Bläddra bland alla lagar från Svensk författningssamling (SFS)
Visar 2 026-2 050 av 11 465 dokument(266ms)
Förordningen reglerar försiktighetsmått vid användning av organiska lösningsmedel i industriella och kommersiella verksamheter och genomför EU:s krav på begränsning av utsläpp av flyktiga organiska föreningar. Den gäller för ett stort antal specificerade verksamhetstyper, bland annat utvinning av vegetabiliska oljor, framställning av farmaceutiska produkter, förädling av gummi, skotillverkning, tillverkning av beläggningsblandningar, bandlackering, tryckning, ytbeläggning, fordonslackering, fordonsreparationslackering, träimpregnering, trä- och plastlaminering, ytrengöring och kemtvätt. Varje verksamhetstyp har specifika tröskelvärden för lösningsmedelsförbrukning (från 0,5 ton till 100 ton per år) som avgör om förordningen är tillämplig, samt detaljerade begränsningsvärden för punktutsläpp, diffusa utsläpp och totala utsläpp. Farliga lösningsmedel med särskilda faroangivelser (H340, H350, H350i, H360D, H360F m.fl.) ska hanteras i inneslutna processer och har strängare utsläppsgränser. Verksamhetsutövare kan som alternativ till de specifika begränsningsvärdena följa en plan för minskade utsläpp. Förordningen är meddelad med stöd av miljöbalken och kompletteras av miljötillsynsförordningen (2011:13) avseende tillsyn.
Miljöprövningsförordningen (2013:251) reglerar vilka verksamheter och åtgärder enligt 9 kap. miljöbalken som kräver tillstånd respektive anmälan innan de får bedrivas. Förordningen delar in verksamheter i tre kategorier: tillståndsplikt A (prövning av mark- och miljödomstol), tillståndsplikt B (prövning av länsstyrelsens miljöprövningsdelegation) och anmälningsplikt C (anmälan till tillsynsmyndigheten). I kapitel 2–32 specificeras detaljerade tröskelvärden för ett stort antal branscher och verksamhetstyper, bland annat jordbruk och djurhållning, fiskodling, täktverksamhet, livsmedels- och foderproduktion, kemisk industri, metall- och mineralbearbetning, avfallshantering och deponering, energiproduktion inklusive förbrännings- och vindkraftsanläggningar, avloppsrening, hamnar och flygplatser. Varje verksamhet tilldelas en verksamhetskod för rapportering och verksamheter markerade med "-i" klassas som industriutsläppsverksamheter och ska även följa industriutsläppsförordningen (2013:250). Ändring av tillståndspliktig verksamhet kräver också tillstånd om ändringen i sig är tillståndspliktig eller kan antas medföra betydande miljöpåverkan. Förordningen kompletteras av bland annat förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd, miljötillsynsförordningen (2011:13) och industriutsläppsförordningen (2013:250). Senaste ändringar (2025) avser bland annat nya regler om lagring av blandat bygg- och rivningsavfall, utökade statistikkrav för Naturvårdsverket och Domstolsverket samt nya bestämmelser om vattenbruk som träder i kraft den 1 juli 2026.
Industriutsläppsförordningen (2013:250) genomför EU:s industriutsläppsdirektiv (2010/75/EU) i svensk rätt och reglerar försiktighetsmått för industriutsläppsverksamheter, det vill säga verksamheter som är tillståndspliktiga enligt miljöprövningsförordningen (2013:251) med verksamhetskoder som slutar på -i. Förordningen fastställer att utsläppsvärden i slutsatser om bästa tillgängliga teknik (BAT-slutsatser) ska gälla som begränsningsvärden under normala driftförhållanden och följas senast fyra år efter huvudslutsatsernas offentliggörande. Verksamhetsutövare ska utföra periodiska kontroller av mark och grundvatten — minst vart femte år för grundvatten och vart tionde år för mark — samt upprätta statusrapporter som redovisar föroreningssituationen inom verksamhetsområdet. Miljöprövningsdelegationen kan besluta om alternativvärden eller ge dispens från begränsningsvärden om kostnaderna är oproportionerligt höga i förhållande till miljönyttan, under förutsättning att ett mindre strängt begränsningsvärde villkoras. Kapitel 2 anger detaljerade BAT-slutsatser med utsläppsvärden för ett stort antal industrisektorer, bland annat järn- och ståltillverkning, glas och mineralull, garvning, cement och kalk, kloralkali, massa och papper, oljeraffinering, icke-järnmetaller, stora förbränningsanläggningar, kemisk sektor, avfallsbehandling och avfallsförbränning, livsmedelsindustri, ytbehandling med organiska lösningsmedel, behandling av järnbaserade metaller och textilindustrin. Förordningen kompletteras av miljöbalken, miljöprövningsförordningen (2013:251) och miljötillsynsförordningen (2011:13), och Naturvårdsverket samt Statens jordbruksverk har ansvar för information och rapportering till Europeiska kommissionen.