SFS 2002:939
Förordning om ändring i vägtrafikförordningen (1995:137) för räddningskåren under utbildning och höjd beredskap
utfärdad den 28 november 2002.
Regeringen föreskriver i fråga om vägtrafikförordningen (1995:137) för räddningskåren under utbildning och höjd beredskap1)
- 1)
Senaste lydelse av 17 § 1998:993.
dels att 17 § skall upphöra att gälla,
dels att 2, 3 och 20 §§ skall ha följande lydelse.
2 §2)
- 2)
Senaste lydelse 1998:1285.
I denna förordning avses med
– räddningsinsatser under höjd beredskap: räddningskårens verksamhet under höjd beredskap,
– utbildning: övning och annan utbildning av räddningskåren enligt räddningstjänstlagen (1986:1102).
Andra beteckningar i denna förordning har samma betydelse som motsvarande beteckning i lagen (2001:559) om vägtrafikdefinitioner och i förordningen (2001:651) om vägtrafikdefinitioner.
3 §3)
- 3)
Senaste lydelse 1998:1285.
Om någon med stöd av denna förordning åsidosätter en bestämmelse i terrängkörningslagen (1975:1313), terrängkörningsförordningen (1978:594), trafikförordningen (1998:1276), fordonsförordningen (2002:925), föreskrift som har meddelats med stöd av någon av dessa författningar eller lokal trafikföreskrift, skall den särskilda omsorg och varsamhet iakttas och de särskilda åtgärder vidtas som behövs för att förhindra trafikolycka eller skada på vägen eller i terrängen och för att underlätta framkomligheten för övrig trafik.
20 §4)
- 4)
Senaste lydelse 2001:1092.
I fråga om fordon som används vid räddningsinsatser under höjd beredskap tillämpas bestämmelserna om ansvar för ägare eller brukare av fordon i lagen (2001:558) om vägtrafikregister, lagen (2001:1080) om motorfordons avgasrening och motorbränslen, trafikförordningen (1998:1276), förordningen (2001:1085) om motorfordons avgasrening och fordonsförordningen (2002:925) beträffande den räddningsledare eller verkskyddschef som utsetts att ansvara för de fordon som tilldelats honom eller henne.
I fråga om fordon som används vid utbildning skall första stycket tillämpas på den som utsetts till utbildningsledare.
Om en befattningshavare som avses i första eller andra stycket har gjort vad som ankommer på honom eller henne för att förebygga förseelse och en förseelse ändå sker på grund av åtgärder eller vållande av en överordnad, skall bestämmelserna om ansvar för ägare eller brukare i stället tillämpas på den överordnade.