²⁾ 15 §

2)

Senaste lydelse 2002:1131.

Den som nödgats utge ersättning för atomskada på grund av rådets ³⁾ förordning (EG) nr 2027/97 av den 9 oktober 1997 om lufttrafikföretags skadeståndsansvar avseende lufttransport av passagerare och deras bagage, räddningstjänstlagen (1986:1102), luftfartslagen (2010:500) eller internationellt fördrag eller lagstiftning i främmande stat inträder i den skadelidandes rätt mot den anläggningsinnehavare som svarar för skadan enligt denna lag. Avser ersättningen skada som omfattas av ett med stöd av 3 § tredje stycket meddelat förordnande, har den ersättningsskyldige rätt att kräva tillbaka ersättningen av den anläggningsinnehavare som skulle ha svarat för skadan, om förordnandet inte meddelats.

3)

EGT L 185, 17.10.1997, s. 1 (Celex 31999R2027), ändrad genom EGT L 140, 30.5.2002, s. 2 (Celex 32002R0889).

Har någon som har sitt huvudkontor i Sverige eller i annan konventionsstat eller någon som är anställd hos sådan person nödgats utge ersättning för atomskada, för vilken den skadelidande på grund av bestämmelserna i 3 § inte är berättigad till ersättning enligt denna lag, har han eller hon rätt att kräva tillbaka skadeståndet av den anläggningsinnehavare som med bortseende från nämnda bestämmelser skulle ha svarat för skadan. Därvid äger första stycket första punkten motsvarande tillämpning. Har skadan uppkommit under transport av atomsubstans till mottagare i annan stat än konventionsstat, gäller dock den avsändande anläggningsinnehavarens ansvarighet inte längre än till dess substansen lossats från det transportmedel varmed det anlände till den staten. Har skadan uppkommit under transport av atomsubstans från avsändare i sådan stat, inträder den mottagande anläggningsinnehavarens ansvarighet inte förrän substansen lastats på det transportmedel varmed det sändes från den främmande staten.

Återkravsrätt enligt första eller andra stycket tillkommer inte den som själv svarar för skadan enligt 20 §.