SFS 1999:164
Lag om ändring i brottsbalken
utfärdad den 11 mars 1999.
1) Enligt riksdagens beslut föreskrivs i fråga om brottsbalken
- 1)
Prop. 1998/99:19, bet. 1998/99:JuU8, rskr. 1998/99:134.
dels att 9 kap. 6 § skall ha följande lydelse,
dels att det i brottsbalken skall införas två nya paragrafer, 9 kap. 6 a och 7 a §§.
9 kap. 6 §
2) Den som
- 2)
Senaste lydelse 1993:207.
på ett sätt som är ägnat att försvåra ett återställande tar befattning med något som är frånhänt annan genom brott,
bereder sig otillbörlig vinning av annans brottsliga förvärv, eller
genom krav, överlåtelse eller på annat liknande sätt hävdar genom brott tillkommen fordran
döms för häleri till fängelse i högst två år.
För häleri döms likaledes den som i näringsverksamhet eller såsom led i en verksamhet, som bedrivs vanemässigt eller annars i större omfattning, på ett sätt som är ägnat att försvåra ett återställande förvärvar eller mottar något som skäligen kan antas vara frånhänt annan genom brott.
Är brott som anges i första eller andra stycket grovt, döms till fängelse, lägst sex månader och högst sex år.
9 kap. 6 a §
Den som
otillbörligen främjar möjligheterna för annan att tillgodogöra sig egendom som härrör från brottsligt förvärv eller värdet av sådan egendom, eller
med uppsåt att dölja egendomens ursprung medverkar till att bortföra, överlåta, omsätta eller vidta annan sådan åtgärd med egendom som härrör från brottsligt förvärv
döms för penninghäleri till fängelse i högst två år.
För penninghäleri döms också den som, i annat fall än som anges i första stycket, otillbörligen medverkar till att bortföra, överlåta, omsätta eller vidta annan sådan åtgärd med egendom, om åtgärden är ägnad att dölja att annan har berikat sig genom brottslig gärning.
Är brott som anges i första eller andra stycket grovt, döms till fängelse, lägst sex månader och högst sex år.
9 kap. 7 a §
Är brott som avses i 6 a § att anse som ringa, döms för penninghäleriförseelse till böter eller fängelse i högst sex månader.
För penninghäleriförseelse skall också dömas den som
i fall som avses i 6 a § första stycket inte insåg men hade skälig anledning att anta att brott förelåg, eller
i fall som avses i 6 a § andra stycket inte insåg men hade skälig anledning att anta att annan berikat sig genom brottslig gärning.