Det riskanalysarbete som ligger till grund för kommunens handlingsprogram bör också behandla risken för drunkning och var det finns behov av utrustning för vattenlivräddning.

Utrustning för vattenlivräddning bör finnas vid kajer, kanaler och andra vattendrag i tätorter där det är vanligt att människor är nära vattnet. Livräddningsutrustning bör även finnas vid badplatser och hamnar.

Vid olyckstillbud i vatten eller på isar krävs att den nödställde själv har möjlighet att rädda sig eller kan få snabb hjälp. För räddning av en nödställd behövs därför omedelbar tillgång till väl fungerande livräddningsutrustning. Vid speciella förhållanden kan det även finnas behov av livräddningspersonal på plats.

Behovet av livräddningsutrustning kan vara särskilt stort i närheten av broar och gångvägar, djupt vatten, starka strömmar och där många människor eller barn brukar vistas nära vatten. Behovet av utrustning kan variera med hänsyn till årstid och speciella arrangemang, men på många platser finns behovet året om.

Där det finns behov av utrustning för vattenlivräddning bör det finnas livboj. Fasta kajstegar eller trappor bör finnas om det är svårt att komma upp ur vattnet på annat sätt. Vid höga kajkanter, där det är svårt att nå en nödställd från land eller där det är djupt vatten direkt vid land eller brygga, bör det även finnas livräddningshake och livräddningsstege. Räddningsbåt/flotte bör finnas på särskilt riskutsatta platser.

Platser invid land får ses som särskilt riskutsatta och i behov av räddningsbåt/flotte om det kan antas att en nödställd, till exempel på grund av strömt vatten, kan föras så långt ut från land att det inte går att nå den nödställde från land genom att kasta en livboj eller där det kan förväntas vara svårt för allmänheten att undsätta en nödställd på annat sätt.

Utrustning för vattenlivräddning bör placeras där risken för olyckor är speciellt stor eller där många människor kan förväntas uppehålla sig. Utrustningen bör sättas upp väl synlig och nära vattnet. I tätorter och i hamnar bör utrustning för vattenlivräddning placeras med högst 200 meters mellanrum. På badplatser bör utrustningar placeras med högst 100 meters mellanrum. Fasta kajstegar bör placeras med högst 50 meters mellanrum.

En signalvimpel på livräddningshaken gör det lättare att se livräddningsutrustningen.

Den livräddningsutrustning som används bör uppfylla nedanstående krav. Utrustningen bör vara enkel att använda utan särskilda förkunskaper. All lös utrustning som används bör kunna flyta för att inte gå förlorad i en nödsituation. Livräddningsposter och fasta kajstegar bör markeras med reflexer eller avvikande färg så att de syns tydligt. Livräddningsutrustningen bör märkas så att det klart framgår att den enbart är avsedd för livräddning. Det bör också framgå till vem man kan anmäla skadegörelse eller brister i utrustningen.

Ett flythjälpmedel för att rädda en nödställd person i vatten. Räddaren kan befinna sig på land eller i vattnet. Bojen är normalt försedd med en livbojslina men kan vid långgrunda stränder och isfritt vatten även användas utan lina. Bojen bör kunna bära minst två personer.

En lina som är fastsatt i en livboj och används för att dra in livbojen med den räddade personen. Linan bör vara skyddad så att den inte förstörs av solljus. Den bör vara ca 25 meter lång.

En stång som är försedd med en spretande trekrok. Den används för att dragga efter den som sjunkit under vattenytan eller för att nå och hålla uppe en person som fallit i vattnet vid kajer eller liknande. Haken bör vara minst 5 meter lång. Haken tjänar även som "flaggstång" för signalvimpel.

En bärbar stege med hakar som används för att ta sig ner till eller upp från vattnet vid en kajkant eller liknande. Den kan också användas som hjälpmedel för att dra upp en nödställd från vattnet, eller som bår.

En fast monterad stege eller lejdare vid en kaj eller liknande som används för att ta sig ner till eller upp från vattnet. Kajstegen bör vid lägsta vattenstånd alltid nå minst en meter under vattenytan¹.

En båt eller flotte som är speciellt avsedd och utformad för livräddning. Den bör vara lätt att hantera utan förkunskaper. Den bör vara olåst och placerad så att den kan användas snabbt och lätt.

Egenkontroll ingår som en viktig del i ett systematiskt arbete med säkerhet. Den som ansvarar för en anläggning med utrustning för vattenlivräddning bör upprätta en plan där rutiner för regelbundet underhåll av utrustningen fastställs. En sådan egenkontroll kan ingå i ansvaret för annan daglig kontroll av exempelvis renhållning, sanitära inrättningar, parkeringsplatser m.m.

Kommunen bör regelbundet kontrollera att livräddningsutrustningen finns på avsedd plats, är hel och funktionsduglig samt väl synlig.

Följande lista kan tjäna som vägledning. Kontrollera att

• all utrustning är placerad så att den lätt och snabbt kan användas,
• livbojar med lina är hela och hänger på plats samt att linan är skyddad mot solljus,
• livbojens upphängningsanordning är hel och ordentligt fastskruvad,
• skaft och krokar på livräddningshakar är intakta,
• sprickor eller rötskador inte finns på undsättningsstegar, (lämpligen genom belastningsprov med ca 90 kg på stegens mitt),
• hake och stegar har ordentliga fästen och är rätt fastsatta på upphängningsstolpen,
• fasta kajstegar håller och att de är intakta även under vattenytan. Kontrollera också om reflexer eller markeringsmålning behöver förbättras,
• åror, årornas infästningar, linor och skrov på livräddningsbåt eller livräddningsflotte är hela,
• livräddningsbåt på land ligger upp- och nedvänd, samt att
• livräddningsflottens ställning är hel och att flotten är väl förankrad men inte låst.