utfärdad den 26 november 1998.
Enligt riksdagens beslut1) föreskrivs att 6 § lagen (1950:382) om svenskt medborgarskap2) skall ha följande lydelse.
- 1)
Prop. 1997/98:178, bet. 1998/99:SfU3, rskr. 1998/99:27.
- 2)
Lagen omtryckt 1984:682.
6 §3)
- 3)
Senaste lydelse 1995:774.
Utlänning kan på ansökan tas upp till svensk medborgare (naturaliseras) om han
styrkt sin identitet,
fyllt 18 år,
sedan fem år eller, i fråga om dansk, finländsk, isländsk eller norsk medborgare, sedan två år har hemvist här i landet, samt
fört och kan förväntas komma att föra en hederlig vandel.
Även om villkoren enligt första stycket 2–4 inte är uppfyllda kan naturalisation beviljas,
om det är till gagn för landet att sökanden blir svensk medborgare,
om sökanden tidigare har varit svensk medborgare eller är gift med en svensk medborgare, eller
om det annars med hänsyn till sökandens förhållanden finns särskilda skäl för ett svenskt medborgarskap.
Även om kravet på styrkt identitet enligt första stycket 1 inte kan uppfyllas får naturalisation beviljas, om sökanden sedan minst åtta år har hemvist här i landet och gör sannolikt att den identitet han uppger är riktig.
Frågor om naturalisation prövas av Statens invandrarverk. Regeringen avgör dock om naturalisation skall beviljas på grund av att det är till gagn för landet.
Om en sökande med utländskt medborgarskap inte förlorar det i och med sin naturalisation utan det för en sådan verkan krävs ett medgivande av den utländska statens regering eller någon annan myndighet, kan det som villkor för naturalisation anges att sökanden inför Statens invandrarverk inom viss tid styrker att ett sådant medgivande lämnats.
I ett beslut om naturalisation skall det bestämmas huruvida naturalisationen skall omfatta även sökandens ogifta barn under arton år.