1 §

Denna förordning är meddelad med stöd av

• – 14 kap. 8 § miljöbalken i fråga om 13–31, 34 och 36 §§,

• – 14 kap. 13 § miljöbalken i fråga om 32–35 §§,

• – 26 kap. 22 a § miljöbalken i fråga om 34 §,

• – 8 kap. 7 och 11 §§ regeringsformen i fråga om övriga bestämmelser.

9 a §

Med Förenade staternas karibiska havsområde avses i denna förordning allt vattenområde i den egentliga Atlanten och det egentliga karibiska havet utanför Puerto Ricos och Amerikanska Jungfruöarnas kuster begränsat av de räta (geodetiska) linjerna mellan de punkter vars koordinater anges i bilaga 4.

11 §

Denna förordning gäller för alla bränslen som innehåller svavel.

Förordningen gäller dock inte för ett dieselbränsle som omfattas av nummer 2710 19 41 eller 2710 19 45 i Kombinerade nomenklaturen (KN-nummer) enligt förordning (EEG) 2658/87, i lydelsen enligt kommissionens förordning (EG) nr 2031/2001, och är avsett att användas i

1. fordon som avses i

   1. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 715/2007 av den 20 juni 2007 om typgodkännande av motorfordon med avseende på utsläpp från lätta personbilar och lätta nyttofordon (Euro 5 och Euro 6) och om tillgång till information om reparation och underhåll av fordon, eller

   2. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 595/2009 av den 18 juni 2009 om typgodkännande av motorfordon och motorer vad gäller utsläpp från tunga fordon (Euro 6) och om tillgång till information om reparation och underhåll av fordon samt om ändring av förordning (EG) nr 715/2007 och direktiv 2007/46/EG och om upphävande av direktiven 80/1269/EEG, 2005/55/EG och 2005/78/EG, eller

2. mobila maskiner som avses i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/1628 av den 14 september 2016 om krav för utsläppsgränser vad gäller gas- och partikelformiga föroreningar samt typgodkännande av förbränningsmotorer för mobila maskiner som inte är avsedda att användas för transporter på väg, om ändring av förordningarna (EU) nr 1024/2012 och (EU) nr 167/2013 samt om ändring och upphävande av direktiv 97/68/EG.

Bestämmelser om dieselbränslen finns i 7–10 §§ drivmedelslagen (2011:319) och i drivmedelsförordningen (2011:346).

20 §

Ett marint bränsle med en svavelhalt som överstiger 0,10 viktprocent får inte användas i svenskt inre vatten, Östersjöområdet, Nordsjöområdet, Nordamerikaområdena och Förenade staternas karibiska havsområde.

23 §

I andra vattenområden än de som avses i 20 och 21 §§ får ett marint bränsle inte användas, om bränslets svavelhalt överstiger 0,50 viktprocent.

23 a §

Ett marint bränsle får inte medföras ombord på ett fartyg på annat sätt än som last, om bränslets svavelhalt överstiger 0,50 viktprocent.

24 §

Trots 20, 21, 23 och 23 a §§ får det bränsle som används ha en högre svavelhalt, om det i fartyget används en metod för att minska utsläppen så att svaveldioxidutsläppen kontinuerligt inte blir större än vad som hade blivit fallet med den angivna högsta tillåtna svavelhalten. Inom Europeiska unionens territorium får bränslets svavelhalt överstiga 3,50 viktprocent endast om metoden utgörs av ett avgasreningssystem som innebär att rökgasen tvättas i ett slutet system.

28 §

Förbuden i 13, 17–21, 23 och 23 a §§ gäller inte

1. bränslen avsedda för forskning, testning eller förädling,

2. bränslen som används på fartyg som ägs eller brukas av Försvarsmakten eller av en främmande stats stridskrafter, eller

3. bränsleanvändning som är nödvändig

   1. med hänsyn till ett fartygs säkerhet,

   2. för att rädda människoliv till sjöss, eller

   3. på grund av skada på fartyget eller dess utrustning.

Första stycket 3 får tillämpas endast om rimliga åtgärder vidtas för att förhindra eller minimera utsläpp som härrör från bränslet och åtgärder vidtas snarast möjligt för att reparera den skada som gjort bränsleanvändningen nödvändig. Första stycket 3 får inte tillämpas om fartygets ägare eller befälhavare uppsåtligen eller genom vårdslöshet orsakade den skada som gjort bränsleanvändningen nödvändig.

29 §

Förbuden i 20, 21, 23 och 23 a §§ gäller inte, om det kan visas att

1. fartygets befälhavare har vidtagit alla rimliga åtgärder för att få tag på föreskrivet marint bränsle men inte kunnat göra det utan att avvika från sin planerade rutt eller försenas oskäligt,

2. de åtgärder som har vidtagits enligt 1 är dokumenterade, och

3. fartygets flaggstat och den behöriga myndigheten i destinationshamnens stat har underrättats om de förhållanden som avses i 1.

31 §

I fråga om försök med nya metoder för att minska utsläpp från fartyg får Transportstyrelsen i det enskilda fallet ge dispens från förbuden i 17–21, 23 och 23 a §§ om en sådan dispens är förenlig med Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/802 av den 11 maj 2016 om att minska svavelhalten i vissa flytande bränslen, i den ursprungliga lydelsen.

Om en behörig myndighet i ett annat land i Europeiska unionen har gett ett motsvarande godkännande för försök med nya metoder för att minska utsläpp från fartyg, får ett marint bränsle användas och medföras i enlighet med godkännandet trots förbuden i 17–21, 23 och 23 a §§.

34 §

En bunkerleverantör som levererar ett marint bränsle till ett fartyg med en bruttodräktighet över 400 och som måste omfattas av ett internationellt certifikat till förhindrande av luftförorening (IAPP-certifikat) ska

1. se till att en bunkerspecifikation och ett representativt förseglat prov på bränslet lämnas till fartygets befälhavare eller befälhavarens representant när bränslet levereras till fartyget,

2. se till att bunkerspecifikationen är avfattad på engelska och innehåller uppgift om

   1. det mottagande fartygets namn och det unika identitetsnummer som tilldelats fartyget av Förenta nationernas internationella sjöfartsorganisation (IMO-nummer),

   2. namnet på den hamn där leveransen sker,

   3. det datum då leveransen påbörjades,

   4. det levererade bränslets beteckning,

   5. den levererade kvantiteten angiven i metriska ton,

   6. det levererade bränslets densitet vid 15 grader Celsius uttryckt i kilogram per kubikmeter,

   7. det levererade bränslets svavelhalt, och

   8. bunkerleverantörens namn, adress och telefonnummer,

3. se till att det till bunkerspecifikationen finns ett intyg om att det levererade bränslet

   1. innehåller en svavelmängd som inte överstiger vad som är tillåtet enligt denna förordning, och

   2. överensstämmer med de krav som följer av föreskrifter meddelade med stöd av 1 kap. 2 § förordningen (1980:789) om åtgärder mot förorening från fartyg,

4. se till att intyget är utfärdat av bunkerleverantören, av en bränsleleverantör som bränslet härrör från eller av den som någon av dessa har utsett att för sin räkning utfärda ett sådant intyg, och

5. behålla en kopia av bunkerspecifikationen i minst tre år.

38 §

Naturvårdsverket får i fråga om svavelhalten i bränsle meddela ytterligare föreskrifter om uppgiftsskyldighet enligt 14 kap. 13 § 2 miljöbalken.

40 §

Vid tillsyn över att denna förordning följs ska myndigheterna utföra prov och analyser på ett sådant sätt som krävs enligt artikel 13 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/802, i den ursprungliga lydelsen, och de genomförandeakter som antagits med stöd av den bestämmelsen.

43 §

Kemikalieinspektionen ska svara för sådan rapportering till Europeiska kommissionen som krävs enligt artikel 14.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/802, i den ursprungliga lydelsen, och som hänför sig till bunkerleverantörernas skyldigheter enligt artikel 6.9 och 6.10.

I samband med rapporteringen ska Kemikalieinspektionen även lämna sådana upplysningar om tillgången till marina bränslen som avses i artikel 6.7 i samma direktiv.

44 §

Transportstyrelsen ska svara för sådan rapportering till Europeiska kommissionen som krävs enligt artiklarna 6.8 och 14.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/802, i den ursprungliga lydelsen, och som inte omfattas av rapporteringsskyldigheten enligt 43 § denna förordning.