Rådets förordning (EU) 2025/390 av den 24 februari 2025 om ändring av förordning (EU) nr 269/2014 om restriktiva åtgärder med avseende på åtgärder som undergräver eller hotar Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende

(1)

Rådets förordning (EU) nr 269/2014 (2) ger verkan åt de restriktiva åtgärder som föreskrivs i beslut 2014/145/Gusp.

(2)

Den 24 februari 2025 antog rådet beslut (Gusp) 2025/388 (3), som ändrar beslut 2014/145/Gusp.

(3)

Genom beslut (Gusp) 2025/388 införs även ytterligare två kriterier för förtecknande av fysiska eller juridiska personer, enheter eller organ som är föremål för frysning av penningmedel och ekonomiska resurser, och för förbudet mot att göra penningmedel och ekonomiska resurser tillgängliga för dem. Det första kriteriet är tillämpligt på personer, enheter eller organ som äger, kontrollerar, förvaltar eller driver fartyg som är delaktiga i viss verksamhet eller som på annat sätt tillhandahåller materiellt, tekniskt eller ekonomiskt stöd till sådana fartygs verksamhet. Det andra kriteriet är tillämpligt på personer, enheter eller organ som ingår i, stöder, materiellt eller ekonomiskt, eller gynnas av, Ryska federationens militärindustriella komplex. Genom beslut (Gusp) 2025/388 utvidgas också ett befintligt undantag i samband med avyttring till att omfatta ytterligare tre personer som är uppförda på förteckningen, ett undantag för tillhandahållande av specifika varor och tjänster som är nödvändiga för tunnelbanesystemet i Budapest införs och tillämpningsområdet för två befintliga undantag avseende vissa överföringar av penningmedel och betalningar utvidgas.

(4)

Intäkter från export av rysk olja som transporteras sjövägen står för en betydande del av Rysslands budget och finansierar därmed landets olagliga anfallskrig mot Ukraina. Ryssland är för sådan oljeexport i allt högre grad beroende av en fartygsflotta som är delaktig i undermåliga sjöfartsmetoder som involverar hög risk, såsom vid verksamhet med otillräckliga eller obefintliga försäkringar (skuggflottan). Dessa fartyg medför betydande risker för sjösäkerhet och miljö i unionen, dess kustmedlemsstater och tredjeländer som är kuststater. Dessa risker har särskilt flaggats av Internationella sjöfartsorganisationen i dess generalförsamlings resolution A.1192 (33), som antogs den 6 december 2023, i vilken dess medlemsstater och andra berörda parter uppmanas att utveckla förmågor och metoder för tillbörlig aktsamhet i syfte att förebygga, upptäcka och rapportera drift av skuggflottor och olaglig verksamhet som underlättas av sådana fartyg. Att avskräcka personer och enheter från att genomföra och underlätta sjöfartsmetoder som involverar hög risk vid transport av olja med ursprung i Ryssland och att störa skuggflottors verksamhet bidrar därför till att undergräva genereringen av intäkter till Rysslands krigsinsatser och samtidigt stödja internationella åtgärder för att bevara och förbättra miljökvaliteten. Sådana insatser mot skuggflottans verksamhet bör genomföras på ett riktat sätt, med beaktande av de berörda aktörernas grad av ansvar för beslutsfattande och verksamhet. Vidare bör lotstjänster som är nödvändiga för sjösäkerheten inte hindras.

(5)

Om det är nödvändigt för att bekämpa kringgående av förbuden i förordning (EU) nr 269/2014 bör kommissionen kunna utbyta information om handel med tredjeländer, tredjelandstransaktioner och tredjelandsaktörer med de behöriga myndigheterna i de partnerländer som avses i bilaga VIII till förordning (EU) nr 833/2014 (4) och som tillämpar liknande restriktiva åtgärder.

(6)

Enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/849 (5) är vissa typer av enheter, nämligen de ansvariga enheter som anges i artikel 2.1 i det direktivet, skyldiga att rapportera misstänkta transaktioner till medlemsstaternas finansunderrättelseenheter. Genom Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/1226 (6) lades överträdelser av unionens restriktiva åtgärder till i förteckningen över förbrott i artikel 2.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/1673 (7). Till följd av detta tillägg och i enlighet med artikel 33 i direktiv (EU) 2015/849 kommer ansvariga enheter från och med maj 2025 att vara skyldiga att till finansunderrättelseenheterna rapportera alla misstänkta transaktioner som rör misstänkt brottslig verksamhet i samband med överträdelser av unionens restriktiva åtgärder. Enligt artikel 8 i förordning (EU) nr 269/2014 ska fysiska och juridiska personer, enheter och organ dessutom lämna alla uppgifter som skulle underlätta efterlevnaden av den förordningen till den behöriga myndigheten i den medlemsstat där de är bosatta eller belägna inom två veckor från det att de inhämtat dessa uppgifter och samarbeta med den behöriga myndigheten vid varje kontroll av dessa uppgifter. För att undvika dubbelrapportering kan medlemsstaterna besluta att dessa personer, enheter och organ inte är skyldiga att rapportera samma information till andra behöriga myndigheter än finansunderrättelseenheter.

(7)

Det är lämpligt att öka samarbetet mellan nationella behöriga myndigheter, inbegripet genom att stärka finansunderrättelseenheters roll i utbytet av information som är relevant för genomförandet och efterlevnaden av de restriktiva åtgärderna i förordning (EU) nr 269/2014.

(8)

Med tanke på att unionsaktörers efterlevnad är avgörande för de restriktiva åtgärdernas ändamålsenlighet bör kommissionen ge dem stöd för att underlätta deras efterlevnad, särskilt om denna efterlevnad skulle kräva betydande resurser och om centraliserat stöd skulle kunna förbättra effektiviteten. Detta gäller särskilt avseende den tillbörliga aktsamhet som krävs av unionsaktörer med avseende på potentiella affärspartner. Kommissionen bör kunna behandla personuppgifter som är nödvändiga för detta ändamål.

(9)

För att säkerställa ett korrekt genomförande av restriktiva åtgärder och ett adekvat skydd av unionsaktörer är det lämpligt att unionsaktörer, enligt artikel 11a i förordning (EU) nr 269/2014, ges rätt att i rättsliga förfaranden vid de behöriga domstolarna i en medlemsstat göra anspråk på ersättning för viss direkt eller indirekt skada som uppstått till följd av anspråk som har ingetts av de enheter eller personer som avses i artikel 11.1 a eller b i den förordningen, inbegripet skada som förorsakats juridiska personer, enheter eller organ som dessa unionsaktörer äger eller kontrollerar, med förbehåll för nationella regler om förbud mot dubbel ersättning. Dessutom bör unionsaktörer kunna göra anspråk på ersättning för skada från personer, enheter eller organ som äger eller kontrollerar de enheter eller organ som avses i artikel 11.1 a eller b i förordning (EU) nr 269/2014. I situationer där Ryssland eller ett annat tredjeland vidtar åtgärder för att motverka efterlevnaden av förordning (EU) nr 269/2014 kan unionsaktörer i praktiken anses sakna faktisk tillgång till rättsmedel inom dessa nationella jurisdiktioner.

(10)

För att säkerställa ett effektivt genomförande av restriktiva åtgärder och för att avhjälpa eventuella situationer med rättsvägran är det lämpligt att föreskriva ett forum necessitatis som gör det möjligt för en domstol i en medlemsstat att i undantagsfall pröva en talan om ersättning för skada som väckts enligt artikel 11a i förordning (EU) nr 269/2014 om unionsrätten eller en medlemsstats nationella rätt inte fastställer behörighet för en domstol i någon särskild medlemsstat. Behörighet grundad på forum necessitatis bör dock utövas endast om ett mål har tillräcklig anknytning till den medlemsstat där den domstol vid vilken talan väckts är belägen, exempelvis när käranden har hemvist i den medlemsstaten eller har bildats i enlighet med dess nationella rätt.

(11)

Förordning (EU) nr 269/2014 är endast tillämplig inom de jurisdiktionsgränser som anges i artikel 17 i den förordningen. Samtidigt kan unionsaktörer, om de har möjlighet att utöva och faktiskt utövar ett avgörande inflytande över beteendet hos en juridisk person, en enhet eller ett organ som är etablerad eller etablerat utanför unionen, ådra sig ansvar för handlingar som den juridiska personen, enheten eller organet vidtar som undergräver de restriktiva åtgärderna, och de bör använda sitt inflytande för att förhindra att sådana handlingar.

(12)

Ett sådant inflytande kan härröra från ägande av eller kontroll över den juridiska personen, enheten eller organet. Ägande innebär att inneha 50 % eller mer av äganderätten till, eller att ha ett majoritetsintresse i, den juridiska personen, enheten eller organet. Faktorer som tyder på kontroll omfattar rätten eller befogenheten att utse eller avsätta en majoritet av ledamöterna i förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorganet, rätten att använda alla eller delar av den juridiska personens, enhetens eller organets tillgångar, att den juridiska personen, enheten eller organet leds på en gemensam grund och offentliggör en koncernredovisning, eller rätten att utöva ett dominerande inflytande över den juridiska personen, enheten eller organet.

(13)

Det är lämpligt att kräva att aktörer i unionen gör sitt yttersta för att säkerställa att juridiska personer, enheter och organ som är etablerade utanför unionen och som de äger eller kontrollerar inte deltar i verksamhet som undergräver de restriktiva åtgärder som föreskrivs i förordning (EU) nr 269/2014. Sådan verksamhet är verksamhet som leder till en verkan som dessa restriktiva åtgärder syftar till att förhindra, till exempel att penningmedel eller ekonomiska resurser görs tillgängliga för en person förtecknad i bilaga I till förordning (EU) nr 269/2014.

(14)

Att göra sitt yttersta bör förstås som att det omfattar alla åtgärder som är lämpliga och nödvändiga för att uppnå resultatet att förhindra att de restriktiva åtgärderna i förordning (EU) nr 269/2014 undergrävs. Sådana åtgärder kan till exempel omfatta genomförande av lämpliga policyer, kontroller och förfaranden för att minska och hantera risker på ett effektivt sätt, med beaktande av faktorer som det tredjeland som är etableringsland, affärssektorn och vilken typ av verksamhet som bedrivs av den juridiska person, den enhet eller det organ som ägs eller kontrolleras av unionsaktören. Samtidigt bör göra sitt yttersta förstås som att det endast omfattar åtgärder som är genomförbara för unionsaktören med tanke på dess art, dess storlek och de relevanta faktiska omständigheterna, särskilt graden av faktisk kontroll över den juridiska person, den enhet eller det organ som är etablerad eller etablerat utanför unionen. Sådana omständigheter inbegriper en situation där unionsaktören av skäl som den inte själv orsakat, såsom lagstiftningen i ett tredjeland, inte kan utöva kontroll över den juridiska person, den enhet eller det organ som den äger.

(15)

Det är lämpligt att göra ett antal tekniska ändringar för att säkerställa tydligheten i vissa bestämmelser i förordning (EU) nr 269/2014, inbegripet de som rör handlingar som innehas av unionens institutioner och behandling av personuppgifter.

(16)

Dessa åtgärder omfattas av tillämpningsområdet för fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, och lagstiftningsåtgärder på unionsnivå är därför nödvändiga, särskilt för att säkerställa att åtgärderna tillämpas på ett enhetligt sätt i samtliga medlemsstater.

(17)

Förordning (EU) nr 269/2014 bör därför ändras i enlighet med detta.

1.

I artikel 3.1 ska följande led läggas till:

2.

Artikel 6a ska ändras på följande sätt:

3.

Artikel 6b ska ändras på följande sätt:

4.

Artikel 8 ska ändras på följande sätt:

5.

Följande artikel ska införas:

6.

Artikel 11a ska ersättas med följande:

7.

Följande artikel ska införas:

8.

I artikel 12.1 ska följande led läggas till:

9.

Följande artikel ska införas:

10.

Artikel 16a.2 ska ersättas med följande: