metallhaltiga mineraler. För nickelmalm med en koncentration på mindre än 1,7 % Ni var exportskatten 10 %.

(411)

Enligt MEMR 11/2019 utvidgades förbudet mot export av nickelmalm med en nickelhalt på mindre än 1,7 % till den 31 december 2019. Eventuella exportrekommendationer som ministeriet för energi och mineralresurser utfärdat för export av nickelmalm med en nickelhalt på mindre än 1,7 % före antagandet av MEMR 11/2019 var fortsatt giltiga. Sådana rekommendationer löpte emellertid ut den 31 december 2019. MEMR 11/2019 trädde i kraft den 1 januari 2020. Ministeriet för energi och mineralresurser kunde fortfarande utfärda exportrekommendationer för nickelmalm med en nickelhalt på mindre än 1,7 % fram till den 31 december 2019.

(412)

Från och med den 1 januari 2020 är därför export av alla typer av nickelmalm förbjuden.

(413)

Genom dessa exportrestriktioner och exportförbudet för nickelmalm begränsas gruvföretagens frihet betydligt när det gäller att sälja nickelmalm till köpare som erbjuder det högsta priset globalt. Dessa företag kan endast sälja på den indonesiska marknaden till förmån för industrin i senare led i förädlingskedjan, främst industrin för rostfritt stål, trots att nickelmalmresurserna är knappa över hela världen och att Indonesien är en mycket stor tillverkare. Dessa restriktioner leder till ett mycket begränsat antal inhemska kunder i form av användarindustrierna och även till nedpressade inhemska priser på nickelmalm. Detta visar än en gång att gruvföretag är långt ifrån fria marknadsaktörer och faktiskt utför myndighetsuppgifter.

(414)

I enlighet med artikel 101 i förordning 23/2010, ändrad genom förordning 24/2012 föreskrivs följande: ”Innehavare av gruvdriftstillstånd och innehavare av särskilda gruvdriftstillstånd ska lämna in alla uppgifter om prospekterings- och produktionsverksamhet till behörig minister, guvernörer eller delprovinsernas styresmän/borgmästare”. I artikel 103 föreskrivs dessutom följande: ”Rapporter enligt artikel 101 ska utgöra progressiva rapporter om arbetet inom en angiven tidsram och en viss verksamhet som inges av innehavare av gruvdriftstillstånd och av särskilda gruvdriftstillstånd för prospektering samt innehavare av gruvdriftstillstånd och av särskilda gruvdriftstillstånd för produktionsverksamhet”. Dessutom ska ”årliga arbetsplaner och budget i enlighet med artikel 101 lämnas in till behörig minister, guvernörer eller delprovinsernas styresmän/borgmästare senast 45 (fyrtiofem) arbetsdagar före utgången av varje kalenderår”.

(415)

I MEMR 11/2018 (88) (i dess ändrade lydelse enligt MEMR 22/2018 och MEMR 51/2018) definieras den obligatoriska årliga arbetsplanen och budgeten som ”årlig arbets- och budgetplan för mineral- och kolbrytningsverksamheten, som omfattar aspekter som verksamheten, teknik och miljö”. MEMR 11/2018 ålägger innehavare av gruvdriftstillstånd att förbereda och vidarebefordra den årliga obligatoriska arbetsplanen och budgeten till ministern eller guvernören i enlighet med deras befogenheter för att erhålla godkännande (artikel 61.1 b). Förutom att tillhandahålla en sådan skyldighet förbjuder MEMR 11/2018 innehavare av en gruvdriftslicens att bedriva bygg-, utvinnings-, bearbetnings- och/eller raffineringsverksamhet samt transport- och försäljningsverksamhet innan deras årliga arbetsplan och budget har godkänts.

(416)

Den årliga obligatoriska arbetsplanen och budgeten måste lämnas in av innehavare av gruvdriftslicenser och särskilda gruvdriftslicenser minst 90 kalenderdagar och senast 45 kalenderdagar före beskattningsårets slut, vilket även omfattar erhållande av samtycke för den årliga arbetsplanen och budgeten.

(417)

Generaldirektoratet för mineraler och kol ska på ministeriet för energi och mineralresursers eller guvernörens vägnar göra en utvärdering av den årliga arbetsplanen och budgeten och lämna ett godkännande av, eller ett svar om den årliga arbetsplanen och budgeten inom 14 arbetsdagar efter den dag då denna togs emot i dess helhet och på ett riktigt sätt. Innehavare av gruvdriftslicens är skyldiga att lämna in den reviderade versionen av den årliga arbetsplanen och budgeten, som ska beakta svaret från generaldirektoratet för mineraler och kol, senast fem dagar efter det att svaret mottogs. Generaldirektoratet för mineraler och kol ska godkänna den reviderade versionen av den årliga arbetsplanen och budgeten inom 14 arbetsdagar efter den dag då denna togs emot i dess helhet och på ett riktigt sätt. Innehavare av gruvdriftslicenser och särskilda gruvdriftslicenser för prospektering, gruvdriftslicenser och särskilda gruvdriftslicenser för produktionsverksamhet eller gruvdriftslicenser för produktionsverksamhet som är särskilt avsedda för bearbetning och/eller raffinering får ansöka om en ändring av den årliga arbetsplanen och budgeten under innevarande år, om deras produktionskapacitet skulle ändras. Ansökan om ändring av den årliga arbetsplanen och budgeten ska lämnas in efter det att innehavaren av gruvdriftslicensen har lämnat in sin andra kvartalsrapport och denna ska lämnas in senast den 31 juli innevarande år. Innehavare av gruvdriftslicenser och särskilda gruvdriftslicenser för produktionsverksamhet måste lämna in ändringar av sina rapporter om genomförbarhetsstudien, vid ändringar av de tekniska, ekonomiska eller miljömässiga variablerna, i enlighet med bestämmelserna i tillämpliga bestämmelser och förordningar. Innehavare av gruvdriftslicenser och särskilda gruvdriftslicenser för prospektering, gruvdriftslicenser och särskilda gruvdriftslicenser för produktionsverksamhet eller gruvdriftslicenser för produktionsverksamhet som är särskilt avsedda för bearbetning och/eller raffinering måste rapportera samtliga förändringar av användningen av deras gruvdriftstjänster under innevarande år.

(418)

MEMR 11/2018 har upphävts och ersatts av MEMR 7/2020 (89). MEMR 7/2020 innehåller liknande bestämmelser som MEMR 11/2018 avseende kravet på årliga arbetsplan och budget.

(419)

Under undersökningen lämnade de indonesiska myndigheterna in fyra årliga arbetsplaner och budgetar för nickelmalmsgruvor. Kommissionen noterade att en årlig arbetsplan och budget innehåller detaljerad kvantitativ, kvalitativ och finansiell information om prospekteringsverksamheten, resurser och reserver, gruvdrift, bearbetnings- och raffineringsvolymer, saluföring och transport för export samt inhemska marknader, miljö, säkerhet, arbetskraft, uppskattad finansiella uppgifter (försäljning, avgifter, inkomst, inkomstskatt).

(420)

Tyvärr lämnade de indonesiska myndigheterna inte några faktiska genomförbarhetsstudier och undvek diskussioner om hur produktionsmålen fastställs för varje företag, och myndigheternas senare övervakning och agerande när det gäller den produktion som faktiskt uppnåtts under den period som genomförbarhetsstudien är tillämplig på. På grund av den bristande samarbetsviljan när det gäller denna viktiga aspekt var kommissionen tvungen att förlita sig på slutsatser på grundval av artikel 28 i grundförordningen.

(421)

De indonesiska myndigheterna lämnade uppgifter om tillverkningsvolymen av nickelmalm i landet under perioden 2017–2020 samt den inhemska förbrukningen av nickelmalm under samma period. Dessa uppgifter visade att det förelåg en betydande skillnad mellan produktionsvolymen och förbrukningen av nickelmalm. Dessutom var de uppgifter om den inhemska förbrukning av nickelmalm som de indonesiska myndigheterna lämnat inte förenliga med den inköpsvolymen av nickelmalm från IRNC som kontrollerades under dubbelkontrollerna på distans, vilket tyder på att de uppgifter som de indonesiska myndigheterna har lämnat om förbrukningen av nickelmalm är felaktiga.

(422)

Det bör dessutom noteras att förutom det årliga kravet på inlämning av årliga arbetsplaner och budget som beskrivs i skälen 414–419, kräver MEMR 11/2018 också att innehavare av gruvdriftslicens lämnar in tre ytterligare rapporter, nämligen a) en periodisk rapport, b) en slutrapport och c) en särskild rapport med olika krav beroende på vilken typ av innehavare det är frågan om. Bland de uppgifter som innehavare av gruvdriftslicens ska lämna ingår information om produktions- och försäljningsverksamheten.

(423)

Under dubbelkontrollen på distans bekräftade GAG Nickel att man rapporterat produktionsvolymen samt volymen och värdet av försäljningen av nickelmalm på kvartalsbasis, halvårs- och årsbasis. Kommissionen uppmanade företaget att tillhandahålla dessa rapporter för undersökningsperioden. När dubbelkontrollen på distans slutförts beviljade kommissionen de indonesiska myndigheterna flera dagar för att lämna dessa uppgifter. De indonesiska myndigheterna lämnade emellertid dessa uppgifter först efter det att kommissionen hade underrättat dem om tillämpningen av artikel 28 i grundförordningen (se skäl 349).

(424)

Bestämmelserna om den obligatoriska årliga arbetsplanen och budgeten visar ytterligare en aspekt av den meningsfulla och strikta kontroll som de indonesiska myndigheterna utövar, i synnerhet över samtliga gruvföretags produktionsmål varje år. Kommissionen drog slutsatsen att dessa regler om den obligatoriska arbetsplanen och budgeten innebär att gruvföretagens grundläggande egenskaper och funktioner är att tillhandahålla nickelmalm i överensstämmelse med regeringens mål att stödja industrin för rostfritt stål i senare led i förädlingskedjan. Det faktum att det föreligger vissa likheter eller överlappningar när det gäller gruvföretagens väsentliga egenskaper och de indonesiska myndigheternas mål och funktioner inom mineralsektorn visar att gruvföretagen har eller utövar myndighetsbefogenheter.

(425)

Enligt 2009 års gruvdriftslag är utländska gruvföretag skyldiga att avyttra sina aktier till indonesiska parter för att främja inhemska investeringar i gruvsektorn. I 2009 års gruvdriftslag finns inte några uppgifter om i vilken omfattning aktieinnehav måste avyttras, vilket innebär att detta måste regleras ytterligare av centralregeringen i relevanta genomförandeförordningar.

(426)

Centralregeringen har gradvis ändrat minimiprocentsatsen för avyttringskravet sedan 2009 års gruvdriftslag utfärdades. För närvarande är det gällande minimikravet för avyttring 51 %, såsom föreskrevs genom den fjärde ändringen av förordning 23/2010 år 2017 (förordning 1/2017) (90) och MEMR 9/2017 (91) (i dess ändrade lydelse enligt MEMR 43/2018 (92)).

(427)

Enligt artikel 97 föreskrivs följande: ”Innehavare av gruvdriftstillstånd och av särskilda gruvdriftstillstånd inom ramen för utländska investeringar ska efter 5 (fem) års produktion avyttra sina andelar i etapper, så att de indonesiska deltagarna äger minst 51 % (femtioen procent) av deras aktier under det tionde året. Vidare föreskrivs följande: Avyttringen av andelar i enlighet med avsnitt 1 ska göras till indonesiska deltagare, vilket omfattar regeringen, provinsregeringarna eller distrikts-/kommunstyrelserna, enheter som ägs av staten eller regionerna eller nationella privata enheter”.

(428)

Aktier som ägs av utländska investerare får endast säljas till indonesiska privata företag om regeringen, provinsregeringarna eller distrikts-/kommunstyrelserna, statsägda enheter och regionägda enheter först har avstått från att köpa aktierna. Avyttringen kan genomföras genom emission av nya aktier och/eller genom överföring eller försäljning av befintliga aktier, antingen direkt eller indirekt. Det bör noteras att smältverk, till skillnad från gruvföretag, inte omfattas av någon avyttringsskyldighet.

(429)

I MEMR 9/2017 föreskrivs att aktiekursen vid avyttringen ska baseras på det ”rimliga marknadsvärdet”, utan beaktande av mineralreservernas värde vid den tidpunkt då avyttringen genomförs. Denna bestämmelse om aktiepriset vid avyttringen har ändrats genom MEMR 43/2018, där det anges att det skäliga marknadsvärdet inte ska beakta mineral- eller kolreserverna, utom de som får brytas inom den period som gruvdriftslicensen eller den särskilda gruvdriftslicensen för produktionsverksamhet är giltig. Beräkningen av det skäliga marknadsvärdet ska dessutom göras med hjälp av den diskonterade kassaflödesmetoden, med användning av de ekonomiska fördelarna under genomförandeperioden för avyttrandet fram till dess att gruvdriftslicensen eller den särskilda gruvdriftslicensen för produktionsverksamhet löper ut och/eller riktmärken från marknadsdata.

(430)

På grundval av MEMR 9/2017 ska priset för den reglerade avyttringen vara a. det högsta pris som ska erbjudas till centralregeringen, delstatsregeringen eller delprovinsregeringen/kommunfullmäktige eller b. det minimipris som ska erbjudas ett företag som ägs av staten eller av en region eller en nationell privat affärsenhet.

(431)

Genom MEMR 43/2018 ändrades ovannämnda bestämmelse och det föreskrevs att det reglerade aktiepriset vid avyttringen skulle motsvara a. det högsta pris som ska erbjudas till centralregeringen, delstatsregeringen eller delprovinsregeringen/kommunfullmäktige, ett företag som ägs av staten eller av en region eller ett specialföretag som har inrättats eller utsetts av regeringen genom ministeriet för energi och mineralresurser, tillsammans med delstatsregeringen eller delprovinsregeringen/kommunfullmäktige, ett företag som ägs av staten och/eller av en region eller b. det minimipris som ska erbjudas till en nationell privat affärsenhet genom anbudsförfarande.

(432)

Regeringen får (via ministeriet för energi och mineralresurser) anlita en oberoende utvärderare för att utvärdera aktiepriset vid avyttring. Om det inte går att nå en överenskommelse om aktiepriset vid avyttringen föreskrevs i MEMR 9/2017 att de avyttrade aktierna ska erbjudas på grundval av det aktiepris vid avyttringen som har beräknats i förhållande till den värdering som regeringen har gjort. Denna bestämmelse har numera strukits i MEMR 43/2018.

(433)

I 2020 års gruvdriftslag har kravet på avyttring vid utländskt ägande bibehållits och det föreskrivs särskilt att utländska investerare måste avyttra de aktier som krävs för att säkerställa att minst 51 % av de totala aktierna i företaget innehas av indonesiska investerare. Detta minimikrav för avyttring är förenligt med det nuvarande avyttringskrav som tillämpas enligt förordning 23/2010. Avseende tidpunkt och förfaranden för en sådan avyttring föreskrivs i 2020 års gruvdriftslag att sådana frågor ska regleras i relevanta regeringsförordningar (för närvarande förordning 23/2010), som kräver att avyttringsprocessen inleds när gruvproduktionen har pågått i fem år.

(434)

Dessa bestämmelser visar att de indonesiska myndigheterna försöker öka sin meningsfulla kontroll över gruvföretagen genom att öka sin närvaro och tränga ut gruvföretag med utländska ägare. För att säkerställa myndigheternas övergripande mål att tillhandahålla nickelmalm för den inhemska industrin i senare led i förädlingskedjan, är dessa enheter tvungna att avsäga sig sitt ägande efter en relativt kort period med en förköpsrätt för de indonesiska myndigheterna och andra offentliga företag. Det finns också särskilda regler avseende värdering av aktier som inte förefaller vara i linje med normala marknadsmässiga förhandlingar som skulle äga rum mellan aktörer som inte omfattas av dessa bestämmelser. Mot denna bakgrund drog kommissionen slutsatsen att avyttringsskyldigheterna visade hur de indonesiska myndigheterna behåller en meningsfull kontroll över ägandet och förvaltningen av gruvföretag för att se till att de fortsätter att utföra myndighetsuppgifter i enlighet med de indonesiska myndigheternas politiska mål.

(435)

Undersökningen visade att prissättningen av nickelmalm var föremål för en statlig mekanism som hindrade den normala marknadsdynamiken där priset fastställs i överensstämmelse med tillgång och efterfrågan. Utvecklingen av den relevanta lagstiftningen om prissättning visar att de indonesiska myndigheterna aktivt har övervakat priserna på nickelmalm genom särskilda åtgärder som går tillbaka till 2010. De indonesiska myndigheterna hävdade att prissättningsmekanismen inledningsvis främst tillämpades i samband med uppbörd av avgifter. Därefter har myndigheternas ingripande när det gäller priser förstärkts under åren fram till dess att en specifik obligatorisk prissättningsmekanism formellt införandes i lagstiftningen som kodifierade en prissättningsmekanism som i praktiken redan existerade. Under åren, och särskilt sedan 2017, har syftet med denna mekanism alltid varit att fastställa priset med en betydande rabatt jämfört med det rådande internationella marknadspriset, för att främja utvecklingen av industrin för rostfritt stål i enlighet med avtalet och det bilaterala samarbetet med de kinesiska myndigheterna.

(436)

Huvudsyftet med prissättningsmekanismen är att säkerställa att nickelmalm levereras med en betydande rabatt jämfört med de internationella priserna för att gynna industrin för rostfritt stål. Samtidigt ska det reglerade priset även beakta gruvföretagens intressen av att säkerställa kontinuerliga leveranser till detta rabatterade pris och undvika konkurser och social oro. Slutligen garanterar det en miniminivå av intäkter för staten, även om denna är mycket lägre än den hade varit utan rabatten jämfört med det internationella priset. Detta har bekräftats av den tillförordnade generaldirektören för mineraler och kol som, såsom anges nedan, uttalade att avsikten var att finna ”rättvisa för smältverk som vill ha lägsta möjliga priser. Men å andra sidan måste [det] säkerställas att nickelutvinningen ger tillräckliga marginaler för gruvdrift” (93).

(437)

På grundval av all tillgänglig bevisning drog kommissionen slutsatsen att de indonesiska myndigheterna via det reglerade priset särskilt ville säkerställa att priset på nickelmalm medförde en betydande rabatt jämfört med de internationella marknadspriserna till förmån för industrin för rostfritt stål. Genom denna mekanism utövade de indonesiska myndigheterna meningsfull kontroll över gruvföretagens förmåga att på annat sätt fastställa priserna på en annan nivå på grundval av den normala tillgången och efterfrågan på marknaden.

(438)

Ett ytterligare bevis som visar att gruvföretagen har myndighetsbefogenheter är det formella betecknandet av dem som ”viktiga nationella objekt”.

(439)

Undersökningen visade att nickelgruvföretagen PT. Antam TBK UPBN Southeast Sulawesi, PT. Ceria Nugraha Indotama och PT Vale formellt är erkända som viktiga nationella objekt i mineral- och kolsektorn (94). Kommissionen erinrar om att Antam är ett statsägt företag och att staten också innehar aktier i PT Vale, medan PT Ceria Nugraha Indotama är ett privat företag.

(440)

Denna status baseras på dekret nr 202.K/HK.02/MEM.S/2021 om den andra ändringen av dekretet från ministern för energi och mineralresurser nr 77 K/90/MEMILIKI/2019 om viktiga nationella objekt inom energi- och mineralresurser, av den 18 oktober 2021 (95). 34 företag inom mineral- och kolsektorerna är förtecknade som viktiga nationella objekt.

(441)

De företag som är berättigade att erhålla detta erkännande är företag som är viktiga för den ekonomiska utvecklingen i landet eller källor till statliga inkomster av strategisk karaktär för mineral- och kolsektorn. De viktiga nationella objekten kommer att prioriteras i första hand av den indonesiska nationella polisen i säkerhetshänseende om det förekommer störningar eller hot mot verksamheten. Enligt förordning nr 63/2004 om säkerheten hos de viktiga nationella objekten föreskrivs följande: ”Den nationellt säkerhetsansvarige för viktiga nationella objekt är ansvarig för skyddet av de viktiga nationella objekten på grundval av principen om inre säkerhet. Vidare föreskrivs följande: Den indonesiska statspolisen är skyldig att bistå det viktiga nationella objektet i säkerhetshänseende och Den indonesiska statspolisen ska utplacera säkerhetsstyrkan för viktiga nationella objekt på grundval av behovet och uppskattningen av det hot och/eller de störningar som kan uppstå.” Det statliga ingripandet garanteras också vid agerande från fackföreningarna (96).

(442)

Mot denna bakgrund drog kommissionen slutsatsen att det faktum att gruvföretag som är verksamma inom nickelmalmsindustrin – oavsett om de är offentliga eller privata – har rätt att formellt erkännas som ”viktiga nationella objekt”, återigen visar att de har eller utövar myndighetsbefogenheter.

(443)

Sammantaget visar de ovanstående rättsliga förhållandena och bedömningen att de gruvföretag som tillhandahåller nickelmalm är ”offentliga organ”. Det rådande rättsliga och ekonomiska klimatet i Indonesien visar att gruvföretagen utför myndighetsuppgifter genom att tillhandahålla nickelmalm för de indonesiska myndigheternas räkning. I likhet med andra mineraler i Indonesien är nickelmalm en naturresurs som till fullo kontrolleras och förvaltas av de indonesiska myndigheterna. Trots den omfattande bristen på samarbete från de indonesiska myndigheterna har undersökningen visat att ett antal gruvföretag som står för en betydande inhemsk produktion av nickelmalm helt eller delvis är statsägda och/eller att de förvaltas och/eller kontrolleras av de indonesiska myndigheterna.

(444)

Utöver de formella indikationerna på kontroll har de indonesiska myndigheterna inrättat en heltäckande normativ ram som gruvföretagen måste följa. Gruvföretagens grundläggande egenskaper visar i sig att gruvföretag som utvinner nickel inte utgör normala marknadsaktörer, utan helt enkelt genomför den ram som de indonesiska myndigheterna fastställt genom att utöva myndighetsuppgifter i förhållande till industrin för kallvalsade platta produkter av rostfritt stål. Samtliga åtgärder som de indonesiska myndigheterna har vidtagit har en varaktig och systematisk karaktär som omfattar alla aspekter när det gäller produktion och bearbetning, försäljning, exportrestriktioner och marknadspriser för nickelmalm samt strikt kontroll över utländska företag genom avyttringsskyldigheter och formellt betecknande av inhemska gruvföretag som viktiga nationella objekt.

(445)

Kommissionen drog därför slutsatsen att de indonesiska myndigheterna tillhandahåller ett finansiellt bidrag genom tillhandahållandet av nickelmalm till smältverk som är kopplade till tillverkare av rostfritt stål via inhemska gruvföretag som handlar som offentliga organ i den mening som avses i artikel 3.1 a iii i grundförordningen.

(446)

Utöver slutsatsen att gruvföretagen utgör ”offentliga organ” i den mening som avses i artikel 3.1 a i grundförordningen, undersökte kommissionen också alternativt om de indonesiska myndigheterna tillhandahöll ett finansiellt bidrag genom att anförtro eller ålägga gruvföretag som utvinner nickelmalm (i egenskap av privata organ) att sälja nickelmalm till tillverkare av rostfritt stål mot för låg ersättning, i enlighet med artikel 3.1 a iv i grundförordningen.

(447)

Enligt artikel 3.1 a iv andra strecksatsen i grundförordningen föreligger ett finansiellt bidrag om de offentliga myndigheterna ”anförtror åt eller ålägger ett privat organ att utföra en eller flera av de funktioner som räknas upp i leden i, ii och iii och som normalt ligger inom deras kompetens och rent faktiskt inte skiljer sig från de offentliga myndigheternas normala praxis”. Den typ av funktioner som anges i artikel 3.1 a iii i grundförordningen föreligger när ”offentliga myndigheter tillhandahåller andra varor eller tjänster än sådana som rör allmän infrastruktur, eller köper varor”. Dessa bestämmelser återspeglar leden iii och iv i artikel 1.1 a.1 i avtalet om subventioner och utjämningsåtgärder och bör tolkas och tillämpas mot bakgrund av WTO:s relevanta rättspraxis.

(448)

WTO-panelen i US – Export Restraints slog fast att de två begreppen ”entrust” (anförtro) och ”direct” (ålägga) i artikel 1.1 a.1 iv i subventionsavtalet enligt gängse betydelse kräver att myndigheternas agerande måste omfatta en delegering (när det gäller anförtroende) eller order (när det gäller åläggande). Förenta staternas argument om ”orsak och verkan” avvisades därmed och ett uttryckligt och bekräftande agerande i form av en delegering eller order förutsätts. I ett senare ärende (US – Countervailing duties on DRAMS), ansåg dock överprövningsorganet att det är alltför stelbent att som standard ersätta orden ”anförtro” och ”ålägga” med ”delegering” och ”order”. Enligt överprövningsorganet förekommer anförtroende när myndigheterna överlåter ansvar på ett privat organ och åläggande avser situationer där myndigheterna utövar sina befogenheter gentemot ett privat organ. I båda fallen använder sig en myndighet av ett privat organ som ett ombud för att genomföra det finansiella bidraget och ”i de flesta fall kan det antas att ett anförtroende eller åläggande av funktioner till ett privat organ omfattar någon form av hot eller incitament”.

(449)

Samtidigt medger artikel 1.1 a.1 iv i subventionsavtalet inte att medlemsstaterna inför utjämningsåtgärder för produkter ”i de fall en myndighet enbart utövar sina allmänna föreskrivande befogenheter” eller när ett statligt ingripande ”i vissa fall men inte i andra kan leda till ett visst resultat uteslutande beroende på de faktiska omständigheterna och marknadsaktörernas utövande av sitt fria val”. ”Anförtroende” och ”åläggande” innebär i stället att ”myndigheterna har en mer aktiv roll än att bara inta en stödjande hållning”. WTO ansåg inte heller att det faktum att ”ett privat organ ges eget handlingsutrymme nödvändigtvis står i strid med ett anförtroende eller åläggande av det privata organet […]. Det kan visserligen finnas fall där det privata organets eget handlingsutrymme är så pass stort att det blir omöjligt att dra några korrekta slutsatser om huruvida det privata organet har anförtrotts eller ålagts (att utföra en viss uppgift), men detta är något som rör sakförhållanden/bevis, som måste hanteras från fall till fall”. I linje med dessa avgöranden från WTO är inte alla myndighetsåtgärder som kan innebära förmåner lika med ett finansiellt bidrag i enlighet med artikel 3 i grundförordningen och artikel 1.1 a i subventionsavtalet.

(450)

I korthet innebär de relevanta avgörandena i WTO följande:

(451)

I enlighet med denna rättspraxis undersökte kommissionen egenskaperna hos de indonesiska myndigheternas ingripande, dvs. huruvida myndigheternas ingripande innebär att nickelmalmsproducenter anförtros eller åläggs att tillhandahålla nickelmalm mot för låg ersättning till smältverk. Vidare undersöktes vilken typ av organ som anförtrotts eller ålagts uppgifter, dvs. huruvida nickelmalmsproducenterna är privata organ i den mening som avses i artikel 3.1 a iv i grundförordningen, och hur de organ som anförtrotts eller ålagts uppgifter har agerat, dvs. huruvida de nickelmalmsproducenter som anförtrotts eller ålagts funktioner tillhandahåller nickelmalm till de indonesiska smältverken mot för låg ersättning och därmed fungerar som ombud för de indonesiska myndigheterna. Kommissionen har vidare undersökt om den funktion som utförts normalt skulle ligga inom myndigheternas kompetens, nämligen om tillhandahållandet av nickelmalm till smältverk i Indonesien är en normal verksamhet för myndigheterna, och om denna funktion rent faktiskt inte skiljer sig från myndigheternas normala praxis, dvs. om själva tillhandahållandet av nickelmalm från tillverkarna/gruvföretagen rent faktiskt skiljer sig från vad myndigheterna skulle ha gjort själva.

(452)

Mot bakgrund av den rättspraxis från WTO som avses i föregående avsnitt, undersökte kommissionen först om de indonesiska myndigheternas stöd till den indonesiska stålindustrin, i form av tillhandahållande av nickelmalm mot för låg ersättning, faktiskt är ett mål för de olika statliga åtgärderna i fråga och inte bara en ”sidoeffekt” av utövandet av allmänna föreskrivande befogenheter. Kommissionen undersökte särskilt om de lägre priserna på nickelmalm som konstaterats var en del av myndigheternas mål eller om de lägre priserna snarare var en ”oavsiktlig” biprodukt av myndigheternas allmänna föreskrivande verksamhet. Kommissionen drog slutsatsen att målet med de olika ingripandena från de indonesiska myndigheterna var att stödja industrin för rostfritt stål och att de lägre priserna på nickelmalm var ett avsett mål för dessa åtgärder.

(453)

De indonesiska myndigheterna vidtog ett antal åtgärder under åren för att uppnå sitt politiska mål. I avsnitt 4.4 beskrivs den relevanta bakgrund och det sammanhang som ledde fram till att de indonesiska myndigheterna beslutade att maximera mervärdet från de betydande reserverna av nickelmalm genom att utveckla en industri för smältverk och rostfritt stål i senare led i förädlingskedjan på den inhemska marknaden. En del av denna övergripande strategi från de indonesiska myndigheterna var att uppmuntra upprättandet av smältverk och att bibehålla smältningskapacitet i Indonesien, bland annat genom att säkerställa låga priser på nickelmalm för dessa smältverk, särskilt genom exportrestriktioner i kombination med ytterligare statliga åtgärder. Priserna hålls konstgjort låga framför allt genom inhemska behandlingskrav och en obligatorisk prissättningsmekanism.

(454)

I synnerhet genom 2009 år gruvdriftslag ålades en skyldighet för alla gruvföretag som utvinner nickelmalm att antingen bygga en egen anläggning för bearbetning/rening av nickel eller att sälja sin produkt till en sådan inhemsk anläggning. Detta utgjorde i praktiken ett exportförbud för obearbetad nickelmalm. Ett av de viktigaste målen i 2009 års lag om gruvdrift var i detta avseende ”att stödja och öka utbyggnaden av den nationella kapaciteten så att konkurrenskraften ökar på nationell, regional och internationell nivå” (artikel 3 d). I 2009 års gruvdriftslag bekräftas de indonesiska myndigheternas mål att bygga upp industrin för mineralbearbetning i senare led och säkerställa att den har konkurrensfördelar på internationell nivå. Eftersom det främsta användningsområdet för nickelmalm är inom tillverkning av rostfritt stål står det klart att man i 2009 års gruvdriftslag ser de exporterande tillverkarna som de viktigaste stödmottagarna.

(455)

Såsom förklaras i detalj i föregående avsnitt om gruvföretag som agerar som offentliga organ har de indonesiska myndigheterna särskilt genomfört följande åtgärder med avseende på nickelmalm som är tillämpliga för alla gruvföretag, oavsett om de är statsägda eller privatägda:

(456)

Genom den obligatoriska förädlingsskyldigheten krävdes i korthet att nickelmalmen bearbetades av inhemska smältverk, vilket visade att de indonesiska myndigheterna ville säkerställa att nickelmalm producerades och bearbetades på den inhemska marknaden och inte exporterades. Syftet med de efterföljande faktiska eller rättsliga exportrestriktionerna och exportförbudet för nickelmalm från och med 2014, efter den övergångsperiod som började löpa 2009, och i synnerhet det fullständiga exportförbudet från och med den 1 januari 2020, var särskilt att säkerställa att nickelmalmen, förutom att den måste bearbetas på hemmamarknaden, inte kunde exporteras. I stället skulle den stanna kvar på den inhemska marknaden för att gynna industrin för rostfritt stål och resulterade i lägre inhemska priser på nickelmalm.

(457)

De låga priserna på nickelmalm till följd av exportbegränsningarna (och kravet på inhemsk bearbetning) stöddes ytterligare av en obligatorisk prissättningsmekanism som infördes 2020.

(458)

De indonesiska myndigheterna började reglera vissa aspekter av nickelmalmspriserna redan 2010 genom artikel 85 i förordning 23/2010. I lagstiftningen fastställdes ett referenspris främst för att beräkna nivån på de avgifter som skulle betalas till de indonesiska myndigheterna. Den reglerade ännu inte transaktionspriserna mellan gruvföretag och smältverk. Under denna inledande period tillämpades referenspriset endast på inhemska transaktioner med nickelmalm. GOID ville se till att myndigheterna, med tanke på de potentiellt låga inhemska priserna i motsats till exportpriserna, skulle kunna ta ut en skälig avgiftsnivå på den inhemska försäljningen. En viktig ändring av den prissättningsmekanism som fastställs i artikel 85 infördes 2017 genom förordning 1/2017, varigenom de indonesiska myndigheterna inte enbart började reglera priset på nickelmalm vad gällde avgifter, utan det faktiska transaktionspriset. Den ändrade versionen av artikel 85 i förordning 1/2017 har följande lydelse: ”1) Innehavare av en gruvdriftslicens för produktionsverksamhet, både för mineraler och för kol, som säljer mineraler och kol måste hänvisa till referenspriset. 2) Det pris som anges i punkt 1 fastställs av a) ministern för metall och kol b) guvernören eller delprovinsens styresman/borgmästaren, beroende på dennes roll, för icke-metallhaltiga mineraler och bergarter. 3) Det pris som anges i punkt 1 fastställs genom marknadsmekanismen och/eller beroende på det pris som godtas på den internationella marknaden. 4) Detaljer om fastställande av priser för metallhaltiga mineraler och kol fastställs genom ministerförordning” (97).

(459)

De indonesiska myndigheterna fastställde den faktiska mekanismen för att fastställa referenspriserna för transaktioner mellan gruvföretag och smältverk genom sina särskilda förordningar för att uppnå en betydande rabatt i förhållande till priset på nickelmalm på de internationella marknaderna. Referenspriset för nickel (HPM) tillhandahölls genom en formel som anges på följande sätt i ministeriet för energi och mineralresursers dekret 2946K/30/MEM/2017: Referenspriset för nickelmalm = % Ni x KF x HMA för nickel. ”1. Referenspriset för nickelmalm ska utgöra referenspriset för metallhaltiga mineraler i form av nickelmalm i US-dollar/DMT 2. % Ni utgör halten av nickel i nickelmalmen. 3. KF är korrigeringsfaktorn, som är den procentandel som ger en rabatt eller ett premievärde i förhållande till kvaliteten på den sålda råvaran, på följande villkor a. KF för nickelmalm med 1,9 % Ni = 20 % och b. KF kommer att öka/minska med 1 % för varje ökning av nickelhalten med 0,1 %”. I MEMR 7/2017 definieras referenspriset för nickelmalm som ”priset på metallhaltiga mineraler som fastställs vid en försäljningspunkt, fritt ombord för varje råvara av metallhaltiga mineraler från gruvdrift”, och ”HMA som det pris som erhålls från de genomsnittliga offentliggjorda priserna för metallhaltiga mineraler under föregående månad eller priset samma dag som transaktionen enligt prisnoteringen från det offentliggjorda priset på metallhaltiga mineraler”. Ministern fastställer storleken på HMA varje månad och den hänför sig till internationella priser såsom London Metal Exchange (LME)-priset på nickel.

(460)

Även om formeln för att beräkna det reglerade referenspriset för nickelmalm är kopplad till det internationella priset på nickelmalm, innehåller denna formel en betydande korrigeringsfaktor som säkerställer att det indonesiska inhemska priset på nickelmalm är betydligt lägre än de internationella priserna.

(461)

Prissättningsregleringen visar också uttryckligen att de indonesiska myndigheternas avsikt är att reglera priserna på en nivå som ligger under normala marknadsvillkor för att gynna den inhemska industrin för rostfritt stål. Syftet med mekanismen var att uppnå ett pris med en betydande rabatt i förhållande till det internationella marknadspriset. Detta bekräftas genom olika uttalanden från de indonesiska myndigheterna. Denna prissättningsmekanism bidrog också till de indonesiska myndigheternas politiska mål, därför att den säkerställde att gruvföretagen kunde fortsätta att tillverka och leverera till industrin i senare led, eftersom myndigheternas politik för att gynna smältverken hade äventyrat lönsamheten för flera gruvföretag.

(462)

I ministeriet för energi och mineralresursers pressmeddelande nr 253.Pers/04/SJI/2020 om nyreglering av referenspriset för mineralhaltig malm (98) bekräftas att de indonesiska myndigheternas huvudsakliga syfte med den reglerade prismekanismen är att behålla den låga prisnivån på nickelmalm för att gynna den inhemska industrin för smältverk, samtidigt som man säkerställer att priset möjliggör fortsatt produktion av nickelmalm. Den tillförordnade generaldirektören för mineraler och kol förklarar öppet att ”regeringen sätter referenspriset för nickelmalm under det internationella priset för att öka stordriftsfördelarna för smältverk” och att ”ju lägre referenspriset för nickelmalm är, desto mer lönsamma är smältverken. Vi fastställer alltid referenspriset för nickelmalm under det internationella marknadspriset”. Direktören för främjande av mineraler och företagande, Yunus Saefulhak, har illustrerat hur referenspriset för nickelmalm fastställs under det internationella priset på följande sätt: ”Om det internationella priset till exempel är 60 US-dollar (per ton våtvikt) är vårt (Indonesiens) pris 30 US-dollar (per ton våtvikt)” (99).

(463)

Andra kommentatorer rapporterar också att de indonesiska myndigheterna bevakade smältverkens intressen när priset på nickelmalm fastställdes. Den tillförordnade generaldirektören för mineraler och kol bekräftade att syftet var att finna ”rättvisa för smältverk som vill ha lägsta möjliga priser. Men å andra sidan måste det säkerställas att nickelutvinningsverksamheten ger tillräckliga marginaler för gruvdrift” (100) och tillade ”[o]bservera att det genomsnittliga mineralpriset efter beräkningen fortfarande självklart ligger 30 procent under det internationella priset. Syftet med detta är att uppmuntra investeringsklimatet för smältverk att upprätta bearbetnings- och raffineringsanläggningar i Indonesien” (101). Det reglerade priset på nickelmalm, som är frikopplat från marknadsvillkoren, kan endast fungera genom det parallella genomförandet av exportförbudet som hindrar gruvföretag att utnyttja andra försäljningsmöjligheter och möjligheten att kringgå prisbegränsningarna genom att sälja sina produkter utomlands till ett högre pris.

(464)

De indonesiska myndigheterna har genom att föreskriva exportrestriktioner för nickelmalm för gruvföretagen, i kombination med andra statliga åtgärder, särskilt i) en prisreglering som höll priserna på nickelmalm artificiellt låga och ii) krav på inhemsk bearbetning som ledde till överutbud och sänkta priser, försatt nickelgruvorna i en ekonomiskt irrationell situation. Detta har gjort att de tvingas att sälja nickelmalmen på den inhemska marknaden till artificiellt nedpressade priser jämfört med de avsevärt högre priser som de annars kunde ha erhållit från många fler potentiella kunder om inte licenskraven och prismekanismen hade varit tillämpliga. Nickelmalmsgruvorna har därför inte möjlighet att göra rationellt kommersiellt val och tvingas att uppfylla de indonesiska myndigheternas politiska mål att gynna industrin för rostfritt stål.

(465)

På grundval av de uppgifter som de indonesiska myndigheterna har lämnat om produktionen och förbrukningen av nickelmalm i Indonesien, och om dessa uppgifter antas vara korrekta såsom de indonesiska myndigheterna hävdar (se skälen 348 och 351), är produktionen av nickelmalm betydligt högre än förbrukningen av nickelmalm.

(466)

Med andra ord utgör dessa åtgärder tillsammans ett tydligt agerande från de indonesiska myndigheterna i form av delegering eller order till gruvföretag som utvinner nickelmalm om att tillhandahålla nickelmalm till smältverk mot för låg ersättning. De indonesiska myndigheternas roll var mycket mer långtgående än ett vanligt ingripande i egenskap av tillsynsmyndighet inom gruvsektorn. De relevanta åtgärderna reglerade inte bara allmänna marknadsaspekter, utan ålade gruvföretagen att agera på ett särskilt sätt genom att tvinga dem att bearbeta malmen på den inhemska marknaden, genom att stänga exportmarknaderna och reglera ett pris med en betydande rabatt i jämförelse med den internationella marknaden. Alla dessa åtgärder vidtogs för att gruvföretagen skulle tillhandahålla nickelmalm mot för låg ersättning för att gynna industrin i senare led i förädlingskedjan. Denna avsikt framgår av många politiska uttalanden och åtgärder.

(467)

Genom att ålägga gruvföretagen att följa dessa åtgärder (bland annat genom sanktioner och återkallande av licenser, se skälen 337–375) berövade de indonesiska myndigheterna dem möjligheten att fritt välja sina produktions- och försäljningsstrategier i överensstämmelse med marknadsöverväganden. Med andra ord utgör dessa åtgärder helt klart ett påvisbart samband mellan de offentliga myndigheternas agerande och de privata gruvföretagens beteende. De indonesiska myndigheterna använde gruvföretagen som ombud för att stödja smältverk och tillverkare av rostfritt stål. Kommissionen noterade också redan att de indonesiska myndigheterna förvaltar och kontrollerar utvinningen av naturresurser, inklusive nickelmalm, som en del av sina myndighetsuppgifter (se skäl 374). Tillhandahållandet av nickelmalm kan därför behandlas som en funktion som normalt ligger inom myndigheternas kompetens i enlighet med deras föreskrivande befogenheter.

(468)

I stället för att tillhandahålla nickelmalm mot för låg ersättning direkt till industrin för rostfritt stål för att uppnå de indonesiska myndigheternas politiska mål att locka till sig smältningskapacitet genom låga priser på nickelmalm, föranledde myndigheterna gruvföretagen att göra detta på deras vägnar genom en uppsättning noggrant riktade lagar och förordningar.

(469)

I synpunkterna på det slutliga utlämnandet av uppgifter motsatte sig de indonesiska myndigheterna inledningsvis hänvisningen till 1945 års konstitution i skäl 374 som fullständigt irrelevant i samband med fastställandet av det finansiella bidraget. I detta avseende erinrade de indonesiska myndigheterna om principen om statlig suveränitet, som omfattar principen om suveränitet över nationella resurser, vilken WTO-panelen har erkänt i China – Raw Materials (102).

(470)

Kommissionen noterade inledningsvis att hänvisningen till 1945 års konstitution inte påverkar principen om statlig suveränitet, inbegripet principen om suveränitet över naturresurser. Kommissionen ifrågasatte inte de indonesiska myndigheternas möjlighet eller förmåga att fatta politiska val och lagstiftningsval. Den enda slutsats som kommissionen har dragit i skäl 374 från 1945 års konstitution, tillsammans med 2009 års gruvdriftslag, är att alla mineraler i Indonesien är offentliga naturresurser som kontrolleras och används av staten. Kommissionen fastställde inte, på grundval av hänvisningen till 1945 års konstitution som var begränsad till artikel 33.2, att de indonesiska myndigheterna tillhandahöll ett finansiellt bidrag i samband med tillhandahållandet av nickelmalm mot för låg ersättning. Hänvisningen till 1945 års konstitution är motiverad, eftersom artikel 33 omnämns två gånger i ingressen till 2009 års gruvdriftslag, vilken faktiskt reglerar gruvsektorn och genomför den princip som erkänns i 1945 års konstitution. Kommissionen noterade vidare att principen om statlig suveränitet inte medför att det är uteslutet att vissa politiska val och lagstiftningsval, som fritt antagits av de indonesiska myndigheterna, tillsammans med all annan tillgänglig bevisning skulle kunna klassificeras som ett finansiellt bidrag när det gäller de indonesiska myndigheternas skyldigheter enligt WTO-avtalet. I China – Raw Materials, erkände panelen att ”förmågan att ingå internationella avtal – såsom WTO-avtalet – är ett mycket viktigt exempel på utövandet av suveränitet” (103), men erinrade om att ”medlemmarna måste utöva sin suveränitet över naturresurser i enlighet med sina skyldigheter gentemot WTO” (104). När det gäller sakfrågan i ärendet rekommenderade panelen i China – Raw Materials (105), vilket bekräftades av överprövningsorganet (106), att Kina måste anpassa sin exporttull och exportkvot för vissa råvaror i överensstämmelse med sina WTO-skyldigheter. Kommissionen ansåg därför att hänvisningen till bestämmelsen var relevant för förståelsen av det rättsliga sammanhanget och avvisade denna invändning.

(471)

De indonesiska myndigheterna hävdade även att de lagar, förordningar och policyer om gruvdrift som kommissionen har hänvisat till inte är relevanta för fastställandet av det finansiella bidraget, eftersom de inte ingriper i handelstransaktioner mellan företagare. De indonesiska myndigheterna hävdade att kommissionen misstolkade innebörden av ordet ”kontroll”, som ingår i ett antal bestämmelser, vilket i själva verket skulle hänvisa till förvaltning och övervakning gruvföretag eller gruvverksamhet eller åtgärder för att bekämpa olaglig gruvdrift, förebygga miljöskador orsakade av gruvdrift och se till att utvinningen sker i linje med god praxis inom gruvnäringen. I detta avseende hänvisade de indonesiska myndigheterna till definitionerna av ledning, tillsyn, offentligt skydd och vägledning vid genomförandet i kapitel XIX i 2009 års gruvdriftslag och i artikel 3 i förordning 55/2010 och uppmanade kommissionen att beakta hela lagstiftningen, inklusive genomförandeåtgärder, särskilt förordning 55/2010. De indonesiska myndigheterna ansåg att dessa bestämmelser inte bevisade att de ingrep i privata affärstransaktioner och instruerade gruvföretag att tillhandahålla nickelmalm mot för låg ersättning.

(472)

De indonesiska myndigheterna ifrågasatte närmare bestämt den roll som kommissionen tilldelade dem på marknaden för nickelmalm i skäl 327 genom att hänvisa till ingressen till MEMR 26/2018 om genomförandet av goda gruvdriftsregler och övervakningen av mineral- och kolbrytning, som genomför förordning 55/2010 och där det anges att de indonesiska myndigheternas uppgift endast är att övervaka och tillhandahålla riktlinjer för genomförandet av goda principer och god praxis inom gruvnäringen.

(473)

De indonesiska myndigheterna reagerade också på slutsatsen i skäl 374 att de kontroller alla naturresurser och hävdade att de måste kontrollera gruvsektorn för att förhindra negativ påverkan från gruvdrift, såsom miljöförstöring och föroreningar i samband med brytningsområden.

(474)

Kommissionen ansåg för det första att den var tvungen att beakta varje relevant rättsakt eller förordning som hänförde sig till gruvsektorn, inbegripet tillämpningsförordningen, för att kunna dra en slutsats om det finansiella bidraget i samband med tillhandahållandet av nickelmalm mot för låg ersättning. En rättslig bedömning som enbart grundas på partiell information och bevisning i ärendehandlingarna och som inte beaktar information och bevisning som kan vara relevant, skulle undergräva riktigheten och tillförlitligheten från kommissionens undersökningsresultat. I motsats till vad de indonesiska myndigheterna hävdar hade kommissionen därför en rättslig skyldighet att analysera all relevant bevisning. Detta argument avvisades därför.

(475)

I fråga om de andra påståendena, så kan påståendena om att kommissionen har missförstått innebörden av ordet ”kontroll” samt partiella, begränsade citat i vissa rättsakter inte i sig ändra kommissionens slutsatser.

(476)

Kommissionen bestrider inte att de indonesiska myndigheternas kontroll genom förvaltning och övervakning även utövas för att bekämpa olaglig gruvdrift, förebygga miljöskador och säkerställa god praxis inom gruvnäringen. De indonesiska myndigheternas kontroll är emellertid inte enbart begränsad till dessa åtgärder. Såsom undersökningen och bevisningen tydligt har visat genomfördes de indonesiska myndigheternas kontroll även med det övergripande målet att utveckla den inhemska förädlingsindustrin, bland annat genom att kontrollera produktionen och försäljningspriserna på nickelmalm. Den omständigheten att kontrollen kan ha andra likvärdiga och/eller underordnade mål påverkar inte detta faktum. Detta skulle redan vara tillräckligt för att avvisa detta påstående.

(477)

För fullständighetens skull analyserade kommissionen även definitionerna av ledning, tillsyn och offentligt skydd i kapitel XIX i 2009 års gruvdriftslag. Kommissionen noterade att de hänvisar till den ledning och tillsyn som de centrala indonesiska myndigheterna utövar på provins- och distrikts-/kommunalnivå inom ramen för sina befogenheter när det gäller förvaltningen av gruvsektorn. Detta framgår tydligt av de bestämmelser genom vilka de definitioner som de indonesiska myndigheterna har rapporterat införs, nämligen artikel 139: ”Ministern ska ge anvisningar om förvaltningen av den gruvverksamhet som genomförs av provinsregeringarna och distriktsregeringen/kommunfullmäktige inom dennes befogenheter”, och artikel i artikel 140.1 anges följande: ”Ministern ska ansvara för tillsynen över förvaltningen av den gruvverksamhet som genomförs av provinsregeringarna och distriktsregeringen/kommunfullmäktige inom deras befogenheter.” Detta bekräftas ytterligare av hänvisningen till de centrala indonesiska myndigheterna i artikel 6.1 i 2009 års gruvdriftslag, där led n omfattar ”att ge anvisningar och utöva tillsyn över förvaltningen av den mineral- och kolbrytning som genomförs av de regionala offentliga myndigheterna”. Verksamheten att ge anvisningar och utöva tillsyn, och dess definitioner, hänför sig därför till de centrala indonesiska myndigheternas ledning och tillsyn över de lokala myndigheterna. Detta är bara en av de uppgifter som tillskrivs de centrala indonesiska myndigheterna. Kommissionen noterar till exempel att de indonesiska myndigheterna i sina argument inte hänvisade till kapitel III i 2009 års gruvdriftslag, vilket uttryckligen har rubriken ”Kontroll av mineraler och kol”. De indonesiska myndigheterna utövar denna kontroll på alla nivåer (artikel 4.2: ”ska utföras av de offentliga myndigheterna och/eller de regionala offentliga myndigheterna)” i motsats till den ledning och tillsyn som särskilt utövas av ministern för energi och mineralresurser enligt kapitel XIX. I artikel 5 i 2009 års gruvdriftslag utvecklas begreppet kontroll ytterligare och där anges att ”i det nationella intresset kan de offentliga myndigheterna […] anta en politik om företräde för inhemska behov av mineraler och/eller kol” (punkt 1), att nationella intressen […] kan genomföras genom övervakning av produktion och export” (punkt 2) och att ”[v]id tillsynen […] ska de offentliga myndigheterna ha befogenhet att fastställa den årliga produktionskvantiteten för samtliga råvaror och samtliga provinser” (punkt 3). Den tillsyn till vilken hänvisas i artikel 5 skiljer sig väsentligen från den tillsyn till vilken hänvisas i kapitel XIX. Det är emellertid korrekt att det inte återfinns någon hänvisning till produktion och export i den definition av övervakning som rapporterats av de indonesiska myndigheterna och som ingår i artikel 141 i kapitel XIX i 2009 års gruvdriftslag. De indonesiska myndigheterna har inte tillhandahållit någon bevisning för att begreppet kontroll definieras som övervakning i artikel 141 eller att den tillsyn till vilken hänvisas i artikel 5 definieras i artikel 141. I definitionen av tillsyn i artikel 141 hänvisas tydligt till ”[t]illsyn i den mening som avses i artikel 140”, dvs. de centrala indonesiska myndigheternas tillsyn över de lokala myndighetsnivåerna vid förvaltningen av gruvsektorn.

(478)

Även genom hänvisningen till artikel 3 i förordning 55/2010 beaktar de indonesiska myndigheterna endast delar av lagstiftningen. Även om kommissionen inte bestrider den definition av vägledning som tillhandahålls i artikel 3, konstaterar den att denna definition saknar betydelse vid bedömningen av kontroll. Däremot är följande bestämmelser relevanta: ”Ministern, guvernören eller delprovinsens styresman/borgmästaren ska i enlighet med sina befogenheter övervaka genomförandet av förvaltningen av gruvföretagens verksamhet [...] (artikel 13.2), ”Den övervakning som avses i artikel 13.2 ska genomföras på följande områden: […] b. marknadsföring[…] (artikel 16 b) slutligen följande: Den övervakning av marknadsföringen som avses i artikel 16 b bör minst omfatta följande: a. förverkligande av produktion och försäljning, inbegripet kvalitet och kvantitet och priset på mineraler och kol” (artikel 22). De indonesiska myndigheterna har inte hänvisat till någon av dessa tydliga rättsliga grunder för deras och ingripande vid prissättningen av nickelmalm.

(479)

När det gäller MEMR 26/2018 har kommissionen dessutom inte heller bestridit att de indonesiska myndigheternas uppgift enligt ingressen endast är att övervaka och tillhandahålla riktlinjer för genomförandet av goda principer och god praxis inom gruvnäringen. Kommissionen anser emellertid inte att detta uttalande i sig är tillräckligt för att beskriva de indonesiska myndigheternas roll. Tvärtom ska det noteras att definitionen av god praxis inom gruvnäringen ”ska omfatta […] b. styrning av gruvdriften (artikel 3.2 b), som i sin tur ska omfatta genomförandet av a. marknadsföring” (artikel 3.4 a). Dessa bestämmelser om marknadsföring ska genomföras av innehavare av gruvdriftslicenser och särskilda gruvdriftslicenser för produktionsverksamhet och ”ska minst bestå av följande: [...]c. försäljningspriset för mineraler och kol med vägledning av referenspriset för mineraler, referenspriset för kol eller det försäljningspris som fastställts av ministern, d. prissättningen från de relevanta köpeavtal som vägleds av referenspriset för mineraler eller referenspriset för kol” (artikel 30.1 c och d). Även i detta fall förlitade sig de indonesiska myndigheterna på selektiva citat och underlät medvetet att hänvisa till de mest relevanta bestämmelserna i de rättsakter som de citerat i sin inlaga. Därför tillbakavisades dessa påståenden.

(480)

De indonesiska myndigheterna vidhöll vidare att nickelmalmsgruvor och smältverk kunde förhandla om sina affärstransaktioner, inklusive priset på nickelmalm, helt fritt och oberoende av myndigheterna. Enligt de indonesiska myndigheterna syftade referenspriset för nickelmalm till att säkerställa i) betalningar av avgifter och ii) rättvisa för företagen, varvid referenspriset också fungerade som det obligatoriska minimipriset för nickelmalm.

(481)

Kommissionen noterade inledningsvis att det är motsägelsefullt i sig att de indonesiska myndigheterna å ena sidan hävdar att det står nickelmalmgruvor och smältverk helt fritt att förhandla om priset på nickelmalm och å andra sidan vidhåller att referenspriset för nickelmalm fungerade som ett obligatoriskt minimiprispris. Referenspriset för nickelmalm och dess funktion visar att nickelmalmsgruvor och smältverk inte helt fritt kan förhandla om priser på nickelmalm. Påståendet att referenspriset för nickelmalm är ett minimipris motsägs dessutom av den överväldigande bevisningen i ärendehandlingarna, vilken visar att priserna på nickelmalm i praktiken överensstämmer med nämnda referenspris för transaktioner mellan närstående och icke-närstående parter under hela perioden (se skäl 518). Detta visar att referenspriset för nickelmalm utgjorde en reglerad och obligatorisk prismekanism som samtliga parter följde och att mekanismen via den godtyckliga korrigeringsfaktorn utformades och genomfördes för att säkerställa en betydande rabatt jämfört med internationella priser på nickelmalm. Detta påstående avvisades därför.

(482)

För att bemöta slutsatsen att det indonesiska inhemska priset hålls betydligt lägre än de internationella priserna hävdade de indonesiska myndigheterna att ingen reglering ingriper på detta sätt. De indonesiska myndigheterna hävdade tvärtom att referenspriset för nickelmalm enligt MEMR 7/2017 fastställdes på grundval av det rådande marknadspriset och att det obligatoriska införandet enligt MEMR 11/2020 visar hur myndigheterna upprätthåller det internationella priset, eftersom referenspriset inkluderar HMA, som innehåller en internationell prisfaktor. Trots detta vidhöll de indonesiska myndigheterna att kommersiella beslut i transaktionerna var helt beroende av parterna och att det inte förelåg något ingripande från myndigheterna.

(483)

Kommissionen avvisade bestämt de indonesiska myndigheternas påstående som ogrundat. Det är visserligen korrekt att referenspriset för nickelmalm hänvisar till HMA, som återspeglar det internationella priset på nickel enligt LME, men därefter justeras HMA med en godtycklig korrigeringsfaktor, såsom förklaras i skäl 460. Genom denna korrigeringsfaktor införs en betydande ”rabatt eller ett premiumvärde i förhållande till kvaliteten på den råvara som säljs” (bilaga till ministeriet för energi och mineralresursers dekret nr 2946 K/30/MEM/2017) som säkerställer att de inhemska priserna på nickelmalm alltid hålls under internationella nivåer. Detta argument avvisades därför.

(484)

När det gäller rollen från gruvföretag som agerar som offentliga organ hävdade de indonesiska myndigheterna, med hänvisning till skäl 373, att de aldrig bemyndigade gruvföretagen att utföra myndighetsuppgifter och att det inte finns några bevis för detta i ärendehandlingarna.

(485)

Vidare uppgav de indonesiska myndigheterna som svar på skäl 375 också att de aldrig fastställde till vem gruvföretagen skulle sälja nickelmalm för vidare bearbetning. I synnerhet hänvisade de indonesiska myndigheterna till artikel 104.1 i 2009 års gruvdriftslag, där formuleringen ”får samarbeta med” innebär att gruvföretagen är fria att samarbeta med andra verksamhetsutövare.

(486)

Kommissionen noterade att slutsatsen att nickelmalmsgruvor agerar som offentliga organ är ett resultat av den överväldigande bevisningen och de därav följande slutsatserna i skälen 371–445. Beträffande instruktioner när det gäller till vem gruvföretagen ska sälja nickelmalm erkände kommissionen att de indonesiska myndigheterna inte direkt tvingar gruvföretagen att samarbeta med andra innehavare av gruvdriftstillstånd eller av särskilda gruvdriftstillstånd. Emellertid är gruvföretagen skyldiga att öka mervärdet från sin produktion i enlighet med artikel 102 i 2009 års gruvdriftslag. Om de sedan inte kan göra detta på egen hand måste de samarbeta med andra innehavare av gruvdriftstillstånd eller särskilda gruvdriftstillstånd. När de väl har beslutat sig för att samarbeta begränsar 2009 års gruvdriftslag avsevärt antalet potentiella samarbetsparter, eftersom det i artikel 103 anges att produktionen måste bearbetas på den inhemska marknaden i Indonesien, och deltagandet vid bearbetningen av produktionen begränsas till innehavare av gruvdriftstillstånd eller särskilda gruvdriftstillstånd. Dessutom utfärdas gruvdriftstillstånd eller särskilda gruvdriftstillstånd av de indonesiska myndigheterna. Detta påstående avvisades därför.

(487)

De indonesiska myndigheterna hävdade vidare att de aldrig fastställde vilka företag som tilläts utvinna nickelmalm och i vilka områden. De uppgav att gruvdriftstillstånden har en kontroll- och regleringsfunktion vars syfte är att säkerställa att det inte föreligger konflikter mellan verksamheter och att beviljade tillstånd inte missbrukas. För att stödja detta hänvisade de indonesiska myndigheterna till MEMR 7/2020, där det anges att syftet med gruvdriftstillstånd är att garantera rättssäkerhet, säkerställa att gruvdriften är effektiv och ändamålsenlig och uppmuntra utveckling av verksamheten. De indonesiska myndigheterna begärde ännu en gång att kommissionen även skulle beakta genomförandeförordningar, såsom MEMR 25/2018 om mineral- och kolgruvföretag, där planeringen och de administrativa stegen för utvinning av nickelmalm förklaras. När det gäller obligatoriska arbetsplaner och budget erinrade de indonesiska myndigheterna särskilt om att mängden nickelmalm som ska utvinnas beror på resultaten av undersökningar och genomförbarhetsstudier som företagen genomfört. De indonesiska myndigheterna godkänner den obligatoriska årliga arbetsplanen och budgeten så länge den överensstämmer med genomförbarhetsstudien och kräver endast att gruvföretagen bearbetar mineralerna vidare till en viss reningsnivå. De indonesiska myndigheterna hävdade att detta krav är normalt och inte härrör från industrin för rostfritt stål.

(488)

Kommissionen noterade att slutsatsen att de indonesiska myndigheterna genom gruvdriftstillstånden bestämmer vilka företag som får utvinna nickelmalm inte påverkas av att det finns flera syften med utfärdande av gruvdriftstillstånd. Kommissionen konstaterar vidare att de indonesiska myndigheterna inte har ifrågasatt slutsatsen att nämnda myndigheter genom planeringsbeslut på nationell och lokal nivå avgör inom vilka områden nickelmalm får utvinnas. Dessutom bekräftade kommissionen att den beaktade MEMR 25/2018 i sin analys och att detta inte medförde andra resultat än de i denna förordning. Vad gäller de obligatoriska arbetsplanerna och budgeten noterade kommissionen att de indonesiska myndigheterna inte tillhandahöll fullständiga genomförbarhetsstudier och undvek diskussioner om hur produktionsmålen fastställs för varje företag, och myndigheternas senare övervakning och agerande när det gäller den produktion som faktiskt uppnåtts under den period som omfattas av genomförbarhetsstudien. På grund av den bristande samarbetsviljan när det gäller denna viktiga aspekt var kommissionen tvungen att förlita sig på slutsatser på grundval av artikel 28 i grundförordningen. Dessa påståenden, vilka inte underbyggdes ytterligare, avvisades därför.

(489)

Som svar på slutsatsen i skäl 393 att en stor del av nickelmalmsgruvorna ägs av de indonesiska myndigheterna, erinrade myndigheterna om att statsägda företag enligt artikel 2 i lag nr 19 från 2003 inrättas i syfte att maximera vinsterna i sin affärsverksamhet.

(490)

I detta avseende hävdade de indonesiska myndigheterna att det för ett fastställande av anförtroende och åläggande av uppgifter till gruvföretagen skulle krävas skriftlig lagstiftning, vilken saknas i detta fall. De indonesiska myndigheterna hänvisade exempelvis till kolsektorn, där det införts ett takpris för kol avsatt för offentlig elproduktion genom ministeriet för energi och mineralresursers dekret nr 261 från 2019. De indonesiska myndigheterna hävdade att det i motsats till detta inte föreligger något sådant tak för nickelmalm eller för industrin för rostfritt stål. De indonesiska myndigheterna upprepade att det enda krav som ställs är att nickelmalmen bearbetas ytterligare så att den uppnår en viss minsta reningsgrad, i enlighet med MEMR 25/2018.

(491)

De indonesiska myndigheterna vidhöll att inget av de tre villkoren för anförtroende och åläggande som fastställdes av panelen i US – Export Restraints (107) är uppfyllda i detta fall. De tillade att något anförtroende och åläggande inte ens kan fastställas mot bakgrund av de ekonomiska effekterna från en myndighetsåtgärd, med hänvisning till panelen i US – Countervailing Measures on Softwood Lumber from Canada (108).

(492)

Kommissionen noterade att det faktum att statsägda företag har etablerats i syfte att maximera vinsterna i enlighet med lagstiftningen inte uppväger det statliga ägandet och alla övriga faktorer som ligger till grund för slutsatsen att nickelmalmsgruvorna agerade som offentliga organ. Förekomsten av åtgärder beträffande obligatorisk inhemsk bearbetning, exportrestriktioner och den obligatoriska prismekanismen tyder samtliga på att dessa statsägda företag och andra gruvföretag, i stället för att sträva efter vinstmaximering, hindrades från att exportera och därigenom erhålla ett högre pris på de internationella marknaderna och tvingades följa ett irrationellt ekonomiskt beteende genom att vara skyldiga att bearbeta malmen på den inhemska marknaden. Även på den inhemska marknaden kunde de endast sälja till det låga pris som myndigheterna fastställt (dvs. referenspriset för nickelmalm). Det rättsliga klimat som de indonesiska myndigheterna skapat är därför objektivt sett oförenligt med det påstådda syftet för dessa företag enligt lagstiftningen, nämligen att maximera vinsten.

(493)

När det gäller anförtroende och åläggande noterade kommissionen inledningsvis att de viktigaste slutsatserna visade att nickelmalmgruvorna agerade som offentliga organ. De indonesiska myndigheternas påstående skulle därför, även om det var välgrundat, vilket inte är fallet, inte påverka slutsatsen om finansiella bidrag från en offentlig myndighet eller ett offentligt organ. I sak visade kommissionen i skälen 446–499 att de indonesiska myndigheterna hade anförtrott och ålagt gruvföretagen uppgifter. Bevisningen ansågs uppfylla de villkor och krav som anges i relevant rättspraxis från WTO. Såsom kommissionen har påpekat i skäl 448 måste slutsatserna i US – Export Restraints läsas tillsammans med överprövningsorganets slutsatser, vilket även erkändes av panelen i US – Countervailing Measures on Softwood Lumber from Canada. Den kombination av åtgärder som de indonesiska myndigheterna har vidtagit, inbegripet skyldigheter beträffande inhemsk bearbetning, exportrestriktioner och den obligatoriska prissättningsmekanismen, samt de uttalanden som gjorts i samband med detta, visade att myndigheterna medvetet genomförde dessa åtgärder för att anförtro eller ålägga leverantörer av nickelmalm att tillhandahålla nickelmalm mot för låg ersättning. Därför var effekterna av dessa åtgärder inte oavsiktliga eller enbart en sidoeffekt av den ekonomiska påverkan från denna politik. Därför tillbakavisades dessa påståenden.

(494)

När det gäller det exportförbud till vilket hänvisas i skälen 405–413 hävdade de indonesiska myndigheterna att det inte var utformat för att snedvrida priset på nickelmalm i Indonesien. I stället var avsikten att bevara mineralreserver och miljön. De indonesiska myndigheterna upprepade också att transaktioner med nickelmalm genomfördes oberoende, utan ingripande från myndigheterna och med referenspriset för nickelmalm som golvpris och att detta pris bestäms genom rådande internationella marknadspriser och marknadspraxis.

(495)

I detta avseende erinrade de indonesiska myndigheterna om panelen i US – Export Restraints, som fann att det var oförenligt med avtalet om subventioner och utjämningsåtgärder att behandla exportrestriktioner som ett finansiellt bidrag på grundval av själva reaktionen på en åtgärd (109). Panelen konstaterade att förekomsten av ett finansiellt bidrag borde bevisas med hänvisning till en myndigheternas agerande. I det aktuella fallet hävdade de indonesiska myndigheterna att de helt enkelt utövar sina funktioner och att deras politik för nickelmalm inte utgör en åtgärd vars syfte är att tillhandahålla subventioner. De indonesiska myndigheterna bekräftade att kommissionens undersökningsresultat hänför sig till reaktionen eller effekten av politiken för nickelmalm.

(496)

Kommissionen hänvisade till sina argument i skäl 493 och noterade att dess slutsatser om förekomsten av ett finansiellt bidrag inte enbart grundar sig på det exportförbud som Indonesien infört, utan på en rad åtgärder och mekanismer som de indonesiska myndigheterna vidtagit, bland annat skyldigheten att behandla varor på den inhemska marknaden, de obligatoriska arbetsplanerna och budgeten, avyttringsskyldigheten, prissättningsmekanismen för nickelmalm och beteckningen av gruvföretag som ”viktiga nationella objekt”. Den samordnade tillämpningen av alla dessa åtgärder talar för ett avsiktligt agerande från de indonesiska myndigheterna för att uppnå sitt politiska mål att gynna industrin för nickelbearbetning, främst tillverkare av kallvalsade platta produkter av rostfritt stål. Detta påstående ansågs därför vara ogrundat och avvisades.

(497)

Som svar på slutsatsen i skäl 330 om förhållandet mellan de indonesiska myndigheternas politik för nickelmalm och samarbetet mellan de indonesiska och de kinesiska myndigheterna, hävdade de indonesiska myndigheterna att avtalet mellan de indonesiska och de kinesiska myndigheterna om att utvidga och fördjupa det bilaterala ekonomiska och handelsrelaterade samarbetet inte har något samband med tillhandahållandet av nickelmalm mot för låg ersättning. Enligt de indonesiska myndigheterna var samarbetet med de kinesiska myndigheterna inte begränsat till industrin för rostfritt stål. I vilket fall som helst erinrade de indonesiska myndigheterna om att genomförandet av alla internationella avtal omfattas av indonesisk lagstiftning, som är tillämplig på alla marknadsaktörer i Indonesien.

(498)

Kommissionen noterade att det samarbete mellan de indonesiska och de kinesiska myndigheterna som konstaterats i denna undersökning visade att tillgången till indonesisk nickelmalm var ett av huvudmålen med Kinas samarbete i Morowali-projektet. Avtalet mellan de indonesiska och kinesiska myndigheterna om att utvidga och fördjupa det bilaterala ekonomiska och handelsrelaterade samarbetet går tillbaka till 2011, när exporten av nickelmalm till Kina var hög, vilket framgår av tabell 2, och 2014 års exportförbud ännu inte trätt i kraft. Avtalet innehöll emellertid redan en hänvisning till ”stålindustrin” (artikel III) som ett av samarbetsområdena, eftersom det redan föreskrevs ett krav på inhemsk förädlingsskyldighet i 2009 års gruvdriftslag, med en anståndsperiod på fem år. I vilket fall som helst påverkar inte syftet med det kinesiska samarbetet slutsatserna huruvida tillhandahållandet av nickelmalm mot för låg ersättning är utjämningsbart, eftersom de endast gällde det sammanhang i vilket programmet genomfördes. Det som är relevant för slutsatsen om detta program är de åtgärder som de indonesiska myndigheterna har vidtagit. Detta påstående avvisades därför.

(499)

Kommissionen drog därför slutsatsen att det fanns omfattande bevisning för att de åtgärder som de indonesiska myndigheterna vidtagit särskilt var avsedda att anförtro eller ålägga nickelgruvföretagen att uppfylla de politiska målen att gynna industrin för rostfritt stål på ett sätt som motsvarar en utjämningsbar subvention enligt artikel 3.1 a iv och iii i grundförordningen, såsom den tolkas och tillämpas i enlighet med den relevanta WTO-standarden enligt artikel 1.1 a iv och iii i avtalet om subventioner och utjämningsåtgärder.

(500)

Kommissionen drog slutsatsen att nickelmalmsföretag utgjorde offentliga organ och/eller anförtroddes eller ålades av de indonesiska myndigheterna att tillhandahålla nickelmalm till industrin för rostfritt stål.

(501)

I nästa steg bedömde kommissionen om gruvföretagen, som agerar som offentliga organ eller anförtrotts eller ålagts uppgifter av de indonesiska myndigheterna, faktiskt tillhandahöll nickelmalm mot för låg ersättning. Detta krävde en noggrann analys av marknadsutvecklingen i Indonesien mot ett lämpligt riktmärke.

(502)

I enlighet med artiklarna 3.2, 5 och 6 d i grundförordningen bedömde kommissionen storleken på den utjämningsbara subventionen som den förmån som konstaterats för mottagaren under undersökningsperioden.

(503)

Kommissionen bedömde därför först om priser som fastställts av gruvföretag i Indonesien kunde utgöra ett lämpligt riktmärke.

(504)

Såsom noterats i skälen 435–437 visade undersökningen att prissättningen på nickelmalm var föremål för en prissättningsmekanism från regeringens sida och andra statliga interventioner som förhindrade den normala marknadsdynamiken där priset fastställs i överensstämmelse med tillgång och efterfrågan.

(505)

Såsom anges i skäl 458 började de indonesiska myndigheterna att reglera vissa aspekter av priserna på nickelmalm redan 2010.

(506)

Genom att de indonesiska myndigheterna från och med 2014 gradvis införde exportrestriktioner och andra åtgärder för att uppnå sitt mål att etablera industrin för rostfritt stål i senare led i förädlingskedjan på den inhemska marknaden och stödja denna etablering, bland annat genom låga priser på nickelmalm, ändrades prissättningen gradvis. Genom denna politik uppnådde de indonesiska myndigheterna framgångsrikt sitt mål att skapa ett överutbud av nickelmalm på den indonesiska marknaden för att gynna industrin för rostfritt stål. Till följd av detta erhöll denna industri betydande befogenheter när det gäller prissättningen gentemot gruvföretagen och pressade därmed ned priserna på nickelmalm i Indonesien avsevärt.

(507)

Såsom förklaras ovan ändrades den prissättningsmekanism som fastställs i artikel 85 år 2017 när de indonesiska myndigheterna började reglera det faktiska transaktionspriset på nickelmalm och inte enbart med avseende på avgifter.

(508)

Det erinras om att de indonesiska myndigheterna fastställde den faktiska mekanismen för att fastställa referenspriserna för transaktioner mellan gruvföretag och smältverk genom sina särskilda förordningar för att uppnå en betydande rabatt i förhållande till priset på nickelmalm på de internationella marknaderna. Referenspriset för nickel tillhandahölls genom en formel som anges på följande sätt i ministeriet för energi och mineralresursers dekret 2946K/30/MEM/2017 (MEMR 7/2017): Referenspriset för nickelmalm = % Ni × KF × HMA för nickel. ”1. Referenspriset för nickelmalm ska utgöra referenspriset för metallhaltiga mineraler i form av nickelmalm i US-dollar/DMT 2. % Ni utgör halten av nickel i nickelmalmen. 3. KF är korrigeringsfaktorn, som är den procentandel som ger en rabatt eller ett premievärde i förhållande till kvaliteten på den sålda råvaran, på följande villkor a. KF för nickelmalm med 1,9 % Ni = 20 % och b. KF kommer att öka/minska med 1 % för varje ökning av nickelhalten med 0,1 %”. I MEMR 7/2017 definieras referenspriset för nickelmalm som ”priset på metallhaltiga mineraler som fastställs vid en försäljningspunkt, fritt ombord för varje råvara av metallhaltiga mineraler från gruvdrift”, och ”HMA som det pris som erhålls från de genomsnittliga offentliggjorda priserna för metallhaltiga mineraler under föregående månad eller priset samma dag som transaktionen enligt prisnoteringen från det offentliggjorda priset på metallhaltiga mineraler”. Ministern fastställer storleken på HMA varje månad och den hänför sig till internationella priser såsom LME-priset på nickel.

(509)

Artikel 2 i MEMR 7/2017 har vidare följande lydelse: ”1) Innehavare av gruvdriftslicens för produktionsverksamhet för metallhaltiga mineraler eller kol och innehavare av särskilda gruvdriftslicenser för produktionsverksamhet för metallhaltiga mineraler eller kol måste vägledas av referenspriset för metaller eller HPB vid försäljningen av metallhaltiga mineraler eller kolprodukter”.

(510)

De indonesiska myndigheterna hävdade att referenspriset för nickelmalm var kopplat till internationella priser och skulle betraktas som minimipriset för den faktiska transaktionen mellan producenter och köpare av nickelmalm. Kommissionen noterar att även om formeln för att beräkna det reglerade referenspriset för nickelmalm är kopplad till det internationella priset på nickelmalm, innehåller denna formel en betydande korrigeringsfaktor som säkerställer att det indonesiska inhemska priset på nickelmalm är betydligt lägre än de internationella priserna. Genom själva utformningen måste det faktiska transaktionspriset säkerställa en betydande rabatt i förhållande till internationella priser.

(511)

Även om referenspriset för nickelmalm inte var ett obligatoriskt pris vid den tidpunkten var det viktigt att skydda aktörerna från gruvföretagen och smältverken när de köpte och sålde mineraler. Generaldirektören för ministeriet för energi och mineralresursers uppgav att regeringen skulle genomföra priset i oktober 2017 och att det skulle tillkännages varje månad. Det uppgavs vidare att ”referenspriset för nickelmalm kommer att bli en referens så att gruvföretagen inte säljer till ett högre pris, annars kan smältverk inte förvärva nickel till ett pris som ligger långt under marknadspriset. I detta fall vill myndigheterna inte att den ena parten ska ha ett övertag över den andra vid fastställandet av råvarupriserna” (110). Detta bekräftades genom en publikation från den indonesiska intresseorganisationen för företag inom bearbetnings- och raffineringsindustrin (AP3I) från september 2017, där det uppgavs att referenspriset för nickelmalm var avsett att skydda smältverk och gruvföretag vid försäljning och köp av mineraler (111). Med andra ord blev detta referenspris för nickelmalm – som fastställdes till en nivå långt under det internationella priset – referenspriset för nickelmalm i Indonesien.

(512)

Eftersom de indonesiska myndigheternas politik för att utveckla industrin för rostfritt stål genomförts på ett effektivt sätt och var framgångsrik, hade de sänkta priserna på nickelmalm i kombination med köpkraften inom industrin för rostfritt stål som gynnades av de offentliga myndigheterna förvärrat gruvföretagens svåra ekonomiska situation och de flesta av dem riskerade att behöva upphöra med sin verksamhet. På grund av detta gynnande av industrin för rostfritt stål organiserade gruvföretagen även protester och det utbröt social oro. De indonesiska myndigheterna var därför tvungna att tillämpa till referenspriset för nickelmalm som ett sätt att gynna industrin för rostfritt stål, men samtidigt undvika att gruvföretagen antingen gick i konkurs eller ytterligare visade sitt sociala missnöje med myndigheterna. Detta skulle ha orsakat störningar i leveranserna och eventuella prisökningar till nackdel för industrin för rostfritt stål, vilket hade äventyrat de indonesiska myndigheternas övergripande politiska mål. En sidoeffekt av referenspriset för nickelmalm var också säkerställandet av en miniminivå av statliga intäkter från licensavgifterna, vilka också hade påverkats väsentligt av överutbudet av nickelmalm och motsvarande nedpressade priser på grund av det framgångsrika politiska gynnandet av industrin för rostfritt stål.

(513)

I januari 2020 återinförde de indonesiska myndigheterna det fullständiga exportförbudet för nickelmalm för alla renhetsgrader. Detta ökade den redan befintliga obalansen på den indonesiska marknaden för nickelmalm till förmån för smältverken, och till följd av detta beslutade de indonesiska myndigheterna att reglera priset på nickelmalm genom särskild lagstiftning och genom att använda referenspriset för nickelmalm. I april 2020 reviderade därför ministeriet för energi och mineralresurser MEMR 7/2017 och antog MEMR 11/2020. Genom denna förordning ändras artikel 2 om riktlinjer för försäljning av metallhaltiga mineraler och kol. Enligt denna nya artikel 2 föreskrivs följande: ”1) Innehavare av gruvdriftslicens för produktionsverksamhet av metallhaltiga mineraler eller för kol, innehavare av särskild gruvdriftslicens för produktionsverksamhet av metallhaltiga mineraler eller för kol, är vid försäljningen av de metallhaltiga mineraler eller det kol som producerats skyldiga att hänvisa till referenspriset för nickelmalm eller HPB”. Enligt MEMR 7/2017 måste gruvföretagen därför vägledas av referenspriset för nickelmalm vid sina försäljningstransaktioner, och enligt MEMR 11/2020 måste de använda referenspriset för nickelmalm som ett transaktionspris. Såsom anges i skäl 508 ska referenspriset för nickelmalm avse ”priset på metallhaltiga mineraler som fastställs vid en försäljningspunkt”. Med andra ord hade gruvföretagen en skyldighet att fastställa priset i enlighet med referenspriset för nickelmalm och gjorde det i praktiken.

(514)

Genom MEMR 11/2020 infördes dessutom en artikel 2A om förfaranden och skyldigheter vid försäljning av nickelmalm, som har följande lydelse: ”1) Innehavare av gruvdriftslicens eller särskild gruvdriftslicens för produktionsverksamhet av metallhaltiga mineraler som producerar nickelmalm, måste hänvisa till referenspriset för nickelmalm vid försäljning av den nickelmalm som produceras. 2) Den skyldighet att hänvisa till referenspriset för nickelmalm som avses i punkt 1 gäller även innehavare av gruvdriftslicens eller särskild gruvdriftslicens för produktionsverksamhet rörande metallhaltiga mineraler vid försäljningen av nickelmalm till deras dotterbolag. 3) Andra parter som raffinerar nickelmalm som härstammar från innehavare av gruvdriftslicens eller särskild gruvdriftslicens för produktionsverksamhet rörande metallhaltiga mineraler är skyldiga att förvärva nickelmalm med hänvisning till referenspriset för nickelmalm”.

(515)

I artikel 3 föreskrivs följande: ”1) referenspriset för nickelmalm enligt artikel 2 utgör a. det lägsta gränspriset vid beräkning av skyldigheten att betala produktionsavgifter för innehavare av gruvdriftslicens eller särskild gruvdriftslicens för produktionsverksamhet rörande metallhaltiga mineraler”. I samma artikel föreskrivs vidare följande: ”3) Om det föreligger en skillnad i referensperioden för referenspriset för metallhaltiga mineraler vid beräkningen av referenspriset för metall med noteringsperioden för transaktionen ska avdrag för orenheter eller bonusar för vissa mineraler göras på följande villkor vid försäljning av nickelmalm: a. Om transaktionspriset är lägre än referenspriset för metall under noteringsperioden enligt referenspriset för metallhaltiga mineraler eller om det föreligger ett avdrag för orenheter, kan försäljningen göras med tillämpning av referenspriset för metall med en maximal skillnad på 3 % (tre procent). b. Om transaktionspriset är högre än referenspriset för nickelmalm under noteringsperioden enligt referenspriset för metallhaltiga mineraler eller om det föreligger en bonus för vissa mineraler, måste försäljningen följa transaktionspriset över referenspriset för metall”.

(516)

Som en fortsättning på den prissättningsmekanism som antogs i slutet av 2017 återspeglar det reglerade priset för nickelmalm som införlivats i lagstiftningen samma strategi och logik. Det är ett pris som fastställs av de offentliga myndigheterna vars främsta mål är att säkerställa att nickelmalm levereras med en betydande rabatt i jämförelse med det internationella LME-priset för att gynna industrin för rostfritt stål. Samtidigt försöker priset också ta hänsyn till gruvföretagens intressen för att säkerställa en kontinuerlig försörjning till detta rabatterade pris och undvika konkurser och social oro. Slutligen garanterar det en miniminivå av intäkter för staten, även om denna är mycket lägre än den hade varit utan rabatten jämfört med det internationella priset. Detta har bekräftats av den tillförordnade generaldirektören för mineraler och kol som, såsom angetts, uttalade att avsikten var att finna ”rättvisa för smältverk som vill ha lägsta möjliga priser. Men å andra sidan måste [det] säkerställas att nickelutvinningen ger tillräckliga marginaler för gruvdrift” (112). Med andra ord bestäms priset på nickelmalm i Indonesien inte fritt enligt marknadsvillkoren, utan fastställs i ett snävt prisspann av de indonesiska myndigheterna för att de ska kunna uppnå sina respektive politiska mål.

(517)

Det faktum att referenspriset för nickelmalm såsom det införlivades i lagstiftningen i april 2020 var en fortsättning på 2017 års mekanism har också bekräftats i undersökningen. Den största skillnaden var att priset på nickelmalm angavs som ett absolut värde i försäljningsavtalen för nickelmalm innan MEMR 11/2020 trädde i kraft. Efter det att MEMR 11/2020 trädde i kraft fastställdes priset på nickelmalm i försäljningsavtalen som myndigheternas referenspris för nickelmalm. Den empiriska bevisning som samlades in under undersökningen (dvs. inköp av nickelmalm från IRNC-gruppen) bekräftade att priserna i stort sett var identiska under undersökningsperioden före och efter att MEMR 11/2020 trädde i kraft, det vill säga överensstämde med mekanismen för referenspriset för nickelmalm i dess lydelse före och efter april 2020.

(518)

Undersökningen visade också att prisformeln från och med april 2020 justerades med ”1 %-vattenhalt”. IRNC uppgav att regeringens formel avsåg torr nickelmalm, och eftersom nickelmalmen såldes i våt form måste denna formel justeras i enlighet med detta. Om detta är fallet strider det mot de indonesiska myndigheternas påstående att referenspriset för nickelmalm tidigare endast användes för beräkning av avgifter. Undersökningen visade att inköpspriset för IRNC och dess närstående företag under undersökningsperioden låg mycket nära det statliga priset. Dessutom förelåg det inte någon prisskillnad mellan inköp av nickelmalm från närstående leverantörer och inköp från icke-närstående leverantörer. Slutligen visade försäljningstransaktionerna under undersökningsperioden från den enda nickelgruva som lämnade sådana uppgifter inom ramen för undersökningen att ett mycket liknande pris togs ut från alla kunder för samma typ av nickelmalm. Detta visar att det pris för nickelmalm som staten fastställde följdes i praktiken.

(519)

På grundval av ovanstående bevisning drog kommissionen slutsatsen att de indonesiska myndigheterna ingriper på marknaden för nickelmalm genom att specifikt reglera transaktionspriset för nickelmalm mellan gruvföretag och smältverk. Detta pris är därför inte ett marknadspris utan ett pris som fastställs av de offentliga myndigheterna med beaktande av deras specifika politiska mål. Detta är i sig ett tillräckligt skäl för att kommissionens ska kunna dra slutsatsen att priserna på nickelmalm i Indonesien är snedvridna och inte kan användas som riktmärke för att bedöma förmånen.

(520)

Utöver den statliga regleringen av priserna på nickelmalm finns det emellertid andra snedvridningar på marknaden från de indonesiska myndigheterna som särskilt påverkar priserna på nickelmalm i landet, vilket bekräftar att dessa priser inte kan tjäna som riktmärke. Särskilt leder den skyldighet som myndigheterna ålagt smältverk att bearbeta nickelmalm på den inhemska marknaden tillsammans med specifika produktionsmål till överutbud på den inhemska marknaden och pressar därmed ner de inhemska priserna. Exportrestriktionerna bidrog också till överutbudet av nickelmalm på den inhemska marknaden och därmed till sänkta priser. De olika snedvridningarna på marknaden som direkt eller indirekt påverkar priserna leder till att alla priser på nickelmalm i Indonesien snedvrids och detta gäller varje enskild transaktion som rör nickelmalm i landet.

(521)

Kommissionen drog därför slutsatsen att hela den inhemska marknaden för nickelmalm påverkas av dessa åtgärder och att det var omöjligt att fastställa ett icke snedvridet pris på nickelmalm på den indonesiska marknaden under de rådande inhemska förhållandena. Det fanns därför inga inhemska priser som kunde användas som lämpligt riktmärke.

(522)

Kommissionen var därför tvungen att söka efter ett lämpligt riktmärke utanför landet (113). I detta avseende noterade kommissionen att sedan den indonesiska exporten av nickelmalm upphörde 2014 har exporten av nickelmalm från Filippinerna utvecklats avsevärt, särskilt till den huvudsakliga förbrukningsmarknaden, dvs. Kina. Filippinernas nickelmalm av laterit har samma egenskaper som indonesisk nickelmalm av laterit. Den utvinns genom samma öppna brytningsförfarande som i Indonesien och har liknande nickelhalt som indonesisk malm. Både filippinsk och indonesisk malm utvinns i ett liknande vått klimat, vilket innebär att de har en relativt hög och liknande vattenhalt. Eftersom den filippinska nickelmalmen inte påverkas av de statliga åtgärder som snedvrider den indonesiska marknaden och eftersom de rådande marknadsvillkoren i de två länderna, däribland kvalitet, tillgänglighet, säljbarhet, transport och andra villkor för köpet eller försäljning, är likartade, ansåg kommissionen följaktligen att den filippinska och den indonesiska nickelmalmen är jämförbara. Det föreligger även en geografisk närhet, vilket också bidrar till att göra situationen för den filippinska nickelmalmen jämförbar med den situation som skulle råda i Indonesien om de indonesiska myndigheterna inte hade vidtagit några snedvridande åtgärder.

(523)

Kommissionen ansåg därför, i enlighet med artikel 6 d andra stycket ii i grundförordningen, att exportpriset från Filippinerna utgör ett lämpligt riktmärke för att bedöma om de indonesiska priserna på nickelmalm fastställdes mot för låg ersättning. Det pris som betraktas som referens för den filippinska nickelmalmen är Filippinernas fob-pris, vilket rapporterats av FerroAlloyNet med en nickelhalt på 1,8 %. Klaganden lämnade in dessa uppgifter kvartalsvis. Dessutom tillhandahöll klaganden referensvärden (även detta kvartalsvis) för produkter med en nickelhalt på 1,5 %, 1,6 %, 1,9 % och 2,0 %. Dessa referensvärden användes för att fastställa referensvärden för andra kvaliteter som IRNC-gruppen förvärvade på grundval av nickelhalten (1,3 %, 1,4 %, 1,7 %, 2,1 %, 2,2 %, 2,3 % och 2,4 %).

(524)

Dessa referensvärden jämfördes med de rapporterade inköpspriserna för de företag som tillhörde IRNC-gruppen (IRNC, GCNS, ITSS, SMI och TSI) under undersökningsperioden både i enlighet med nickelinnehållet och det lämpliga kvartalet. Skillnaderna från denna jämförelse beräknades för varje företag i gruppen i indonesiska rupier. Av ovanstående skäl framgår att de indonesiska inhemska priserna på nickelmalm genomgående var lägre än standardreferenspriset (de filippinska fob-priserna). Kommissionen drog därför slutsatsen att de åtgärder som de indonesiska myndigheterna vidtagit innebär att de företag som utvinner nickelmalm är skyldiga att agera som offentliga organ och/eller anförtroddes eller ålades av de indonesiska myndigheterna att tillhandahålla nickel mot för låg ersättning till den indonesiska industrin för rostfritt stål.

(525)

Kommissionen jämförde därför det faktiska inhemska inköpspriset för nickelmalm från de samarbetsvilliga tillverkarna med det icke-snedvridna referenspriset i Filippinerna.

(526)

I sina synpunkter på det slutliga utlämnandet av uppgifter motsatte sig de indonesiska myndigheterna och IRNC-gruppen referensvärdet för nickelmalm baserat på nickelmalm från Filippinerna, eftersom i) den filippinska lateriten har egenskaper som motsvarar nickelmalm med mer än 1,5 % Ni (limonit) medan den indonesiska nickelmalmen av laterit har egenskaper som motsvarar nickelmalm med mindre än 1,5 % Ni, ii) den mängd nickelmalm av laterit som produceras i Indonesien är mer än dubbelt så stor som den filippinska produktionen, och iii) kostnaden per ton för nickelproduktionen är lägre i Indonesien än i Filippinerna, eftersom den genomsnittliga tjockleken på nickellaterit är 30 m i Indonesien, medan den i Filippinerna endast är 20 m, och nickelfyndigheterna i Indonesien har en nickelhalt på 1,8 %, medan nickelhalten i Filippinerna ligger på 1,6 %. Dessutom hävdade både de indonesiska myndigheterna och IRNC att det indonesiska exportförbudet, samtidigt som det pressade ned det inhemska priset, pressade upp priserna på nickelmalm från Filippinerna. Enligt de indonesiska myndigheterna borde det korrekta riktmärket vara den faktiska produktionskostnaden för nickelmalm från IRNC, såsom den fastställts i antidumpningsundersökningen om import av vissa varmvalsade plåtar och rullar av rostfritt stål (114) eller, enligt IRNC-gruppen, de faktiska tillverkningskostnaderna, de faktiska försäljnings- och administrationskostnaderna och andra allmänna kostnader samt en rimlig vinst från de undersökta indonesiska producenterna av nickelmalm.

(527)

Klaganden svarade att enligt dess uppfattning var den filippinska nickelmalmen fortfarande det lämpligaste riktmärket för indonesisk nickelmalm. Klaganden tillade att om kommissionen skulle anse att den filippinska nickelmalmen inte utgjorde ett lämpligt riktmärke, stödde den hänvisningen till det internationella LME-priset för nickel som det enda befintliga alternativa riktmärket. Klaganden erinrade om att det offentliggjorda indonesiska HMA-priset på nickel, som används för att definiera det inhemska försäljningspriset på nickelmalm (referenspriset för nickelmalm), i sig grundas på LME. Eftersom LME hänvisar till metriska ton (torrvikt) bör den justeras med hänsyn till vattenhalten. Klaganden klargjorde att detta skulle utgöra ett konservativt tillvägagångssätt, eftersom det inte tar hänsyn till järnhalten i nickelmalm.

(528)

IRNC tillhandahöll en duplik på Eurofers svar om användningen av LME som alternativt riktmärke. IRNC-gruppen framhöll inledningsvis att nickel, till vilket LME hänvisar, och nickelmalm utgör olika produkter. Enligt IRNC-gruppen skulle de olika tendenserna när det gäller prisuppgifterna för nickel baserat på LME, som minskade, och för filippinsk nickelmalm, som ökade, ge upphov till tvivel om dess användning, eftersom efterfrågan och tillgången på nickel och nickelmalm skulle vara annorlunda. Vidare hävdade IRNC-gruppen att priset på nickelmalm överskattas genom den formel som Eurofer föreslagit av följande skäl: i) Allt nickel som finns i nickelmalmen kan inte extraheras och bearbetas vidare till rent nickel, utan avkastningsförhållandet mellan nickelmalm och nickel bör beaktas. ii) Priset på rent nickel återspeglar alla nödvändiga kostnader och utgifter för att få ut rent nickel på marknaden (t.ex. kostnader för nickelmalm, energikostnader, avskrivningskostnader för maskiner, arbetskostnader, transportkostnader, försäljnings- och administrationskostnader och andra allmänna kostnader samt vinst för tillverkare och handlare, etc.). IRNC-gruppen drog slutsatsen att den formel som baseras på LME överskattadereferensvärdet och att ett lämpligt referensvärde skulle baseras på de faktiska produktionskostnaderna, de faktiska försäljnings- och administrationskostnaderna och andra allmänna kostnaderna och en lämplig vinst för de undersökta indonesiska nickelmalmsproducenterna.

(529)

Kommissionen övervägde noga alla argument som parterna tog upp. Avseende de indonesiska myndigheternas och IRNC-gruppens begäran om att använda ett riktmärke inom landet baserat på produktionskostnaden, försäljnings- och administrationskostnader och andra allmänna kostnader samt en lämplig vinstmarginal för indonesiska nickelmalmsproducenter, drog kommissionen inledningsvis slutsatsen att detta inte var möjligt och i vilket fall som helst inte skulle vara förenligt med relevant lagstiftning. På grund av de indonesiska nickelmalmproducenternas bristande samarbetsvilja hade kommissionen inga tillgängliga uppgifter i ärendehandlingarna om inhemska tillverkningskostnader och de indonesiska nickelmalmsproducenternas försäljnings- och administrationskostnader och andra allmänna kostnader, och inte heller uppgifter om en lämplig vinstmarginal i Indonesien. Det skulle därför inte vara möjligt att konstruera riktmärket såsom dessa parter har begärt. Kommissionen noterade hur som helst att den med hänsyn till de genomgripande inhemska snedvridningarna på den indonesiska marknaden för nickelmalm (se närmare avsnitt 4.4.3.2.2) i skäl 521 dragit slutsatsen att den inte kunde hitta något lämpligt inhemskt riktmärke och därför var tvungen att använda ett riktmärke utanför landet. Därför avvisades detta alternativa inhemska riktmärke.

(530)

Därefter bedömde kommissionen noggrant argumenten angående formeln på grundval av LME-priset på nickel. Inledningsvis ansåg kommissionen att LME utgör en av världens största finansmarknader för basmetaller. Vad gäller priset på nickel noterade kommissionen att LME-priset baseras på faktiska transaktioner och att villkoren är väl anpassade till de indonesiska marknadsvillkoren. Framför allt ansåg kommissionen att argumentet att LME-nickelpriset är utgångspunkten för den metod som de indonesiska myndigheterna själva använder för att fastställa det inhemska referenspriset för nickelmalm var övertygande, eftersom detta skulle medföra en närmare koppling till den indonesiska marknaden och situationen. Således utgör LME-nickelpriserna en lämplig grund för beräkningen av nickelmalm i Indonesien. Samtidigt noterade kommissionen att den formel som klaganden föreslog för nickelpriserna skulle behöva anpassas för att återspegla några av de faktorer till vilka IRNC-gruppen hänvisat i sitt svar. Eftersom det saknades tillräcklig bevisning i ärendehandlingarna i det extremt sena skedet av undersökningen, var det emellertid inte praktiskt möjligt för kommissionen att genomföra ovannämnda anpassning och därmed använda LME-priserna som riktmärke i undersökningen.

(531)

Mot bakgrund av detta avstod kommissionen från att beakta parternas argument angående det riktmärke som grundades på de faktiska filippinska priserna på nickelmalm på fob-basis som använts för beräkningen av förmånen. Kommissionen noterade att de indonesiska myndigheterna och IRNC-gruppen inte har styrkt hur de uppgifter som de hänvisat till beträffande olika tekniska egenskaper och produktionsmängder mellan den indonesiska och den filippinska nickelmalmen påverkade de filippinska priserna. Inte heller har de lagt fram någon bevisning för att försöka kvantifiera eventuella justeringar till följd av dessa skillnader jämfört med de filippinska priser som användes som riktmärke. Argumentet att det indonesiska exportförbudet på ett konstlat sätt pressade de inhemska indonesiska priserna och även ledde till högre filippinska priser påverkade inte det faktum att de filippinska priserna utgjorde ett lämpligt riktmärke, eftersom de återspeglade de faktiska marknadspriserna på nickelmalm till följd av alla överensstämmande marknadsförhållanden och lagstiftningsval i de olika länderna (däribland Indonesien) och således inte undergrävde att dessa priser faktiskt var representativa för marknaden. När det gäller påståendet att nickelmalm från Filippinerna har en annan nickelhalt, så tar det riktmärke som kommissionen använder hänsyn till denna skillnad (kommissionen har konstruerat ett riktmärke för varje typ av nickelmalm som IRNC-gruppen förvärvat). Med avseende på påståendet att produktionskostnaderna för nickelmalm är lägre i Indonesien än i Filippinerna, såsom anges i skäl 528, har de indonesiska nickelmalmsgruvorna inte samarbetat i undersökningen och kommissionen kunde därför inte bedöma dessa kostnader. Kommissionen bekräftade därför sitt val att använda Filippinerna som det lämpligaste riktmärket under dessa omständigheter, även med tanke på de betydande kvantiteter som exporterades från Filippinerna och det faktum att de viktigaste köparna av filippinsk nickelmalm var kinesiska tillverkare av rostfritt stål som använde samma teknik som IRNC-gruppen för att tillverka den berörda produkten. Argumenten från de indonesiska myndigheterna och IRNC-gruppen i detta avseende avvisades därför.

(532)

De indonesiska myndigheterna hävdade också att nickelmalm inte var en direkt råvara för kallvalsade platta produkter av rostfritt stål. Nickelmalm är emellertid råvara för nickeltackjärn och varmvalsade rostfria produkter, som i sin tur är insatsvaror i tidigare led för kallvalsade platta produkter av rostfritt stål. Enligt de indonesiska myndigheterna bör detta faktum beaktas vid beräkningen av förmånen.

(533)

IRNC-gruppen hävdade att enheten sålde den köpta nickelmalmen inom IRNC-gruppen och att det därför inte uppkommit någon förmån från den nickelmalm den förvärvade som borde inkluderas i beräkningen av förmånen. Gruppen upprepade detta argument efter det ytterligare slutliga utlämnandet av uppgifter.

(534)

Kommissionen bekräftade att den beaktade båda dessa aspekter vid beräkningen av subventionsbeloppet för IRNC-gruppen. För det första fördelades förmånen för de närstående leverantörerna av insatsvaror på den andel av deras omsättning som var kopplad till den exporterande tillverkaren. Denna förmån lades sedan till den exporterande tillverkarens förmån och inkluderades i subventionsberäkningarna för denna tillverkare. För den exporterande tillverkaren var förmånens nämnare företagets totala omsättning. Den detaljerade beräkningsmetoden lämnades ut till IRNC-gruppen i dess enskilda utlämnande av uppgifter, eftersom den innehöll konfidentiella uppgifter.

(535)

Kommissionen noterade att slutanvändningen av den nickelmalm som förvärvats, vare sig den hänförde sig till den berörda produkten eller försäljning till närstående företag för vidare bearbetning, inte är relevant, eftersom nämnaren vid beräkningen av subventionsnivån är IRNC-gruppens totala omsättning. Påståendet avvisades därför.

(536)

Den förmån som beräknades på detta sätt uppgick till 9,64 % för IRNC-gruppen.

(537)

De indonesiska myndigheternas åtgärder syftade till att gynna vissa industrier, särskilt den inhemska industrin för rostfritt stål. Även om snedvridningarna med avseende på nickelmalm också gynnar andra produkter i senare led än rostfritt stål (nämligen tillverkare av elektriska batterier som används i nya energifordon), är förmånen endast tillgänglig för vissa industrier i Indonesien, nämligen de som är verksamma i värdekedjan för nickel. Åtgärderna från de indonesiska myndigheterna är därför selektiva enligt artikel 4.2 a i grundförordningen. Nickelmalms inneboende egenskaper begränsar den möjliga användningen av subventionen till en viss industri, men det betyder inte att subventionen för att vara selektiv måste vara begränsad ytterligare till en understruktur av denna industri (115).

(538)

I sina synpunkter på det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade de indonesiska myndigheterna att politiken för nickelmalm inte var selektiv, eftersom den inte bara hänförde sig till sektorn för rostfritt stål, utan till en rad olika produkter.

(539)

Kommissionen avvisade detta påstående. De indonesiska myndigheternas politik för nickelmalm fokuserade alltid på nickelmalm som råvara för sektorn för rostfritt stål. I själva verket visade dokumenten i ärendehandlingarna att nickelmalm som används för tillverkning av rostfritt stål måste ha en nickelhalt på mer än 1,7 %. Däremot har nickelmalm med en nickelhalt på mindre än 1,7 % olika användningsområden, till exempel i batterier för elfordon. Detta bevisas av det faktum att exportförbudet, från och med förordning 1/2017 och till och med MEMR 11/2019, endast gällde nickelmalm med en nickelhalt på mer än 1,7 %, dvs. endast nickelmalm som används inom sektorn för rostfritt stål. Påståendet avvisades därför.

(540)

Genom en särskild uppsättning åtgärder tillhandahåller de indonesiska myndigheterna nickelmalm till industrin för rostfritt stål mot för låg ersättning genom de gruvföretag som agerar som offentliga organ eller som anförtrotts eller ålagts uppgifter av de indonesiska myndigheterna. Detta tillhandahållande av varorna utgör en ekonomisk förmån för mottagaren och är selektiv och därmed utjämningsbar.

(541)

Det fanns inte tillräcklig bevisning för att fastställa i vilken utsträckning Jindal Stainless Indonesia kan dra nytta av detta system, eftersom Jindal Stainless Indonesien inte är vertikalt integrerat och påbörjar sin tillverkningsprocess på nivån för varmvalsade ringar eller rullar.

(542)

Subventionsbeloppet för tillhandahållande av nickelmalm mot för låg ersättning under undersökningsperioden för IRNC-gruppen uppgick till följande:

(543)

I klagomålet hävdades att de indonesiska myndigheterna som en del av sin plan att utveckla industrin för rostfritt stål förlitade sig på finansiellt stöd från de kinesiska myndigheterna. Detta stöd var särskilt kopplat till utvecklingen av Morowali-parken, som i huvudsak drivs av kinesiska företag, särskilt Shanghai Decent Investment (Group), holdingbolaget i Tsingshan Group. Enligt klagomålet eftersökte de indonesiska myndigheterna aktivt, erkände och antog den kinesiska finansieringen som sin egen. Vidare påstods de även ha utövat påtryckningar på de kinesiska myndigheterna att ge de kinesiska företag som tidigare smälte den nickelmalm som importerades från Indonesien till nickeltackjärn i Kina stöd att flytta sin smältningsverksamhet till Indonesien.

(544)

En redogörelse för den historiska och faktiska bakgrunden till det mycket nära samarbetet mellan Indonesien och Kina för att utveckla en fullständigt integrerad industri i senare led i förädlingskedjan av rostfritt stål som bygger på de tillgängliga nickelmalmreserverna i Indonesien och på de finanser och de kunskaper som Kina tillför finns i avsnitt 4.3. Såsom förklarats har Indonesien betydande nickelmalmreserver och är en av de största aktörerna på den globala marknaden. Från och med 2005 ökade utvinningen av nickelmalm avsevärt, och det gjorde även exporten (se tabellerna 1 och 2). Tabellerna visar också att Kina successivt blev det absolut största bestämmelselandet för export av nickelmalm, eftersom indonesisk malm är mest lämpad för tillverkning av rostfritt stål. De indonesiska myndigheterna var oroade över att landets nickelmalmreserver skulle tömmas genom exporten, eftersom det inte fanns tillräcklig inhemsk kapacitet för att bearbeta malmen ytterligare, och landet därför inte skulle kunna dra tillräckliga fördelar av dem.

(545)

Genom den nya gruvdriftslagen från 2009 beslutade de indonesiska myndigheterna att öka det inhemska mervärdet genom att främja inhemsk bearbetning av mineraler, inklusive nickelmalm, främst genom en skyldighet att bearbeta inom landet (se skälen 401–404). De beslutade också att införa exportrestriktioner efter en anståndsperiod på fem år för att säkerställa att det inrättades tillräcklig inhemsk kapacitet för att absorbera nickelmalmproduktionen och säkerställa att gruvföretagen tillhandahåller den mot för låg ersättning (se föregående avsnitt).

(546)

I detta sammanhang inledde de indonesiska myndigheterna samtal med potentiellt intresserade tredjeländer med en inhemsk industri för rostfritt stål. De indonesiska myndigheterna försökte till exempel övertyga Japan och dess nickelmalmsindustri att investera i Indonesien. De japanska myndigheterna motsatte sig dock de planerade indonesiska exportrestriktionerna, eftersom de ansåg att de var oförenliga med WTO:s regler och hotade att inleda ett ärende mot Indonesien vid WTO (116).

(547)

De indonesiska myndigheternas kontakter med de kinesiska myndigheterna var framgångsrika. Till följd av det bilaterala samarbete som sanktionerades i avtalen 2011 och 2013, och som sedan utökades ytterligare, började kineserna bygga och utveckla smältverk i Indonesien. Exporten till Kina nådde en topp under 2013 med 58 miljoner ton, medan den inhemska kapaciteten i Indonesien ökade gradvis från 7,81 miljoner ton 2014, när den inhemska förädlingsskyldigheten och exportrestriktionerna trädde i kraft, upp till 61 miljoner ton 2019 (se tabell 3).

(548)

De relevanta bilaterala avtal som de indonesiska och de kinesiska myndigheterna har undertecknat under årens lopp och de gemensamma uttalanden som gjorts, omfattar följande:

(549)

Dessutom genomförde en del av den inhemska lagstiftning som de indonesiska myndigheterna antagit ovannämnda bilaterala avtal eller var relaterade till dem, nämligen

(550)

Kommissionen begärde att de indonesiska myndigheterna skulle lämna vissa uppgifter om den bilaterala samarbetsram som de indonesiska och de kinesiska myndigheterna inrättat och framför allt om de ursprungliga villkoren för upprättandet av Morowali-parken och om och i vilken utsträckning Morowali-parken och det ekonomiska bistånd som de kinesiska myndigheterna tillhandahållit ingick i det bilaterala samarbetet mellan de respektive myndigheterna i Indonesien och Kina.

(551)

Kommissionen bad uttryckligen de indonesiska myndigheterna att tillhandahålla ett dokument som undertecknades den 3 oktober 2013 av Xiang Guanda från Shanghai Decent Investment och Halim Mina från Bintang Delapan Group i närvaro av de kinesiska och indonesiska presidenterna. De indonesiska myndigheterna tillhandahöll inte detta dokument, vilket enligt den information som var tillgänglig för kommissionen fastställer avtalet om det gemensamma inrättandet av IMIP och den efterföljande utvecklingen av industriparken i Morowali (117). De indonesiska myndigheterna bekräftade vidare under dubbelkontrollen på distans att det fanns ett sådant avtal, men de hävdade emellertid att de inte hade tillgång till det.

(552)

Såsom förklaras i skäl 573 begärde kommissionen att de indonesiska myndigheterna skulle tillhandahålla en förteckning över prioriterade projekt som hade valts ut för genomförande i enlighet med bestämmelserna i det indonesisk-kinesiska programmet. De indonesiska myndigheterna tillhandahöll i stället en annan förteckning över projekt, nämligen över indonesisk-kinesiska samarbetsprojekt inom ramen för den ekonomiska dialogen på hög nivå.

(553)

Såsom förklaras i skälen 639 och följande begärde kommissionen dessutom att de indonesiska myndigheterna skulle lämna in dokumentation om genomförandet av de avtal som ingetts och de samrådsmekanismer som de kinesiska och de indonesiska myndigheterna infört i detta avseende. De indonesiska myndigheterna svarade emellertid att det den indonesiska KIT-grupp som inrättats i detta avseende inte hade gett upphov till några meningsfulla strategier och vägrade att tillhandahålla någon dokumentation i detta avseende.

(554)

Kommissionen underrättade därför de indonesiska myndigheterna om att den skulle kunna komma att använda sig av tillgängliga uppgifter i enlighet med artikel 28.1 i grundförordningen för sin prövning av förekomsten och omfattningen av den påstådda subventioneringen av företag etablerade i industriparken i Morowali.

(555)

Eftersom den efterfrågade informationen saknades ansåg kommissionen att den inte hade fått tillgång till avgörande och nödvändig information avseende denna aspekt av undersökningen. Kommissionen tillämpade därför artikel 28 i grundförordningen och förlitade sig på tillgängliga uppgifter med avseende på dessa frågor.

(556)

Såsom anges i skäl 15 uppmanade kommissionen i tillkännagivandet om inledande de kinesiska myndigheterna att bli en berörd part och sände samma dag tillkännagivandet om inledande till de kinesiska myndigheterna och uppmärksammade dem uttryckligen på inbjudan. Genom e-postmeddelande av den 19 februari 2021 bekräftade de kinesiska myndigheterna att de hade registrerat sig som en berörd part.

(557)

Kommissionen sände en begäran om upplysningar till de kinesiska myndigheterna för att samla in information för att få en översikt över finanssektorn i Kina, information om Kinas bank- och tillsynskommission och information om finansiellt stöd, exportgarantier och försäkringar inom ramen för Morowali-parken och de utländska samarbetszonerna för handel. De kinesiska myndigheterna vägrade emellertid att lämna dessa uppgifter.

(558)

Kommissionen underrättade därför de kinesiska myndigheterna om att den skulle kunna komma att använda sig av tillgängliga uppgifter i enlighet med artikel 28.1 i grundförordningen med avseende på det aktuella subventionssystemet. Inga synpunkter inkom från de kinesiska myndigheterna.

(559)

Eftersom den efterfrågade informationen saknades ansåg kommissionen att den inte hade fått tillgång till avgörande och nödvändig information avseende denna aspekt av undersökningen. Kommissionen tillämpade därför artikel 28 i grundförordningen och förlitade sig på tillgängliga uppgifter med avseende på dessa frågor.

(560)

Det samarbete som de indonesiska myndigheterna inledde med de kinesiska myndigheterna om den fördelaktiga behandlingen för att inrätta och gynna skapandet och utvecklingen av den indonesiska industrin för rostfritt stål kan spåras tillbaka till början av 2000-talet. Det består av ett antal bilaterala dokument genom vilka den rättsliga och politiska ram inrättas som leder fram till antagandet av flera särskilda stödstrategier och förmånsprogram som utgör utjämningsbara subventioner som omfattas av denna undersökning.

(561)

Dessa dokument visar att de två länderna under årens lopp har upprättat en samarbetsram på grundval av ett antal bilaterala rättsliga och politiska dokument för att gradvis öka sitt samarbete. De innehåller alla villkor för samarbetet och det primära målet att inrätta och utveckla en inhemsk industri för rostfritt stål i Indonesien genom ett antal olika förmånsåtgärder och strategier som är tillämpliga på kinesisk-indonesiska enheter som uppmuntras och stöds av respektive regeringar för att genomföra detta samarbete.

(562)

Samarbetet mellan de indonesiska och de kinesiska myndigheterna inom gruv- och metallsektorn inleddes 2005 genom undertecknandet av en gemensam förklaring mellan Indonesien och Kina om strategiskt partnerskap, där det anges att båda parter ska ”förbättra investeringssamarbetet genom att öka den ömsesidiga förståelsen och nätverkssamarbetet mellan de investerande myndigheterna, inklusive den privata sektorn, och genom att skapa mer gynnsamma förhållanden för investeringsflödet i miljö- och socialpolitiskt och rättsligt hänseende”. De kinesiska myndigheterna hade redan vid denna tidpunkt begärt att de indonesiska myndigheterna skulle försäkra att utländska investerares intressen att erhålla vinst garanterades (118). Vid den tidpunkten angavs det vidare att den kinesiska regeringen under de senaste tio årens ekonomiska utveckling alltid hade garanterat att alla investeringar i Kina var lönsamma. Detta samarbete låg i linje med Kinas ”utåtriktade” politik som inleddes 1999 och gynnade etablering utomlands samt export och internationalisering från kinesiska företag.

(563)

Som ett led i genomförande av 2005 års gemensamma förklaring, undertecknade Indonesien och Kina i januari 2010 den indonesisk-kinesiska handlingsplanen (2010 års handlingsplan) för att främja deras strategiska partnerskap ytterligare. Detta dokument innehåller en plan för att uppmuntra kinesiska investeringar i resursbaserade industrier i Indonesien, inklusive gruvdrift (119). I avsnitt 3.2 om ”handelssamarbete” innehåller artikel 3.2.14 hänvisningen ”utarbeta och genomföra femårsplanen för det kinesisk-indonesiska ekonomiska och handelsrelaterade samarbetet”, vilken faktiskt undertecknades kort därefter (se nedan). I kapitlet Investeringssamarbete föreskrivs att deltagande från privata aktörer ska uppmuntras (artikel 3.4.3) och att ”kinesiska investeringar i resursbaserade industrier i Indonesien, såsom […] gruvdrift och energi […] ska uppmuntras” (artikel 3.4.8). I dokumentet hänvisas också till ett samförståndsavtal mellan de indonesiska och de kinesiska myndigheterna om samarbete inom infrastruktur och naturresurser som undertecknades den 25 april 2005.

(564)

Undersökningen visade att tre samförståndsavtal och en teknisk föreskrift undertecknades av företrädare för de kinesiska och indonesiska myndigheterna under ett besök från Kinas dåvarande premiärminister Wen Jiabao i Jakarta i slutet av april 2011. Kommissionen bad de indonesiska myndigheterna att tillhandahålla dessa tre samförståndsavtal och de tekniska föreskrifterna.

(565)

De indonesiska myndigheterna lämnade in tre dokument. Det första dokumentet var ett protokoll om ändring av samförståndsavtalet mellan Indonesiens ministerium för havsfrågor och fiske och Kinas statliga havsförvaltning om marint samarbete som undertecknats den 29 april 2011.

(566)

Det andra dokumentet var ett avtal mellan de indonesiska myndigheterna och de kinesiska myndigheterna om utvidgning och fördjupning av det bilaterala ekonomiska och handelsrelaterade samarbetet som undertecknats den 29 april 2011. Enligt detta avtal hade de två staterna kommit överens om att uppmuntra företag att genomföra ekonomiskt samarbete i olika former inom flera områden, såsom stålindustrin, industriparker och industriella frizoner för bearbetning för export.

(567)

Det tredje dokumentet var en gemensam kommuniké från de indonesiska och de kinesiska myndigheterna om att ytterligare stärka det kinesisk-indonesiska strategiska partnerskapet som undertecknades den 29 april 2011. I denna kommuniké föreskrevs följande: ”De två sidorna uttryckte tillfredsställelse över handlingsplanen för genomförandet av den gemensamma förklaringen om strategiskt partnerskap mellan de kinesiska och de indonesiska myndigheterna som undertecknades den 21 januari 2010 och enades om att vidta konkreta åtgärder för att genomföra handlingsplanen och främja ett pragmatiskt samarbete inom olika områden mellan de båda länderna”. Vidare angavs följande: ”Den kinesiska sidan hoppas även på att kunna stärka samarbetet med den indonesiska sidan avseende utvecklingen av samarbetszonen för ekonomi och handel”.

(568)

Den 25 mars 2012 enades de indonesiska och de kinesiska myndigheterna, i ett gemensamt uttalande som gjordes i Peking i slutet av ett officiellt besök från den indonesiske presidenten Yudhoyono, om att utveckla ett bilateralt indonesiskt-kinesiskt avtal om ekonomiskt och handelsrelaterat samarbete i överensstämmelse med den särskilda förmånspolitiken i de kinesiska myndigheternas tolfte femårsplan och de indonesiska myndigheternas MP3EI (120). De indonesiska myndigheterna uppmanade dessutom kinesiska företag att delta vid stärkandet av Indonesiens industriella kapacitet och lovade att ”fortsätta att skapa ett gynnsamt investeringsklimat för utländska investerare, inbegripet kinesiska investerare”. De indonesiska myndigheterna förväntade sig närmare bestämt att kinesiska företag skulle ”investera mer i den indonesiska gruvindustrin” och ”informerade Kina om sina ansträngningar att förbättra förvaltningen av sina gruvresurser”. Slutligen kom båda parter överens om att ”påskynda insatserna för att ytterligare stärka och utöka samarbetet inom […] gruvsektorn”. Detta uttalande visar att de båda sidorna sökte genomföra sin respektive nationella förmånspolitik, särskilt för att stärka Indonesiens industriella kapacitet i senare led genom att involvera och hålla Kina uppdaterat om utvecklingen av råvarupolitiken.

(569)

Vad gäller Indonesien så erkänns det i MP3EI att den indonesiska industrin behöver utvecklas ytterligare och Sulawesi betecknas som ett utvecklingsområde för industrin. För att stödja stålindustrins utveckling planerade de indonesiska myndigheterna bland annat lagstiftningsändringar för att underlätta tillhandahållandet av råvaror, bygga nationella partnerskap i tidigare och senare led, utveckla kluster för stålindustrin i senare led och prioritera integrering av stålsmältning och produktion av rostfritt stål (121). Dessutom är naturresurserna, särskilt gruvdrift och nickel, också inriktade på att öka den industriella bearbetningen i Indonesien för att tillföra ett högre mervärde. När det gäller nickel ligger fokus på att stärka nickelindustrin i senare led med hjälp av starka partnerskap mellan industrier i tidigare och senare led i förädlingskedjan (122).

(570)

Vad gäller Kina belyser den tolfte femårsplanen för nationell ekonomisk och social utveckling, som var tillämplig när IMIP inrättades, de kinesiska myndigheternas strategiska vision för att förbättra och främja nyckelindustrier. Det anges vidare att de kinesiska myndigheterna utarbetar strategier för att stödja teknisk förbättring av företagen i syfte att stärka konkurrenskraften. Tidigare undersökningar visade att stålindustrin gavs en framträdande roll bland dessa nyckelindustrier (123). Dessutom utfärdade de kinesiska myndigheterna en särskild plan för stålindustrin, nämligen den tolfte femårsplanen för stålindustrin (den tolfte femårsplanen för stål), som också var i kraft när IMIP inrättades. I den tolfte femårsplanen för stål betonas att stålindustrin är en viktig basindustri för den nationella ekonomin samt vikten av att ”stärka kopplingen mellan politiken för skatter, finanser, handel, mark, energibesparing, miljöskydd, säkerhet och annan politik inom stålindustrin”. Tidigare undersökningar visade att dessa planer är rättsligt bindande (124) och avslöjade att de kinesiska myndigheterna har en dominerande roll inom stålsektorn via statsägda företag (125). De kinesiska myndigheternas dominerande roll inom stålsektorn och de därav följande betydande snedvridningarna på marknaden bekräftas ytterligare i arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar om betydande snedvridningar av Kinas ekonomi i samband med undersökningar avseende handelspolitiska skyddsåtgärder, där det anges att ”till följd av de omfattande statliga ingripandena i stålindustrin och den stora andelen statsägda företag inom sektorn, förhindras även privatägda ståltillverkare att verka under marknadsförhållanden” och erkändes att det förelåg ”betydande ägande, kontroll och/eller statliga ingripanden när det gäller påstått privatägda stålföretag” (126).

(571)

Den 2 oktober 2013 undertecknade Indonesiens ekonomiminister och Kinas handelsminister ”det femåriga indonesisk-kinesiska utvecklingsprogrammet för ekonomiskt och handelsrelaterat samarbete” i Jakarta (det indonesisk-kinesiska programmet). Syftet med det indonesisk-kinesiska programmet var att öka handelsinvesteringarna mellan de två länderna och driva på genomförandet av gemensamma prioriterade projekt (127), vilket förväntades utgöra det konkreta resultatet från programmet.

(572)

I kapitel III i det indonesisk-kinesiska programmet klargjorde de indonesiska och de kinesiska myndigheterna att programmet genomförs genom prioriterade projekt där ”urvalsprincipen bör tillgodose de båda ländernas strategiska intressen och socioekonomiska utvecklingsbehov, vara förenligt med den medellånga och långsiktiga planeringen för den ekonomiska utvecklingen från båda länderna och passa de berörda företagens utvecklingsplaner”.

(573)

Kommissionen begärde att de indonesiska myndigheterna skulle tillhandahålla en förteckning över prioriterade projekt som valts ut för genomförande i enlighet med bestämmelserna i det indonesisk-kinesiska programmet. De indonesiska myndigheterna tillhandahöll emellertid i stället en annan förteckning över projekt, nämligen över indonesisk-kinesiska samarbetsprojekt inom ramen för den ekonomiska dialogen på hög nivå. På grund av denna vägran att samarbeta drog kommissionen på grundval av en tillämpning av artikel 28.1 slutsatsen att Morowali-projektet också ingick i denna förteckning över prioriterade projekt inom ramen för det bilaterala samarbetet. Detta är ett viktigt projekt där kinesiska företag har en betydande närvaro.

(574)

Genom det indonesisk-kinesiska programmet bekräftades också uttalandet från 2012 att ett av de viktigaste målen med samarbetet var att genomföra en förmånspolitik för stålsektorn i punkt 1.2.3 i kapitel I, där det anges att ett av de övergripande målen för det bilaterala samarbetet var att ”uppmuntra konkurrenskraftiga och ansedda kinesiska företag och finansinstitut att delta vid utvecklingen av sex ekonomiska korridorer i Indonesien och det projekt som förtecknas i de indonesiska myndigheternas MP3EI och att uppmuntra konkurrenskraftiga och ansedda indonesiska företag vid utvecklingen av de kinesiska myndigheternas tolfte femårsplan” (128).

(575)

Det indonesisk-kinesiska programmet visar att båda regeringarna identifierade de viktigaste samarbetsområdena (129), bland annat gruvdrift, metallindustri och industriparker (inklusive särskilda ekonomiska zoner). I de åtgärder som rör gruvdrift, i avsnitt 2.4.2, kom de indonesiska och de kinesiska myndigheterna uttryckligen överens om att ”samarbete vid prospektering, raffinering och bearbetning av mineralresurser, inklusive nickel …, påskynda och underlätta bilateralt samarbete rörande gruvdrift och metallurgiska projekt, främja utvecklingen av mineralresurser genom att upprätta särskilda industriparker och -zoner i de sex ekonomiska korridorerna …, samarbeta rörande utvecklingen av mineralresurser i Indonesien”.

(576)

I avsnitt 2.7.8 i det indonesisk-kinesiska programmet, vilket hänförde sig till metallindustrin, kom de indonesiska och de kinesiska myndigheterna uttryckligen överens om att ”uppmuntra kinesiska metalltillverkare att göra direkta investeringar i Indonesien, att använda Indonesiens naturresurser och att investera i form av integrerade metallurgiska industriparker för att bidra till att förbättra sin metallurgiska industrikedja och öka mervärdet från mineralprojekt” (130). Programmet bekräftar också att kinesiska metalltillverkare uppmuntras att bilda samriskföretag med indonesiska företag. I avsnitt 2.9 om industriparker (inklusive särskilda ekonomiska zoner) enades de indonesiska och de kinesiska myndigheterna om att främja industriparker, ”uppmuntra kinesiska företag att investera i industriparker i Indonesien [...]”, ”[...] underlätta och tillhandahålla politiskt stöd för utveckling av industriparker”. De indonesiska myndigheterna sökte därför aktivt och godtog det politiska stöd som de kinesiska myndigheterna beviljat specifika projekt såsom industriparken i Morowali.

(577)

Den 27 mars 2015 offentliggjorde båda regeringarna det ”gemensamma uttalandet om stärkandet av det övergripande strategiska partnerskapet mellan Kina och Indonesien” (131). I detta uttalande anges följande: ”Båda sidor åtog sig att aktivt genomföra den femåriga utvecklingsplanen för det kinesisk-indonesiska ekonomiska och handelsrelaterade samarbetet och att på ett tidigt stadium färdigställa förteckningen över prioriterade projekt i syfte att […]. På ett liknande sätt ansåg båda regeringarna ”[...] att det initiativ som president Xi Jinping föreslog om en sidenväg till sjöss för 2000-talet och den strategi som president Joko Widodo tagit initiativ till för en global maritim stödpunkt kompletterar varandra i hög grad”. På samma sätt lovade båda staterna ”[...] att påskynda upprättandet av kinesisk-indonesiska integrerade industriparker och så snart som möjligt inrätta den mellanstatliga samordningskommittén”. Den indonesiska sidan ”[...] ska införa förmånliga strategier för industriparkerna för att tillhandahålla säkerhet och underlätta för fler kinesiska företag att etablera sig i parken i enlighet med indonesiska lagar och andra författningar för att påskynda utvecklingen av industriparkerna och Kina åtog sig att fortsätta att tillhandahålla finansiellt stöd till uppbyggnaden av den indonesiska infrastrukturen och stora projekt genom bilaterala och multilaterala finansiella kanaler”.

(578)

Den 7 maj 2018 undertecknade de indonesiska och de kinesiska myndigheterna samförståndsavtalet ”om främjande av samarbete om utveckling av regionala övergripande ekonomiska korridorer”, där båda sidor enades om att inleda samarbete om utveckling av bland annat norra Sulawesi. I detta avtal enades båda sidor om att mobilisera och samordna relevanta statliga organ, kvalificerade företag och institutioner för att delta i utarbetandet av utvecklingsplanen för dessa korridorer.

(579)

Den 23 oktober 2018 undertecknade de indonesiska och de kinesiska myndigheterna ett samförståndsavtal om inrättandet av en gemensam styrkommitté för utveckling av regionala övergripande ekonomiska korridorer. I detta avtal fastställs samarbetets organisatoriska struktur som bestod av gemensamt sekretariat, gemensamma arbetsgrupper, arbetsmekanismer, styrkommitté osv. Denna struktur visar återigen att den bilaterala samarbetsramen genomförs gemensamt genom särskilda gemensamma administrativa organ.

(580)

Ovanstående bilaterala avtal och dokument visar att det bilaterala samarbetet har genomfört med hjälp av avtal som specificerar villkoren och bidraget från de olika myndigheterna. Närmare uppgifter om finansiering, förvaltning genom IMIP och andra bilaterala administrativa mekanismer kommer att beskrivas i följande avsnitt. De dokument som behandlas i detta avsnitt bekräftar dock att de två staterna inrättade särskilda avtal för att genomföra sin förmånspolitik för att främja de specifika industrier och projekt som omfattas av detta samarbete. De visar att strategierna för att främja utvecklingen av industrin för nickelmalmsbearbetning och industrin för rostfritt stål i senare led i förädlingskedjan i Indonesien genom att få till stånd kinesiska investeringar via kinesiskt förmånsstöd särskilt omfattas. IRNC-gruppen var en tydlig stödmottagare enligt dessa strategier som man enades om inom ramen för det bilaterala samarbetet.

(581)

Ovanstående avtal och dokument visar ramen för samarbetet mellan Indonesien och Kina samt utvecklingen och den ständiga fördjupningen av detta samarbete under åren. Genom detta fördjupade samarbete kan kinesiska investeringar och företag dra fördel av Indonesiens råmaterial och geografiska läge. Den kinesiska sidan tillhandahåller finansiering för investeringar i de utvalda ”korridorerna” inom ramen för ”Belt and Road-initiativet”, medan den indonesiska sidan aktivt bibehåller en gynnsam rättslig, strategisk och politisk ram för att uppmuntra projekt som ska genomföras i särskilda delar av det egna territoriet. Inrättandet av Morowali-parken i provinsen Sulawesi och etableringen av den största exporterande tillverkare som är helt integrerad i den ägde rum inom denna ram och i detta sammanhang, vilket förklaras närmare i följande avsnitt.

(582)

En av pelarna i det bilaterala samarbetet inom den rostfria stålindustrin var att den kinesiska sidan skulle tillhandahålla förmånligt ekonomiskt stöd till kinesiska företag för att utveckla industrin för rostfritt stål i Indonesien. Detta var ett villkor som Indonesien ställde för att ge de kinesiska företagen tillgång till sina stora nickelmalmsreserver som lämpar sig för deras tillverkningsprocess.