5 a §

Den som i nära anslutning till ett brott lämnar hjälp till den som drabbats av brottet och i samband med detta drabbas av en sådan personskada som avses i 2 § första stycket brottsskadelagen (1978:413) kan, om inte 1 § är tillämplig, få ersättning av staten för skadan med skäligt belopp.

Vad som sägs i 3 och 5 §§ skall gälla även för ersättning enligt denna paragraf.

6 §

Frågan om ersättning prövas av polismyndigheten i det län där ingripandet har gjorts eller där hjälp som avses i 5 a § har lämnats.

7 §

Anspråk på ersättning görs genom en ansökan hos polismyndigheten i det polisdistrikt där ingripandet har gjorts eller där hjälp som avses i 5 a § har lämnats. Ansökan skall göras inom ett år efter det att händelsen inträffat. Den skall omfatta en utredning om skadan och om den händelse som ligger till grund för ersättningsanspråket samt de uppgifter som i övrigt behövs för att bestämma ersättningen.

9 §

Statens rätt enligt 4 § mot den som är ansvarig för en skada bevakas av den polismyndighet som har prövat ersättningsfrågan. Ersättningsbelopp under 500 kronor behöver dock inte bevakas.

11 §

Frågan om belöning prövas av polismyndigheten i det län där ingripandet har gjorts.

13 §

Polismyndighetens beslut om ersättning enligt 1 och 5 a §§ får överklagas till Rikspolisstyrelsen.

Rikspolisstyrelsens beslut får inte överklagas.

Polismyndighetens beslut i ärenden om belöning får inte överklagas.

14 §

Den polismyndighet som fattat beslut om ersättning eller belöning enligt denna förordning betalar ut ersättningen eller belöningen.